Apokalypsens gosiga mörker

Bloggandet flyttar in på DN.se

2011-08-16T11:05:00.004+02:00

Jag lade mitt bloggande här på hyllan i våras, eftersom jag behövda slukas upp i ett manusarbete. Det börjar nu bli klart. Förhoppningsvis kan det omvandlas i en bok, som någon vill ge ut. Eller så ger jag ut den i någon annan, oortodox form. Vi får se. Men jag hoppas att det nya temat världens gränslöshet ska kunna generera nya inlägg här så småningom. Jag har ju ändå registrerat domänen "bollingsbok.se" (som länkar hit), vilket ju kan syfta på vilken bokliknande text som helst som kommit från mina fingrar (tack, Lasse Jonsson). Arbetsnamnet på den nya texten är "Farväl oskuld".

Under tiden fortsätter jag mitt bloggande på samma tema som "Apokalypsens ..." på annan plats, nämligen DN.se. Ni kan från och med den 14 augusti 2011 följa mig på den här adressen (tack, Björn Hedensjö).

Vi hörs!

Nyhetsvärdering i sin prydno

2011-04-28T11:01:00.002+02:00

Ibland undrar jag om alla vill veta att världen blir bättre. Jag är inte ens ironisk. Mer än en gång har jag fått känslan att många upplever ett slags tomhet när de får höra om drastiska förbättringar när det gäller fattigdom, hälsa, miljö eller konflikter.

Särskilt svårt är det att övertyga folk om att våldet minskar. Man skulle kunna förklara den bristande insikten om att detta är sant med mediernas konfliktdrivna nyhetsvärdering. Men redaktioner består till syvende och sist också av vanligt folk som för fram det de tycker är mest upphetsande för tillfället. Minskande våld ger inga fräcka rubriker och är knappast det som fångar flest öron i diskussioner vid köksbordet. Dessutom är det upplevelsen av hur mycket våld som finns i samhället som styr känslan, inte fakta. Ju mindre man tolererar, desto mer måste våldet sjunka för att människor ska slappna av. Se bara på den överspända och tilltagande villalarms-bonanzan.

Det här kan knappast illustreras tydligare än av presentationen av onsdagens rapport från Brottsförebyggande rådet. Av rapporten framgår att det dödliga våldet i Sverige sjunkit med 25 procent sedan 1990, att det sjunkit ännu mer i Stockholm, och att det sjunkit allra mest när det gäller barn. Rapporten framhåller att minskningen skett samtidig som den totala alkoholkonsumtionen ökat med en ungefär lika stor andel (fast den har också stannat av och minskat något på senare år). Mest har alkoholkonsumtionen ökat i Stockholm, där morden minskat mest.

Uppgifterna är egentligen inte nya för den som själv sökt efter dem (jag har i stort sett samma siffror i min bok, som skrevs för tre år sedan), men Brås sammanställning är ny, och i alla händelser har inget medium vad jag kan påminna mig beskrivit våldsminskningen på det samlade sättet förut.

Vad är en nyhet? Det oväntade. Vad Brå berättar går på tvärs mot de flesta gängse uppfattningar om våld och alkohol. Jag kan tänka mig en uppsjö uppföljningar: Vad är det som gör att rädslan för våld inte minskar fast våldet gör det? Hur kunde vi hantera den ökade alkoholfloden på det här sättet? Har våra vanor ändrats? Är den sociala kontrollen större, eftersom en större del av alkoholen dricks på lokal? Har vi allt lägre tolerans för familjerelaterat våld (som är den kategori som gått ner mest)?

I verkligenheten fick Brårapporten så här mycket plats: Ekot hade ett hyfsat stort inslag i några sändningar på onsdagen, heder åt dem. Inga uppföljningar, dock. Min egen tidnings nätredaktion, DN.se, har en liten bildlös puff liggande på sajten ännu på torsdagen. Den var inte större när rapporten kom men låg högre upp. Papperstidningsredaktionen presenterar nyheten på en enspaltare långt inne i tidningen, bredvid en stort uppslagen uppföljningsartikel om en flicka som varit tvungen att gå på ett dagis vars pedagogik döms ut. På Svd.se kan jag inte hitta nyheten alls. Och på kvällstidningarnas sajter inte ett spår, goes without saying.

Var det kanske så enkelt att Brå hade otur med tajmningen? Alla stora medier toppar förstås i dag med snackisen om att Patrik Sjöberg utsatts för sexuella övergrepp (och jag har inga illusioner om att nyheter värderas efter deras betydelse för samhället). Kanske, men det finns trots allt plats för mer än en stor artikel. Det har lyckats förr.

Till flumskolans försvar

2011-04-10T23:15:00.005+02:00

Sedan en tid verkar default-åsikten om den svenska skolan vara att den har misslyckats. Slutligen kognitivt nedmalda av rader av Pisarapporter, Björklunds ordningsmantra och ett tilltagande mediefokus på skolans lärdomsproblem rullar vi oss i tjära och fjädrar och ger upp: ”Ja, vi förstår, det har gått snett, finländare och kineser har lyckats, inte vi.”

Maciej Zarembas serie i DN kommer i ett läge när ”flumskolans” försvarare i praktiken redan drypt av från debattscenen. Den framstår som en vältalig bekräftelse på förfallet.

Att alltför obildade lärare och alltför många grupparbeten och fria studier där eleverna inte fått sakkunskaper nog att göra vettiga analyser inte kan producera årskullar av Sven Stolpes och Bodil Jönssons likar är inte svårt att förstå.

Men jag har svårt att släppa tanken att mjukare utbildningsvärden än dessa nu så omhuldade fakta för det första är otroligt svåra att mäta och för det andra förmodligen är den svåraste komponenten att föra in i ett skolsystem.

Kineserna fokuserar på disciplin- och pluggskolan i ett utvecklingsläge där de behöver trycka ut några miljoner ingenjörer i industriproduktionen varje år. Men sedan? När de ska uppfylla sin dröm om att bli de vetenskapliga upptäckternas och uppfinningarnas Shangri-la?

Självständigt tänkande och samarbetsförmåga hos befolkningen kan vara det som särskiljer en högt utvecklad industrination från en ordinär industrination. Man kan inte gå i en drillskola och sedan som vuxen förväntas ha sin fantasi och inlevelseförmåga intakt, förväntas veta hur man bäst syntetiserar ett flöde av idéer i en grupp. Men utan den förmågan – ingen kreativitet.

Sådant är hart när omöjligt att lära gamla hundar utan måste tränas i ungdomen. Det statistiska problemet är att hur väl en årskull lärt sig att tänka kreativt och ta till vara en grupps kollektiva kunskap visar sig kanske femton år senare.

Släpp mätningarna för ett ögonblick och fundera: Hur dåligt klarar sig nationen Sverige i dag? Ekonomiskt har det uppenbarligen gått bättre än för övriga EU det senaste decenniet. Är det skral efterfrågan på svenska idéer, svenska lösningar, svensk kreativitet?

Om kadaverdisciplin och minimal frihet för barnen är det långsiktiga framgångsreceptet för Kina, som i ”tigermamman” Amy Chuas numera sönderdebatterade tes, säger jag: Gratulerar till platsen i världseliten, och lycka till! Då är ett land som Sverige chanslöst.

Fast – så enkelt är det alltså inte. Vilket är en självklarhet som tål att påpekas ibland.

Nyhetsjournalistikens tristaste sida

2011-03-21T22:44:00.003+01:00

Med risk för att låta cynisk: det känns skönt att nyhetsfokus flyttats tillbaka till arabvärlden efter en veckas japansk överbevakning.

En dramatisk naturkatastrof är alltid nyhetsmässigt oemotståndlig, i synnerhet när den inträffar i ett rikt land. Kombinationen med en kärnkraftsolycka gjorde naturligtvis att pulsen steg extra högt hos redaktörer. Viss arabvärlds-fatigue gjorde väl sitt till.

Jag rycktes förvisso också med, och jag var med på noterna när vi skrev minut för minut-rapporteringar från Fukushimadramat. Ganska tidigt fick jag dock känslan att det som hände i Japan inte på långa vägar hade lika stor betydelse för världens utveckling i stort som de pågående konvulsionerna i Mellanöstern och Nordafrika.

Det stod snart klart att dödstalen inte skulle nå i närheten av Haiti 2010 eller Kina 2008. Japan är dessutom ett rikt och fungerande land, och hur kusligt hotet om joniserande strålning än var fanns knappast risken att ens en härdsmälta i Fukushima skulle bli ett nytt Tjernobyl. Icke desto mindre närde skräckrubrikerna mycken ångest i en hel vecka (vilket jag för övrigt på förfrågan skrev en Newsmillartikel om).

Det kan vara svårt att känna till graden av allvar från början, naturligtvis. Men är det självklart att därför skrika lite högre än nödvändigt för säkerhets skull (eller för att alla andra gör det)? Frossandet i katastrofscenarier stod mig efter ett tag upp i halsen, om jag ska vara ärlig. Kvällstidningsrubrikerna gick till slut nästan inte att läsa. Och det såg likartat ut i andra länder, särskilt i brittiska medier.

När nyhetsjournalistik är som sämst är den som den outhärdliga gnällspiken på arbetsplatsens möten, han (för det är oftast en han) som aldrig upphör att ifrågasätta vartenda beslut, som med radar finner varje tänkbart fel och som aldrig missar en lucka där det går att skjuta in ett ”men har ni tänkt på” eller ”hur illa går det inte om x eller y händer, va, va??” Den kritiska rösten är oundgänglig, och till en början kan man uppskatta den, men när han aldrig slutar kommer strypreflexerna fram.

Nyhetsjournalistik som beter sig så här, vilket jag tycker den gjorde i fallet med kärnkraftshaveriet, är destruktiv. Det är sorgligt att det ska vara så svårt att åstadkomma konstruktiv nyhetsjournalistik. Därför blev jag nyfiken när jag upptäckte en artikel på det danska journalistikutvecklingscentret Update som handlade om just – konstruktiv journalistik. Det visade sig att Ulrik Haagerup i en krönika i Politiken redan i december 2008 (kort efter det att mitt bokmanus var klart) lanserade begreppet. Han menar att problemlösande journalistik borde vara ett lika självklart kriterium för nyhetsmedierna som konflikt och dramatik.

Bevakningen av händelserna i arabvärlden har varit av mer blandad journalistisk karaktär, sannolikt eftersom vi sett både goda (Tunisien och Egypten) och onda (Libyen och Jemen) förlopp. Konstruktiva inslag finns.

Det som händer är historiskt och osannolikt spännande. Jag ber en stilla bön för att fler länder ska klara övergången från despoti utan större blodsutgjutelse. Men till och med jag begriper att detta inte kommer att gå överallt.

Händelseutvecklingen påverkar rimligen statistiken över antalet krig och väpnade konflikter, något jag brukar orda en del om såväl när jag föreläser som i den här bloggen. En gissning är dock att påverkan blir mindre än man kan tro. Men det återstår att se. Och att blogga om.

Ett glapp som kan ge Borg bekymmer

2011-03-03T14:52:00.003+01:00

Klyftor i samhället och deras betydelse har jag skrivit om vid upprepade tillfällen, exempelvis här och här. I korthet är min slutsats att man av olika skäl bör sträva efter att dämpa klyftorna, men att det är betydligt mindre skadligt om de beror på att en rik klick sticker av uppåt än att en fattig grupp halkar efter och tappar kontakten med mittenskiktet.

I dag kom SCB:s hushållsstatistik för 2009, det stora krisåret. Den visar dels en sak som kan förväntas av ett år med finanskris och fallande BNP: De allra rikaste fick mindre tillgångar, till stor del beroende på börsfallet. Men det visade också något mindre förväntat: För mittenskiktet fortsatte den starka ökningen av de disponibla inkomsterna. Det berodde framför allt på jobbskatteavdraget och borttagen fastighetsskatt. Politik, alltså, inte konjunktur. De som inte har jobb, och de blev fler 2009, halkade efter.

Sammanvägt ökade klyftorna något under 2009. Inkomstklyftor i ett land mäts med det så kallade ginitalet; högt tal innebär större klyftor. Fortfarande är 2007 det år som uppvisat de största klyftorna i landet (men ändå små internationellt sett), följt av år 2000. Därefter kommer 2009.

Andelen av befolkningen med ekonomisk standard som definieras som låg har ökat från 8 till 13 procent de senaste tio åren. ”Låg standard” är inget fast mått utan innebär högst 60 procent av medianvärdet i befolkningen. Eftersom standarden ökat kraftigt för större delen av befolkningen har andelen med låg standard ökat trots att även dessa fått mer pengar att röra sig med. För dem som inte förvärvsarbetar ökade inkomsterna (i fasta värden) med 12 procent under 00-talet – men för dem som jobbar ökade de med 37 procent

Det är alltså rätt tydligt att det allra senaste glappet beror på regeringens jobbpolitik: mer åt dem som jobbar, mindre åt dem som inte gör det. Förhoppningen är, om jag förstått saken rätt, att sysselsättningen i landet ska optimeras. Kanske är strategin dödfödd, kanske fungerar den. Det är för tidigt att avgöra ännu. Men om det blir som finansministern nu frejdigt räknar med och arbetslösheten om några år faller till 80-talsnivåer (de 4,8 procent han prognosticerar motsvarar mindre än tre procent med det gamla sättet att räkna) bör det nya inkomstglappet börja minska igen, eller åtminstone stabiliseras. Och om inte? Då har den rödgröna oppositionen fått ett av de tyngsta slagträn de kan hoppas på inför nästa valkampanj.

Blicka vidare efter arabrevolterna – Kina väntar

2011-03-01T13:12:00.005+01:00

Man kan få gåshud för mindre känsloladdade aktiviteter än att följa de folkliga arabiska revolter som nu med röster, fötter och uthållighet fäller despoter som förfogat över några av världens största militära apparater. Att de förtryckta folken själva störtar dem de förtryckts av är rimligen exakt som det ska vara, men i den pågående debatten får man ibland intrycket att ”vi” borde gjort det först. Vilka som nu inbegrips i ”vi”.

Allt hyckleri som nu kan dras fram och påvisas från Europas sida i relationen med arabiska diktatorer förtjänar att dömas ut, framför allt vapenhandeln. Det är heller ingen tvekan om att de västliga utrikesdepartementens analyser om potentialen för folkrevolter precis som inför murens fall varit usla, vilket bland andra Bitte Hammargren i SvD påpekat.

Men utöver det: vad borde Sverige, EU och USA ha gjort? Riktade sanktioner mot diktatorer är ofta rätt, och sådana borde EU oavbrutet haft mot Khaddafiregimen. Däremot kan allmänna handelssanktioner slå mot folket, som i fallet Irak och Kuba, där ledarna mest kunnat utnyttja dem som förevändning att skylla svårigheter på omvärlden. Man kan göra annat också; vara tydlig och tjatig om mänskliga rättigheter i olika sammanhang, utan att för den skulle bryta kontakten (det är sämre att isolera tyranner, då beter de sig ännu värre mot sina folk). Sverige har riktat en särskild del av biståndet till demokratiutvecklingen i Egypten. Kanske ingen kioskvältare, men något.

Skulle USA och Europa ha tvingat fram demokrati? Det var väl det amerikanerna tänkte när de invaderade Irak. Vi kanske skulle ha gjort det med mer subtila påtryckningsmetoder? På sätt och vis är väl exporten av den revolutionära informationsteknik som utvecklats i Kalifornien och Kista en del av sådan subtil påverkan. Det de revolterande folken efterfrågar är rättigheter av precis det slag som européer och amerikaner länge kunnat ta för självklara. Många upprorsledare är säkert besvikna över en tövan från Bryssel och Washington att ge sitt fulla stöd, men det är inga amerikanska flaggor som bränns på gatorna i Kairo och Benghazi. Och stödet från väst växer fram tydligare och tydligare.

Efterklokhet har sitt värde men är den simplaste av grenar. Vid sidan av alla dessa konstruktioner av vad som borde ha gjorts finns i vissa kretsar en ryggmärgsreflex att alltid skylla allt ont i världen på väst. The Economists krönikesignatur Lexington konstaterar att en del mycket namnkunniga engelskspråkiga debattörer sagt riktigt korkade saker om de arabiska revolterna, som att vi i väst fram till nu trott att frihet och värdighet är något vi har ensamrätt på, eller att folkets triumf i Kairo är ett hårt slag mot västvärldens ekonomiska tyranni, ja ”fascism” (John Pilger).

Det är också en återkommande förbannelse att vi glömmer bort historiska händelseförlopp och ”skriver om” ansvarsfördelningen i våra minnen. Som Henrik Brors skriver i DN i dag är det faktiskt unikt att EU, USA, Kina, Ryssland och stora delar av Afrika och arabvärlden nu agerar samordnat för att komma åt en förtryckare. För hur har det varit? Jo, när Östeuropa föll splittrades EU på att Thatcher och Mitterrand blev rädda och ville bromsa en tysk återförening. När Jugoslavien imploderade struntade Tyskland i övriga EU och valde att på egen hand erkänna Kroatien, viket kan ha förvärrat spänningen mellan kroater och serber. Och när USA valda att på egen hand invadera Irak spelade George W Bush ut det ”gamla” och det ”nya” Europa mot varandra. Vi ska vara väldigt glada att vi inte ser sådan stormaktsarrogans nu.

Andra motstridiga klyftigheter som sagts är följande: Medan vi låter dramatiken i Libyen dominera medierna borde vi i stället förstå att striden om makten i lilla Bahrain är strategiskt betydligt viktigare på grund av shia-sunni-kampen, kopplingen till Iran och USA:s flottbas (Stratfor cirka 20 februari). Nej den arabiska revoltens epicentrum är Libyen, och besattheten med Bahrain är missriktad och beror bara på att världsmedierna finns där (Hussein Ibish cirka 20 februari).

Många vill alltså säga mycket just nu.

Min slutsats är denna: Det är svårt att göra om historien, men när omvälvningen väl kommer är det allra viktigaste för omvärlden att välja att göra rätt. Nu behöver de befriade arabstaterna allt politiskt och ekonomiskt stöd, och det under lång tid.

Dessutom är det knappast slut. De flesta har nog ögonen på resten av Mellanöstern och Nordafrika, men antydningar finns redan om att demokratikraven snabbt sprider sig till andra kvarvarande autokratier. Och varför inte? Gränslösheten och kontakterna mellan människor på jorden har aldrig varit större. Medan våra sinnen ännu är öppna för grubblerierna om varför vi inte förstod vad som komma skulle är det lämpligt att försöka ligga ett steg före. Det mest storslagna som kunde hända i världens demokratiutveckling vore förstås en öppning av Kina. Jag tycker det är dit vi ska blicka.

Jag har flera gånger skrivit om Kina här, om hur kineserna faktiskt gått mot ökad frihet utan att det framställts på det sättet. Samtidigt som regimen fortfarande är en oacceptabel totalitär enpartiapparat med flitigt använt dödsstraff och politiska fångar – om än mindre hård än den varit – är kineserna i sitt vardagliga liv friare i dag än de varit någonsin. De är numera knappast heller avskurna från omvärlden. Hundratals miljoner kan om de vill, trots censur, följa händelseförloppet i arabvärlden. Och hundratals miljoner har för första gången praktiska och ekonomiska möjligheter att engagera sig i regimprotester om de bestämmer sig för det.

Detta faktum – inte fattigdom och isolering – gör att sannolikheten för att det faktiskt sker ökar för varje dag. ”Jasmindemonstrationer” (efter den tunisiska revolten) har aviserats flera gånger och kommer att fortsätta att utlysas. Nätgurun Clay Shirky, en av mina husgudar, har slagit vad om att Kina inom tio år inte styrs av kommunistpartiet. Tio år är en evighet när rätt processer väl satts i gång.

Kinas befrielse är inte bara möjlig, den är oundviklig. Den enda frågan är precis när den ska ske, och om Burma, Kuba eller Nordkorea ska komma före. Det är detta vi, Kinas handelspartner, borde förbereda oss på. Att stoppa handeln är både omöjligt och en dålig idé, men tveklöst ska vi vara ”naggy” om mänskliga rättigheter. Diktatur är motsatsen till stabilitet. När Pekingregimen väl utmanas gäller det att stå på rätt sida.

Libyen överraskar – men håller det?

2011-02-21T16:33:00.005+01:00

Jag sade till en vän för någon vecka sedan att autokraterna i Algeriet och kanske Jordanien och någon Persiska viken-stat förmodligen stod näst i tur att falla, men att vi skulle få vänta på Libyen. Inte för att behovet av skifte skulle vara mindre där, snarare tvärtom: Khaddafis benhårda regim skulle stå emot motstånd längre än andra.

Men de libyska protesterna har eskalerat häpnadsväckande snabbt. I dag kommer uppgifter om att hela städer hamnat under oppositionens kontroll. Jag hade trott att den excentriske järnöversten skulle bita sig fast tills han stod ensam kvar, men det ryktas faktiskt att han flytt. Nå, detta behöver bekräftas.

Min återstående förutfattade mening om Libyens resning är nu att basen i upproret inte är tillräckligt stabil för att klara en civiliserad övergång till demokrati. Skälen är följande:

• Upproret tycks inte vara lika brett som i Egypten och Tunisien, dvs såväl arbetare som tjänstemän, både män och kvinnor, unga och gamla, statsanställda och privatanställda. Det ser ut att ha drivits fram mest av den i sammanhanget beprövade grupperingen arga unga män. Demonstrationerna har också bemötts med ett mer utdraget övervåld än i Egypten, varför ett hämndbegär kan dröja kvar.

• En specifik faktor är den regionala klyfta som finns mellan västra och östra Libyen, egentligen mellan huvudstaden Tripoli och andrastaden Benghazi, upprorets startpunkt med gammal animositet mot Khaddafi.

• Det finns också en specifik gruppdimension: samhället är uppbyggt av klaner. Vissa klaner har anslutit sig till upproret, andra inte.

• Jag har inte heller sett trovärdiga civila ledargestalter uppenbara sig. Ingen opposition värd namnet har kunnat utvecklas inom landet under Khaddafis 41 kvävande år. Kan det finnas vettiga krafter inom militären, när militären är Khaddafiregimens fostervatten?

Av dessa orsaker är jag rädd att det libyska upproret löper större risk att urarta, kanske leda till en utdragen period av kaos.

Men det är svårt att bilda sig en god uppfattning av vad som händer eftersom informationsflödet är så fattigt.

Det återstår att se om också min sista fördom ska komma på skam. Jag skulle inte ha något emot det.

Arabvärldens motsvarighet till murens fall

2011-02-12T10:57:00.005+01:00

Ett par timmar efter den bistre Omar Suleimans fantastiska besked den 11 februari (ständigt dessa elvor, hotens och möjligheternas tal) att president Mubarak lämnar sin post skrev jag den här analysen på DN.se. Detta tvåtusentalets elfte år kan komma att bli de arabiska folkens år.

(När jag ändå refererar till DN.se-texter jag skrivit den senaste tiden och där jag tycker jag haft något vettigt att säga kan jag passa på och länka även till följande:

"Arabvärlden sist ut att demokratiseras", en bakgrund/analys om utgångsläget inför arabiska omvälvningar.

• "Med Wikileaks mot en gränslös värld", en krönika om massläckornas betydelse.

• "FN-spåret är inte den slutliga lösningen", en analys efter klimatmötet i Cancun.)

Egyptierna är oss närmare än vi tror

2011-02-02T15:42:00.007+01:00

Strax efter det korta men blodiga Gazakriget för drygt två år sedan konstaterade den förra amerikanska säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski att amerikanerna vet väldigt lite om världen. ”Och de har i åtta år hjärntvättats om terrorism och islam”, fortsatte han. ”Jag hoppas vårt folk förstår att Obama behöver föra en mer komplex utrikespolitik.”

Samtidigt gjorde den kloka ex-diplomaten en filosofisk reflektion: För första gången någonsin är i stort sett alla människor nu politiskt medvetna. De tänker politiskt, och de har politiska ambitioner. Och det får konsekvenser.

”Förr var det lätt att kontrollera en miljon människor men svårt att döda lika många. I dag är det oändligt mycket svårare att kontrollera dem än att döda dem”, sade Brzezinski.

Ingen har väl missat den roll västmedierna tillskriver internet i de arabiska revolterna, och det är ju ett erkännande av att tiderna är nya. Men det är ändå påfallande hur distanserat och anakronistiskt många av oss fortfarande försöker förklara vad som händer i dessa inte längre särskilt fjärran länder.

Bedömare rotar fram gamla kantstötta mallar ur byrålådorna och talar om islamistiska hot, maktkamper mellan armé, polis och president, betydelsen av stormakternas reaktioner och olika inspel från grannländerna. Medieanalyserna liknar ett slags strategispel – men för befolkningarna saknas pjäser.

Lika slitna mallar används i det interna politiska gräl som brukar blossa upp i väst vid varje omskakning av det här slaget. När diktaturerna i Östeuropa föll fick vänstern stryk i debatten för att den så länge sett mellan fingrarna med demokratibristerna i de (föregivet) socialistiska länderna. Nu när arabvärldens människor går ut på gatorna och kräver sin rätt till inflytande ger vänstern igen och anklagar liberaler, EU och USA för att ha skyddat despoter i Mellanöstern eftersom stabilitet varit allt och krav på frihet bara något för högtidstalen.

Att kritisera väst för flathet mot arabiska envåldshärskare är naturligtvis inte fel, men analysen är ändå tämligen självupptagen. Var nämns en arabisk befolkning med egen tanke- och handlingsförmåga?

Vi har inte förstått hur villkoren för världens människor förändrats. Vi använder fortfarande flera decennier gamla terrängkartor. Problemet är att världen inte längre ser ut som i Tintinböckerna, som Hans Rosling brukar påpeka.

Medan vi detaljgranskat maktspelet mellan israeler och palestinier, förfasat oss över sekteristiskt våld i Irak och politiska mord i Beirut har de arabiska samhällena långsamt moderniserats. Förvisso har de mycket lång väg kvar, men folk äter sig inte bara mätta, de har tv och mobiltelefon, de utbildar sig och ändrar attityder.

Carl Bildt varnar för en ”demografisk tsunami” från Nordafrika, men sanningen är att födelsetalen har rasat i alla länder i regionen till mellan två och tre barn per kvinna – ja, Tunisien har rent av färre barn per kvinna än Sverige (1,8).

Nordafrikanska mödrar och fäder behöver inte längre gå i ständig oro för att deras barn ska dö, i alla fall inte mer än kinesiska eller turkiska föräldrar. Risken att ett egyptiskt barn ska dö före fem års ålder är i dag knappt en tredjedel så stor som för ett indiskt. Så sent som 1983 var den större i Egypten. Det är en medicinsk revolution vid Nilen.

Egyptens kvinnor går i dag sex år längre i skolan än på 1970-talet, och de gifter sig tre år senare. Den vidriga traditionen med kvinnlig omskärelse är en sorglig kvarleva, men den är sedan några år totalförbjuden i lag och en motkampanj pågår.

Både Egypten och Tunisien är rikare per capita än Ukraina, som också upplevde en folklig revolt för några år sedan, en omvälvning vi beskrev i betydligt mindre Tintinanstrukna termer.

Och, inte minst, mer än tio år efter Al Jazirarevolutionen har människor från Casablanca till Muskat vant sig vid att få veta vad som händer i världen, när det händer.

Ledare som behandlar medborgarna i sådana länder som barn blir till slut fullständigt irrelevanta, och det är precis vad som äntligen börjar hända i arabvärlden.

Det är inget fjärran uppror i ett exotiskt sultanat vi betraktar i dessa dagar. Egyptierna är oss närmare än vi tror.

10 februari: Måste komplettera med en länk till en artikel av Harvardprofessorn Dani Rodrik, som i stora stycken följer mina tankebanor ovan. Han konstaterar att Nordafrika utvecklats mer än vi tror, och att diktatorernas kalkyl att detta ska dämpa missnöje har slagit gruvligt fel. Han kopplar också till Kina, som jag själv tidigare antytt är närmare någon form av skifte än vad som syns på ytan: "Egypt and Tunisia just sent a sobering message to China and other authoritarian regimes around the world: Don’t count on economic progress to keep you in power forever."

Tunisien, vintern 2011

2011-01-16T12:27:00.002+01:00

”Dominoeffekten kommer inte från Bagdad, den kommer från Tunis”, skrev en egyptisk bloggare när det stod klart att folkets uppror i Tunisien faktiskt fått effekt. Bloggaren syftade på George W Bushs verklighetsfrämmande tro att den amerikanska invasionen av Irak skulle leda till en demokratiseringsvåg över Mellanöstern. När folk i regionen väl sett att Saddam kan störtas, då kommer det att hända saker, menade Bushadministrationen. Och nog hände saker, men de handlade snarare om att antipatin mot USA ökade, liksom de argaste och mest förvirrade unga männens lust att begå terrorhandlingar.

Förändringen kan naturligtvis inte komma utifrån, som ett påbud. Nej, det är så här det går till, som i Tunis, Gabès och Sfax vintern 2011. ”Det känns som när Berlinmuren föll”, utbrast en lycklig tunisier i radion.

Demokratin har gjort enorma landvinningar i världen efter murens fall, även om antalet länder med valdemokratier legat still i några år nu. Men från arabvärlden har föga positivt kommit ut. Den bäst fungerande demokratin i arabvärlden är sannolikt Irak, möjligen i konkurrens med Libanon, vilket säger en hel del med tanke på den politiska röran i båda dessa länder.

Aldrig tidigare har en arabisk regim fallit under trycket av folkligt uppror. Kan det som händer i Tunisien just nu förebåda en verklig kursändring i Mellanöstern? Någon gång måste den komma.

De flesta autokratiska regimer i regionen har suttit mycket länge, så länge att de folk de styr över har hunnit omvandlas. Sjuttiotalets lågutbildade, fattiga och utsatta arabiska befolkningar är i dag kunniga om sitt lands och världens tillstånd, de har hyggliga materiella villkor och riktigt bra medicinska villkor. En del av länderna, inte minst det största av dem alla, Egypten, finns dessutom en relativt frispråkig press. En gissning är att vi, om vi nu får bevittna en dominoeffekt, härnäst kommer att höra om krackelerande styren i Egypten, Algeriet och Marocko. I staterna vid Persiska viken kan man tänka sig att revoltlustan hålls tillbaka av den väldiga materiella välståndsökningen, som säkert ännu känns ny – ungefär som i Kina. I Syrien och Jordanien kan president Assad och kung Abdullah sannolikt överleva ett tag till på sin roll som frontstat mot den gemensamma fienden Israel. Hur länge beror förstås på hur den konflikten utvecklas.

Tunisien vintern 2011 är dessutom ännu ett exempel på kraften i den nya öppna kommunikationen; det kanske bästa med internet. Mycket tyder på att såväl wikileaks (USA-ambassadören öppenhjärtig om korruption och om de styrandes rikedomar) som sociala medier har spelat en viktig roll för revolten, i alla fall för hastigheten i förloppet.

Ett twitterinlägg av egyptiern Mohamed ElBaradei, mångårig chef för FN:s atomenergiorgan, grep mig: ”Det tunisiska folkets mod att upprätthålla sin frihet och värdighet är ett strålande ljus och en vägvisare. Förändring kommer bara inifrån.”

ElBaradei har sagt att han kan ställa upp i presidentvalet i Egypten i år – om ett rättvist val kan garanteras. Först Tunis, sedan Kairo?

Euron är krasslig, inte döende

2011-01-16T12:25:00.002+01:00

I min bok applåderar jag europrojektet som en god idé, som dessutom trotsat olyckskorparnas undergångsprofetior. Jag medger gärna att en stor del av mitt försvar för euron handlar om att jag vill att den ska överleva. Precis detsamma gäller de politiker och byråkrater som nu gnuggar sina hjässor för att hitta de bästa lösningarna på skuldkrisen. Fanns inte viljan skulle valutan naturligtvis inte räddas.

Jag anser fortfarande att euron utan tvekan är en god idé, precis som de framtida gemensamma valutor vi kommer att få se i Afrika, Latinamerika och kanske i Sydostasien. Våra ekonomier integreras, och politiken följer efter. Vi går mot större samhörighet.

Samtidigt står det också alldeles klart att europrojektet startade fel i tre avseenden:
• Av bristande politiskt mod, eller ork, sjösatte man valutan utan att ha säkrat ett pålitligt system för sund hushållning av statsfinanserna i de deltagande länderna.
• Av samma skäl var man inte tydlig med – eller begrep inte – att en långtgående samordning av den ekonomiska politiken är nödvändig.
• Grekland borde inte ha fått gå med från början, möjligen inte heller ett par andra länder.

Det man gör nu när den ekonomiska defibrillatorn tas fram för att rädda krisländerna är att rätta till fel numer ett och två ovan, men under galgen. Det är förstås alltid trevligare om nödvändiga processer kan genomföras på ett lugnt och ordnat sätt, men nu är den i alla fall i gång.

Fel nummer tre får man nog dras med tills avvikarländerna inordnat sig. Kanske är Portugals och Greklands ekonomier för olika kärn-EU:s för att någonsin kunna ingå på ett smidigt sätt, men jag tror skillnaderna överdrivs – och i alla händelser minskar de.

Man måste komma ihåg att valutasamarbetet framför allt skapats eftersom man vill nå fördelar, inte i första hand för att det är ett politiskt prestigeprojekt. När man hör hyllningarna till de flytande valutornas förlåtande fluktuationer, som till synes smärtfritt rensar maskineriet från allt grus som kastas in när länder krisar i olika takt, ja då undrar man varför tanken på att låsa kurserna över huvud taget dykt upp.

Likväl verkar världens länder gång på gång vilja göra just det: Bretton Woods-systemet, valutaormen, ERM, Kinas fasta kurs mot dollarn, liksom Malaysias, Argentinas och en rad andra länders, för att inte nämna länder som helt sonika använder dollar eller euro. Nejlandet Danmark har sin krona låst mot euron, precis som de baltiska länderna.

Uppenbarligen är det något man vill åt. Det handlar om förutsägbarhet, stabilitet och dämpat inflationstryck, faktorer som gynnar handel och tillväxt. Tveklöst har i eurons fall de politiska drivkrafterna bakom varit väl så starka som de ekonomiska. Men det är nästan odelbara krafter.

Skulle euron kollapsa ginge Europa ur askan i elden. För all del: på sikt skulle den hårt prövade gamla kontinenten naturligtvis klara också det, och jag kan ta gift på att det inte skulle dröja många år innan man började planlägga ett nytta valutasamarbete – tuffare reglerat än första gången och kanske även knutet till vissa utomeuropeiska aktörer. Men på kort sikt skulle enorma kostnader vänta, och den minsta delen av dessa kostnader skulle bero på allt praktiskt krångel med att byta tillbaka till nationella valutor. Alla länder med budgetgap kan ju inte devalvera sig ur sin finansiella sörja (eller låta sina valutor rasa) samtidigt. Vi skulle få en kris för trovärdigheten och förutsägbarheten, och Europas inre marknad skulle tappa snabbheten, effektiviteten och enkelheten i handeln.

Men det går ju bra för Sverige och Storbritannien (nåja), länder som inte använder euron? Stämmer, men man får inte glömma att även länderna utanför euron drar stor nytta av stabiliteten i det gemensamma valutaområdet. Slarviga statsfinanser finns i länder både innanför och utanför den gemensamma valutan, liksom föredömliga sådana.

Det är inte ens så att Europas huvudkonkurrenter på världsmarknaden, USA och Ostasien, skulle skratta läpparna av sig om eurozonen spricker, och började de skulle de sätta skrattet i halsen. Hur effektivt vore det att ha sexton nya valutor att handla med igen? Hur bra för balansen i världshandeln vore det om dollarn åter blev den enda ankarvalutan?

Så det lär inte hända. Räkna i stället med att EU fortsätter den ryckiga vandringen mot större ekonomisk integration: mer likartad skattepolitik, mer likartad välfärdspolitik. En gemensam ekonomisk framtid kräver faktiskt en gemensam politisk framtid.

Euron har haft infarkt, men man botar inte en hjärtpatient genom att döda den. Man räddar henne först på intensiven och uppmanar henne sedan att byta livsstil.

Gör förtröstan livet trist och världen ointressant?

2010-11-08T22:17:00.003+01:00

Efter drygt ett år och drygt 100 inlägg på denna plats tänkte jag göra en kort kritisk utvärdering av världen sedan Apokalypsens gosiga mörker. Alltså: vad skulle jag säga om en skeptisk reporter tryckte en mikrofon under näsan på mig och frågade om ändå inte något gått snett på planeten under de snart tre år som gått sedan jag skrev.

Vi har vår blick på den värld vi lever i just nu. Och det är i sin ordning. Vi bryr oss kanske inte så mycket om huruvida det är bättre nu än förr. Det återstår alltid tusen problem att lösa, eftersom tröskeln för elände hela tiden sänks. Fast min bok utgår som bekant från premissen att det trots allt är ett problem att många inte tänker på – eller vet om – att världen förbättras, eftersom de då riskerar att handlingsförlamas av pessimism.

Denna vår fixering vid nuet såg jag senast förklarad av den Nobelprisbelönta ekonomen Amartya Sen. Så här skrev han i samband med att FN:s utvecklingsorgan publicerade årets Human Development Report: ”Världen har förändrats sedan 1990. Det har gjorts många framsteg /…/ , men angreppssättet för mänsklig utveckling har en inneboende drivkraft att fokusera på vad som ännu är ogjort – det som just nu kräver störst uppmärksamhet i dagens samhälle.”

Min vän Lasse brukar i huvudsak vara med på noterna i mina optimistiska slutsatser, men han bekände för en tid sedan att det egentligen inte gjorde honom gladare. Att det mesta ordnar sig är visserligen troligt när man tänker på saken, men det känns trist, menade han. Det gör tillvaron mindre intressant.

Utan att han tänkte på det (såvitt jag vet) beskrev han rätt väl den uttråkade framtidsmänniska som filosofen och statsvetaren/nationalekonomen Francis Fukuyama beskrev i ”Historiens slut” från 1992. Det grundläggande behovet av erkännande kan i en värld av umbäranden och orättvisor tillfredsställas med ärofull kamp. Men när samhället blivit så civiliserat och tryggt att sådan inte längre behövs? Fukuyama tänkte sig i det första av två scenarier att folk då skulle återuppta strid för stridens egen skull, att åter bli den ”första människan”, som han kallar det.

Det andra scenariot var att folk i denna posttraumatiska värld skulle bli bekväma och självupptagna, utan högre mål. Jag kom att tänka på det när jag hörde den norska författaren Erlend Loe i Babel uttrycka sin kluvenhet inför den osannolika rikedom Norge har kommit att bada i. Tillvaron är så trygg att allt engagemang hotas. Det kan faktiskt vara ett problem för författare, tyckte han.

Dithän har vi kommit.

Och jag har äntligen kommit fram till min utlovade utvärdering. ”Jo”, skulle jag svara reportern, ”jag är ju inte blind eller döv. Än. Här ska du få några orosmoln att bädda i dig i.”

Välfärden

Den kris som fick medier och experter att skrämma brallorna av oss för två år sedan blev ju inte slutet på hela det ekonomiska systemet, vilket var en rätt vanlig åsikt då. Det känns länge sedan. Det som kan oroa är att krisen och en del andra faktorer har bromsat den takt med vilken fattigdomen minskar och kan rent av tillfälligt ha ökat antalet fattiga (även om det finns goda skäl att bedöma tidiga siffror försiktigt här). Det finns inget som talar för att utvecklingen mot mindre fattigdom vänder, men jag är den första att skriva under på att det är en skam att det går så långsamt som det gör.

Välståndsutvecklingen är kraftfull på snart sagt alla kontinenter i dag, och det vore inte svårt att utrota den extrema fattigdomen om viljan var lika stark överallt som i exempelvis Brasilien och Kina. Bilden kompliceras av att fattigdomen numera inte finns i enskilda länder, utan i fickor i ett stort antal länder, varav flera är ganska rika i genomsnitt. Do more, do better!

Miljön

Fortfarande två saker som det finns skäl att oroa sig för:

1. Klimatet – även om vi fortfarande får vänta på facit. Vi ligger i överkant i förhållande till scenarierna för koldioxid, samtidigt som vi ligger i underkant i förhållande till scenarierna för temperaturen.

2. Överfiske och, i någon mån, övergödning av haven. Försvinnande fiskbestånd är en del av den så kallade artutrotningen som man snart måste göra något ordentligt åt. Lokalt finns dock ljuspunkter, som torskens återkomst i Östersjön (och en allmän ljuspunkt var ett globalt avtal för biologisk mångfald tidigare i höst). Oljeutsläppet i Mexikanska golfen var mer spektakulärt än verkligt långsiktigt farligt.

Konflikterna

De fullskaliga krigen förblir få, och de mindre väpnade konflikterna har inte ökat. Jag tror att vi får se fler fredsavtal de närmaste åren; i Turkiet, i Filippinerna, i Colombia och på andra håll. Israel/Palestina vore en bomb, om uttrycket tillåts, men det tycks nästan möjligt. Så. Till självspäkningen:

Att Afghanistankriget skulle eskalera var nog rätt väntat, men det är plågsamt att grannlandet Pakistan dragits med så djupt i våldet. Jag är också lite förvånad och mycket besviken över att det fortfarande sprängs bomber i Irak med sådan frekvens. Det är oerhört mycket lugnare än för ett par år sedan, och som jag ser det är kriget över, men normaliseringen går långsammare än jag hade trott.

Sedan finns det ett land som överraskat negativt på det mest brutala sätt, och det är Mexiko, ett storslaget kulturland jag känner starkt för. Dödstalen i det pågående knarkkriget är flera gånger högre än i Afghanistan, och antydningar om att det håller på att avta har hittills kommit på skam. Landet är inte på väg att kollapsa, dess grundstruktur är för stark för det, men det är illa, riktigt illa. Llora por México, gråt för Mexikos öde.

Lasse, du kan vara lugn: det finns tillräckligt med faror, hot och orättvisor för att vi knappast ska lida brist på ädla strider att utkämpa de närmaste decennierna. Om det nu är det som krävs för att tillvaron ska få mening.

P.S.
Frekvensen på inläggen kommer nog att avta en aning den närmaste tiden, eftersom jag behöver koncentrera mig mer på en långsiktig pryl jag knappar på.

Utan frigjord kunskap når inte Kina nästa nivå

2010-10-31T23:40:00.003+01:00

Att framställa Kina som en stenhård kommunistisk diktatur är fortfarande politiskt lämpligt i sammanhang där man vill passa på att desavouera motståndare som haft ett eller samröre med den kinesiska regimen eller landets näringsliv. Och naturligtvis: alla former av regimstyrda inskränkningar i medborgares frihet måste förkastas. Det finns ingen anledning att släta över det kvardröjande kinesiska förtrycket. Därför var det lysande att ge Nobels fredspris till Liu Xiaobo.

Men Kina är på god väg att bli något annat än en stenhård kommunistisk diktatur. Först och främst börjar det ”kommunistiska” i styret mest likna en atavism. Författaren och tidigare försvarstjänstemannen Xin Ziling ställde sig nyligen den retoriska frågan hur Karl Marx hade klarat dagens kinesiska censur med sin bok Kommunistiska manifestet. Jo, svarade Xin själv, Marx hade blivit refuserad: ”Ni skriver här att vårt kapitalistiska system kommer att försvinna. Så kan ni inte säga!”, föreställde sig Xin reaktionen från censorerna.

Hur länge kan en sådan censur överleva? Olika förståsigpåare har framkastat teorin att Kina representerar en ny sorts modern ekonomi, där de materiella framstegen vinns utan motsvarande politisk frihet. Sådana idéer får rimligen grogrund i förvåningen och besvikelsen över att kommunistpartiet fortfarande tycks ohotat, efter trettio år av marknadsekonomisk utveckling och tioprocentiga tillväxttal. Men teorin kommer att visa sig vara fel.

Kina har redan kommit en bit på vägen mot större öppenhet, vilket jag tidigare varit inne på. Kineserna är i en rad avseenden friare än de någonsin varit i landets auktoritära historia.

Ofta handlar det om indirekt ökad frihet genom större ekonomiskt svängrum. Men nu börjar man kunna räkna exemplen på att också det direkta politiska järngreppet kan hålla på att lossna. En grupp om två dussin pensionerade partikoryféer skrev nyligen ett öppet brev till folkkongressen, där de argumenterade för större pressfrihet. De talade om det kinesiska samhället som en ”falsk” demokrati som är ”skandalös” i demokratins historia. Premiärministern har hållit flera tal där han förespråkat politiska reformer för att säkra landets fortsatta utveckling.

Dessa inslag har inte tillåtits spridas på vanligt sätt i medierna. Men med nätet och de sociala medierna är det i dag omöjligt att helt stoppa informationen till dem som verkligen nå den.

Och vad viktigare är: kinesernas frihet kommer att fortsätta öka. Jag har hittills inte läst någon uttrycka skälen till detta bättre än Thomas Friedman i New York Times:

”Frihet är en grundläggande ingrediens för varje samhälle som vill blomstra i det 21.a århundradet. Annars kan det inte utveckla sin fulla potential”, fastslår Friedman och berömmer Nobelkommittén för att förmodligen ha gjort Peking en tjänst med sitt inte särskilt subtila budskap om att inte bli för stöddig i det materiellt framgångsrika auktoritära styret. Ungefär: ”Ekonomisk frihet utan politisk frihet må ha tagit er hit, men det tar er inte till nästa nivå.”

För att inte Kina ska hamna i bakvattnet när landet så småningom får en åldrande befolkning, fortsätter Friedman, måste snabbt en stor del av arbetskraften uppgraderas från enkla industrijobb till kunskapsintensiva jobb och tjänstejobb, som skedde i Hongkong. Men kunskapsindustrin i dag bygger på sociala nätverk. Grundidén är att vi tillsammans är smartare än summan av oss var för sig, ”och det som är unikt i dag är att kunskapsföretag faktiskt kan tanka hem begåvningen hos oss alla, eller i alla fall hos fler av oss från fler ställen. Länder och företag som gör detta möjligt kommer att lyckas bättre än de som inte gör det.”

Friedman citerar så Silicon-valley-vd:n Curtis Carlson: ”Innovation som sker nerifrån och upp tenderar att vara kaotisk men smart, och innovation som sker uppifrån och ner ordnad med korkad.” Därför är regeringars uppgift i dag att inspirera, frigöra och möjliggöra allt det där som bubblar upp underifrån, samtidigt som de lär sig – och oss alla – att leva med och hantera kaoset.

Visst är det vackert?

Ryktet om arternas utrotning är … etc

2010-10-31T21:13:00.005+01:00

I följetongen om artutrotningen, eller vad det nu rör sig om, finns två lika färska som uppmuntrande nyheter.

På ett stort FN-möte i japanska Nagoya enades världens länder i fredags om ett slags räddningsplan för världens biologiska mångfald. Bland annat kom man överens om att skydda 17 procent av jordens landyta och 10 procent av haven. Det får betraktas som överraskande radikalt. Eller snarare – det är numera mainstream i de flesta av världens hörn att vilja skydda djur och natur, men efter västgötaklimaxet på klimatmötet i Köpenhamn för snart ett år sedan var förväntningarna på den här typen av globala möten lågt ställda.

Vi är den första art på den här planeten som har viljan och kapaciteten att rädda andra arter. Men vänta nu, det var ju vi som ryckte undan mattan för de andra in the first place? Stämmer, men det gjorde vi inte nyss, utan huvudsakligen i en tid när vi inte insåg problemet med avskjutning, utan såg naturen som ett hinder. Om det funnits människor med de insikter vi har i dag på planeten för 65 miljoner år sedan hade dinosaurierna inte dött ut.

Hur som helst, att skydda så stora delar av landytan att man kan säkra fortlevnaden för (nästan) alla arter är alldeles lysande. Det vettiga skälet är att vi numera vet en del om konsekvenserna av kraftiga obalanser i naturen – som älgar och rådjur vs vargar och lodjur. Det mindre vettiga skälet är artutrotningspaniken. Den bygger på larmresonemang som bortser från vår egen art. Man talar om att djur på grund av oss dör av i en takt som är tusentals gånger högre än ”bakgrundstakten” och syftar därmed på att det inte finns lika många individer av en del arter som det fanns när människan var en osignifikant randvarelse utan betydelse. Nu är vi snart sju miljarder, och det är kanske inte alldeles underligt om antalet individer av vissa stora däggdjur inte kan behållas på förhistorisk nivå.

Icke desto mindre: Vi ska rädda tigern. Vi ska inte heller glömma grodorna. Och vi kommer att lyckas.

Jo, så var det den andra nyheten: Världsnaturfonden har nu bekräftat det förbättrade läget för torsken i östra Östersjön. Organisationen ger nu grönt ljus: fiska på, bara. För torsken i västra Östersjön justeras varningsljuset från rött till gult.

Vi kunde ju sköta oss. Om vi inte får höra liknande signaler angående ål och tonfisk senast inom fem år ska jag svepa en flaska fiskleverolja.

Fegt maktspel eller det möjligas konst?

2010-10-31T20:56:00.006+01:00

Finns det makthavare som har genuint goda avsikter? Det kan tyckas som om frågan självklart måste besvaras jakande. Men hur ofta märks det? Att döma av hållningen hos dem som bedömer dessa makthavare, den påbjudna lite krassa hållning som går ut på att aldrig riskera att kunna anklagas för att ha agerat megafon för makten, aldrig ha gått på beslutsfattarnas manipulationer, får man lätt intrycket att det som sägs uppifrån tinnarna och tornen inte har mycket med verkliga avsikter att göra och bör filtreras förbannat noga.

På ett klimatseminarium jag var på i torsdags gjorde forskare utomordentliga dragningar av läget i förhandlingarna mellan världens länder, och en berömd bild från statschefernas sistaminutensittning i Köpenhamn i fjol kommenterades med: ”Varför har de nu samlats här? För att de bryr sig om miljön? (hjärtliga skratt från publiken) Nej, för att klimatet har blivit global storpolitik, förstås.”

Det berättades att Kina just nu genomför den radikalaste neddragningen av koldioxidutsläpp som något land gjort, men inte av omsorg om miljön, naturligtvis, utan av själviska energistrategiska skäl.

Man beskrev glappet mellan de senaste vetenskapliga rönen och var politikerna befinner sig i sina ambitioner som att de senare knappt ens enats om de utsläppsminskningar som vi nu vet i princip borde genomförts i går om inte vi alla ska riskera att stekas.

Det är forskares, organisationers och journalisters uppgift att driva på, att kanske formulera sig drastiskt ibland för att visa på annalkande faror. Men man får aldrig glömma att politik är det möjligas konst, och det är inte rättvist mot politiker att avfärda dem som cyniska maktspelare utan verkligt engagemang för samhällsfrågor enbart med det synbarliga spelet som grund. Två hundra länder har med nödvändighet olika intressen. Att hitta de rätta politiska nycklarna är en konst, och det tar tid. Men när man väl låst upp knutarna kan det hända mer än någon anat.

I den svenska politiken misstros såväl vänsterns eftergifter åt marknadskrafterna som högerns eftergifter åt välfärdsstat och sociala hänsyn som makttaktik. Men hur länge kan en kursändring betraktas som makttaktik? Så här sade den moderata finansmarknadsministern Peter Norman i Rapport den 28 oktober om bankernas bonusar till sina anställda: ”Det är inte bra över huvud taget att få för stora löneskillnader i samhället, det är inte bra för sammanhållningen. Så jag ser med viss oro på den här bonushistorien.”

Ni läste rätt. En moderat är orolig för att ökande klyftor hotar sammanhållningen i samhället. Norman är inte den första moderaten som uttrycker sig på det här viset. Anders Borg har sagt liknande saker.

Vad är mest sannolikt: att de bara är taktiska och döljer sina egentliga avsikter eller att de faktiskt insett att vissa politiska mål som tidigare förbehållits vänstern trots allt har ett allmängiltigt värde? Som Abraham Lincoln konstaterade: Man kan lura en del av folket hela tiden och hela folket ibland, men man kan inte lura hela folket hela tiden.

Flyget, klimatet och freden

2010-10-24T23:23:00.002+02:00

Jag har varit inne på det förr, men jag reflekterade över det igen nyligen, när en hel drös med kolleger var ute och reste: flyget, klimatet och freden.

Kort efter det att en kollega varit en vecka i New York hade jag själv kommit tillbaka efter en tur till Italien. I samma veva for en annan av medarbetarna till Berlin, en tredje kopierade New York-trippen och en fjärde åkte till London. Det handlar åtminstone i tre av fallen om unga personer med relativt blygsamma lönekuvert.

Så här ser det ut. Vi vet att inkomsterna har stigit, det mäter vi konstant, men välfärden handlar inte bara om kronor och ören utan lika mycket om hur teknikutvecklingen smygande höjer vår standard.

Mycket är så självklart för oss att vi inte tänker på det. Informationstillgången och kommunikationsmöjligheterna via elektroniska prylar är bara det senaste, något vi kanske ännu förstår värdet i. Men att kunna gå runt i sitt hem i underkläder när det är snöstorm ute, att kunna köpa färdiggräddat bröd och färskhålla det i veckor i frysen, bröd som dessutom är färdigskivat och som man varje frukost kan bestryka med kaviar eller italiensk mögelost med skivade spanska tomater är kanske inget vi ler nöjt åt lika ofta. Ändå är detta lyx som för de allra flesta var ouppnåelig i mitten av det förra seklet.

Långsamt har även möjligheten att på några timmar ta sig till utlandet i tid och otid blivit en del av denna makalösa välfärdshöjning. För all del: flygresandet är kanske inget som riktigt lika många kan ägna sig åt som detta att bestryka färdigskivat bröd med italiensk mögelost, men med de prisnivåer Ryanair håller och som andra bolag jagas ner i är det faktiskt inte långt ifrån. Den som kan avvara en femtedel av en genomsnittlig månadslön kan göra en kortare semesterresa till ett varmt europeiskt land. Folkflyget har blivit de nya långfärdsbussarna.

För bara tjugo år sedan skulle en flygbonanza av det slag som är legio i dag ha varit något jag raljerade med i en sådan här text, som ett exempel på den rika klassens dekadenta livsstil.

Ska the filthy rich markera avstånd till kreti och pleti i dag krävs det överdåd på en helt annan nivå än utlandsresor lite nu och då. Egen helikopter över helgen till en fest på Rivieran, kanske?

När klimatfrågan dominerade medierna som mest under den första vågen, ungefär från hösten 2006 och en bit in på 2007 (den andra vågen kom inför Köpenhamnsmötet), blev flyget den främsta symbolen för våra onda utsläpp. Det blev den moraliska hjärtpunkten för vårt individuella ansvar. Utsläppen från en enda Thailandsresa kunde i stort sett spoliera ett helt livs rätt att äta, värma upp sitt hus och åka bil, fick vi lära oss.

Hur goda människor vore vi då om vi offrade all reslust, eller på sin höjd nöjde oss med stillsamma tågresor i närområdet kring sextionde breddgraden? En referens: Bara lustgasen från Sveriges alla gödselstackar är en värre koldioxidbov än hela det svenska inrikesflyget. Om alla flygplan i världen ställdes på marken i morgon dag skulle ändå 98 procent av alla koldioxidutsläpp bestå. Räknar man in andra växthusgaser talar vi om 96,5 procent. Alltså står flyget i dag för 3,5 procent av de globala utsläppen, och FN:s klimatpanel beräknar att andelen blir 5-6 procent om 40 år.

Jord- och skogsbruk står för tio gånger högre andel av koldioxidutsläppen, och vägtransporterna släpper ut flera gånger mer.

Ha denna kunskap i bakhuvudet när du ställer flygets påstådda klimatondska mot värdet av att folk kan resa. Att människor möts, att vi blir vana vid andra miljöer, kulturer, språk och sätt att vara måste höra till de absolut viktigaste och effektivaste vägarna till förståelse och – ja, fred.

Det är hög tid att flyget får upprättelse i klimatdebatten.

Jorden vi ärvde; läget just nu

2010-10-14T16:20:00.003+02:00

Draculafisk, ny art upptäckt i Mekong. Foto: Natural History Museum, London

Gammal ond giftkatastrof

Ångesten över olika miljölarm står inte alltid i proportion till de verkliga farorna, vilket jag skrivit en del om. Men den kollapsade ungerska giftslamsdammen är en riktigt allvarlig miljökatastrof av gammalt ont snitt, av typen Teckomatorp och Seveso. Tungmetaller har nu kontaminerat tiotals kvadratkilometer mark. Om det börjar regna riskerar eländet att tränga ner i grundvattnet, om det blir torrt kan dödsdammet blåsa långa sträckor.

Man har svårt att begripa hur sådana giftstinna avfallsreservoarer fortfarande kan finnas kvar i Europa, men det får antagligen skrivas på det gamla kommuniststyrets konto. Ett EU-direktiv om hantering av gruvavfall ska träda i kraft först 2012. Har det någon gång varit läge att skynda på en EU-lag så är det nu.

Återkommande favorit 1: Perspektiv på utrotning

En av de etablerade föreställningar i miljödiskursen jag anser vara mest problematisk är den om artutrotningen. Bilden som ges är att en rad arter verkligen försvinner från jordens yta i en rasande och ökande takt. Så är det dock inte.

För mig är det allra viktigaste att justera bilden av att just vi är det värsta gänget utrotare som befolkat planeten. Vi som lever i dag är snarare de första människor som aktivt försöker rädda djurarter. De massutrotningar som vi i dag lever med skedde för länge sedan. Och vi är ändå sex gånger fler än de som levde när naturen sågs som något som var i vägen.

En annan felsyn är att det verkligen handlar om att arter fullständigt försvinner. Det är mycket ovanligt. I nästan samtliga fall handlar ”artutrotningen” om minskningar av populationer. Därför var det roligt att läsa om en ny rapport, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society, som visar att det inte bara är ovanligt att arter faktiskt utrotas helt, utan att överraskande många arter som man betraktat som försvunna faktiskt finns kvar i mindre populationer i otillgängliga områden. Det gäller bara att leta efter dem lite intensivare.

”Utrotning är svår att fastslå”, inser de båda forskarna Diana Fisher och Simon Blomberg och konstaterar att ”betydelsen av krympande livsmiljöer för artutrotning har förmodligen överskattats”.

I Mekongbäckenet i Sydostasien pågår för övrigt sedan tio år ett omfattande artletarprojekt. Forskarna hittar i genomsnitt tre nya arter i veckan, bland andra världens största jaktspindel och en sju meter stor köttätande växt.

– Det är häpnadsväckande upptäckter i modern tid och fantastiskt att det går att upptäcka så många nya arter i ett område med ett sådant högt befolkningstryck, säger Allan Carlson, tropikexpert på Världsnaturfonden i ett pressmeddelande från WWF.

Återkommande favorit 2: Rekordvarmt eller inte?

Nu när året börjar gå mot sitt slut är det extra spännande för alla klimatnördar att i realtid följa jordens temperaturdrama. Ska 2010 bli det varmaste kalenderåret hittills, eller klarar sig 1998 den här gången också?

Siffrorna för september verkar ännu inte vara sammanställda på de vanliga klimatdatasajterna, exempelvis NOAA, men enligt en sammanställning från Alabamauniversitetet blev månaden rekordvarm. Detta trots att fenomenet El Niño, som normalt höjer temperaturen, var i avtagande och det motsatta, avkylande fenomenet La Niña i tilltagande. Det skulle kunna tyda på att den globala uppvärmningen fått en ny skjuts uppåt. De så kallade klimatskeptikerna har annars dragit växlar på att kurvan över jordens medeltemperatur planat ut sedan 1998 (också ett El Niño-år), då det senast blev rekord. Även jag har uppmärksammat detta faktum.

Sommarisen i Arktis, som är ett annat välrefererat mått, var däremot en bit ifrån att slå rekord i år. När isen började växa till igen i mitten av september hade isens utbredning krympt till sin tredje minsta sedan mätningar inleddes för 30 år sedan (där är det 2007 som är rekkordåret).

Enligt Alabamauniversitetet ligger medeltemperaturen för perioden januari till september nu bara 0,04 grader under samma period rekordåret 1998. Kommer La Niña att få effekt, eller står vi inför en ny toppnotering? Svaret kan komma redan nästa månad.

Hur glödande försvar för frihet blir ”stålblå nyliberalism”

2010-10-12T13:51:00.006+02:00

Det har skrivits spaltmeter och talats i timmar om de politiska implikationerna kring Mario Vargas Llosas Nobelpris. Men ju mer jag läser av och om hans liberala hållning, desto viktigare tycker jag det är att reda ut vad det är för mekanismer i den kulturella världen som först utgår från att MVL:s politiska inriktning omöjliggör honom som pristagare och sedan, när han väl fått priset, sänker värdet på utmärkelsen.

Det har funnits gott om öppna fördömandena, som i Aftonbladet. Jag har fastnat för en mer subtil snyting. Kajsa Ekis Ekman skriver i ett debattinlägg på DN Kultur att MVL förvisso är en gudabenådad författare men att han verkar sakna förmåga att beskriva kvinnor som komplicerade varelser. Bara männen är riktiga, mångfasetterade människor.

Nu är det eoner sedan jag läste ”Det gröna huset”, men av vad jag kan minnas, och att döma av vad jag nu läst om hans författarskap, har hon alldeles säkert rätt. Så kallad gubbsjuka är endemisk bland män över 50 (eller 40, beroende på definitionen av ”gubbsjuk”) i allmänhet, och bland manliga latinska författare i synnerhet. (När vi ändå är inne på detta sidospår rekommenderar jag denna debattartikel av Manne Forssberg om hur motigt det är för äldre män, till skillnad från äldre kvinnor, att ostraffat skriva om sex numera)

Alltnog, efter att ha konstaterat att hierarkin mellan könen i MVL:s värld är konstant och tycks av naturen given kan Ekis Ekman inte avstå från att göra en politisk koppling: ”Mot bakgrund av detta ter det sig inte så konstigt att han övergav sitt engagemang för Latinamerikas fattiga. I kriget mellan könen har Mario Vargas Llosa alltid ställt sig på den mäktiges sida.”

Att ”överge ett engagemang för de fattiga” är i många (vänster)intellektuellas ögon detsamma som att inte försvära sig till socialismen. Att vara liberal betraktas som ett fegt svek – och man kallas i de sammanhangen för övrigt aldrig ”liberal” utan etiketteras alltid som ”nyliberal”. En politiker som vill bli kramad av de intellektuella måste nogsamt avhålla sig från att tala om liberalism eller alltför tydligt kritisera odemokratiska vänsterledare, sedan kan denna politiker i handling vara hur politiskt pragmatisk som helst och gynna marknadsekonomi och frihandel.

Vad har MVL då gjort sig skyldig till? Han vände sig i början av 1970-talet mot den kubanska revolutionen, som han tidigare stött, eftersom han såg i vilken auktoritär riktning den barkade. Senare blev han politiskt aktiv i hemlandet Peru – i mitten eller på högerkanten är valfritt, beroende på utgångspunkt – och ställde 1990 upp i ett presidentval som han förlorade.

Den som läser författarens egna ord om sin hållning får leta förgäves efter den ”stålblå nyliberal”, som Åsa Linderborg kallat honom, och finner i stället en glödande försvarare av individers frihet och länders demokrati. Omtalat är hans förespråkande av att legalisera droger, men han stöder också rätten till abort och homosexuellas äktenskap och avskyr dödsstraff.

MVL har kommit fram till att ekonomisk och politisk frihet inte går att separera och har, precis som Vaclav Havel, insett att marknadsekonomin är det bästa sättet att åstadkomma de resurser som kan lyfta människor ut fattigdom. Hans ovilja mot alltför stora och starka stater härrör naturligtvis från alla avskräckande auktoritära exempel på hans egen kontinent, både till höger och till vänster, men det innebär inte att han är för en nattväktarstat. Han anser att de som förespråkar en anarkistiskt fri marknad ibland har orsakat större skada än marxisterna, som var de första att omfatta ”den absurda idén att ekonomin är den drivande kraften bakom nationernas historia”, som han uttryckte det i ett tal 2005, där han fortsatte:

”Den fria marknaden är den bästa existerande mekanismen för att skapa välstånd, och den kan, om den kompletteras väl med andra av den demokratiska kulturens institutioner och bruk, åstadkomma materiella framsteg hos en nation till de spektakulära nivåer vi känner till. Men den är också ett obevekligt instrument som utan den andliga och intellektuella komponent som kulturen representerar kan reducera livet till en grym, självisk kamp där bara de starkaste överlever.”

Han har också, inte utan viss litterär njutningsfullhet, gjort slarvsylta av det fantomliknande skrämselbegreppet ”nyliberalism” (begreppet går inte att definiera, och man hittar ingen som själv kallar sig nyliberal).

Så mycket för MVL:s påstådda högerextremism.

Det är både behövligt och välgörande med en visionär liberal, av vilka det är tämligen tunnsått i kvartalspolitikens västvärld. Förmodligen är det förklarligt att en sådan figur i dag har sina rötter utanför Europa och Nordamerika.

Men, för att återknyta till Ekis Ekmans inlägg: som den sanna liberal han är kunde han gott förbehållslöst försvara feminismen. Om det tar emot kan han alltid hänvisa till krassa ekonomiska argument (jämställdhet avgör tillväxten – läs senaste rönen här).

Varför kan en frihetsapostel som Mario Vargas Llosa då i så många sammanhang avfärdas som ett högerspöke? En viktig och vältalig förklaring ges av den brittisk-nederländska människorättsprofessorn Ian Buruma. Han beskriver i en essä i DN i söndags hur liberalismen alltid har hånats av både vänstern och högern. Essensen är att liberalismens själva kärna av sans, måtta och tolerans möter förakt hos de aktivister som brinner för förändring. Buruma motiverar varför de bästa försvararna av den liberala demokratin måste vara liberalerna själva. Och att detta inte minst är viktigt att tänka på när islamistiska och antiislamistiska extremister hotar att skapa fullständigt oproportionerlig instabilitet i samhället. Läs!

Ingen är enfärgad

2010-09-23T14:49:00.006+02:00

Opinionskarta i DN den 17 maj 2007. Inte ens ett år efter allianssegern såg landet helrött ut.

När jag började rösta fanns det fem riksdagspartier. Nu finns det åtta. Varför får jag inte fördela min röst mellan två eller tre partier? Kan någon människa vara 100 procent moderat, socialdemokrat eller miljöpartist? Frågan är om ens partiarbetarna är det.

De kartor som brukar publiceras över ”ett delat Sverige” förstärker skillnaderna. Det ser helrött eller helblått ut. Men sanningen är att inte ens i en folkomröstning med två alternativ är enskilda väljare till hundra procent för eller emot, i alla fall inte om frågan rymmer komplexitet, som de EU-frågor vi fått ta ställning till.

I medlemskapsomröstningen 1994 blev Sverige som helhet för EU. I omvärldens ögon en färg för hela landet. Men vi vet att nästan hälften var emot (47 procent; 1 procent röstade blankt). Regionalt syntes att ja-övervikten fanns nästan helt i storstäder och i söder, medan resten av landet såg ut som ett nej-land. Fast så var det ju inte i detalj. Varje ja-distrikt hade en stor nej-minoritet och varje nej-distrikt en stor ja-minoritet. På individnivå var vi nog var och en i våra sinnen delade 70-30, 60-40 eller rent av 50-50. Men ändå var vi tvungna att göra ett digitalt val: ja eller nej. I den frågan är det självklart, men exemplet illustrerar bara att det sällan är så enkelt som det ser ut i nyhetsgrafiken.

De partitester som de senaste valen gått att göra på olika mediesajter visar en tämligen ärlig bild av vår inre åsiktsflora (lite beroende på vilka frågor som ställs, och hur). Testerna förbättrades enormt när de började visa procentuell fördelning mellan partierna. Tidigare blev resultatet ett enda parti, vilket liknar verkligheten men gjorde många besvikna.

Folkomröstningsexemplet liknar situationen i parlamentsval i Storbritannien eller USA med majoritetsval och få verkliga alternativ. I ett proportionellt system som vårt kan man ändå säga att det finns en möjlighet att välja ärligt även för dem som vacklar mellan de politiska ytterligheterna, nämligen på något av mittenpartierna. Med tanke på det höga valdeltagandet och att så få faktiskt röstar blankt är jag möjligen rätt ensam om att vilja kunna dela upp rösten.

Dessutom anar jag att det finns invändningar mot tanken på viktade eller fördelade röster. Själva röstningsproceduren skulle bli mer komplicerad. Man kan tänka sig att ett sådant valsystem skulle gynna småpartier, även extremistpartier, och göra det svårare att åstadkomma starka regeringar. Demokrati innebär ju inte bara att väljarna ska kunna utkräva ansvar utan att de styrande ska ha möjlighet att leverera också.

Det finns faktiskt valsystem med inslag av fördelning. Jag blev tipsad på Facebook om något som heter Single Transferable Vote, som bland annat tillämpas i Irland, Australien och en del andra engelskspråkiga länder. Av vad jag förstått går STV ut på att man får rangordna kandidater, oavsett vilka partier de tillhör.

STV-systemet verkar lite komplicerat. Kanske är det bra som det är i Sverige. Ett tag till. Men inför varje val kommer frustrationen tillbaka. Det känns om inte förnedrande så åtminstone grovt och onyanserat – lite sverigedemokratiskt, om man så vill – att man förväntas förenkla verkligheten så till den grad att enda partiprogram ska belönas med hela ens politiska makt.

Å andra sidan är det bara fyra år kvar till nästa möjlighet. Jag har inte svårt att förstå varför väljarkåren blir allt rörligare.

Vindlande väg till gul valsedel

2010-09-23T14:30:00.006+02:00

Före valet lovade jag att på denna plats motivera mitt riksdagsval. Det är väl inte mer än rimligt, med tanke på inriktningen på den här bloggen. Så. Ungefär på följande vis masserade jag mina lätt plågade politiska hjärnceller:

Jag har sedan, säg, mitten av 1990-talet hittat det mesta av mitt ideologiska bagage hos Miljöpartiet och Folkpartiet. Jag är i vid mening liberal, men det är å andra sidan nästan alla svenska partier. Jag är också svag för nytänkande.

I utrikespolitiken är jag tämligen folkpartistisk. Eftersom jag är stark EU-vän hade inte MP varit ett möjligt val för mig om inte partiet ändrat sig i den frågan. (Jag förstod att de var på väg mot ett fotbyte när jag bevakade en kongress i Ronneby för några år sedan – språkrören var inte bekväma med den EU-negativa hållning som då fortfarande klubbades.)

Fast även i Miljöpartiet finns en internationalism, som jag gillar. Gröna partier i övriga Europa brukar tycka det är vettigt att delvis kanalisera denna internationalism genom EU. Om jag har någon idol i den moderna europeiska politiken är det Joschka Fischer, Tysklands gröna utrikesminister i Gerhard Schröders rödgröna regering, som började sin politiska bana som stenkastande demonstrant och senare kom att driva igenom tyska fredsbevarande trupper på Balkan. (Just nu noterar för övrigt De gröna i Tyskland rekordsiffror i opinionen, vilket de kan tacka en pågående kärnkraftsstrid för.)

Miljöpartiets vilja att på sikt avveckla det militära försvaret är sympatisk. De kräver det inte omedelbart utan ser en roll för fredsbevarande trupper. Paradoxalt nog köper jag samtidigt, dock med viss tvekan, FP:s vilja att gå med i Nato. Det finns i praktiken bara en försvarsallians i dag, och en framtida nedrustning kan förstås inte ske utan att Nato är med på noterna.

I den ekonomiska politiken kan jag köpa det mesta av godset från båda partierna. Marknadsekonomi med socialt ansvar. Det är ingen tillfällighet att alliansledaren Fredrik Reinfeldt pekat ut MP som tänkbar samarbetspartner när majoritetsförhållandena är oklara.

I miljö- och energipolitiken ligger jag någonstans mellan de båda partierna. Jag vill se modernare, hållbarare ekonomisk aktivitet. Samtidigt har jag svårt för de gröna samvetsmanipulatörer som tror att tillväxt i sig är skadligt och vill strypa flyg- och biltrafik snarare än förbättra den. Sådana finns i MP, men de har knappast stöd i den officiella politiken.

Ett beslut om att börja avveckla kärnkraften skulle få fart på framtidsalternativen. Det behöver inte gå så fort som MP vill, 10-12 år, men utan ett beslut blir trycket för litet på energieffektivisering och utveckling. Jag har ändå större tilltro än MP till att det under en övergångstid går att bygga rena kol- och oljekraftverk.

Också familje- och jämställdhetspolitiken är i grund och botten likartad i de båda partierna, men FP har inte vågat bestämma sig för en tredelad föräldraförsäkring, vilket är synd. Räknar man frågan om arbetstid hit kan jag tycka att MP:s långsiktiga vision om 30-timmarsvecka är lite naiv, eller i alla fall onödig (kan bli så i praktiken ändå), men friåret verkade faktiskt funka hyfsat när det fanns.

När jag satte mig att läsa igenom de båda partiernas program kände jag igen det mesta (annars hade jag haft problem) men blev påmind om några saker: MP har fortfarande för lite tilltro till vad som kan åstadkommas inom EU:s ram – med kraftfullt undantag för miljöfrågorna. Och de har en lite väl moralistisk anstrykning i vissa frågor.

FP har å sin sida målat in sig i ett alltför kärnkraftsvänligt hörn, vilket jag tycker är regressivt och trist. Partiet har på senare år också alltför ofta tagit fram batongen i skol- rätts och flyktingpolitiken. Skiftet har förstorats i medierna – synen på invandring är till exempel i grund och botten fortfarande mycket tolerant – men jag gillar inte den ändrade tonvikten.

Kommen så långt gjorde jag ett slutligt test.

Jag gjorde för andra gången SVT:s valkompass, som med sina 50 frågor kändes som det fullödigaste testet. Första gången blev det jämnt skägg mellan tre partier. Denna gång hade jag ambitionen att svara med färre ”ganska” och fler ”helt”. Det visade sig ge ett tydligare besked, vilket framgår av bilden ovan.

I det här riksdagsvalet fanns förstås tydligare än tidigare möjligheten att göra ett rent blockval. Med den utgångspunkten hade jag i princip kunnat välja alliansen.

Jag anser att alliansen gjort ett i huvudsak bra jobb med att tillvarata de flesta medborgares intressen. I det ligger förstås att försöka baxa in samhället på en väg mot större ekonomisk aktivitet och därmed större skatteintäkter för välfärdsinsatser. Det har de också gjort, men man kan definitivt kritisera delar i strategin. Ett par av dessa är de haltande lösningarna för arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Jag tycker precis som allianskritiker att förändringarna genomförts alltför okänsligt, men jag tror till skillnad från de flesta av dessa kritiker inte att problemen är olösliga med mindre än att man rullar tillbaka hela reformmattan.

Principen att ha sitt fokus på arbete snarare än bidrag stödjer jag, och det är lite svårbegripligt att Socialdemokraterna så ihärdigt har slagits för de arbetslösas och sjukas rättigheter och nästan helt lämnat tankeverksamheten när det gäller hur man ska utveckla ekonomin och arbetsmarknaden. Kanske beror det på att de är klämda mellan MP – det parti på den rödgröna kanten som har minst beröringsskräck inför privata initiativ och som faktiskt har en idé om hur Sverige kan växa ekonomiskt på ett sunt sätt i framtiden – och V, som fortfarande tror att den offentliga sektorn är mager som på 1960-talet och därför är det enda vettiga stället att skapa nya jobb på. Sossarna vågar inte riktigt riskera att tappa vänsterflanken, men egentligen vet de förstås att nya friska skattemedel bara kommer från en växande privat sektor.

Å andra sidan har alliansen inte heller presenterat några visioner utöver den ommöblering de redan inlett. Man kan visserligen argumentera för att den behöver några år till på sig för att sätta sig, men det krävs faktiskt lite mod att visa vad som ska komma sedan. Som statskunskapsprofessorn Leif Lewin skrivit: vilken är de borgerligas berättelse om Sverige?

Mycket har kretsat kring jobbskatteavdragen. Det är förmodligen bra för samhällsekonomin att inkomstskatterna har pressats ner, även om det är tveksamt om de behöver hyvlas ner ytterligare. De rödgröna hade ju också accepterat det mesta av förändringen. Det är inte på inkomster staten främst ska dra in pengar.

En säker och ekonomiskt mindre skadlig skattekälla är fastighetsskatten, som det var dumt att i det närmaste ta bort. Det var Kristdemokraternas fel – Anders Borg slet förmodligen sin hästsvans när Hägglund tvingade honom att slakta den mjölkkon. Till och med USA har högre fastighetsskatt än Sverige.

Förmögenhetsskatten, som är mer en moralisk markering än något samhällsekonomiskt klokt, behövs däremot inte. Där hade de rödgröna hoppat i galen tunna.

En bättre intäktskälla för den närmaste framtiden är höjd skatt på miljöskadlig energi – varför inte en fullt utvecklad grön skatteväxling, MP:s originalidé? (Fast om energiproduktionen utvecklas som det är tänkt ska ju den källan avta efter hand.)

Rutavdraget är en detalj, men jag tror att miljöpartisterna har betydligt lättare att se nyktert på den subventionen och dess för- och nackdelar, än S, som har blockerat sig. MP hade ju också ett eget förslag om en brett sänkt tjänstemoms. Det är förmodligen bättre.

I grund och botten är de praktiska skillnaderna mellan blocken mindre än de framställs, vilket jag brukar tjata om. En rödgrön regering skulle knappast ha ändrat på det som visat sig fungera bra och som de flesta svenskar tycks acceptera – lika lite som alliansen har gett sig på välfärdens älskade kärna, utan tvärtom omhuldat den.

Socialdemokraterna var det stora samlande partiet under en väldigt speciell epok i Sveriges historia. Befolkningen har det bättre i dag. Sammansättningen är annorlunda. Det betyder inte att man kan ge tusan i fortsatt kamp för att ge alla människor rättvisa villkor. Men det betyder att man måste inse att en sådan kamp kan föras med nya metoder och att problemen formuleras annorlunda. Om S inte ser det blir de ännu mindre. Den som samlar mitten blir stor. It’s as simple as that.

Tes plus antites ger syntes. Det har varit bra för Sverige att makten skiftat några gånger de senaste decennierna. Det har gett möjlighet till korrigeringar, samtidigt som oppositionen kunnat komma i kapp med tiden och samhällets mognad. Den insikten kan vara så god som någon att välja blockbyte. För egen del blev det i år ändå i huvudsak ett partival snarare än ett blockval. Att MP har tillhört det block som nu förlorade har mindre betydelse för mig. Men det känns spännande, och inte helt oväntat, att partiet är en tänkbar samarbetspartner för alliansen – en grön blåslampa mot alltför blå tendenser. En grönblå koalition har faktiskt förverkligats i Finland, där Maria Wetterstrands man Ville Niinistö är gruppledare för De gröna.

Det saknas inte heller MP-företrädare som önskar en friare roll för partiet. Vi får se hur det går, men jag skulle inte sätta mina pengar på att det rödgröna blocket överlever.

För tydlighets skull: Jo, det blev MP:s valsedel jag valde bakom den gröna skärmen.

Hungern minskar – men hur mycket ökade den?

2010-09-15T23:28:00.002+02:00

Jag har i veckan varit involverad i en redaktionell satsning på FN:s millenniemål inför toppmötet nästa vecka. Det har varit stimulerande att grotta ner sig i ett favoritämne och dessutom få hantera fina reportage från världen.

Det viktigaste millenniemålet är en halvering av fattigdom och hunger, och jag refererade i en av mina artiklar till de braskande FAO-siffror som kom förra året om att finanskris och matkris orsakat en kraftig ökning av antalet hungrande, en ökning med inte mindre än 100 miljoner människor. Lagom till publiceringen presenterade FAO färska siffror över årets hungersnöd, och se: de 100 miljonerna hade försvunnit. Huvudorsakerna är, skriver FN-organet, ökad tillväxt i utvecklingsländerna och fallande matpriser.

Det var första gången på 15 år som antalet undernärda sjönk, och det är naturligtvis glädjande. Samtidigt gnager någonstans i bakhuvudet frågan hur pålitlig statistiken är. Kan ytterligare 100 miljoner hamna på rätt sida inom ett år om tillväxten håller i sig och matpriserna inte skenar? Med den takten klaras millenniemålet om hunger av i förtid. Eller är det egentligen färre som hungrar? Eller fler?

Nationalekonomen Stefan de Vylder, mångårig expert på utvecklingsländer, inte minst jordbruk, hör inte till dem som kommer med glädjekalkyler i onödan, men han har en skeptisk inställning till FAO. Så här sade han till mig i en intervju i fjol:

”Jag är lika upprörd som alla andra över att det finns folk som svälter, men man ska ha klart för sig att de som går ut med de här budskapen har ett övergripande intresse, och det är att få stöd för sin organisation.”

S&M, men utan sadomasochismen

2010-09-15T23:23:00.002+02:00

Valrörelsen går in i slutfasen, och förenklingarna och överdrifterna börjar bli plågsamma. Varje tänkande person förstår ju att inget av blocken kommer att avvika från en allmän västeuropeisk välfärdsmodell med marknadsstomme.

Jag börjar förstå varför jag röstade blankt förra gången. Men jag tror inte jag ska göra det den här gången. Vad det än blir kommer jag nog dessvärre inte att känna entusiasm, men jag ska försöka peka med valsedeln. Och jag ska försöka formulera en motivering på denna plats efter valet.

I den sinnesstämningen var det med ett instämmande leende jag läste Niklas Ekdals och Rolf Alsings debattinlägg i DN i dag. De forna DN- och Aftonbladetcheferna argumenterade för en stor koalition mellan S och M om Sverigedemokraterna kommer in och blir vågmästare.

Detta för att de båda största partierna är de som ligger närmast varandra när det gäller pragmatisk modellering av samhället. De är de nya mittenpartierna. Tillsammans skulle de, med 60 procents väljarbas, kunna genomföra djärva reformer för en hållbar och dynamisk utveckling av jobb, tillväxt och välfärd. Samtidigt skulle det finnas en livaktig opposition i de övriga partierna, för det är där de tydliga vänster- och högeralternativen finns, menade de.

De flesta brukar i den rådande diskursen döma ut sådana tankar som förödande för demokratin. Nu handlade inlägget om den specifika situationen med SD som vågmästare i årets val. Men jag undrar om inte Ekdal och Alsing inom ett par mandatperioder på något sätt kommer att få rätt ändå, oaktat vågmästarpartier.

Dessutom vet de som läser den här bloggen att jag själv redan varit inne på liknande tankar (om än inte lika partipolitiskt genomarbetade).

Förr udda notis – i dag grund för kris

2010-09-14T15:29:00.006+02:00

Hotet från den galna pastorn Terry Jones i Florida om att bränna koraner den 11 september gav skrämselhicka över världen. Nyheten spreds, som brukligt är nu för tiden, på nolltid till minsta by i Afghanistan, där man brände butiker i protest mot amerikaner i största allmänhet.

En vanlig slutsats var: Världen har blivit galen. Här är en annan slutsats: Världen har blivit smärtsamt medveten. Eller åtminstone närvarande.

Vad en knäppgök i en liten skitförsamling med 50 medlemmar hittar på får inte bara återverkningar på andra sidan jorden, utan sätter i gång politisk och diplomatisk aktivitet för att stoppa eller åtminstone dämpa effekterna av galenskaperna. Utrikesminister Hillary Clinton protesterade öppet. Vatikanen reagerade.

För 30 år sedan hade Jones idé nätt och jämnt nått över Atlanten och blivit en notis, därefter hade den dött. Ingen hade behövt ha någon åsikt om saken. Ingen hade behövt reflektera över hur kristna och muslimer bör förhålla sig till varandra, eller hur man bör hantera extremism. I dag kommer vi inte undan. Det är förstås jobbigt. Förhoppningsvis får det fler att ta ansvar.

Koranbålshotet var kopplat till det tänkta moskébygget nära Ground Zero, och jag måste säga att president Obama inte riktigt tog sitt ansvar när han svajade i frågan några veckor före Jonesaffären. Jag förstår inte varför han kände sig tvungen att mildra sitt skarpa uttalande om att muslimer precis som alla andra religiösa grupper i USA har rätt att bygga en gudstjänst där i enlighet med lokala föreskrifter.

Eller: jag förstår att det har med nationell opinion att göra. Det är ett stort dilemma för världens viktigaste ledare att han aldrig kan säga saker med hemmaadress utan att det återges också i resten av världen. Man kan tycka att han helt enkelt borde stå för vad han innerst inne tycker. Fast riktigt så enkelt fungerar det nog inte.

Det finns faktiskt en tendens att Obama i takt med att han tyngs av alltmer ansvar vågar ta ut svängarna allt mindre och försöker vara alla till lags. En sådan Reinfeldt-hållning kan ju vara ett framgångsrecept i ett balansälskande land som Sverige, men den går knappast hem i oneliner-paradiset i väster. Vilket kan avläsas i det fallande stödet för USA:s första svarta, alldeles nyss bejublade president. Passar han sig inte får han en ”flip-flop”-stämpel. Den kan vara svår att tvätta bort.

För en utomstående är det svårt att begripa vad karln gör för fel. För oss europeer slår hans vältalighet och välvillighet fortfarande an, även om en del svaghetstecken börjar noteras.

Frågan är hur mycket av negativiteten som är mediagenererad. Jag säger: Låt killen få jobba på ett tag med ekonomin, frihandeln, Mellanösternsamtalen (jag har ju stött att han fick fredspriset, så Gud nåde om han går bet där …) och klimatförhandlingarna, så får vi se hur det ser ut när det är dags för omval 2012.

Man ska komma ihåg att både Bill Clinton och Ronald Reagan hade usla opinionssiffror så här långt in i sina presidentperioder, och de blev senare av de flesta politiska bedömare betraktade som stora presidenter. Obama har en bra bit kvar ner till dessa båda presidenters bottennivåer, för att inte tala om de båda Bushpresidenternas lägstavärden.

... för övrigt är tittarsiffrorna för statsministerduellen Sahlin-Reinfeldt i söndags – över 1,3 miljoner, fler än för ”Idol” – ännu ett bevis för att ryktet om det skrumpnande samhällsengagemanget är betydligt överdrivet. Detta rykte – eller snarare den här myten – vederläggs förresten av statsvetaren Erik Amnå i boken ”Jourhavande medborgare”.

Vankelmod, romer och moralismer kring rut

2010-09-04T17:03:00.009+02:00

Ibland drabbas jag så klart av vankelmod och ifrågasätter vad jag håller på med. Kanske är det känslokallt att framhålla allmänna framsteg i stället för enskilda vidrigheter? Borde jag inte ansluta mig till mainstreamlägret och bara ägna mig åt att varna för hot, leta fram konflikter och hitta fel?

Emellanåt kommer energisänkande läsarmejl till redaktionen. Mejl, exempelvis, med anklagelser om att jag (som skrivit en bok med ”obehaglig filosofi”) och DN ljuger om världen.

Det kanske är så, grubblar jag, att alla vet att världen i genomsnitt utvecklas till det bättre, att den kunskapen är gammal skåpmat som vi kan lägga på hyllan för att koncentrera oss på alla de problem som återstår.

Ändå påminns jag då och då om att det trots allt inte förhåller sig på det sättet. På ett seminarium om FN:s millenniemål (om att bekämpa fattigdom och ohälsa) i veckan uttrycktes detta av såväl Gunilla Carlssons statssekreterare Joakim Stymne som förra utrikesministen Jan Eliasson, fast på lite olika sätt. ”Folk verkar tro att allt blir värre och värre, men vi vet att det inte är så”, sade Stymne. ”Ibland får man en känsla av att folk ger upp, för att de ser och hör om så mycket elände i medierna”, sade Eliasson.

Så mitt vankelmod sjunker undan igen. Dock: förr eller senare kommer det tillbaka, och det ska jag trots allt vara tacksam för. Alla behöver korrektiv.

OK, vad har då Bolling för klämkäck glädjerapport att dra fram ur trollerihatten den här gången, då? Nja, jag tänkte inte riktigt lägga det på den bogen. Jag vill ta upp ett par aktuella aspekter av Europas öppna gränser. Den fria rörligheten är en välsignelse, men gudarna ska veta att för att den ska fungera och gynna människor krävs att beslutsfattarna håller tungan rätt i mun ibland.

Den hårdhänta franska avvisningen av romer är en verkligt obehaglig historia. Men tilltaget, och inte minst reaktionerna på dem, ställer onekligen romernas utsatta liv i klar belysning. I bästa fall blir det svårare att blunda för hur folkgruppen har det, och förhoppningsvis vrids tumskruvarna åt på ledarna i Rumänien, Ungern, Slovakien och andra länder som inte tagit sitt sociala ansvar.

Fredrik Reinfeldt hade svårt att rikta in den moraliska kompassen när han i SVT:s utfrågning fick frågan om avvisningarna, sannolikt eftersom även svensk polis avvisat romska EU-medborgare. Migrationsminister Billström satte foten ordentligt i munnen när han likställde tiggeri med brottslig verksamhet. Men det finns en regeringsmedlem som stått upp för de medborgerliga principerna och kritiserat Frankrikes agerande: Birgitta Ohlsson. (Jag gav tidigare för övrigt Fredrik Strage en känga för hans sågning av Ohlsson som någon sorts karriärist som släppt alla principer. Det har hon inte.)

Ett annat hett fall är de så kallade ”euro-orphans” som togs upp i ”Uppdrag granskning” i veckan. Alltså barn som långa perioder, kanske halvårsvis, lämnas av föräldrar som sett sig tvungna att arbeta i annat EU-land för att få pengarna att räcka. En del av dessa föräldrar tar jobb som städare. Somliga gör detta i Sverige, där antalet städjobb har ökat betydligt sedan rutavdraget infördes. Dokumentären hade följt en lettisk mamma som städade åt svenskar och led av att inte kunna vara med sitt barn.

Att Lettland fått så usel ekonomi att det inte finns tillräckligt med arbeten i landet, och att en del pressade småbarnsföräldrar (även pappor, nota bene) då väljer att utnyttja den fria rörligheten i EU och jobba i andra länder i EU har knappast något med svenska skattesatser att göra. I just det fall som beskrivs har möjligen rutavdraget inneburit en liten förbättring, eftersom sannolikheten har ökat att de lettiska mödrar som söker städjobb här kan få ett vitt och öppet sådant. Om rut försvinner ökar sannolikheten för två saker: att dessa lettiska mammor utför samma jobb svart eller att färre över huvud taget vill köpa städtjänster, vilket innebär att dessa lettiska mammor inte får jobbet i Sverige. I inget av fallen torde den ekonomiska situationen för familjen hemma i Lettland ha avhjälpts.

Det var inte bara SVT som gjorde en logisk kullerbytta här. På engelska brukar sådant kallas ”guilt by association”. Att ta hem billiga journalistiska moralpoäng på en så svag koppling borde varje redaktionell arbetsledare vända sig emot.

Och då är det ändå inte så att jag själv hoppar jämfota över rutavdraget. Det finns en skattemässig invändning mot både rut och rot, nämligen att det är rätt underligt att subventionera bara vissa branscher, även om det går att påvisa mycket svartjobb just där (det kan man göra i frisör-, restaurang- och taxibranscherna också). Därför kanske det vore bättre att kraftigt sänka beskattningen i hela tjänstesektorn.

Nej, det som gör mig förbannad är den slentrianmässiga demoniseringen av allt som har med städning att göra, helt enkelt för att det går att dra moraliska växlar på det och locka fram dåligt samvete. Städning kan professionaliseras, precis som omsorg om barn eller vilken tjänst som helst. Det viktiga är hur arbetet utförs och behandlas. Anlitar man en firma måste inte samma person städa varje gång. Min syster har ett eget litet städföretag i USA sedan 15 år och har alltid varit en av dem själv som utför arbetet i privata villor.

Man skulle lika gärna kunna dra en motsatt snyftvals:

För ett par veckor sedan ringde en man till redaktionen och berättade att han kände en grupp kvinnor – varav ett par med afrikansk bakgrund, om jag minns rätt – som var förtvivlade över möjligheten att rutavdraget skulle försvinna. Kvinnorna hade nämligen just bildat ett företag tillsammans och skulle börja städa vitt. De såg fram emot att få försäkringsskydd och pensionssparande. De hade tidigare jobbat svart med städning i Sverige, en av dem i 15 år. Nu var de rädda att bli tvungna att fortsätta med denna osäkra tillvaro. Eftersom alla hade en bakgrund som svartjobbare ville ingen ställa upp med namn eller bild, men de skulle kunna ge sina berättelser anonymt.

Nu gjorde vi inget av detta tips. Det har som alltid delvis sin förklaring i tidsbrist, men det går inte att förneka att det också råder en viss självcensur (vilket inte alltid är av ondo, vill jag påpeka). Hur skulle det se ut om vi beskrev rutproblemet på det sättet? Det finns alltid en oro för att bli beskylld för att gå de besuttnas ärenden.

Nej och åter nej, vi är inte för många

2010-08-29T22:00:00.003+02:00

Källa: US Census Bureau

Det finns ett inte oansenligt mått av hyckleri i hur småbarnsföräldrar beskriver sin tidsbrist. Den beror ju i grund och botten på att man har barn, inte på att ”samhället” (med vad brukar avses stat, kommun och landsting) misslyckats med att organisera bort alla logistiska problem. Har man barn blir det svårare att förverkliga sina egna privata ambitioner, så enkelt är det.

Precis detta säger Lena Andersson i en ledarkolumn i DN. Hon brukar vara en klok skribent (om än något för torrt rationalistiskt lagd i mitt tycke). Men i den här artikeln skruvar hon sitt barnresonemang så långt att jag faktiskt blir paff. Jag har övervägt möjligheten att hon är ironisk, men tonen är trots allt inte sådan att det är sannolikt.

Vad hon säger är kort sagt att eftersom jordens problem till stor del beror på att det finns för många människor borde samhället främja återhållsamhet med reproduktionen i stället för att uppmuntra till fler barn; ”det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat”.

Hon skriver att ”i en överbefolkad värld som lider under hotet från en klimatkatastrof, där människor är fattiga, svälter och tvingas förnedra sig för att försörja en familj, borde barnbegränsning prioriteras varje dag”.

Hon skriver att alla dessa barn gör att naturresurserna inte räcker, ”vilket leder till krig”.

Vilka krig menar hon? När tog hon senast del av rön kring jordens överbefolkning? 1977? Att hon kan hävda att till och med ett land som Sverige skulle ha för stor befolkningtillväxt är inget annat än häpnadsväckande. Tesen är larvig.

Det råder bred konsensus kring att jordens befolkning kommer att peaka på drygt nio miljarder om några decennier. Födelsetalen har formligen rasat i många av de länder vi tidigare föste in under kategorin ”tredje världen”. Länder som Mexiko och Egypten har knappast större familjer än de länder som varit rika länge. Iranska kvinnor föder i genomsnitt färre barn än dem i USA (runt 2).

Det problem som däremot tilltar är att världens befolkning åldras, att färre ska försörja fler. Kina står inför riktigt kärv människobrist, och Peking omprövar nu sin ettbarnspolitik.

Utan en stadig ström av idoga, nyfikna, arbetsamma nya människor i forsknings- och arbetslivet kommer vi aldrig att orka hitta bra åtgärder mot vare sig växthuseffekt, energibrist eller fattigdom. Vi kan försörja miljarder fler på ett hållbart sätt om vi bara fortsätter att vara lika kreativa som hittills. Det är ju det vi har gjort, för tusan! För 40 år sedan var Paul Ehrlich och Romklubben övertygade om att vi förlorat kampen om livsmedelsförsörjningen och att hundratals miljoner människor skulle svälta ihjäl under 1970- och 1980-talet. Vilket visade sig galet, som vi vet.

Man tycker att vi borde kunna släppa överbefolkningslarmandet vid det här laget. Ändå hörs det fortfarande emellanåt. Lena Anderssons text kommer bara ett halvår efter en debattartikel från en grupp svenska akademiker som krävde reformer för att få folk att välja bort barn. Också de skrämdes med krig och ekologiska katastrofer. Deras artikel hade den fantastiska rubriken ”Med dagens födelsetal är vi snart 134.000 miljarder”, en siffra som avviker från verkligheten med närmast astronomisk magnitud.

Den debattartikeln fick stiftelsen Gapminders frontfigur Hans Rosling att gå i taket. Han skrev ett upprört mejl, som jag fick en kopia av, där han förklarade att bara rubriken innehöll inte mindre än fem fel.

Så: Lena Andersson är ute i ogjort väder. Utan ordentligt på fötterna.

En transatlantisk hatkärlekshistoria

2010-08-26T22:21:00.004+02:00

Vi är så lika men ändå så besynnerligt olika. Frågan är om europeer och amerikaner någonsin kommer att bli kloka på varandra.

Den kontroversiella franska illustratören Tomi Ungerer älskade att hata USA, och han uttryckte dessa blandade känslor med passion. För mig är Ungerer en helt ny bekantskap; jag fick lära känna honom genom en dokumentär i SVT häromdagen. Ungerer bodde och verkade i USA på 50- och 60-talen. Han fick uppleva raskravallerna, Vietnamkriget och chocken i att bli utslängd från sjukhus när han inte hade pengar att betala vården med – företeelser han hatade. Men han fick också uppleva euforin över den förmodligen unika öppenhet och frihet som hjälpte honom att på kort tid gå från att vara en nolla till att vara en aktad konstnär – helt enkelt i kraft av talang.

Intervjun med Ungerer görs våren 2009. Han sitter då i sin bostad i Alsace och har inte varit i USA sedan han lämnade landet för 40 år sedan. När han bodde i USA låg stormakten hästlängder före Europa i materiell utveckling. Tycker han nu att USA har kvar sin ledande roll? Nej, efter att ha upplevt Europas utveckling under fyra decennier är Ungerers slutsats att de bästa välfärdssamhällen världen skådat är dagens västeuropeiska demokratier.

Det är nog bara att hålla med.

Men det finns ett amerikanskt särdrag som vi européer i stor utsträckning saknar. Det är den energi och drivkraft som härrör ur något vi egentligen fördömer, nämligen det faktum att amerikanen aldrig kan utgå från att någon eller något löser hennes problem. Och det är detta särdrag som gör att det stora landet på något sätt ständigt förmår överraska just när vi trodde det stod inför undergång; efter varje politisk och ekonomisk kris har det lyft sig självt i håret.

Våren 2009 är Barack Obama alldeles nyinstallerad och mitt i sin smekmånad. Tomi Ungerer har klentroget men imponerat konstaterat att amerikanerna faktiskt valt in en svart president, dessutom en med relativt radikala förslag. Man kan i tv-dokumentären se att Ungerer motvilligt anar att USA än en gång lyckats överträffa sig själv. (Eftersom Ungerer tycks vara en helyllecyniker gissar jag dock att han skulle såga Obamas makttillträde som en besvikelse om han fick frågan i dag.)

Om det finns något sådant som en naturnödvändig samhällsutveckling torde en del av denna vara en sammanjämkning mellan USA:s frihetspatos och innovationskraft och Europas sociala ansvarstagande (såväl inåt som utåt). I viss mån är det också det som händer – dock med amerikansk övervikt (mer tv-reklam och McDonalds-utbredning i Europa än framväxande trygghetssystem i USA).

Med Obamas inriktning på samarbete utåt och ökat offentligt ansvarstagande inåt har det sett ut som om USA nu skulle ta ett kvalitativt symboliskt hopp över Atlanten. Men bekymmersamt nog håller den amerikanska pessimism som började breda ut sig under finanskrisen envist i sig. Och naturligt nog kombineras den med en misstro mot den styrande makten, där Obama själv får ta den största smällen.

En så ihållande brist på framtidstro är väldigt – oamerikansk. Kanske hänger den samman med en långsamt framväxande insikt om att USA inte längre kan lyfta sig i håret utan hjälp utifrån. Det är i så fall en insikt som på sikt är lyckosam – men visst gör det ont när världsbilder brister. Många européer känner möjligen ett slags skadeglädje, men det är knappast till nytta för världen att USA tappar sugen.

Man får hoppas att stämningsläget trots allt är övergående. Däremot vore det briljant om den amerikanska oförvägenheten, när den väl kommer tillbaka, ändrar karaktär och paras med en större ödmjukhet gentemot resten av världen. Håll tummarna.

Det oreflekterade föraktet för politiska kompromisser

2010-07-16T15:42:00.003+02:00

Så här i efterdyningarna till Almedalsveckan kanske det kan passa att jag kommer ut ur den politiska garderoben – och på samma gång följer upp inlägget om min önskeregering.

Jag efterlyste där politiker som står över partitaktik och ideologiska låsningar och vågar vara pragmatiska. Därför kändes det som en bekräftelse att se mitt resultat av DN:s partitest. Det blev strängt taget jämnt skägg mellan tre riksdagspartier och små stegvis hopp nedåt till de fyra andra.

Jag är sålunda till 48 procent såväl miljöpartist som folkpartist och till 47 procent socialdemokrat. Dessutom är jag till 42 procent centerpartist, 40 procent moderat, 39 procent vänsterpartist och 38 procent kristdemokrat.

Det är faktiskt ungefär så jag känner det – med toppkänslan för endera av de översta partierna varierande från tid till annan – och det förklarar min återkommande benägenhet att rösta blankt (därmed inte sagt att det alltid blir så).

Med en sådan utsmetning var det väl inte särskilt vågat av mig att avslöja mina politiska preferenser. Men är det inte märkligt att många tycks vara mer redo att avslöja sina sexvanor än att berätta vad de röstar på? Möjligen har folk ännu svårare att svara på frågan vad de tjänar.

DN-krönikören Fredrik Strage är dock inte känd för att buskablyg, och mycket riktigt berättade han för några veckor sedan att han röstat på Folkpartiet. Men sedan hade han blivit gruvligt besviken, skrev han. Skälet till partivalet var Birgitta Ohlsson, som han uppfattat som en radikal och stark politisk röst i FP för feminism och solidaritet. När hon sedan lade ner sin röst i FRA-omröstningen ansåg Strage att han och många andra som röstat på henne blivit blåsta. ”Vi hade röstat på en feminist och blivit rövknullade av en karriärist”, sammanfattade Strage.

Jag retar mig på det där oreflekterade föraktet för politiska kompromisser. Kanske var just detta exempel bara retorik i en krönika som handlade om en massa annat, men föraktet framförs ofta på ett så självklart sätt.

Verkligheten fungerar precis tvärtom: De politiker som vill åstadkomma någonting måste göra sig av med mängder av käpphästar. Det innebär inte att de lämnar sina principer, bara att de vill kunna påverka över huvud taget. De mest grundläggande värderingarna kan de förstås inte kasta på sophögen, och det är jag övertygad om att Birgitta Ohlsson inte heller gjorde under den där FRA-omröstningen. Men vägen framåt går i sick-sack. Förr eller senare får de klokaste chansen att stå upp för sina viktiga principer och i bästa fall driva igenom dem.

Med Strages och många andra tyckares sätt att se på saken borde vi rimligen känna oss ”rövknullade” av såväl Nelson Mandela som Olof Palme och Barack Obama. En politiker som styvnackat vägrat ge vika var Olof Johanson, som lämnade den förra borgerliga regeringen på grund av sitt motstånd mot Öresundsbron. Och hur lyckat var det? För hans parti, för regeringen, för sakfrågan?

Det var bara det jag ville säga den här gången. Och nu känner jag att det väl ändå måste vara dags för lite semester. Vi hörs.

Det nostalgiska försvaret av kronan – och Kronans soldater

2010-07-05T21:34:00.002+02:00

De som läst mig vet att jag är eurokramare. För mig är den gemensamma valutan en både sympatisk och progressiv företeelse, som ställer höga krav på politisk samordning mellan länderna (vilket jag utgjutit mig om i bland annat ett blogginlägg på DN). Det är trist att stora delar av politikens vänstra halva i Sverige fått för sig att euron är något slags högerprojekt.

Därför var det välgörande med ett välgörande med det vänsterinitiativ för euron som publicerades häromdagen. Det gjordes med anledning av den pågående skuldkrisen, som förstås gör gemensamma tag ännu mer angelägna än i enkla tider.

Man skulle kunna kalla europrojektet för politikens seger över marknaden, vilket den nordiska vänstern borde begrunda mer än den tycks göra. Bland de mer brinnande motståndarna till euron inför folkomröstningen 2003 fanns en del övertygade borgerliga marknadsliberaler, som Jesper Katz och Margit Gennser. Det är logiskt. I en fullt genomförd fri marknad tillåts varje regions konkurrenskraft bestämma värdet på regionens valuta.

Ungefär samtidigt med euroinitiativet gick den svenska allmänna värnplikten formellt i graven. Att vara för allmän värnplikt och gilla små nationella arméer är faktiskt inte alldeles olikt kärleken till nationella valutor. Nostalgisk välfärdsnationalism, om man så vill. Följdriktigt är de starkaste svenska tillskyndarna av värnplikt numera Vänsterpartiet. Var inte det än högeråsikt för 40 år sedan?

Natomedlemskap och yrkesarmé låter inte särskilt mysigt, eller ens fredligt, men – spread the news – muren har fallit, och det finns inte längre två försvarsallianser som står mot varandra. Vad främjar freden bäst: att varje land har sin egen nationella armé eller att alla samarbetar i Nato?

Värnplikten försvann inte en dag för tidigt. Hyckleriet i den nostalgiska synen på värnpliktens i själva verket unkna manliga kotteribyggande, baserat på pennalism och vapenromantik har beskrivits väl av Newsmills vd PM Nilsson i artiklar och intervjuer.

Han säger bland annat att värnplikten, som tidigt tvingat samman unga män i en extrem miljö, är ett av skälen till att den svenska storindustrin varit så militärt organiserad och så utestängande gentemot kvinnor (vilket är särskilt förvånande eftersom utvecklingen på de flesta andra områden i Sverige stadigt gått mot ökad jämställdhet).

Majstång, bryggkaffe och korpfotboll – inga problem. Egna små militära och finansiella försvar – nej, det fungerar inte längre. Ingen nation är en ö. Inte ens önationen.

"Emerging Markets" – gamla världens hopp

2010-07-01T17:20:00.005+02:00

Fondförvaltaren HQ har ett stort "Emerging Markets"-tema i sin kundtidnings senaste nummer (inte ute på sajten än, men torde hamna här). Det handlar alltså, på svenska, om tillväxtekonomierna i delar av det vi brukade kalla tredje världen. Jag är glad att själv få figurera i en längre artikel tillsammans med Hans Rosling och Hanna Sahlberg.

Vi är överens om mycket, till exempel att det mer är en fråga om när än om de här länderna kommer i kapp väst. Hans Rosling påpekar att det faktum att de fattigare länderna kopierar de mer framgångsrika inte betyder att de vill följa USA och Europa. Låginkomstländerna har större intresse av att titta på medelinkomstländer som Filippinerna och Mexiko, menar han. Hanna Sahlberg berättar att kinesernas självförtroende börjat tillta när de sett att de gamla rika ländeerna drabbats av hackande ekonomier.

Själv säger jag att finans- och skuldkriserna innebär att västvärlden för första gången får sätta sin lit till de så kallade tillväxtekonomierna. Och att politik är viktig för att undvika skadligt stora klyftor i de snabbväxande länderna. Och så nämner jag några länder med framtida tillväxtpotential (Colombia, Angola, Vietnam) och några där utsikterna är dystrare (länderna i Centralasien, Pakistan, delar av arabvärlden).

... för övrigt kom glädjande nyheter från Serbien, som ger ytterligare en indikation på att detta Balkans hjärtland börjar ruska av sig historien, släppa gamla nationalistiska och andra ovanor och bygga nytt: President Tadic stöder HBTQ-rörelsen och årets planerade Gay Pride-arrangemang i Belgrad på sensommaren.

"... Gay Pride-paraden i Belgrad ska bli en historisk händelse som kommer att visa att Serbien är ett säkert samhälle för alla sina medborgare, oavsett deras sexuella läggning", sade presidenten i ett uttalande.

Jämför med Ryssland, där en grupp HBTQ-aktivister greps i S:t Petersburg så sent som i förra veckan.

Colombia, känslor och att välja ”rätt” vinkel

2010-06-22T22:23:00.002+02:00

Jag har i olika sammanhang framhållit Colombia som ett land som, förmodligen till mångas förvåning, framöver kommer att framstå som en latinamerikansk tigerekonomi.

Allt är naturligtvis relativt. Fortfarande är 45 procent av colombianerna fattiga, och BNP per capita är lägre än i Brasilien eller Mexiko. Men med tanke på hur landet haft våldet i sitt blodomlopp ända sedan ”La Violencia” på 1940- och 1950-talen och följaktligen genom decennierna skildrats främst som ett träsk av kokain- och gerillakrig är det ändå anmärkningsvärt att landet intar en position strax under dessa latinamerikanska stormakter.

Var och en som besöker landet kan konstatera att mycket av infrastruktur, administration och ekonomi fungerar bättre än i många grannländer. Under Alvaro Uribes åttaåriga presidenttid har dessutom äntligen säkerhetsläget förbättrats avsevärt.

Jag tog mig före att ha detta perspektiv i en DN-artikel inför första omgången i det colombianska presidentvalet. Utgångspunkten var att de flesta läsare knappt vet något annat om landet än inbördeskriget och knarkvåldet. Därför lade jag tonvikten på styrkorna och de hoppfulla aspekterna, även om det otvetydiga eländet fanns med.

Det finns en grupp mycket aktiva människor som följer det som skrivs om Colombia. Ofta är det samma personer som följer Hugo Chávez Venezuela. Känslorna svallar höga, vilket jag blev varse i min mejlbox. Av några läsare fick jag mina fiskar varma: Hur kunde jag beskriva landet på det här glättiga sättet, hur kunde jag knappt nämna Uriberegimens svaga respekt för mänskliga rättigheter och arméns mord på oskyldiga, hur kunde jag dölja fattigdomen? Min text hånades och dömdes ut som ett beställningsjobb från colombianska ambassaden.

Jag funderade mycket på vad det var för förgripligheter jag kunde gjort mig skyldig till. Några formuleringar var onekligen tvivelaktiga, eftersom de saknade tillräcklig saklig grund, särskilt en mening om Uribes ”hederliga framtoning”, och jag gjorde några justeringar i texten. Samtidigt skrev jag ett långt svarsbrev till de tre som skrivit seriösa mejl till mig, där jag förklarade min utgångspunkt. De blev en aning förvånade och tackade, men vidhöll huvuddelen av sin kritik.

Läsarkommentarer får man då och då som journalist på en stor dagstidning. Att jag reagerade så starkt på reaktionerna denna gång beror förstås på att jag bryr mig väldigt mycket om Colombia.

Förmodligen stämmer det som en kollega sade till mig – en reporter som skrivit mycket om Israel-Palestinakonflikten och flyktingar och brukar få sin meljkorg full av hatbrev: ”De som skäller på dig nu är kanske sådana du skulle vilja vara kompis med, medan jag betackar mig för de flesta åsikter som skickas till mig”.

Sant. Det här är personer som enligt traditionell indelning brukar definieras som vänster, men som framför allt skulle betrakta sig som kämpar mot fattigdom och förtryck. Vem vill – eller vågar – vara fiende med en grupp med så hedervärda åsikter? Hade jag skrivit en mediedramaturgiskt okontroversiell text om korruptionen, våldet och kritiken mot regimen hade jag fått några klagobrev från ambassaden och från en eller annan colombian som tröttnat på eländesskildringarna av hennes land. Sådana reaktioner hade varit en barnlek att avfärda, kan jag försäkra.

Det vore ungefär detsamma som att framställa den israelisk-palestinska konflikten som en av världens blodigaste, vilket den långt ifrån är. Ingen på den ”goda” sidan skulle reagera (men hela den israeliska dementiapparaten, förstås).

Hur gick det då i själva valet?

Colombianerna är stolta över att ha upplevt den öppnaste och seriösaste valrörelsen i sitt lands historia. Röstköp förekom, liksom tidigare, men det kan inte förklara Uribe-uppföljaren Juan Manuel Santos stora seger över den uppfriskande obefläckade uppstickaren Mockus. Å andra sidan dök Mockus och hans gröna parti upp för bara några månader sedan – och knep likväl 27 procent av rösterna.

Miljoner människor i Colombias grannländer borde vara avundsjuka på en (någorlunda) fungerande demokrati, tycker Foreign Policy-redaktören Moisés Naim i en ledarkrönika i El País.

Till strid mot det hjärndöda partisystemet

2010-06-15T00:03:00.003+02:00

Salig Odd Engström (S) var en sann visionär. Han var före sin tid, lite väl före kanske. Ett exempel på det är att han redan någon gång på nittiotalet förutspådde partisystemets död inom fem år. Det visade ju sig vara en ordentligt felställd prognos i tid. Jag är dock säker på att politiken färdas i den riktningen, och förr eller senare får Odd rätt.

Motsatsen vore faktiskt vansinne. I en demokrati går politiska beslut ut på att utveckla samhället i en riktning som majoriteten känner sig till freds med. Därför måste helt enkelt politiken konvergera. Och det är precis vad den gör

Den mest konkreta skillnaden mellan blocken i dag är på vilka nivåer man ska lägga olika transfereringssystem och om inkomstskatten ska upp eller ner med några procentenheter. Hur dramatiskt är det?

Partierna börjar bli som lagen i de allt hårdare professionaliserade stora europeiska fotbollsligorna. Katalaners hjärtan bultar för FC Barcelona och Madridbors för Real Madrid, men det är snart bara klubbnamnen som går att koppla samman lagen med de städer de sägs företräda. En fjärdedel av spelarna i Chelsea är engelsmän. En enda av Manchester Uniteds spelare är född i Manchester.

Partierna lånar från konkurrerande partier och ideologier skamlöst in idéer och lösningar som visat sig fungera, medan de i retoriken utåt får det att framstå som om klasskampen eller klyftorna mellan blocken eller hotet om skattechock är större än någonsin. Om Moderaterna är Madrid är Socialdemokraterna Barcelona, båda fyllda med idéer från andra politiska klubbar.

Som Niklas Ekdal skrev i en insiktsfull debattartikel för någon månad sedan: "Detta är dårarnas paradis, för blockpolitiken har aldrig varit mer förljugen och destruktiv än nu."

Mitt politiska dream team skulle bestå av kloka pragmatiska politiker som ser till samhällets bästa och lägger prestige och ideologiska skygglappar i källarförrådet – och vilka det trots allt finns ganska gott om i det här landet.

Nedan följer min lista, så som jag har kunnat sätta samman den på volley. Fyra sossar, tre moderater, tre folkpartister, tre miljöpartister, två vänsterpartister, två centerpartister och två kristdemokrater. Nitton personer ska rimligen kunna utgöra en regering i ett halvlitet land. Det är inte nitton svenska Barack Obama, förvisso, men det är dugliga och resultatinriktade politiker som jag är säker på skulle kunna fatta gemensamma beslut kring ett ovalt bord i Rosenbad.

Som alla listor kommer den att väcka protester. Kom med alternativ! Men kom ihåg: det måste vara samarbetsinriktade pragmatiker.

1. Ilija Batljan (S)
2. Anders Borg (M)
3. Lars Bäckström (V)
4. Andreas Carlgren (C)
5. Gunilla Carlsson (M)
6. Lena Ek (C)
7. Jan Eliasson (S)
8. Peter Eriksson (MP)
9. Göran Färm (S)
10.Stig Henriksson (V)
11.Göran Lennmarker (M)
12.Cecilia Malmström (FP)
13.Birgitta Ohlsson (FP)
14.Marit Paulsen (FP)
15.Alf Svensson (KD)
16.Karin Svensson Smith (MP, fd V)
17.Mikaela Valtersson (MP)
18.Margot Wallström (S)
19.Anders Wijkman (KD)

I Afrikas tid

2010-06-11T15:48:00.005+02:00

Dagens Nyheter bjuder på en lysande Afrikasatsning VM-startdagen den 11 juni. Särskilt Ekonomidelen innehåller de där texterna som behövs för att balansera den efterhängsna dystra bilden av Afrika: kontinenten har klarat sig igenom finanskrisen klart bättre än väntat, och många av länderna står nu inför stora möjligheter att lyfta.

Det som slagit igenom är till stora delar ett mer osentimentalt närmande till världens finans- och varumarknader. Allt fler afrikanska länder kreditvärderas av Moody’s och andra internationella värderingsinstitut, vilket ger tillträde till de stora lånepengarna: pengar som måste betalas tillbaka och därför ställer krav på planering och investering. Vilket inte bistånd gör.

Och det är själva poängen i den zambiskfödda ekonomen Dambisa Moyos rätt kontroversiella men tänkvärda bok ”Dead Aid”, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Den borde vara obligatorisk läsning för biståndsarbetare och politiker som arbetar med biståndsfrågor.

Boken är förvisso inte invändningsfri. Den innehåller delvis störande upprepningar och en och annan truism. Icke desto mindre känner man sig efteråt tämligen övertygad om att biståndets väg har lett åt fel håll för Afrikas del.

Det är väldigt svårt att förklara bort det faktum att kontinenten har hamnat i världens ekonomiska bakvatten trots att lejonparten av världens bistånd riktats dit de senaste decennierna. Eller att de länder som trots allt kämpat sig över vattenytan och börjat få i sig livgivande syre är de länder som valt marknadsvägen och skruvat ner biståndsberoendet (som Botswana).

I det outsinliga biståndsflödets spår följer alltför ofta korruption och dåligt styre. Moyo menar att Robert Mugabe aldrig kunnat sitta kvar och bromsa Zimbabwes utveckling så här länge utan bistånd. Det är ord och inga visor. Samtidigt är det fullständigt självklart att ge akut bistånd för att lindra nöd vid hunger- och naturkatastrofer. Något annat påstår heller inte Dambisa Moyo.

Framställningen avrundas med ett underbart afrikanskt ordspråk: ”Den bästa tiden att plantera ett träd var för 20 år sedan. Den näst bästa tiden är nu.” Det är aldrig för sent att sluta göra fel och börja göra rätt.

Och just nu spinner alla av förtjusning över att fotbolls-VM för första gången arrangeras i Afrika. Med all rätt. Grädden på majsgröten vore förstås att ett afrikanskt lag dessutom äntligen fick briljera sig fram igenom turneringen. Gary Lineker beskrev en gång fotboll som ett spel där 22 man jagar en boll i 90 minuter, och i slutet vinner Tyskland. Det kommer de inte att göra den här gången (även om jag faktiskt unnar detta allt klokare europeiska land framgångar).

Mitt hjärta säger följande: Tyskarna stannar i semin. Finalen kommer att spelas mellan Spanien och Elfenbenskusten. Det är en formidabel moralisk seger för det misshandlade Afrika, världens mitt. Fast till slut vinner ändå spanjorerna. Jag har redan den rödgula matchtröjan på mig.

Oljekatastrofperspektiv

2010-06-06T20:26:00.005+02:00

Det har varit två, säger två, ämnen den här veckan, inte tu tal om saken. Om jag nu ska börja med följderna av stormningen av Gazakonvojen är det fint att konstatera att The Economist verkar ha läst min blogg. I fredagens nummer, som rubriceras ”Israel’s siege mentality”, skriver tidningen om hur Israel fortfarande ser sig som en David i kamp mot en hoper Goliat-jättar, vilket hotar bli förödande. Nå, min reflektion var kanske inte alldeles originell. Och kanske var den brittiska tidskriften trots allt något mer vältalig;). Men ändå.

Därifrån till oljan. Utsläppet i Mexikanska golfen är verkligen ett osedvanligt sorgligt miljöbakslag, och det känns väl inte riktigt lämpligt att hävda att det inte kommer att bli så allvarligt som många tror i dag, när det är som mest otäckt och spektakulärt. Åtminstone inte ännu, trots att den senaste BP-åtgärden verkar börja ge effekt. Det är för tidigt för alla former av summeringar.

”Men”, säger du, ”du antyder ju saker. Speak out”.

Jo, vad jag ville förmedla var bara insikten att ett utsläpp från en oljekälla i havet inte per definition måste vara havets undergång.

För det första sker utsläppet i ett varmt hav, vilket alltid är bättre än i ett kallt. Nedbrytningsprocesserna går snabbare. Världens hittills värsta utsläpp skedde under Kuwaitkriget i Persiska viken – på ungefär samma bereddgrad som Mexikanska golfen. Mängderna olja där var obegripligt stora – över en halv miljon ton. Tre år efteråt kunde forskare till sin stora förvåning konstatera att det nästan inte fanns några spår kvar av utsläppen.

För det andra kan spillmängderna från ”Deepwater Horizon” av allt att döma inte på långa vägar nå dem i Persiska viken-spillet 1991. Inte heller kan de nå det näst största kända spillet, läckan från Mexikanska golfen-källan ”Ixtoc 1” 1979–1980 (452.000 ton). Och inte heller det tredje, en tankerolycka utanför Trinidad och Tobago 1979 (295.000 ton).

Om man räknar med 20.000 fat olja per dag från det pågående spillet, vilket är relativt högt räknat bland de antaganden som är i svang, skulle det bli 260.000 ton på tre månader, den tid det väntas ta att borra de avlastningsrör som ska få slut på problemet. Det skulle placera denna läcka på plats fyra. Då tar man alltså inte hänsyn till möjligheten att BP från och med nu lyckas begränsa läckan.

För det tredje ligger det faktiskt någonting i det utskällda uttalande som BP-chefen Tony Hayward gjorde i The Guardian – ungefär: det kan inte bli så farligt, eftersom havet är så stort (men det är naturligtvis vansinnigt att BP-chefen säger en sådan sak; om det ska sägas bör det vara av någon oberoende expert). De nämnda tidigare jätteutsläppen säger något om sanningshalten, liksom en annan rätt okänd företeelse: de naturliga oljeläckagen.

Råoljan är trots allt naturlig (vilket inte betyder att den är bra). De årliga naturliga läckagen från havsbottnarnas oljefickor är betydligt större än de som människan orsakar. Bara i Mexikanska golfen sipprar årligen 140.000 ton ut, en mängd ”Deepwater Horizon” troligen ännu inte nått.

Den stora skillnaden, ska sägas, är att de naturliga utsläppen pyser ut från hundratals håligheter i så små mängder att havet och mikroberna utan vidare kan ta hand om dem (även om tjärklumpar i liten mängd då och då når stränder). Det pågående utsläppet måste människan göra allt för att begränsa, förstås. Men till slut kommer även denna olja att dunsta, sedimenteras och konsumeras av mikroorganismer.

... för övrigt fylldes Ekonyheterna klockan nio i morse av idel positiva inslag, vilket var så ovanligt och trevligt att jag måste återge dem: 1. Israel kan komma att lätta på Gazablockaden (vilket skulle ge Hamas ett svagare raison d’etre, min anm.) 2. En enda stråldos kan räcka för att häva bröstcancer, om den görs i samband med operation, vilket minskar risken för skador på andra organ. 3.BP pumpar långsamt upp en allt större andel av oljan efter den senaste åtgärden. 4. Bangladesh öppnar åter Facebook efter sin tidigare nedsläckning.

Låt inte Israels missgrepp bli en stekt sparv i Hamas mun

2010-06-03T16:10:00.002+02:00

Nu går det att i någon mån bedöma vad den dödliga israeliska stormningen av ”Frihetsflottan” har lett till. Omvärldens protester har varit betydligt kraftigare än vad åtminstone jag väntade mig. Det är bara USA som vacklar – en besvikelse, kan man tycka, men ett stenhårt fördömande från Washington vore förmodligen detsamma som att säga farväl till de begynnande fredssamtalen för det närmaste året eller så.

I övrigt pekar världen finger mot Israel, och vi förväntar oss ånger, eller åtminstone skam. Det kommer vi inte att få från de hårdhudade israeliska politikerna och militärerna, som ser sig som både hotade och missförstådda (liksom sina palestinska antagonister, för övrigt). Men propagandaförlusten är otvetydig, och den speglas i en lika tydlig propagandaseger för Hamas i Gaza. Utan att ha behövt lyfta ett finger har islamisterna i ”världens största utomhusfängelse” fått sig en strategisk fördel till skänks.

Om trycket utifrån kan leda till en uppmjukning av blockaden och/eller nya samarbetsinviter mellan Hamas och Fatah är det en ganska häpnadsväckande effekt av en incident med nio döda, en effekt som inte ens uppnåddes av protesterna efter ett Gazakrig med 1.300 döda. Skälet är förstås att israelerna denna gång inte sköt mot palestinier utan mot medborgare från länder långt från konflikten – dessutom på internationellt vatten.

Kanske borde väst och Turkiet skämmas för att ha rutit mer denna gång än då. Det viktiga är ändå om konvojräden kan få goda processer att komma i gång. Och då får man hoppas att de innebär att även Hamas får vika ner sig och kompromissa. Jag vore inte bekväm med en utveckling där Gazas styresmän kan höja sin svansföring ännu mer.

De har valts av folket, förvisso. Det behöver inte betyda att de är rätt ledare för palestinierna (det är de inte). Economist berättar i sitt senaste nummer hur islamistpartiet är i fejd med FN:s administration i Gaza, vars chef John Ging (som för övrigt välkomnade ”Frihetsflottan” till landremsan) tagit som sin uppgift att erbjuda palestinska flyktingar en pluralistisk kultur. Bland annat har FN inrättat sommarläger, som blir allt populärare, och som lockar barn bort från moskéernas motsvarigheter, där barnen får recitera koranen och, skriver Economist, ”gerillaträna”. Hamas skulle gärna bli av med denna demoraliserande kraft, men är alltför beroende av nödhjälpen.

Den israeliska rädslans logik

2010-05-31T21:01:00.002+02:00

Vissa veckor känns motigare än andra för en globaliseringsextremistisk framstegsambassadör. Samtidigt som det börjar stå klart att en pågående miljökatastrof av bibliska mått i Amerika kanske inte går att stoppa visar Gamla testamentets nutida företrädare i den andra änden av världen prov på en militär brutalitet som man visste var möjlig men som man ändå inte riktigt kan ta in. De dödade aktivisterna på konvojen var ju inte ens beväpnade.

Jag har skrivit att den till synes eviga konflikten i Mellanöstern hör till de minst positiva inslagen i världens utveckling, och beläggen för det kan bockas av med jämna mellanrum. Den anklagelsen kan förvisso riktas mot den arabiska extremismen likväl som den israeliska. Eftersom Israel är en fungerande demokrati med ett rikt samhälle som liknar de europeiska är det ändå på något sätt den israeliska galenskapen man chockeras mest av.

Israeler och palestinier ägnar sig på fullt allvar åt vedergällning. De tillämpar i det närmaste öga för öga. Året är 2010. När började resten av världen begripa att hämnd knappast är en framkomlig väg om man faktiskt vill nå fred? Man måste till slut vilja förstå den granne man är i fejd med.

Det sjukaste av allt är att när jag hör den israeliska ambassadören eller chefen för israeliska informationskontoret i Sverige ge sina bisarrt bakvända bilder av vad som skett kan jag förstå vad de menar. Med den israeliska rädslans logik är det möjligt.

De har en bild av sig själva som en nation belägrad av ondsinta grupper. De betraktar verkligen blockaden av Gaza som en nödvändig skyddsåtgärd mot Hamasattacker. De tycker att andra borde förstå det och respektera deras skyddsbehov och inte trotsa deras uttalade avsikt att stoppa alla försök att bryta blockaden.

Israel är en nation som föddes i en blandning av plågsamt dåligt samvete (från västvärlden), hot (från de arabiska grannfolken) och rädsla. Man undrar om den från födelsen etablerade självbilden av en belägrad David mot omvärldens Goliat någonsin kommer att kunna behandlas bort, hur mycket starkare ”David” än blir.

Denna i grunden destruktiva självbild, målad med rädslans palett, har säkert fungerat som en användbar samlande kraft. Har den för de israeliska ledarna rent av blivit synonym med landets existensberättigande? Tänk om den israeliska tillvaron skulle framstå som tömd på mening utan ett yttre hot?

Man skulle vilja fråga ambassadör Dagan, försvarsminister Barak, premiärminster Netanyahu: är din högsta dröm att en dag få uppleva ett öppet Mellanöstern där judar och muslimer lever sida vid sida utan att någon bryr sig om vad man är? Ärligt?

Pappaledighet en samhällelig drulleförsäkring

2010-05-25T16:37:00.002+02:00

Fördelningen av föräldraledigheten ser ut att bli en valfråga. Ekot berättar att de rödgröna kommer att föreslå en tredelning – en tredjedel som bara mamman kan ta ut, en tredjedel som bara pappan kan ta ut och en tredjedel som kan fördelas fritt.

För mig är förslaget helt okontroversiellt. Vi har kommit så långt nu. Steget vore inte dramatiskt.

Jag lyssnade i morse på en radiodiskussion mellan Emma Henriksson (KD) och Lise-Lotte Olsson (V). Argumenten höll sig i vanlig ordning på en jordnära nivå. Det är ”bra för barnen och föräldrarna”, men ”föräldrarna vet bäst hur man ska fördela familjeansvaret”.

Själv ser jag sådana här lagar framför allt som en samhällelig försäkring mot framtida kostsamma problem. Ett krav på större fadersnärvaro när barnen är riktig små vore en form av påbyggnad på lagen mot barnaga från 1979. Se där en lag som utgör ett ännu större intrång i familjelivet, men som få ens reflekterar över i dag. Att barnaga kan lägga grunden för mer våld och/eller självspäkning har de flesta förstått.

Nio av tio fängelsekunder har växt upp utan närvarande pappor. Om pojkar och flickor växer upp med en sundare bild av vad som kan förväntas av en vuxen man kan många våldsbrott och mycket självplågeri förebyggas.

Det är inte alltid särskilt kul att vara hemma med små barn, ska gudarna veta, men ingen som gjort det ångrar sig, och alla som gjort det får garanterat en livslång relation till sitt barn som inte självklart hade uppstått annars.

Med en jämnare fördelning av barnuppfostran mellan män och kvinnor får vi större tillgång till varandras erfarenheter, vilket kan slipa ner de meningslösa förståelseglapp som finns kvar mellan könen. (Jag tror inte att alla könsskillnader är ”sociala konstruktioner”, men det är en annan diskussion. De skillnader som faktiskt beror på samhällsordningen är i alla händelser bara av ondo och måste försvinna.)

En jämnare föräldrafördelning skulle också skynda på en jämnare lönefördelning och öka möjligheten för kvinnor att göra karriär, vilket kunde ge den bästa skjuts åt ekonomisk tillväxt och ytterligare förbättrad välfärd man kan tänka sig.

Dessutom skulle de sista bastionerna av motstånd byggas bort på mansdominerade arbetsplatser. Det vore en lättnad för de män som vill men inte kan (eller får) att helt enkelt kunna peka på lagen, och arbetsgivarna skulle få rätta in sig. Allt praktiskt går som bekant att lösa. I min egen bransch journalistiken är det legio med halvårslånga pappaledigheter, vilket öppnar för de kadrer av skickliga nybakade reportrar som behöver vikariat.

Det finns kort sagt bara vinster att göra på detta. Egentligen är det självklarheter, men ibland behöver det påpekas.

Kvotering är vi vana vid i många andra sammanhang. De politiska partierna ägnar sig åt det på valsedlarna, och det känns rimligt att man strävar efter en jämn könsfördelning i regeringen. Att ha bara gubbar på taburetterna är ingen valvinnare 2010.

Socialdemokraterna hann dessutom nästan klubba igenom kvotering i bolagsstyrelserna förra mandatperioden. Nyligen flaggade både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt för att en sådan kan komma på sikt även med en borgerlig regering. Bolagskvoteringen i Norge har fungerat utmärkt (minst 40 procent kvinnor i styrelserna). Farhågorna om kompetensproblem har kommit på skam. Utbildningsnivån har i stället höjts.

Vi accepterar faktiskt alla möjliga inskränkningar i vår ”frihet” för ett gott syfte. Nu har vi inte längre allmän värnplikt, men den accepterades i hundra år som en nödvändig inskränkning för att försäkra samhället mot yttre hot – fast den innebar en monumental bromskloss i mäns karriärer och allmänna vuxenblivande. Varför skulle inte försäkringar mot inre hot vara lika självklara?

Sedan 2005 finner sig landets en miljon rökare mer eller mindre godmodigt i att myndigheterna lägger sig i deras privata beteende. Och nästan alla sex miljoner bilförare accepterar till och med att de måste ha bälte på sig, trots att detta inte skyddar någon annans liv, och trots att det rent av är tveksamt om bältestvånget ger krassa ekonomiska vinster för samhället. Bälteslagen är närmast en civiliseringsåtgärd. Precis som en lag om barnens rätt till sina fäder vore.

Blir det en rödgrön regering kommer alltså tredelningen av föräldraförsäkringen. Och om borgarna lyckas sitta kvar? Jag tror knappast att feministen Borg eller Reinfeldt skulle ha något emot det. I Folkpartiet finns starka anhängare till mer styrd föräldraförsäkring. Centern kan nog påverkas, men knappast Kristdemokraterna. Hur som helst lär inget hända i år på den blå sidan så länge Alliansen inte tror att en tredelning är en valvinnande fråga. Och det är den sannolikt inte. Väljarna är en konservativ skara.

Varför då inte dela föräldradagarna rakt av? Jodå, det kommer att bli möjligt så småningom, när mönstren förändrats så pass att det är okontroversiellt för män att ta hand om småbarn halvårsvis. Amning, talutveckling och rörlighet tarvar trots allt mellan ett och ett och ett halvt år innan det är en bra idé att låta barnen få börja på dagis.

För tillfället är en tredelning en utmärkt kompromiss. Steget dit är i själva verket inte särskilt långt numera. Män tar ut 23 procent av föräldradagarna. Så sent som 1997 var andelen inte större än 10 procent.

Om ökningstakten håller i sig är pappaandelen uppe i en tredjedel om drygt tio år. Att lagstifta om en tredelad föräldraförsäkring skulle alltså nästan vara som att befästa vad som redan är accepterat (precis som man gjorde med lagen mot barnaga och rökförbudet). En lag vore helt enkelt en välvillig knuff i rätt riktning.

Syd slår Väst

2010-05-17T13:10:00.003+02:00

Jag skrev på Twitter häromdagen att det här är den första ekonomiska krisen där väst kommer att räddas av syd: den svällande efterfrågan i syd håller de gamla industriländernas ekonomier flytande.

Nu skulle man kunna tillägga att det är syd som löser västs diplomatiska konflikter. Hårdraget, naturligtvis, men uppgifterna om att Iran efter maratonförhandlingar med Brasilien och Turkiet går med på att låta Turkiet anrika sitt uran antyder ändå en kvalitativ maktförskjutning.

Det är klart att det är lättare för Iran att falla till föga inför ett muslimskt grannland och en halvradikal stormakt i den så kallade tredje världen än inför ärkefienden USA eller andra västallierade. Ett tidigare förslag från IAEA om att exakt samma typ av anrikning skulle göras i Ryssland och Frankrike avvisades av Teheran.

Men om Iran nu menar allvar är det givetvis mycket goda nyheter, och vi får hoppas att Washington lägger prestigen åt sidan och ger sitt stöd. Konkret innebär det närmast att iranierna slipper sanktioner.

Mellanösternspelet är intrikat, och beskedet kan på kort sikt paradoxalt nog göra Israel mer motsträvigt i fredsförhandlingarna med palestinierna. Israelerna vill öka pressen på Iran och blir säkert mycket besvikna om FN:s säkerhetsråd blåser av nya sanktioner. På längre sikt borde det i stället göra det omöjligt för Israel att fortsätta använda ”nej” som förhandlingstaktik.

Slutligen är frågan vad ett slut på kärnenergikonflikten med omvärlden innebär för demokratiutvecklingen i Iran och repressionen av den gröna motståndsrörelsen.

I sämsta fall kommer regimen att kompensera sin eftergift utåt med ännu fastare grepp inåt, ostörd av världssamfundet.

I bästa fall kan USA:s och övriga omvärldens fixering vid kärnvapenhotet släppa, så att påtryckningarna och diplomatin mot Teheran framöver i stället kan handla om krav på mänskliga rättigheter. Det skulle ge den gröna rörelsen moralisk styrka att fortsätta sin kamp mot den islamistiska repressionen.

Gröna vågen döden för miljön

2010-05-14T17:58:00.005+02:00

Den marina miljön i Öresund och södra Östersjön har blivit bättre sedan Öresundsbron byggdes, inte sämre, hör jag åter på radion i dag. Det flockas musslor runt pelarna, och det lockar i sin tur tusentals fiskar. Ni minns väl C-ledaren Olof Johansson, som lämnade regeringen på grund av sin övertygelse om att bron var förödande för miljön. (Eller åtminstone för att han sagt att han aldrig skulle stödja ett brobygge, vilket möjligen inte är samma sak.)

Jag kan inte hjälpa att koppla bronyheten till Miljöpartiets pågående kongress. Där har det uppmärksammats att partiet går som tåget (just så) i storstäderna, medan landsbygdsfolket verkar mindre övertygade. På ytan skulle man ju kunna tro att det gröna partiet och de spenatboende väljarna skulle gå som ler och långhalm. Men det är snarare tvärtom.

Jag tror att glesbygdsborna någonstans anar att en modern och radikal miljöpolitik inte riktigt gynnar deras intressen. ”Ställ bilen, undvik långa varutransporter, undvik ineffektiva separata dragningar av kablar och rör.” Skulle inte tro att det låter särskilt tilltalande för Hasse och Britta på gröna vågen-gården.

Låt mig spetsa till det: ett av de mest effektiva sätten att föröda miljön i det här landet vore att alla flyttade ut till var sitt hus på landet. Att packa ihop människor i städer är naturligtvis det överlägset mest effektiva, energisnåla och miljösmarta sättet att arrangera samhället.

Jag älskar natur och ger mig gärna ut och rör mig över kullar, genom skogar och längs stränder. Men varför måste man bo i den? Mat måste vi ha, och därför bönder och jordbruksmark, givetvis. Varför vartenda hus som smällts upp på landet under det gamla ineffektiva och asociala jordbrukssamhället ska få stå kvar för evigt begriper jag däremot inte.

Nej, naturen är för varg, vråk och vallmo, och vi kan avnjuta den som varsamma turister eller friluftsidkare. Men det är faktisk ganska självupptaget att ta oss rätten att slå upp våra ganska energi- och utrymmeskrävande bopålar var som helst.

Vad är al-Qaida mot rejäl gammal statsterrorism?

2010-05-09T22:13:00.004+02:00

Staten i dag ... och igår.

Det talas mycket om terrorhot: i nyhetsanalyserna, i protokollen från världens toppmöten. Det påtalas hur diffus terrorismen blivit, hur svår att komma åt. Man hör inte sällan att terrorn består, om än krigen avtagit, att den kanske rent av ökat. Att vi alltså fått ett nytt slags konflikter som bevarar ondskans status quo. Men då har man åter låtit glömskan förvrida verklighetsuppfattningen. Man har tänkt bort statsterrorismen.

För trettio fyrtio år sedan hade någon miljard människor goda skäl att vara rädd för staten och dess väpnade styrkor. Sovjetkommunismen var ett kapitel för sig, förstås, men därtill fanns alla lika elakt som uselt styrda militärdiktaturer och ett inte föraktligt antal mad man-styrda länder. Bokassa, Amin och Mobutu är figurer som i dag är svåra att föreställa sig som ledare för hela länder.

Staten förföljde guatemalaner, salvadoraner, chilenare och argentinare, den misshandlade kongoleser, ugandier och sydafrikaner, den plågade kambodjaner, irakier och indonesier. I dag har vi en handfull regimer av det slaget kvar, varav Nordkorea och Burma väl är de grövsta, kanske i dåligt sällskap med Eritrea. I övrigt är det rätt sällan medborgare har skäl att vara allra mest rädd för sina egna staters soldater och poliser. Terrorism och våldshot må finnas, men detta kommer inte inifrån längre.

Den terror vi ännu dras med alstras av al-Qaida, talibaner, colombiansk Farcgerilla, mexikanska knarkkarteller, kurdiska peshmergakrigare, indiska naxaliter, kongolesisk hutumilis och nordeuropeiska mc-gäng. Staterna, däremot, samarbetar mot dessa hot. Och de börjar äntligen styras på riktigt, för sina medborgares skull. Statsterrorismens tid är snart förbi.

Skammen i att besöka andra folk

2010-05-08T16:05:00.003+02:00

Riktigt ondskefull verksamhet?

När det rings i miljöns och klimatets larmklockor är det flyget som får symbolisera hela den mänskliga ondska som riktas mot en försvarslös Moder Jord. Det görs nästan reflektionslöst. Få ifrågasätter flygets dålighet.

Bland de kulturmänniskor som debatterar ämnet och trots torftiga kunskaper har tvärsäkra uppfattningar om vad människan måste göra framställs flygandet som en lyx, som vi inte längre kan unna oss. Det är förstås tacksamt att skambelägga ett beteende genom att kalla det lyx.

Jag vet inte vilken definition de har på lyx, men rent sakligt är det väl lika relevant att kalla det lyx att äga en tv, i alla fall en färg-tv. I massflygets tidevarv är de halvlånga flygningarna närmast att betraktas som bussturer. Man skockas ihop i en trång maskin med vinylsäten, där man får tugga medhavda mackor i några timmar innan man kan sträcka ut benen i någon annan del av EU – ett EU som mer och mer blir inrikes. Österrike, Spanien, Slovenien och Irland är oss snart lika bekanta som Norrbotten eller Dalsland. (Jag tänker fortsätta tjata om flygets betydelse för utvecklingen mot fred och ömsesidig respekt.)

Men det är väl inte lyxen i att sitta fastklämd i ett vinylsäte miljöintelligentian syftar på, utan ”lyxen” i att tanklöst skyffla ut koldioxid för att vi ska ha det bekvämt. Men de har fel i alla fall, för flyget står bara för 3,5 procent av alla utsläpp av växthusgaser, och det skulle inte spela någon roll för klimatet om alla flyg stoppades i morgon (se för övrigt tidigare inlägg om vulkanaskan).

Aase Berg drog till med flygexemplet i det ”Babel”-samtal jag deltog i i går. Flyget som exempel på människans vansinne, alltså. Efteråt frågade jag henne om hon visste att flyget bara står för en bråkdel av utsläppen. ”Nej, jag vet inget om vetenskap”, svarade hon.

Skrynkligt läge för mänskligheten i tv-huset

2010-05-07T18:39:00.006+02:00

Bolling till vänster.

Mänskligheten har aldrig legat så skrynkligt till som i tv-huset vid tvåtiden i dag. Daniel Sjölin pressade tre samtalsgäster på apokalypsen. Människans undergång. En av gästerna var jag. De två andra var Aase Berg och Jens Assur, sympatiska nya bekantskaper för mig. (Berg har jag gett en släng här i bloggen för dystopiska texter hon skrivit.)

Man kan väl säga att poeten Aase stod för den bekymrade approachen, medan Jens, som är aktuell med ett lysande fotoverk om överkonsumtion, intog ett slags mellanställning. Och jag var den glada optimisten.

Tror jag, för det är notoriskt svårt att komma ihåg vad man sagt efter en mediesittning, särskilt med studiolampor i ansiktet. Men jag vet vad jag inte hann med att säga, fast det kändes så himla angeläget på förhand.

Jag hann INTE säga att pessimisten alltid anses seriösare än optimisten (som gärna stämplas som naiv). Inte heller hann jag kläcka ur mig att de som ofta begriper bäst vad det är som händer i världen när det är kris är de ständigt häcklade beslutsfattarna: Medan dystra kulturarbetare och andra debattörer lägger pannorna i allt djupare veck och bekymrat studerar sina navlar piggnar regeringsrådgivare, företagsfolk och inte så få makthavare till, sätter sig ner och kommer på lösningar.

Jag hann dessutom inte säga att katastrofscenarierna är skadliga när de leder till rädsla. Att rädslan är vår största fiende - inte oro och rastlöshet, som driver oss framåt. Att det är upprörande att ungdomar bibringas en bild av att vi håller på att förstöra samhället och jorden. Det är svårt nog att vara tonåring. Vi vuxna behöver ju inte spä på ungdomsdepressionerna.

Men jag sade väl en del annat. Precis vad kan man avslöja i Babel på torsdag kväll klockan 20.

En prestigelös debattörs låsningar

2010-05-05T14:52:00.004+02:00

Det finns mycket gott att säga om Göran Greider. Jag har aldrig träffat honom, bara haft en blixtsnabb mejlkonversation en gång, men han framstår som genuint hederlig, intresserad av sina medmänniskor och extremt chosefri. Förmodligen är han också öppen för omvärdering av både det ena och det andra. Men så är det detta med ideologi och politik.

Jag har inte hunnit läsa hans pinfärskaste bok, men väl flera recensioner i både borgerlig och socialdemokratisk press. Jag tror jag kan ringa in den något så när. Det har varit intressant att notera hur Aftonbladets recensent och DN:s recensent kritiserar samma brist i Göran Greiders resonemang, fast från motsatta ståndpunkter. Greider drömmer om nolltillväxt i rika länder som räddningen för planeten.

Med en sådan död hand över utveckling kan han titta i månen efter miljöförbättringar, menar Ann-Charlotte Marteus i DN.

God målsättning, men det är en gåta hur han kan ha den (och känna skadeglädje när en finanskris kväver världsekonomin) samtidigt som han framhåller arbetet som det viktigaste för människovärdet, tycker Anders Johansson i Aftonbladet.

Båda pekar på en tendens hos Greider att energiskt följa med i tidens förändrade syn på hot och möjligheter – men utan att för död och pina byta ideologisk kostym. Tendensen sammanfattas väl i själva titeln på boken: ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”.

Andas inte den en djup personlig frustration? Ungefär: Nu har visserligen inte samhället blivit så dåligt som vi förutspådde för tio, trettio, hundra år sedan, men det är ju fortfarande den brutala kapitalismen som råder, och kan det inte kollapsa riktigt ordentlig någon gång, så att vi får fart på samhällsomvandlingen?

Problemet för Greider och andra radikaler av den gamla stammen – och välsignelsen för samhället – är att det mesta av de goda saker vänstern slogs för i begynnelsen är självklarheter i dag.

Byt kamp, Göran Quijote Greider. Din energi kan användas till bättre saker än svensk klasskamp modell 1960. Världsfred. Informationsfrihet på nätet. Den muslimska världens frigörelse.

Du skulle göra stor nytta.

Farväl till dolda budgettricks

2010-05-03T16:00:00.003+02:00

Den finansiella härdsmältan i Grekland blev större än de flesta, inklusive jag, föreställde sig för bara några veckor sedan. Nu har i alla fall ett räddningspaket på över tusen miljarder kronor blivit klart. Man får anta att panikkänslan kommer att lägga sig, i alla fall ett tag.

Så hur farlig har ”den grekiska smittan” varit?

Mycket har sagts, och mycket kan jag instämma i. Till exempel Peter Wolodarskis ledarkrönika den 2 maj, som i snabbsammanfattning sade att ingen vinner på det uppskruvade tonläget, och att den grekiska röran kan leda till ny handlingskraft i EU-maskineriet eftersom kriser skärper sinnen.

Annars har Greklandsmoraset fått många riktiga svartmålare – som hållit sig borta ett tag – att åter krypa fram. Som ekonomen Anders Åslund, numera knuten till en amerikansk tankesmedja. Han excellerar från sin transatlantiska utsiktspunkt i Europa-bashing:

”Europa skulle till och med kunna hamna i ny stor depression” … ”Såväl den ryska kraschen 1998 som den argentinska kollapsen 2001 framstår som mönstergill finanspolitik i jämförelse med den aktuella grekiska och europeiska dårskapen” … ”Europa visar sig ha haft den värsta makroekonomiska politiken i hela världen (bortsett från Zimbabwe och Venezuela)”.

Notera att han i den sista utgjutelsen nogsamt undviker att nämna nya hemlandet USA, vars underskott blivit kroniskt.

The Economist rynkar också pannan i allt djupare veck. Efter att i mitten av april ha gett euroländerna tre år för att rädda sin valuta såg sig tidningen bara två veckor senare föranledd att varna för att risken för spridning till fler länder börjar bli akut: ”När det otänkbara plötsligt blir det oundvikliga, utan att först ha passerat det osannolikas domän, då har man fått en smitta.”

Grekland är en liten ekonomi. Euron skulle rimligen klara en grekisk bankrutt. Det obehagliga scenariot är förstås smittorisken. Mantrat ”Portugal-Spanien-Italien-Irland-och-vidare” börjar alltmer likna den palett av fan-målningar som blommade upp under finanskrisen hösten 2008.
Men då var det i alla fall något helt nytt vi åsåg. Ett land i ekonomisk kollaps har vi upplevt förr.

Dessutom måste man, som alltid i sådana här worst case-scenarier, ställa sig frågan: är de krafter som verkar för att problemet ska sprida sig verkligen större än de som strävar efter att återfå balansen? Förstår stater, företag och konsumenter allvaret och är villiga att kavla upp ärmarna ett tag, eller har majoriteten av aktörerna skygglappar och guldfiskminne?

Som eurokramare tycker jag det vore riktigt eländigt om den gemensamma valutan skulle bli offret – även om ”bara” grekerna tvingades lämna den. Samtidigt: om det gick att backa bandet skulle det bli uppenbart att Grekland inte var moget att gå med 2001, och de borde fått nej. Någon borde ha talat klarspråk. Euron är ett samarbete som kräver omfattande inblandning i varandras inte angelägenheter. Och här ligger kärnan.

Jag var härom veckan på ett seminarium med Carl B Hamilton om grekkrisen. En sak Hamilton bekräftade var att övriga EU varit bedrövligt flata mot grekerna genom åren. Han berättade om ett finansministermöte han var med på i mitten av 1990-talet, just innan Sverige blev medlem. Greklands ekonomi var en sorglig visa redan då. Efter att först ha presenterat bekymmersamma statsfinansiella siffror återkom den grekiska delegationen dagen efter och sade ”de siffror ni fick i går gäller inte, nu har vi fått in nya”. Hamilton fick tillfälle att prata mellan skål och vägg med den tyska finansministern Horst Köhler (i dag tysk president). Köhler hade ”gett upp”, sade han.

På seminariet ställdes frågan till Carl B Hamilton om inte risken är stor att EU-länderna alltid kommer att se mellan fingrarna med slarv, för om man hittar skelett i ett annat lands garderob kan andra börja rota i ens egen.

Kanske har det varit så, menade Hamilton, men det är faktiskt ett helt annat allvar nu. Vi har inte råd med en spridningseffekt, och dessutom kan vi inte strunta i Grekland om vi nyss räddat Lettland.

Han gissade att EU och euroländerna nu går mot ett ännu mer fördjupat samarbete, eftersom varje kris utlöser reformer.

Själv ställde jag frågan om man egentligen kan ha en gemensam valuta med 16 länder, och fler på ingång, utan att ha en gemensam finanspolitik. Hur mycket suveränitet kan ett medlemsland behålla? Var går gränsen för federal stat? Någonstans mellan Albanien och en tysk delstat, där ska väl självstyret för EU-länderna ligga, tyckte Hamilton och tillade att det sannerligen inte är lätt att hitta balansen.

Konkret kunde han tänka sig att länder som inte följer det finanspolitiska regelverket ska bli av med stödpengar från EU. Samtidigt måste det enligt Hamiltons recept till mer av europeisk fördelningspolitik (det låter inte helt olikt gamle Attac-aktivisten och fredsforskaren Hans Abrahamssons dröm om en global socialpolitik, som jag skrivit om tidigare).

Både Wolodarski, Åslund och Economist skjuter i sin kritik till stor del in sig på att EU väntade oacceptabelt länge med att agera räddare. Att man till en början inte ens var redo att lova några pengar alls. Men det fanns ju ett legitimt skäl, vilket få nämner i dag: att inte till något pris låta slarv löna sig.

Nu kan man säga att det redan var för sent att hedra den lovvärda politiska ambitionen, och att Tyskland och Frankrike redan själva slarvat utan att det fått några konsekvenser. Men principen är ju riktig: varje euroland är piskat att sköta statsfinanserna. Det finns inga genvägar. Därför har de alldeles rätt som säger att euroländerna nu i kommer att ta ytterligare steg – i praktiken mot något som börjar likna en gemensam finanspolitik

Både Hamilton och Åslund nämner fallet Lettland, vars räddningsinsats redan visat sig lyckad. Det är onekligen anmärkningsvärt. Letterna fick se sin BNP falla sju gånger så mycket som Greklands i fjol. Nu kommer tillväxten tillbaka. Och detta har skett utan devalvering. Valutan är fortfarande låst till euron, trots att de flesta bedömare kallt räknade med att den skulle släppas när det gungade som värst i Riga. Lettland kommer sannolikt rent av att gå med i eurozonen 2012, ett år efter Estland.

Grekland måste förstås också gå igenom sitt stålbad utan ”fuskvägen” genom devalvering, då problemen så att säga exporteras till handelspartnerna, eftersom landet har euron.

Kanske är vi på väg mot en ekonomisk värld där misshushållning allt oftare kommer att hanteras vid källan, i öppenhet?

Misantropisk rödlista, dyster rock'n'roll-filosof

2010-04-28T21:50:00.002+02:00

Jag har tidigare skrivit om överdrifterna kring utrotningen av arter, och frågan seglade upp i dag igen när Artdatabanken presenterade sin nya rödlista. Utan att gå in i detalj kan jag bara konstatera att minskningen av antalet individer i olika arter fortsätter att framställas som något unikt och antropogent, oavsett om det är sjukdomar eller okända faktorer bakom. Ingen ber ”bankchefen” Ulf Gärdenfors bekräfta påståendet ”det har aldrig före människans tid hänt att en art på grund av yttre påverkan minskat kraftigt i antal”.

Jag hörde honom dock säga att exempelvis asken minskar på grund av sjukdom, och jag vet att ejdern, som nu hamnar på rödlistan, minskar efter att ha ökat kraftigt under flera decennier. Att den ökade kraftigt berodde på att dess föda blåmusslan ökade i takt med försurningen av Östersjön. När Östersjön nu blivit mindre försurat har musslorna blivit färre – och därmed ejdrarna. Nivåerna har återgått till de normala.

Misantropin i beskrivningen av verkligheten påminner om rock’n’roll-filosofen Slavoj Zizeks spretiga tankar i DN efter Eyjafjallajökulls utbrott. Han hör till dem som har en förkärlek för att framställa mänskligheten som varande på dödlig kollisionskurs med naturen och skulle säkert gärna använda den så kallade artutrotningen som ett uttryck för det.

I artikeln den 27 april svingar Zizek dock brett. Han slår fast att det isländska vulkanutbrottet skulle ha passerat obemärkt om det inträffat för hundra år sedan, före vårt teknikberoende tidevarv. Men han slår också fast att ett större vulkanutbrott som skulle ödelägga hela Island och tvinga människor på flykt förr skulle ha orsakat våld och förstörelse, ”vilket vore fullständigt katastrofalt i dag, när så många länder har tillgång till massförstörelsevapen”. Och så förklarar han att den nationella suveräniteten måste omdefinieras och nya former av globalt samarbete uppfinnas.

Var har Slavoj Zizek varit de senaste decennierna? Hur har han kunnat missa att omdefinierad nationell suveränitet och nya former av globalt samarbete är exakt vad vi sett växa fram? I synnerhet i Europa. Det är riktigt att en påtvingad flykt från Island i dag inte skulle orsaka våld och förstörelse – därför att den skulle hanteras så ansvarsfullt som det är möjligt att göra det. Men det är väl för trist att konstatera för en yvig hjärna som Zizeks.

Nå, han säger trots allt en sak som tål att tänka på, nämligen att vi tenderar att göra oss själva lite för viktiga även i vår självspäkning:

”Det finns dock något bedrägligt lugnande i denna villighet att ta på sig skulden för hoten mot vår miljö: vi gillar att vara skyldiga eftersom det betyder att allt hänger på oss. Om vi kan dra i katastrofens trådar kan vi också rädda oss själva genom att ändra på vårt liv.” Men så mycket har vi inte att säga till om, för vi är skoningslöst utsatta för naturens nycker, konstaterar Zizek.

Ryssland på väg att lossna ur historien?

2010-04-20T21:30:00.002+02:00

Håller Ryssland på att göra en Serbien och slita sig loss från sina historiska låsningar? Att den ryska björnen skulle genomföra en full skinnömsning är nog att hoppas på för mycket, men det har synts vissa goda indikationer.

Först har vi den förbättrade relationen med USA. Den beror till stor del på Obama, men it takes two to tango, trots allt. Kärnvapenarsenalerna ska skäras ner, man har hittat en form för det kontroversiella missilförsvaret över Östeuropa som Moskva verkar acceptera, och den tidigare blockeringen kring frågan om Irans kärnenergiprogram är hävd. Clinton och Lavrov kan göra affärer.

Sedan kom den tragiska flygkraschen som utplånade en stor del av Polens ledargarnityr på ryskt territorium. Den rysk-polska relationen har varit svårt ansträngd under lång tid, och polackernas hårdnackade västorientering med Natomedlemskap och amerikanska missilförsvar har retat gallfeber på Moskva. Men i tragedin agerade ryssarna med premiärminister Putin i spetsen föredömligt, man uttryckte omedelbart sitt djupa deltagande och gav snabba och omfattande resurser till haveriutredningen. Men viktigast av allt var nog den förbehållslösa kursändringen vad gäller Katynmassakern 1940, som var själva orsaken till flygresan. Även om Sovjet redan 1990 officiellt slutade skylla på Nazi-Tyskland för skändligheterna i skogarna vid Smolensk har den ryska ledningen varit högst ovillig att fullt ut medge den ryska skulden. Tills nu. Redan kort före kraschen (man hade redan haft en minnesceremoni med anledning av 70-årsdagen) tilläts den polska regissören Andzrej Wajdas Katynfilm visas i rysk nationell tv på bästa sändningstid. Tidigare var den förbjuden.

Organisationen Freedom House, som mäter graden av frihet i världens länder, placerar Ryssland i den mest ofria kategorin, lägre än länder som Pakistan och Filippinerna. Man kan ifrågasätta kategoriseringen, och den säger en del om hur man ska förhålla sig till statistiken över frihetsläget i världen. Icke desto mindre är det ställt utom allt tvivel att ryska val är tvivelaktiga tillställningar (kanske inte så mycket på rent fusk som på ojämlika kampanjvillkor), och att den ryska rättssäkerheten lämnar mycket övrigt att önska.

Efter de senaste lättnaderna i statsnationalismen väntar vi på en signal om ökad pressfrihet eller offentliga medel till oppositionen. Då ser vi en rysk metamorfos på allvar.

Aska, flygbashing och god brottsjournalistik

2010-04-20T13:09:00.004+02:00

Det blir förstås allt svårare att inte reflektera över vulkanaskan, som rullar fram på sjätte dagen. Själv har jag utgjutit mig på Newsmill, bland annat om hur ett långvarigt flygstopp kan innebära ett genombrott för virtuella möten och hur askmolnet väcker undergångsromantiken till liv (men hoppa förbi rubriken, som är ett uttryck för den tillspetsade journalistik jag brukar kritisera).

Eftersom det alltid är kul att få vatten på sina kvarnar var det roligt att höra Studio Ett i går eftermiddag utreda just de virtuella mötenas renässans, och i dag bjöd DN Kultur på ännu ett exempel på om inte undergångsromantik så i alla fall miljömoralism: tänk att det skulle till ett vulkanutbrott för att vi skulle ändra vårt ohållbara sätt att leva.

Miljöextremister anklagar mänskligheten för att av själviskhet ta till de enkla lösningarna och skita i naturen. Men detta ständiga spottande på flyget är inget annat än ett intill dumhet gränsande förenkling av vad som driver den globala uppvärmningen. Det handlar om 3,5 procent av utsläppen av växthusgaser. Om vi stryper den fredsskapande integrationsprocess som det ökande resandet innebär och stoppar samtliga flyg i morgon dag har det ingen betydelse. Men det är vad extremisterna kräver. Och de är säkra på att flygets dagar ändå är räknade, eftersom det inte finns några realistiska alternativa bränslen. Men det är förstås trams.

Maria Rankka sade det bäst i radion i morse: Teknisk utveckling går inte till så att man stoppar en hel sektor när man hittar ett problem. Man låter det förändras successivt. Det är ju ingen som kräver att vi ska sluta äta (matproduktionen har större klimatpåverkan) eller bo (uppvärmningen av hus har större klimatpåverkan).

Nej, flyget ger man sig på för att det är ett enkelt offer med starkt symbolvärde. Det är ju en ”lyx”.

Nog med hackande på sådant som står i min egen tidning. Nu till hyllningarna. Dagens Nyheter har ju (än så länge) en njutbar bredd, gubevars. Ypperliga kolleger på DN.se slog i förra veckan till med ett ögonbrynshöjande avsnitt om brottslighet i en serie om valfrågorna i Stockholm. Det lika sensationella som självklara var att artikeln återgav verkligheten som den är – och gavs rubrik därefter: ”Allt färre drabbas av grova brott i Stockholm”. Det framgick att det dödliga våldet nära nog har halverats sedan början av 1990-talet.

Någon dag därefter fick kriminologen Mikael Rying reda ut varför det är ett sådant glapp mellan anmälda våldsbrott och verkliga.
Hatten av!

Djurskyddet är en arvsynds pris

2010-04-19T15:19:00.003+02:00

Att påpeka den slemma människans aktiva roll i utrotandet av djurarter är inte det mest kontroversiella man kan ägna sig åt. Den bilden är väl etablerad. Men den bygger på gammal verklighet.

I min bok framför jag den förmodligen mer provocerande tesen att dagens människa kan vara den enda arten hittills på jorden som bidrar till att bromsa artutdöendet. Det handlar givetvis i många fall om ett utdöende som en gång satts i gång av vår egen jakt och miljöförstöring, men poängen är att vi vänder när vi till fullo inser vad vi håller på att göra och vilka värden som hotas.

Åtgärderna för att återställa val- och torskbestånd och andra arter i haven är kända, liksom kampen för spektakulära rovdjur som tigern. Groddjuren har fått uppmärksamhet och ökat skydd på sistone, och i det fallet har hotet främst kommit från sjukdomar, alltså inte människans påverkan.

I dag lärde jag mig att de knappt tusen visenter som nu finns i skogarna i Polen och Vitryssland härstammar från en handfull (!) djur, som var de sista överlevarna efter hård jakt fram till för hundra år sedan. Aktivt räddningsarbete har gett resultat, även om man har en bit kvar tills artens fortlevnad kan betraktas som säkrad.

Visenternas bisonkusiner i Nordamerika är inte hotade längre. Det finns runt 350.000 individer. Men under 1800-talet genomfördes en aktiv utrotningskampanj i USA, som decimerade stammen på ett ofattbart sätt från 60 miljoner djur 1860 till bara 800 stycken 35 år senare, när vansinnet till slut upphörde.

Ett annat exempel på mänsklig räddningstjänst i faunan är den arabiska oryxen, ett antilopdjur, som på 1970-talet betraktades som utdöd. Den återintroducerades i flera länder i Mellanöstern, och i dag finns uppemot 1.000 djur.

Jag tror det förhåller sig så här:

Under nästan hela sin existens har människan sett sig som jordens underdog, en kämpande art med en stor farlig natur emot sig – rovdjur, träsk och giftiga insekter som hotar vår existens bakom varje krök.

Hos folkslag som inte valt den tekniska utvecklingens väg har naturen besjälats för att ge farorna mening (men man har inte varit mindre rädd för det). Hos de folk som lämnade den cirkulära tidsuppfattningen och strävade efter förändring av sakernas tillstånd sågs alla försök att förbättra människans chanser till överlevnad som framsteg, inklusive att eliminera naturens mäktiga hot.

För något hundratal år sedan hade människan blivit så materiellt framgångsrik att en annan syn försiktigt började breda ut sig. Men det var egentligen inte förrän med världskrigen som det gick upp för de flesta att vi faktiskt hade blivit jordens härskare – med allt vad det innebär av ansvar. (En pendang är att folk inför första världskriget gick ut på gatorna och demonstrerade för ett krigsutbrott – man ville ha något ärofullt och spännande. Hade man förstått att den militära tekniken nått så långt att kriget skulle kräva tio miljoner dödsoffer, inte några tiotusental som bajonetter och musköter orsakade, hade det säkerligen låtit annorlunda.)

Plötsligt blev den misantropiska synen förhärskande. Vi såg att vi hade medlen att ganska enkelt utrota hela djurarter om vi bara ville. Det började ses som ett problem att vita kolonialister skjutit av 90 procent av elefant- och noshörningsbeståndet i Afrika. Eller att svenska jägare skjutit av björnbeståndet.

När detta hade gått upp för oss fullt ut för något halvsekel sedan började vi bete oss annorlunda. Vi slutade aktivt massdöda djur, men vi var fortfarande mycket medvetna om vad vi nyss ställt till med.

Människan utrotar inte djurarter längre, vi skyddar dem. Men vi betalar fortfarande av på våra nära förfäders biologiska skuld.

Avlatsbrev eller livlina?

2010-04-05T22:18:00.003+02:00

Från Kooperation utan gränser

Hur ska de fattigaste länderna bäst ta sig ur sin fattigdom? Är bistånd en nödvändig injektion? Är det kanske mest till för att döva de rika ländernas samvete? Eller är det rent av till skada för ländernas utveckling?

Biståndsfrågan har alltid varit debatterad, men frågan är om inte böckerna, artiklarna och debattinläggen i ämnet blivit fler. Många experter är kritiska. Men biståndet har inte minskat, och FN:s skamgräns på 0,7 procent av BNI är fortfarande ledstjärna bland många politiker som vill se sig som progressiva eller åtminstone internationalister.

Senast har "Kriskaravanen" av nederländska Linda Polman varit i svang. Polman skriver att hjälporganisationerna främjar, nästan tävlar om, eländesbilder, eftersom de måste motivera sin existens och sina anslag.

En annan bok som driver uppfattningen att bistånd varit mer till skada än nytta är Den vite mannens börda av förra Världsbanksekonomen William Easterly. Han visar att de länder som utvecklats mest inte är desamma som de som fått mest bistånd.

Det låter bestickande, men som en dansk biståndsforskare uttryckt saken: att vara säker på vad som är orsak och verkan här är lika lätt som att vara säker på att ens barn utvecklats bättre eller sämre om de gått i en annan skola.

Jag gjorde i helgen en nyhetsuppföljning på en debattartikel i DN om biståndet. De forna Sidacheferna Bo Göransson och Carl Tham gjorde slarvsylta av den nuvarande biståndsministern Gunilla Carlssons politik. De var bland annat upprörda över hennes ständiga tal om vikten av att utvärdera och kräva resultat. De var säkra på att Carlsson egentligen har som mål att avskaffa biståndet.

Utan att gå in för mycket på detaljer i övrigt (läs Göranssons och Thams artikel här och Carlssons svar i min uppföljning här) kan man säga att debattartikeln andades mycket ”det var bättre förr”, och ju förr desto bättre.

Bistånd kan med säkerhet vara till gagn i akuta skeden och för att häva det djupaste armodet. Men att en rik ska ge pengar till en fattig är och förblir en extremt svårhanterlig företeelse, där det nästan är omöjligt att inte styras av i sammanhanget destruktiva känslor som mindervärdeskomplex, samvetskval, avund, förakt och bitterhet.

Det kan inte finnas något bättre sätt för ett land att utvecklas än att ges samma villkor som andra. Rättvis handel och öppna gränser är kungsvägen.

En spännande kontakt jag hade i samband med biståndsjobbet var Hans Abrahamsson, lektor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet. Han instämde i handelshyllningarna, även om han såg mycket gott i traditionellt bistånd. Men det intressantaste han lade fram var en vision om ett slags global socialpolitik, som på lång sikt gör biståndet obsolet. Alltså fördelning där alla är med och beslutar, även mottagarna. Och han förutspår att en sådan faktiskt kommer.

Det är en tes som förstås naturligt läggs fram av en medlem i Attac – rörelsen som bildades för att propagera för en skatt på penningtransaktioner som ska användas till resursfördelning. Skälet är lika enkelt som klokt: jordens länder och folk blir alla alltmer ömsesidigt beroende.

Idén är egentligen inte så häpnadsväckande som den kan låta. Gemensamt styrd resursfördelning finns på regional nivå i EU. Först ut, tror Abrahamsson, blir ett slags globalt barnbidrag. Men det blir inte nästa vecka.

Slutligen några ord om ännu en bok, som jag fick tips om: den uppmärksammade (men som jag missat) ”Dead Aid” av den zambiska Oxfordekonomen Dambisa Moyo. Hon menar att bistånd kan behövas i vissa fall men att stora delar av det bistånd som gödslats över Afrika faktiskt bidragit till stagnation och korruption. Ansvaret för Afrikas utveckling har Afrikas regeringar, säger hon på det här seminariet.

Boken är beställd och betald, fattas bara annat.

Kina blir rikare – vem förlorar, vad är problemet?

2010-03-31T21:58:00.004+02:00

Under en middag i Sydsverige härförleden uttryckte en bekant oro över den nya maktbalansen i världen. ”Jag är orolig för våra ungdomar”, sade han med bekymrad uppsyn. ”Kineser och indier har snart högre utbildning, och de gör samma ingenjörsjobb för en bråkdel av lönen. Vad har vi att komma med?”

Men, invände jag, länder har gått från fattigdom till välstånd förr och integrerats smärtfritt, det är ju inte så att det finns en viss mängd välstånd som ska fördelas i världen. Det kan inte gärna vara en win-lose-situation.

”Jo, det är klart att det är”, svarade min bekant.

Det är en tankefigur som lätt etableras, det där att alla inte kan vara rika. Men den stämmer inte.

En sak är att man av miljöskäl tänker sig att det blir ohållbar om alla folk får samma välståndsnivå som vi. Det är visserligen redan där i huvudsak feltänkt (se bland annat detta inlägg), men den tankegången är ändå ganska lätt att argumentera för. Mindre genomtänkt men icke desto mindre vanlig är idén om världens tillgångar som ett nollsummespel. Som om vi hade samma påse pengar i dag som för femtio år sedan.

Hela den minskning av fattigdomen som ägt rum de senaste decennierna beror på tillväxt. Tillväxt är inte siffror i ekonomers tabeller, tillväxt är konkret utveckling: fler kor åt bonden, nytt tak på hyddan, nya skolböcker till barnen, ny vattenpump på gården. Förvisso också skrythotell med glasfasader i Bombay, men både skolböckerna och skrythotellet är uttryck för tillväxt.

Rika länder har stort utbyte med varandra och har mycket ömsesidig handel, i dag kanske mindre varor än tidigare (även om ett land som Storbritannien faktiskt än i dag har världens sjätte största tillverkningssektor), men i gengäld en tilltagande andel tjänster. Varför måste Sverige förlora på att Kina och Indien blir rikare och mer framgångsrika på världsmarknaden? Om vi trodde att allt är som förr och inte förändrade vår näringsstruktur, vår utbildningsinriktning och våra handelsmönster skulle det naturligtvis bli så. Men vilka länder fastnar i historien på ett så extremt vis? Vi modelleras ju om i takt med världen. Inte ens Italien under Berlusconi är helt opåverkat av tidens strömningar.

Större delen av den svenska handeln sker med EU, USA och Norge, dvs länder som också varit rika en lång tid. Varför skulle den göra det om vi spelade ett win-lose-spel? Och hur kan länder som Schweiz och Danmark vara bland de rikaste i världen om allt skulle hänga på industriell konkurrenskraft och förmågan att producera flinka ingenjörer?

Ärkesvenska Volvo är nu kinesiskt. Möjligen kommer den auktoritära kinesiska modellen att smitta av sig på Torslandaverkens golv. Det skulle dock lika gärna kunna bli tvärtom: att kineserna tar intryck av den goda effekt medarbetarinflytande och plattare företagsstrukturer har (det senare skulle definitivt vara viktigare från global synpunkt).

I alla händelser finns fördelar att vinna på ömse sidor om den eurasiska kontinenten. Vi spelar ett win-win-spel.

Komplettering: Krönika av NYT-kolumnisten David Brooks den 6 april om varför USA inte alls kommer att hamna på efterkälken, tvärtom. Demografin är ett huvudskäl. Men det finns fler.

Att köra fast i historien

2010-03-31T13:36:00.004+02:00

Jag såg den fascinerande ”Videocracy” på SVT i går och fick hektolitervis med vatten på min Italienkritiska kvarn. Nu är jag ju inte ensam om att ha synpunkter på den italienska korruptionen, ytliga kulturen, bristande jämställdheten, saggiga ekonomin etc, etc. (Möjligen är det inte så många som gjort en jämförande studie mellan det sjunkande Italien och det sakta men säkert stigande Spanien.)

Italien är ett av dessa länder som ”fastnat i historien”, som den amerikanska ekonomen/filosofen Francis Fukuyama kallat det. Länder som ännu inte förstått att världen i övrigt lämnade gamla unkna värderingar. Två andra exempel är Ryssland och Serbien (se även inlägg om Turkiet och armenierna).

Det sistnämnda landet visar dock tydliga tecken på att ha börjat klättra upp ur sin osunt nationalistiska skyttegrav. Milosevic och Karadzic skickades till Haag, och man säger sig vara redo att gripa även Mladic. Och i dag rapporterades att det serbiska parlamentet ber om ursäkt för massakern i Srebrenica. Mycket välkommet, och ännu ett steg i en glädjande och spännande serbisk metamorfos.

Det tål att påpekas i dessa euro-bashingtider att den viktigaste katalysatorn för denna reformprocess i Serbien är EU. Detsamma gäller för övrigt Turkiet, trots allt tal om att förhandlingarna gått i stå och det inte är någon mening så länge Tyskland och Frankrike säger nej. Alla vill in i EU. EU ger lugn.

Nya piller mot dysterheten

2010-03-30T17:02:00.006+02:00

Inklämda mellan alla världskrigsrubriker om ett par hundralappar mer eller mindre till pensionärer och handfasta skräckhändelser som ett bombdåd i Moskvas tunnelbana dyker det upp nyheter om verkligt stora förändringar, förskjutningar som är avgörande för våra liv på lång sikt. Ibland får de en del utrymme, faktiskt. Det har förstås med nyhetskonjunkturen att göra.

Själv har jag en särskild radar för dessa då och då synliga krusningar av väldiga underströmmar som flödar konstant. Den senaste veckan har jag bland annat noterat följande välgörande nyhetspiller:

Skogen

Skogsskövlingstakten har bromsats markant mellan 1990-talet och 2000-talet, enligt en ny rapport från FAO. Det beror till stor del på massiv kinesisk plantering, men också på att nedhuggningen minskar.

Detta är något av ett favoritämne sedan barndomen, då jag tidigt fascinerades av regnskogen. I min bok konstaterar jag att skövlingen de facto varit mindre än jag och många oroliga med mig trott, att den på sina håll (enkannerligen i Indonesien) fortfarande visserligen är oroväckande, men att de berörda skogsländerna i takt med att de blir rikare kommer att börja betrakta stående skog som en viktigare tillgång än fälld. Det är också precis vad som händer.

En bonus är att en av de få delar i det urvattnade klimatavtalet i Köpenhamn som har lite tryck i sig är överenskommelsen om stöd till bevarad skog. Jag har också skrivit en del om det här i DN.

Flyktingarna

Flyktingströmmarna ökar inte. ”Föreställningen att asylsökande strömmar i stora skaror till rikare länder är inget annat än en myt”, sade FN:s flyktingkommissionär António Guterres när nya data från FN:s flyktingorgan lades fram häromdagen. Det visade sig att antalet asylsökande varit tämligen konstant de senaste åren, möjligen med en viss nedgång från 2008 till 2009.

En sådan uppgift borde få stora konsekvenser för regeringar i Europa, som ägnat en hel del dålig energi på att springa populisters ärenden och skärpa kraven för asylsökande. Inrikespolitiska reportrar borde ställa Billström och andra migrationsminister inför statistiken vid varje presskonferens framöver.

Vägtrafiken

Trafikdöden i Sverige är på så historiskt låga nivåer att nollvisionen tycks inom räckhåll på riktigt. I februari dödades sju personer. Under årets tre första månader ser det ut att bli under 50. Det har inte hänt sedan bilparken var en bråkdel av dagens. Nuförtiden tänker man skyddade vägrenar, mitträcken, kameror och bilar som bromsar själva eller håller sig på vägen när vi somnar vid ratten.

Trafiksäkerhetsexperterna på Vägverket gläds åt att biltrafikens myndighet nu slås samman med hela eller delar av myndigheterna för tåg, båtar och flyg och blir kolossen Trafikverket, för i de andra trafikslagen accepteras av princip inga dödsoffer. Varför ska man göra det på väg egentligen? För att vi är fria bilister med rätt att ta livet av oss?

Klimatet

Golfströmmen håller inte alls på att vända, visar nya forskarrön. Man har studerat ett stort antal satellitmätningar och kommit fram till att fluktuationerna kan vara ganska stora mellan åren men att det inte finns någon som helst långsiktig tendens mot ett minskat vattenflöde.

Scenariot med en avstannad Golfström, vilket skulle kyla ner klimatet hos oss i nordvästra Europa med flera grader, har i och för sig länge avfärdats av de flesta klimatforskare som osannolikt, men i populärvetenskapliga sammanhang dyker skräckscenariot fortfarande upp ibland. Mest känt blev det med katastroffilmen ”The Day After Tomorrow”.

Hädanefter kan vi definitivt radera den prognosen ur våra medvetanden.

Dödsstraffet

… och som en bonus inhämtar jag precis nu Amnestys senaste siffror över avrättningarna i världen. De minskar i antal. Noll i Europa och noll i Amerika utanför USA. Sjunkande antal i USA. Bara Kina svärtar ner bilden.

Detta är en bra kompletterande uppgift till de pessimistiska tongångar om världens demokratier, som Freedom House kom med tidigare i år (bloggat om här), och som jag och författaren Stefan Einhorn som av en händelse dryftade under en givande lunch i dag.

Tillägg den 31 mars: Krönika i The Economist som ger perspektiv på det till synes ännu omfattande bruket av dödsstraff i Asien.

Mer om klyftor: Så ska inkomster fördelas

2010-03-29T22:47:00.009+02:00

Det finns mycket potens i nyheter om ojämlikhet och klyftor. I dag presenterade Socialstyrelsen ny statistik som visade att andelen fattiga (som de definieras i vårt land, alltså, inte verkligt fattiga) halverades mellan 1997 och 2007, samtidigt som de rikaste drog ifrån i inkomst. (Noterade by the way att DN valde den negativa vinkeln att inkomstklyftorna ökar, medan Ekot valde den mer positiva vinkeln att fattigdomen minskar.)

Nyheten satt som en smäck i dag, eftersom jag just färdigställt tre diagram som förtydligar mitt resonemang från den 20 mars, då jag recenserade boken ”Jämlikhetsanden”. Jag sade då att branta klyftor neråt är värre än branta klyftor uppåt. Här får grafiken visa när klyftor är bara destruktiva och när de kan vara konstruktiva.

Staplarna är tänkta inkomstskikt i ett samhälle (det borde väl ha varit tio för att visa så kallade deciler, men det blev elva av någon outgrundlig anledning). Jag visar tre typfall.

Det översta diagrammet (längst upp) visar ett mellanfall, där en stor andel av befolkningen ligger gott och väl över nivån för drägligt liv, men där ändå oacceptabelt många är för fattiga. Exempel: USA.

Här syns det värsta fallet, där det finns en liten klick mycket rika och bara en begränsad medelklass. En majoritet av folket saknar drägliga förhållanden. Exempel: Guatemala.

Sist ser vi det bästa fallet, där det också finns en grupp mycket rika, men där hela befolkningen ligger väl över dräglighetsgränsen. Den stora relativt rika medelklassen är huvudsakligen till freds, men möjligheten att nå den där stapeln superrika kan driva på en och annan med energi och ambition – och penningdrift, för all del. Exempel: Sverige.

”Konflikt” och tvivelaktig demokrati

2010-03-25T22:11:00.002+01:00

P1-programmet ”Konflikts” själva existensberättigandet är världens väpnade våld. Det sitter förmodligen långt inne att göra inslag om världens uppseendeväckande fredliga utveckling.

Det hindrar inte att de ambitiösa reportagen ofta är mycket hörvärda. I lördags var temat demokratins kräftgång. Organisationen Freedom House rapporterade tidigare i år om att fyra länder i fjol föll bort från skaran av valdemokratier, fler än på 40 år (vilket jag för övrigt bloggat om i DN).

Det låter oroväckande, förstås. Men programmet stannade denna gång inte vid ytan utan problematiserade de nyfödda demokratier som strängt taget bara är val och inte så mycket annat, men som Väst ändå älskar att framhålla som framsteg.

Två brittiska ekonomiprofessorer fick komma till tals: Paul Collier (blev känd för ”The Bottom Billion”), som skrivit en bok som hävdar att framforcerad demokrati och val rent av kan förlänga konflikter, och Frances Stewart, som klokt framhöll vikten av att inte låta val leda till att majoritetsgrupper utnyttjar sina segrar till fortsatt förtryck.

Jag har svårt att se något grundläggande fel med att arbeta för att valdemokrati ska införas i tidigare diktaturer och konflikthärdar, men att gå varsamt fram är gott omdöme. I vissa länder med etniska konflikter bör nationell samling komma före fria val. Framför allt måste man inse att demokratin inte skapas i en handvändning.

Problematiseringen i ”Konflikt”-sändningen är viktig att ha i bakhuvudet när man tar del av siffror om demokratiutvecklingen. Dessutom ändrar inte fluktuationer i statistiken det faktum att mänskligheten lever under friare förhållanden i dag än någonsin tidigare. Det är så mycket mer än val som ska på plats.

Kineserna har aldrig levt i demokrati, men dagens Kina har med sitt enorma ekonomiska lyft gett folk större frihet än någonsin tidigare, oavsett hur många sajter myndigheterna försöker blockera. Hundratjugo miljoner östeuropeer är sannolikt friare än någonsin. Hundrafemtio miljoner ryssar är politiskt ofriare nu än före Putin men fortfarande friare än före 1991. I stort sett hela Latinamerika börjar få stabila demokratier – högerregeringar varvas med vänsterregeringar genom val.

Och trots allt: även om fyra länder fallit bort från Freedom Houses lista är det fortfarande ungefär dubbelt så många länder som har valdemokratier i dag som när muren föll.

Det kommer fler bakslag; vi kan räkna med att vi tar två steg fram och ett tillbaka. Faller tio länder bort från listan är det inte bra, men det behöver fortfarande inte betyda att utvecklingen bytt kurs på ett avgörande sätt. Faller tjugo bort – ja då kan jag lova att jag ska bli orolig.

Obamas reform bryter Reagans era

2010-03-25T22:01:00.003+01:00

Apropå ojämlikheten och klyftorna: Obamaadministrationens historiska sjukvårdsreform är inte bara den största förbättringen av det amerikanska vårdsystemet sedan Lyndon B Johnsons Medicare på 1960-talet. Lagen som Barack Obama undertecknade den 23 mars innebär också den enskilt största statliga åtgärden mot den ojämlika fördelning av rikedom i USA som tilltagit nästan oavbrutet sedan 30 år, menar David Leonhardt i New York Times.

Under större delen av tiden efter 1980 har regering och marknad rört sig i samma riktning, vilket ökat ojämlikheten. Men nästan varje aspekt av vårdreformen verkar i motsatt riktning. Detta faktum, skriver Leonhardt, gör reformen till Obamas huvudåtgärd för att bryta Reagan-eran.

Leonhardt återger vad Barack Obama skriver om Reagan i sin andra bok, att Obama hade respekt för mycket av det som 80-talets ikoniska president stod för men att Reaganadministrationen gått för långt i sin kursändring. ”Nästa presidents stora projekt”, sade Obama i en intervju under valkampanjen, ”blir att fundera ut hur man åstadkommer en ekonomisk tillväxt nerifrån och upp till skillnad från trickle-down-tillväxt.”

Jämlikhet – så funkar det

2010-03-20T20:11:00.006+01:00

Att de stora 1900-talsideologierna i allt väsentligt förlorat sin betydelse som kompasser – sista spiken i idékistan var murens fall – är i grunden sunt, men det har ett pris. Vi har förlorat upplevelsen av att ha en riktning. Det gör i sin tur att vi tror att vi står och stampar, och vi får ångest över alla nya brister som kommer i dagen. Vår drift är att undvika dystopin snarare än att sikta på utopin. Eller åtminstone ha visioner.

Ändå fortsätter mänskligheten att mogna, utvecklas, bli klokare. Ett litet exempel vars glans redan börjat avta är att det amerikanska folket valt en svart och liberal president. Barack Obama är dessutom en av få stora politiska ledare som faktiskt presenterar något som liknar visioner. Han vågar säga saker som att en värld utan krig är skönjbar och att jordens folk kommer att leva i gemenskap.

Det materiella välståndet börjar i de rikaste länderna bli så stort att en fortsatt strävan efter fler saker – inte bättre, det är något helt annat – blir tömd på mening. Under de nu närmast avsomnade politiska ideologiernas heyday stod materiella förbättringar trots allt ännu överst på dagordningen. En nyväckt politisk vision kan inte vila på materiell grund utan behöver handla om människans inre utveckling och välbefinnande – vilken inbegriper utvecklingen av våra sociala band och möjligheter att känna gemenskap.

Därför är det så uppfriskande med en bok som ”Jämlikhetsanden” av britterna Richard Wilkinson och Kate Pickett. Den är i mångt och mycket en populärvetenskaplig debattbok, men den mynnar ut i en programförklaring: ekonomisk ojämlikhet är roten till det onda i våra samhällen och kamp för ökad jämlikhet är det som kan rädda oss!

1) Det är skillnad på klyftor och klyftor

Basen för programförklaringen är en ambitiös genomgång av mängder av data över hälsoläge, brottslighet, självmordsfrekvens och annan ofärd i 23 rika länder och USA:s 50 delstater. Snart sagt varje parameter uppvisar samma samband: ju större jämlikhet, desto bättre resultat och vice versa.

Jag antydde i ett inlägg redan innan jag läst boken att författarna kanske gör det lite lätt för sig. Huvudskälet till min misstanke var att Wilkinson och Pickett gör klart att det är den relativa ojämlikheten som är problemet. De menar att absolut välståndsökning knappast har någon betydelse – väl över den grundläggande behovsnivån – om klyftorna samtidigt tilltar. Jag pekar i min bok på den väsensskillnad som finns mellan klyftor i ett fattigt samhälle och klyftor i ett rikt samhälle, liksom att stora klyftor är mindre skadliga i den övre delen av inkomstskalan än i den nedre.

Min invändning finns kvar när jag nu har läst boken. Det går inte att bortse från det absoluta värdet av att alla i ett samhälle har såväl en god materiell standard som möjlighet att utvecklas. Om det i ett sådant samhälle finns en minoritet superrika är det mindre skadligt än om klyftorna spänner över hela skalan. Särskilt om de rikaste är entreprenörer och inte tärande adel. Hur avundsjuk är du själv på Ikeas Ingvar Kamprad eller HM:s Stefan Persson?

Faktum är att författarna på åtminstone ett ställe bekräftar denna kvalitativa skillnad utan att dra särskilt stora växlar på det. De skriver apropå utvecklingen i USA på 1990-talet, då våldsutvecklingen bröts och mordfrekvensen började sjunka: ”Från början av 1990-talet skedde i USA en särskilt dramatisk nedgång i relativ fattigdom och arbetslöshet för unga i botten på den sociala hierarkin. Eftersom våld och tonårsfödslar år så nära knutna till relativ deprivation och koncentrerade till de fattigaste områdena är det allra viktigaste vad som händer längst där nere.”

2) Har vi ändå inte redan gjort den här resan?

”Jämlikhetsanden” är ändå en läsvärd bok som säger mycket klokt. Flera av dess framstötar görs dock genom vidöppna dörrar. För först som sist kan man nämligen konstatera att detta är en bok riktad i första hand till en amerikansk och brittisk publik.

Det är ingen nyhet att klyftorna är större i USA och Storbritannien än i Norden och en del andra europeiska länder. I själva verket framhålls de skandinaviska länderna gång på gång i boken som goda exempel på att det går att skapa rika samhällen som samtidigt är jämlika – och därmed har mindre sociala och hälsorelaterade problem.

Författarna gör en huvudpoäng av att det sedan några decennier råder bred politisk konsensus om att det är bra för tillväxt och välfärd om klyftorna tillåts växa. Det är en populär bild också bland svenska debattörer. Men jag håller inte riktigt med om det. Från svenskt perspektiv känns det som om vi redan gjort den resan i politiken.

Våra inkomstklyftor låg på en unikt låg nivå kring 1980. Samtidigt hade Sverige fastnat i en ekonomisk sörja med låg tillväxt, hög inflation och i alla fall tilltagande problem med arbetslöshet. Analysen från höger och så småningom även socialdemokratin var att man nog behövde vrida lite på skatteskruvarna och ta bort en del finansiella regler. Ett modernt välfärdssamhälle behöver en aktiv och stark offentlig sektor, men det är inte så lätt som att bara höja skatter och hoppas att det goda och friska kommer på plats av sig självt.

Man kan ha alla möjliga synpunkter på att de svenska avregleringarna kom i fel ordning, men ekonomin frisknade efter hand till. Trettio år senare har vi haft både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, men ingen har i grunden ifrågasatt de modifieringar som gjordes – lika lite som vare sig höger eller vänster ifrågasätter vikten av alla medborgares känsla av delaktighet i samhället och en god offentlig sektors bidrag därtill.

Wilkinson och Pickett har gott om rekommendationer som är fullständigt i linje med traditionell vänsterpolitik, som en aktiv stat och arbetarägda företag, men de vill ändå inte uttryckligen hävda att det är just vänsterns lösningar som är de riktiga för att komma till rätta med ojämlikheten. Ett konkret motexempel är Japan, som nästan alltid hamnar i den bästa änden av tabellerna. Japan har en ovanligt liten stat för att vara ett i-land. Skattetrycket är rent av lägre än USA:s. Man kan alltså uppnå jämlikhet utan stor stat.

Å andra sidan framhålls i boken också Kuba som ett gott exempel, och med ett citat som följande får trovärdigheten sig en törn: ”Att åtminstone ett land lyckats kombinera en acceptabel levnadsstandard med en hållbar ekonomi visar att det är möjligt.”

3) Tillväxt och jämlikhet går finfint ihop

Bokens grundidé att stor ojämlikhet i princip är skadligt för ett samhälle är trots allt lätt att instämma i. Alltför stora klyftor sliter isär och kan helt säkert vara grogrund för missnöje, ohälsa och våld.

Vid sidan av denna grundidé finns en sekundär idé, framställd närmast som ett axiom, nämligen att kampen mot klyftorna måste ske via nolltillväxt, och att den ekonomiska tillväxten slutat gynna oss och numera bara utgör ett hot mot miljö och hälsa. Den idén är betydligt svårare att instämma i.

Jag är den första att välkomna en framtid helt utan penningekonomi, där annat driver vår utveckling. Men den lär vara avlägsen, och så länge vi har pengar och marknad behövs viss tillväxt för att systemet ska fungera väl, även om den måste vara lägre i rika än i fattiga länder. Tanken att tillväxt per definition är till skada för miljön bygger på ett felslut, och det är tråkigt att författarna fastnat i detta.

Också miljöinvesteringar, snålare kylskåp, snålare bilar, effektivare sopsortering och legal nedladdning av film och musik (utan fysiska transporter av skivor) ger tillväxt. Och tillväxt med god fördelning går att uppnå. Höga löner över hela inkomstskalan är rimligen eftersträvansvärt. De nås genom tillväxt, och de kan nås utan skadliga klyftor. Se på Norden, som ju Wilkinson och Pickett själva framhåller. Eller Schweiz. Finansminister Borg framhöll i ett utspel nyligen att ökad jämställdhet är nödvändig för att öka EU:s tillväxt. Etcetera.

Wilkinson och Pickett återkommer dessutom gång på gång till klimathotet som ett huvudskäl till snabba åtgärder för ökad jämlikhet – och därmed strypt tillväxt – och därmed räddad planet. Det känns knappast motiverat i just den här boken.

4) Ryktet om våra plågor är betydligt överdrivet

Slutligen måste en annan av grundförutsättningarna för bokens tes allvarligt ifrågasättas. Författarna skriver, tämligen reservationslöst och helt enligt den slentrianmässiga eländesdiskurs som råder, att de psykiska problemen i västvärlden ökat de senaste 50 åren; att vi är olyckligare i dag än förr, trots våra materiella framsteg.

Vi vet förvisso att uppmärksamheten på oro, depression och ångest har ökat och våra trösklar för när vi använder sådana termer har sänkts. Ungdomar går till psykakuten när deras pojk- eller flickvänner gjort slut. Folk som vantrivs på jobbet går till läkaren och tror de är utbrända. Men är det samma sak som att vi har fler sängvätare, ångestridna studenter och självmördare än på 50-talet? Knappast.

Författarna menar att nutidens gränslöshet löst upp de sunda sociala sammanhang man tidigare har känt sig tillhöra – familjen, grannskapet – vilket skulle skapa förutsättningar för ökad ojämlikhet. Men gränslösheten, som för all del kan orsaka oro hos dem som vant sig vid snävare förhållanden, ger ju ökad mångfald, ökad social rörlighet och fler sociala kontakter, vilket i sig på sikt minskar risken för ojämlikhet.

5) Men varför inte?

Min kritik till trots skulle jag inte ha något emot att ”Jämlikhetsandens” tes blev grund för en framväxande ny politisk vision. En av de viktigaste tankar boken kan stärka och som vi alla borde bära med oss när vi arbetar vidare på en bättre värld är att frihet och jämlikhet inte alls är oförenliga; de hör ihop.

Bäst vore om en sådan vision kunde definieras utanför den förlegade höger-vänsterskalan. Men sannolikt blir det i så fall vänstern som gör den till sin. Gott så, för all del. Vänstern har behövt renovera sitt fundament sedan den 9 november 1989.

Turkiet och folkmordet: hur länge kan ett land känna delaktighet i vad förfäder gjorde?

2010-03-12T13:31:00.004+01:00

På kort sikt kan det säkert vara besvärande för den svenska regeringens utrikespolitiska ambitioner i Turkiet att riksdagen har röstat för att folkmordet på armenier 1915 var ett just folkmord. Men på längre sikt är det nödvändigt att inte bara omvärlden utan också Turkiet självt gör upp med det förflutna en gång för alla.

Sedan en tid pågår en islossning mellan Turkiet och Armenien. Den har på allra senaste tiden frusit till något igen, men den kommer inte att avslutas för gott bara för att parlament i andra länder slår fast att det osmanska riket begick folkmord för 95 år sedan.

Den turkiska regeringen vill gå med i EU, och Sverige hör till den majoritet EU-länder som förordar ett turkiskt medlemskap. För att ett sådant ska bli verklighet måste respekten för mänskliga rättigheter, juridiskt och politiskt, fortsätta att öka. Dit hör även ett medgivande av folkmordet. Det vet alla inblandade – Ankara och Stockholm, Bryssel och Washington.

Det näst intill obegripliga är att det moderna Turkiets ledare har en sådan låsning i folkmordsfrågan. Ingen nu levande människa var själv med när det hände. Det var ju inte ens den nuvarande turkiska republiken som begick dådet utan det döende osmanska väldet. Folkrättsexperten Ove Bring förklarar i en DN-intervju att turkarna helt enkelt ”bestämt sig för att vara solidariska med den tidigare osmanska regimen”, och att man vill att den turkiska nationen ska vara ”en enhet genom historien”.

Man har bara ”bestämt sig”. Men varför, egentligen? Jag har genuint svårt att förstå känsligheten.

Fenomenet är förvisso knappast okänt i andra länder, med Serbien och Ryssland som tydliga europeiska exempel. Serber kan på fullt allvar uppröras över att platsen för ett slag mot turkarna 1389 (som serberna dessutom förlorade) inte längre ligger på serbisk mark. Rysslands förra president Putin kallade en gång Sovjetunionens fall för 1900-talets största geopolitiska katastrof, och Stalin ses åter som en stor ledare av många ryssar.

I de senare fallen kan man ana en nationell känsla av att vara missförstådd av omvärlden. (Serberna verkar dock på senare år ha börjat ta sig ur den historiska tvångströjan efter krigsförluster och utrensning av nationalistiska ledare. Frågan är när Ryssland ska börja gå samma väg – för övrigt i vid mening samma process som Sverige genomgick efter stormaktstiden.) Men jag upplever inte att Turkiet ska behöva dras med samma känsla av misstro mot omvärlden. I alla fall inte sedan det osmanska väldets fall. Tvärtom har ju turkarna lyckats med konststycket att ha rätt goda relationer med de flesta av sina många och extremt olika grannar.

Är det bara en historielös svensk som kan tycka att det vore så enkelt att kalla något som skedde för 95 år sedan vid sitt rätta namn?

Låt oss göra ett tankeexperiment: De ryska och norska parlamenten fördömer kraftfullt den svenska permittenttrafiken under andra världskriget och liknar den vid krigsbrott. Hur skulle en svensk regering i dag reagera? Hur skulle en svensk i gemen reagera? Skulle vi som lever i dag automatiskt känna solidaritet med dem som fattade beslut för 70 år sedan?

Eller som Magnus Betnér har sagt: varför ska man känna nationell stolthet bara för att ens föräldrar hade samlag på en specifik geografisk punkt?

Läsandets platta framtid

2010-03-10T22:10:00.004+01:00

Det är svårt att överskatta omfattningen av den ekonomiska klämma de skrivna medierna har hamnat i. Egentligen var det uppenbart för nästan femton år sedan att det skulle kunna gå så här – rubriker om ”papperstidningens död” var vanligare då än nu – men fromma förhoppningar och fördröjda förluster har förskjutit den fulla insikten tills nu.

Min egen arbetsplats Dagens Nyheter kämpar med anpassningen. Hur mycket kan man lägga ut gratis på nätet när de stora annonspengarna inte verkar hitta dit? Kvalitetsjournalistik kräver rikligt med hjärnor och hjärtan och kostar därför mycket lönepengar, men pengarna sinar: hundratals annonsmiljoner som försvunnit kommer aldrig tillbaka. Därför ska hundra personer bort. Processen gör ont. Samtidigt planeras för nya digitala distributionsformer. Läsplattan är här, denna till synes egendomligt ålderdomliga datorform.

Med detta snurrande i skallen kastar jag mig över Fortunes marsnummer, Europaupplagan, som under rubriken The Future of Reading försöker reda ut vad de nya läsplattorna kan innebära för de plågade nyhetsfabrikerna.

Redaktören Josh Quittner på Time beskriver inledningsvis hur hans tolvåriga dotter till hans förvåning och förtjusning börjar prenumerera på modetidskriften Vogue. Efter ett tag upptäcker han att dottern pepprar nummer efter nummer med dussintals post it-lappar i ett försök att sortera materialet efter kläder, skor, accessoarer och andra kategorier. Quittner förbryllas, men hans hustru förstår: ”Hon försöker ju göra tidskriften till en dator.”

Det är då redaktör Quittner ser potentialen: Det finns ännu ett sug efter den innehållsdigra, snyggt layoutade, överskådliga bläddrade tidningen, men få är redo att avstå från den interaktiva oändlighet vi vant oss vid. Så kombinationen vore optimal. Så här skriver Quittner:

”Den goda nyheten är att tolvåringar, precis som deras föräldrar och deras föräldrar före dem ända tillbaka till publiceringen av den första tidskriften 1731, fortfarande uppskattar mediet. Men de vill ha innehållet levererat på ett exponentiellt mer användbart vis. Dessa digitala infödingar har vuxit upp med att förvänta sig omedelbar, sorteringsbar, sökbar, sparbar, bärbar tillgång till all världens information, och de kan mycket väl – om Steve Jobs och Gud vill – bli den generation som räddar tidningsindustrin.

Den ännu bättre nyheten är att när Apples iPad och andra platt-datorer nu kommer – pekskärmar med fullfärg, lätta att se rörliga bilder på, uppkopplade mot virtuella tidningskiosker och butiker – kan tidningsindustrin än en gång få ett lönsamt sätt att ge dem vad de vill ha.

Det senaste året har jag i själva verket drivit teorin att läsplattans tid kommer att ge tryckta medier en sista chans – och tidningsföretag som klarar övergången kan en dag åter blomstra.”

Och då gäller det, konstaterar Quittner, att man inte gör om misstaget från 1990-talets webb-boom och skänker bort innehållet. Det är en springande punkt. Att lägga ut allt man producerade på redaktionerna på webben verkade vara en god idé för tio femton år sedan. Förr eller senare skulle annonsörerna strömma över dit, var tanken. Det gjorde de inte, eller i alla fall gjorde de det plågsamt långsamt.

Nu när vi sitter inför fait accompli har tidningsutgivningens ekonomiska framtid snabbt blivit ett av de största diskussionsämnena i affärskretsar.

Quittner tror att annonsörer kan lockas av det nya platt-formatet och betala bra för exempelvis helskärmsannonser. Han tror också att användarna kan vara redo att betala en rimlig summa för att få tidningar och tidskrifter distribuerade till sin platta – om de kan få det läckert förpackat och sorterat. Det är samma mekanism som får folk att betala en hundring i månaden för annonsfritt Spotify trots att den som anstränger sig lite kan ladda ner strängt taget all musik gratis: det är behändigt och prydligt. Man är bekväm.

Det är ingen idé att tidningarna nu börjar ta betalt för sitt webbmaterial, tror platt-anhängarna. Man tappar bara potentiella kunder. Se till att hinna med platt-tåget inom ett par år i stället, så kommer det att gå fint, lyder budskapet.

Här är i alla fall en som kommer att följa händelseutvecklingen med spänning.

Richard Swartz har förstått exakt ingenting

2010-03-04T22:52:00.005+01:00

I mitten av 1990-talet körde jag min låghalta Saab till en skrot för att köpa en ny framdörr. Rosten hade grävt väl generösa ventilationshål. När jag till personalens oförställda förvåning förklarade att jag inte visste hur man monterade den nya dörren själv möttes jag av kommentaren: ”Du jobbar vid en dator, va?”
Man kan tycka att det är att slå in öppna dörrar att år 2010 framhålla värdet av den nya infrastruktur som kallas internet. Vi är förvisso en bit bort från Ines Uusmanns ”internet är en fluga” (vilket hon egentligen inte riktigt sade, men det är en annan historia), men det finns faktiskt motståndsfickor kvar i världens mest uppkopplade land.
Den främsta fickan befolkas av vad en kollega till mig kallat ”vita män över 60 som publicerar långa texter på papper”. I denna uppburna samhällsgrupp är namn nästan överflödiga. Men jag ska nämna två.
Jan Guillou avfärdade i en kolumn i fjol bloggosfären som mest pladder och skvaller. Han medgav att det är ett framsteg att så många fler människor kan delta i det offentliga samtalet, men ”nätmobben” kommer aldrig att kunna ersätta de ”riktiga medierna”:
”I bloggvärlden finns föreställningar om att denna mediemakt nu håller på att förskjutas från riktiga medier till nätmobbarna. Olyckligtvis finns den föreställningen också bland en del journalister. Men det är en demokratisk barnsjukdom, det måste vi journalister komma över.
Det finns ett enkelt skäl till att ni inte kan läsa sådan skit i Aftonbladet som dominerar nätvärlden. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal.”
Detta framstår ändå som en veritabel balansakt i förhållande till vad förra SvD-profilen, numera krönikören på DN:s ledarsida Richard Swartz lyckats tänka fram.
I en text i höstas framställde han på fullt allvar papperstidningen som den medieform demokratin står och faller med:
”De unga läser knappt morgontidningar, än mindre prenumererar de på en längre än en månad eller så, och hur de håller sig informerade är något av en gåta. Nätet? Men i den mån nätet inte snyltar på vad tidningarna redan skrivit förser det oss huvudsakligen med åsikter” … ”vad som erbjuds är sällan framgrävda fakta eller insiktsfull analys”. Detta ”öppnar på vid gavel för allsköns amatörer, besserwissrar, kverulanter och bysnillen”.
”Det finns inget alternativ till den seriösa dagstidningen. Skulle morgontidningens duns försvinna för gott riskerar det offentliga samtalet att tystna eller att ersättas med en ny tids ljud: ett pladdrets ständiga bakgrundsbrus … ett ljud paradoxalt nog besläktat med diktaturens marschmusik och slagord ur högtalare.”
Richard Swartz jämför en handfull seriösa dagstidningar med hela internet. Richard Swartz har förstått exakt ingenting.
Andra har sagt det bättre än jag, och det är verkligen inget nytt, men ändå: den tekniska överföringsmetoden är naturligtvis gravt sekundär för budskapet. Det märkliga är att vi i varje teknikskifte under så lång tid förväxlar form med innehåll.
Den traditionella tidningen är väl snarast den mest besynnerliga formen i sammanhanget, om man nu ändå ska jämföra: hugga ner träd, göra massa, göra papper, bränna plåtar, trycka text, skära och binda, packa och bunta och ut med tonvis av blivande avfall i miljontals brevlådor. (Jo, jag vet att det finns fördelar med en bläddrad tidning också, främst översikten.)
Men nu var frågan alltså huruvida demokratin sitter i själva cellulosan. Ja, tänk efter: hur stor andel av alla miljontals sidor trycksaker som varje år produceras för återvinningstuggen är av avgörande betydelse för vår förståelse av samhället och människorna? En promille? En procent?
Mon mor blev upprörd när jag i början av 1980-talet ville skaffa video: hur kunde jag vilja ha en apparat som förmedlade så mycket våld?
Att fokusera på formen, på mediet, är ungefär som att betrakta Carl Bildt som flygexpert. En man med så mycket flygerfarenhet, tusentals timmar fastspänd i ett säte ovanför molnen, måste kunna otroligt mycket om kabinservering, luftturbulens och incheckning. Men politik? Varför skulle han kunna särskilt mycket om politik?
Man kan tillägga att när skribenter som Swartz var i full sving, way back i det analoga paradiset, var läsarna tämligen lämnade i sticket och hade små möjligheter att bedöma det som hävdades. Den allsmäktiga skribenten kunde styra fritt. Satt han (för det var i regel en han) stationerad i utlandet kunde han riskfritt planka lokalpressen på morgonen och därefter grötmyndigt lansera det för hemmaredaktionen som insiktsfulla analyser. På en sprakig telefonlinje.
Kanske är det dags att avfärda stora delar av gruppen vita män över 60 som publicerar långa texter på papper som ”besserwissrar, kverulanter och bysnillen”.

USA snart ur den vita hegemonin

2010-02-28T22:37:00.002+01:00

2010 är folkräkningens år i USA. I mitten av det här århundradet kommer en majoritet av USA:s befolkning att vara färgad, eller icke-vit, eller hur man nu kan uttrycka den amerikanska termen "people of color". När vi väl är där blir det förhoppningsvis inte längre möjligt att göra en sådan prognos. Vi får hoppas att kreoliseringen av mänskligheten då har då gått så långt att den tidens amerikanska folkräkningar inte har med hudfärg. Hur som helst har tidskriften Yes Magazine gjort en intressant sammanställning av det senaste seklets milstolpar på vägen bort från den vita hegemonin.

Rosling och kampen mot Tintinvärlden

2010-02-28T22:21:00.001+01:00

Jordbävningen i Chile aktualiserar en reflektion jag gjorde efter skalvet i Haiti i januari; att fattigdom betyder nästan allt för en naturkatastrofs omfattning.
Skalvet i Chile var nästan 500 gånger starkare. Det inträffade förvisso inte just intill en storstad, och Chile är mindre tättbefolkat än Haiti. Men likväl: hade Chile legat på Haitis inkomstnivå hade inte antalet dödsoffer stannat vid ett tusental, som det nu tycks göra. Vi hade fått lägga till en nolla, kanske två, när tiotusentals enkla bostäder hade pulvriserats.
Men, ärligt talat, hur många av oss gör en omedelbar och avgörande distinktion mellan Haiti och Chile? Alltför få, skulle jag säga, trots att Chile i det här fallet snarare skulle jämföras med Italien, som också skalvdrabbades för inte länge sedan.
Vår perception är fortfarande anakronistiskt svartvit när det gäller världens länder. Det är ”rika och fattiga”, ”vi och de”.
Medicinprofessorn Hans Rosling är närmast besatt av sin kamp mot den här mentala tudelningen, den här dikotomin eller Tintinvärlden, som han uttrycker det med sin karakteristiska blandning av akademisk jargong och jordnära slagfärdighet.
Jag pratade med Rosling häromdagen för att försöka boka in honom till ett arrangemang (det sprack förstås, mannen är på sitt ordinarie kontor 20 dagar den här våren). Han hade just fått ett mejl från en malaysier som var förtvivlad över att hans land buntas samman med Somalia. ”Ni journalister måste hitta en användbar språkdräkt för den här stora majoriteten länder med normala, genomsnittliga inkomstnivåer”, sade Rosling i luren.
Vi har ju slutat att dela in mänskligheten i raser. Vi börjar rent av begripa att alla muslimer inte är fullblodsfundamentalister, lika lite som kristna är det. Så varför, undrar Hans Rosling, kan vi inte släppa den här galna förenklingen när det gäller länder?
Det är bara att instämma i frustrationen. Det finns två hundra länder i världen på en glidande ekonomisk skala. Fördelningen över skalan förändras. Det finns fattiga och rika människor i de flesta länder.
Men vad ska vi då kalla länder som Thailand, Litauen, Chile, Portugal och Sydafrika, dessa stater med genomsnittliga inkomstnivåer där tre fyra miljarder av världens människor lever? Standardländer? Medelklassländer? M-länder? M-världen?
Rosling vädjar till journalisterna. Jag har inget bra svar.

En kliniskt ren apokalyptisk nyhet

2010-02-23T12:09:00.001+01:00

FN:s miljöorgan Unep varnar för en ny miljöbomb. Försäljningen av elektroniska produkter kommer att mångdubblas i utvecklingsländerna de närmaste åren, konstaterar organet. E-skrotet bara från gamla datorer väntas till 2020 öka med fem gånger i Indien och mellan två och fyra gånger i Kina och Sydafrika. Var ska skiten göras av?
Här har vi öppet mål för civilisationskritikerna. Räkna med att Uneps larm kommer att genljuda på minst en kultursida nära dig inom kort.
Det är nämligen en nästan kliniskt ren apokalyptisk nyhet, helt i linje med övertygelsen att tillväxt är ohållbart i sig oavsett hur den ser ut – förutsatt att man följer medieprincipen att ta ut elände i förskott och betraktar ett larm som en nyhet. Och att man inte läser det finstilta.
I slutet av TT:s telegram påpekar Unepchefen Achim Steiner att den återvinning som blir nödvändig inte bara kan skapa nya jobb utan också sänka utsläppen av växthusgaser. ”Dessutom skulle man återvinna en mängd värdefulla metaller som silver, guld, platina, koppar och indium.”
Det är bara 35 år sedan Tokyo hölls fram som det mest monstruösa förebudet om den undergång som väntar det moderna konsumtionssamhället – förgiftat hav, förpestad luft, bergskedjor av avfall som aldrig sinade och ingen såg någon lösning på.
Hittade japanerna någon lösning? Kommer indier, kineser och sydafrikaner accepterar att bada i riskavfall?

Vad som inte sägs om klimatpanelen

2010-02-22T23:34:00.004+01:00

Med risk för dejà vu-känsla:
Det hände något med klimatdebatten efter Köpenhamnsdebaclet, skrev jag den 11 februari. Mycket av luften gick ur, och den som finns kvar blåser delvis åt ett annat håll. FN:s klimatpanel ser ut att ha fått sina fiskar varma. Bland annat har Sveriges Radio satt sig före att granska panelen.
Först var det ”Climategate”, där läckta mejl visade tvivelaktig hantering av data, sedan rapporten om Himalayas glaciärer, som visade sig vila på lössnö, och nu senast är en av panelens forskare kritisk mot att hans slutsatser om kopplingen mellan uppvärmningen och stigande kostnader för väderkatastrofer alls fanns med i den senaste sammanställningen.
Just det sistnämnda är verkligen ett av de mest osäkra inslagen i klimatprognoserna. Jag har tidigare bland annat gett mig på Rädda Barnen i ämnet, både i DN och här, eftersom organisationen oreflekterat fört fram extremt löst grundade påståenden om hur mycket antalet naturkatastrofer har ökat. Mycket kan man säga om uppvärmningens effekter, men knappast något om extrema väderhändelser.
Men det viktigaste är egentligen inte vad som nu utslungas mot FN:s klimatpanel, även om det alltid är spännande med omväxling, utan vad som faktiskt inte sägs. Ingen har kommit med något dråpslag mot grunden för klimatforskningen. Och det är inte så konstigt, eftersom det inte kan utdelas några plötsliga dråpslag.
Skulle det finnas allvarliga fel kommer de att visa sig likt en minst decennielång gryning med lättande dimma. Knappast drömmen för nyhetsjägare. Men i sak århundradets scoop, förstås. Om ett avslöjande vore möjligt.

Varför törs vi inte ha mer is i magen?

2010-02-15T22:44:00.002+01:00

Hur utvecklingsoptimistisk man än är kommer man sällan undan nuets ängslan. Man kan ha den långsiktiga positiva utvecklingen på ett visst område eller i ett visst land hur klar för sig som helst – kommer ett bakslag i nutid kan även den starkaste börja vackla: ”tänk om det faktiskt har vänt nu…”
Lasse Berg beskriver i ”I Asiens tid” hur Indiens och Kinas byar genomgått en dramatisk utveckling i det tysta under 25 år, och hur sjuttiotalets alla ordstrider om vilken ”ism” som skulle rädda tredje världen framstår som fullständigt verklighetsfrämmande när det enda de fattiga människorna strävat efter är ett drägligare liv åt sig själva och sina barn. Konsumismen visade sig vara den enda verklighetsbaserade ismen, konstaterar Berg. Men boken kom ut just när den så kallade Asienkrisen briserat i slutet av 1990-talet (någon som minns den?). Därför lägger han in en brasklapp i slutkapitlet: kanske har tillväxten vilat på lös grund, kanske var det lite för bra för att vara sant.
Inte heller jag själv, som häcklat den svartmålning intelligentian ägnar sig åt av ängslan för att inte tas på allvar, klarar fullt ut att stå pall. Jag har producerat ett par egna brasklappar i den här bloggen. En gällde Baltikum. I boken återger jag utan att darra på manschetten prognoser om att Baltikum kommer att nå vår levnadsstandard inom tio år, åtminstone Estland. Sedan kom Krisen och gav mig kalla fötter.
Nu kommer rapporter som visar att Estland hämtar sig så snabbt att landet redan i år får en hälsosam tillväxt och 2011 kommer nära tidigare nivåer. Om man dessutom väger in att Sverige, referenslandet i fråga, också haft negativ tillväxt 2009 (om än inte lika dramatisk), så: Estland på svensk nivå 2018 – varför inte?
Och så måste man nämna Island. Det fanns ingen botten på skräckvisionerna om den olycksdrabbade vulkanön för ett år sedan. Det hette att landet drabbats av en finansiell naturkatastrof. Många trodde på allvar att Island rullats tillbaka ner i armod och arbetslöshetskatastrof.
Islands arbetslöshet är i dag lägre än Sveriges. Det som försvann i finanskrisen var pappersvärden, förklarade den isländska ekonomiprofessorn Thorurfur Mattiasson i God morgon världen i söndags. Journalister ringer ända från Japan för att fråga hur långa soppköerna är, berättade Mattiasson. Men det finns inga soppköer. Ingen tigger, folk är välklädda, stadsjeepar rullar ännu på Reykjaviks gator.
Mediernas frossande i vilket djävulskt stålbad islänningarna kastats ner i trotsade all rimlighet.
Varför har vi inte mer is i magen?

Tillnyktring efter mastodontiskt västgötaklimax

2010-02-11T23:12:00.005+01:00

Efter ett västgötaklimax högre än Billingen på Köpenhamnsmötet i december känns det som om luften gick ur klimatfrågan.
Kanske är det utmattning efter malströmmen av politiska och vetenskapliga klimatnyheter. Kanske är det fimbulvintern, som håller tankarna på global uppvärmning väl nedbäddade i såväl Europa som delar av Nordamerika och Ostasien (samtidigt, vilket är mycket ovanligt). Kanske är det avslöjandena om självsvåldiga inslag i FN:s klimatpanels arbete: en stöddig forskarattityd uppdagades i mejlväxling som hackare fått loss, och skrämseluppgifter om avsmältningstakten i Himalayas glaciärer visade sig bygga på kringvandrande uppgifter från populärvetenskapliga källor.
Förmodligen är det en kombination.
I grund och botten är det svårt, eller i alla fall dumt, att vara religiöst tvärsäker vare sig åt ena eller andra hållet. Människoorsakad global uppvärmning är fortfarande en teori, och beräkningarna av hur stor klimateffekt koldioxid faktiskt har i det långa loppet är huggna i gips, på sin höjd. De obehagliga scenarierna kan förstås visa sig stämma, men än går det inte att avfärda invändningarna, särskilt inte så länge uppvärmningskurvan ligger plan, som den gör för tillfället. (Trots att det är i det lägret de flesta foliehattarna befinner sig.)
Det är ett jobbigt faktum för alla som vill strö bestämda åsikter omkring sig att svaret på klimatfrågan ligger fördolt decennier fram i tiden. Jag kan ta gift på att sanningen, när vi en dag anser oss ha den, i vanlig ordning visar sig vara komplicerad: vissa av farhågorna hade fog för sig, men det fanns balanserande faktorer vi var blinda för när allt det här drog i gång.
Nu ska i alla händelser klimatpanelens misstag granskas. Det höjs också röster för att chefen Rajendra Pachauri ska bytas ut. Det är en tillnyktring. Att behandla panelen som ett slags påveämbete var alltid dömt att till slut skada trovärdigheten.

(Tillägg 15 feb) Här en artikel i Nature om en paradoxalt ökad osäkerhet i klimatforskningen i takt med att nya faktorer vägs in: "Osäkerheten i AR5:s (nästa huvudrapport från FN:s klimatpanel) förutsägelser och projektioner kommer att vara mycket större än i tidigare rapporter." Och aforismen "Alla modeller är fel, men några är användbara."

Jämlikhet II: är Sverige ett stelbent "arvsrike"?

2010-02-08T21:54:00.003+01:00

… och som av en händelse publicerar DN Debatt just i dag också en artikel om klyftor. Det är en tydlig partsinlaga från Skattebetalarnas förening, men icke desto mindre intressant. Den kommer med nyheter. Och den anknyter till det jag skrev tidigare i dag om det dåliga med samhällen där de som inte befinner sig i den ekonomiska toppen saknar möjligheter att ta sig dit även om de vill.
Artikelförfattarna, två ekonomer och föreningens vd, har granskat data över 4 000 hushåll och kommit fram till att det i Sverige i princip inte finns någon koppling mellan inkomst och förmögenhet.
Att Sverige skulle ha en ojämn inkomstfördelning är en myt, skriver de. Gränsen för att kvala in till den tiondel som tjänar mest går redan vid 27 000 kronor efter skatt. Däremot är tillgångarna extremt ojämnt fördelade. En procent av hushållen äger nästan 20 procent av den samlade förmögenhetsmassan. Till och med USA:s förmögenhetsfördelning är jämnare än den svenska enligt vissa studier. Sannolikheten att en person i den lägsta inkomstdecilen har en förmögenhet är nästan lika stor som att någon i den högsta decilen har det, visar det sig.
Debattörernas provocerande slutsats blir då att det i Sverige är viktigare att födas med en rik pappa (eller ha tur på bostadsmarknaden) än att födas med talang och flit. Vad de är ute efter är förstås att det borde bli möjligt att ackumulera förmögenheter med hjälp av hårt arbete även i vårt land. Alltså: Ännu lägre arbetsinkomster, ännu högre brytpunkt för statlig skatt.
Man må tycka vad man vill om slutsatsen. Men åtminstone min bild av den ekonomiska fördelningen i Sverige försköts en aning.
Fast om man tänker efter är det logiskt: vi har inriktat oss nästan helt på att lyfta botten, viket måste handla primärt om inkomst. Arvstillgångarna finns ju kvar.

Jämlikhetens betydelse för god utveckling

2010-02-08T14:26:00.001+01:00

Jag har med stort intresse läst tidningsrecension av och radiodiskussion om boken ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkinson och Kate Picket, nu översatt till svenska. Den handlar om en viktig komponent i varje försök att tolka världens utveckling: betydelsen av klyftor i samhället.
Författarna har samlat mängder av statistik från ett antal länder och finner tydliga samband mellan ökad ojämlikhet och minskat välbefinnande.
I radio diskuterade socialdemokraten Göran Greider med (ny)liberala Sofia Nerbrand boken. Det är inte svårt att räkna ut vem som gjorde vågen över slutsatserna i boken och vem som var mindre imponerad.
Själv anar jag att författarna kanske gjort det lite lätt för sig. Jag förvånas över att de hävdar att den mentala ohälsan verkligen försämrats så mycket i många länder trots ökat välstånd. Orsaken till detta skulle vara att gapet till de allra rikaste ökat, och att man alltid, oavsett egen nivå, far illa av att veta att grannen har det ännu bättre – om jag nu rätt förstått referaten av bokens innehåll.
Min egen bild är att stora klyftor i ett samhälle verkligen kan motverka välfärd och säkerhet (USA kontra Sverige, förslagsvis) men att det har avgörande betydelse hur klyftorna uppstår. Mest destruktivt är om det finns avgrundsdjupa gap nedåt, dvs att det i ett samhälle med en relativt rik elit finns breda lager av mycket fattiga. Om däremot samhället har en hög lägstanivå och – kanske viktigast – de flesta i alla samhällslager uppfattar att de har möjligheter att öka sitt välstånd om de verkligen vill, ja då behöver inte stora ekonomiska avstånd till en liten grupp astronomiskt rika vara något särskilt negativt. Jag tror inte att särskilt många med 30 000 i månadsinkomst på allvar känner sin lycka inskränkt av Ingvar Kamprads miljardförmögenhet.
Sedan är det alltid notoriskt svårt att slå fast vad som är orsak och verkan. Det finns tusen olika skäl till varför vissa samhällen blir mer harmoniska än andra.
Frågan är hur bra de jämlika kubanerna mår jämfört med sina grannar på andra sidan Floridasundet. I vissa avseenden mår de säkert bättre. När jag reste runt på ön för 25 år sedan tycktes de flesta ha ganska rika sociala liv, och basal utbildning och sjukvård behövde de aldrig oroa sig över, vilket en hel del amerikaner gör. Men nog fanns ett sorgset stråk. Nog längtade de ständigt – efter ett bättre hus, en fungerande bil, ett friare liv.
Nå, jag ska inte recensera ”Jämlikhetsanden” här och nu. Jag ska verkligen försöka hinna läsa boken. Sedan lovar jag att återkomma.
Tills dess kan jag ju alltid utgjuta mig lite över Ulrika Kärnborgs recension av boken i DN, som innehöll något jag hade hunnit sortera bort ur tankeflödet men blev påmind om i ett mejl från en av mina bloggläsare, Jan-Erik Brundell. Kärnborg gör i sin text en klassisk svepande eländesbeskrivning:
En stötesten för den Panglossaktiga liberalism som varje dag förkunnar att vi lever i den bästa av världar (”aldrig har så många varit så välbeställda som nu” eller ”aldrig har valfriheten var så total som i dag”) har varit de brant stegrande ohälsotalen i många av världens rikaste länder.
Mot bilden av en överväldigande materiell välfärd måste forskarna ställa rapporter om den lavinartat ökande förskrivningen av psykofarmaka, den tilltagande sjukliga fetman, kriminaliteten, våldet, tonårsgraviditeterna, utbyggnaden av fångvården, den ökande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar. Bland annat.
Man kan väl konstatera att jag köpt mina glasögon i en helt annan butik än Ulrika Kärnborg. Jag frågade henne om reflektionerna var hennes egna eller tagna ur boken. ”Egen reflektion, som får stöd i boken”, blev svaret.

"Ropar inte medierna på vargen i onödan?"

2010-02-03T22:37:00.001+01:00

Jag var i min hemstad Växjö i går och föreläste för 250 pensionärer från stadens ovanligt livaktiga pensionärsuniversitet. 2 200 medlemmar i en stad med 60 000 invånare. Inte illa.
Den ekumeniska Ulriksbergskyrkan var en strålande lokal med bra akustik och den senaste presentationstekniken – som dessutom fungerade klanderfritt.
Ämnet för dagen var Världens konflikter.
Efteråt blev det en bra diskussion. Frågorna kretsade förstås till stor del kring huvudämnet. När jag vände mig till åhörarna och frågade hur många krig de trodde pågår i världen (ja, jag hade beskrivit forskardefinitionen; 1 000 döda per kalenderår) vågade först ingen gissa, sedan föreslog en herre: ”hundra … hundraelva?” Lite mummel blev det när jag gav svaret: tre eller fyra, beroende på om man räknar Pakistan och Afghanistan som ett eller två.
Men egentligen väcktes nog ett större intresse av temat om mediernas ansvar för att vi tror att världen är sämre än den är. ”Är det så att medierna ibland undanhåller vissa saker av ideologiska skäl?” undrade någon, som förtydligade sig med att säga att ”av ideologiska skäl” skulle förstås som ”för att hålla en viss vinkel”.
Frågan gav mig anledning att fundera ordentligt på svaret, som blev långt och resonerande: nej, det pågår inga konspirationer bakom redaktionsväggarna, men jo, det finns mycket prestige inblandad, och ibland kokar det ner till enskilda redaktörer som målat in sig i ett hörn, men man kan ju alltid byta redaktör. Utan att bli alltför specifik gled jag in på rapporteringen av svininfluensan och lockade fram en del skratt när jag menande sade att någon borde skriva en bok om hur det där gick till – krigsrubrikerna, samspelet mellan medier, hälsomyndigheter och läkemedelsbolag, det besynnerliga beslutet att spetsa till pandemidefinitionen. Gruppen hade nyligen hört ett föredrag om just detta.
På frågan om det finns risk att man inte hör vargen komma ifall medierna falskeligen har ropat på den alltför många gånger kunde jag däremot svara ett klart och tryggt ”ja”.

Än en gång har vi löpt amok

2010-02-01T14:40:00.003+01:00

Konsten är fri. Och den är dyster. Därför är det rimligt att utgå från att litteratur, film och andra konstformer uttrycker det apokalypsens gosiga mörker som tycks finnas längst därinne hos de flesta av oss. Det är svårt att skylla medierna för en dystopisk science fictionrulle. Eller?
Det finns något kittlande i en välgjord skildring av hur människan fullständigt löper amok och förstör alla livsbetingelser. Men den har inte mycket med verkligheten att göra, och då blir frågan: fungerar den som katharsis och nyttig varning eller bär vi med oss skildringen som en svart vision? Och vad gör det med vår utvecklingskraft i så fall?
Man ska inte dra för stora växlar på amerikansk storfilms betydelse för vår världsbild, men med Avatar har det i alla fall hänt igen, precis som med Blade Runner, The Matrix, Wall-E, 2012, Vägen och hundra andra: vår framtida eller nära förestående undergång skildrad på vita duken.
I Avatar är vi 150 år fram i tiden och mänskligheten har gått bärsärkagång. Vi har förstört jorden, låter det förstås, och i en girig jakt på ett slags livsviktigt mineral (vitsigt kallat ”unobtainium”) har vi ockuperat delar av en jungfrulig planet bebodd av visa, naturnära varelser. De onda människorna bestämmer sig så klart för att bomba sönder de naturnära och deras heliga platser. Råvaran måste fram.
Den militära ledaren är endimensionellt ond på ett sätt som inte ens i dag, 150 år tidigare, skulle ha gett honom en tjänst som vaktmästare i amerikanska armén. Killen är övertydlig psykopat. Forskningsledaren röker cigaretter som en borstbindare – inne i labbet, dessutom. Och forskarnas vädjanden om att skydda träden eftersom hela naturen tycks sammankopplad i ett energifält avfärdas av projektledaren med onelinern ”Vad rökte ni därute, egentligen?”
Människosynen känns inte ens som nutid, snarare 1950-tal.
Författaren Lars Gustafsson har i en passus berättat hur han vid ett tillfälle ligger i sin säng och betraktar sina samlade verk på bokhyllan med vemod, ”för jag vet att de rymmer så mycket klagan, så lite lycka. Jag grips ibland av ett behov att skriva en fullständigt lycklig bok … Men hur gör man det?”
Konsten är fri och därför dyster.
Det är nästan svårt att föreställa sig en film som framställer jorden som ett bättre ställe att leva på om hundra år.
De flesta åskådare kanske inte ens reflekterar över den intill idioti gränsande bilden av mänskligheten anno 2150. Avatar är en spännande historia. Och den är svindlande häftig att se.
Vill man vara välvillig kan man dessutom bortse från framtidsinslaget och betrakta filmen som en sedelärande historia på temat ”se hur illa det kan gå om vi inte tar hand om Moder Jord”, fast projicerad på en annan planet i en annan tid. Eller som en allegori över George W Bushs terrorismretorik och Irakkrig.
Man kan möjligen låta det stanna vid det. Fast bara möjligen.

Om nu Saab trots allt ska överleva: specialisera, spetsa till, smalna av

2010-01-25T20:24:00.006+01:00

Saab. Man kan bli galen för mindre. Just när man tror att mardrömmen är över läggs ett nytt bud.
Det är inte utan att man känner med Trollhätteborna, som borde få ett slut på plågan och befrias från det bräckliga hoppet om att glansfullt gå med ryggen in i framtiden. Om Saab lades ner kunde Trollhättan bli av med ett ok, bli fritt att låta idéer och uppfinningsrikedom få utlopp, precis som på så många andra håll.
Vem gråter i dag över att Borås inte syr t-tröjor?
Vem saknar det bullrande fartygsmonterandet i Landskronas och Göteborgs gamla varvsdockor?
Vem kan ens minnas att Åtvidaberg stod och föll med mekaniska räknemaskiner av världsmärket Facit?
En del pekar på hur de franska och tyska regeringarna till skillnad från de svenska kämpar för sina bilmärkens överlevnad. Men Opel och Renault är inga mikroskopiska bilmärken som gått med förlust i 20 år. De är märken med enorm produktion och försäljning i hela världen. Det är viss skillnad. (Även om jag inte tycker att fransmän eller tyskar heller borde krama sin industri riktigt lika hårt som de gör – sannolikt skulle deras bilmärken överleva ändå, om än i mindre format.)
Men om det nu ändå blir något? Om det i 59:e minuten i elfte timmen faktiskt blir en försäljning av Saab, är det nog inte så dumt att det blir till ett specialbilsföretag som Spyker (jag tar då ingen hänsyn till om tvivelaktiga ägarförhållanden är inblandade). Saabs sista chans ligger i att smalna av så mycket som möjligt och bli en exklusiv och ännu mer tekniskt märklig personbil, som inte spelar på samma plan som Toyota, Nissan, Hyundai eller Tata. För där vore det meningslöst. På den spelplanen kan en fortsatt Saabtillvaro inte bli annat än ett krampaktigt gästspel innan det är dags för nedläggning. Igen.

Fyra snabba piller mot dysterheten

2010-01-21T22:50:00.003+01:00

Samma dag som jag stålsatt mig för klara en bokanmälan av vardera Stefan Jonsson och Andreas Malm plus en krönika av Sverker Lenas – något av dysterkvistarnas sammansvärjning, dessutom i samma nummer av DN, dessutom på samma uppslag! – har jag turen att få lite kraft från inte mindre än fyra korta men viktiga motbilder:
1) Samma nummer av DN toppar (heder åt min redaktion) med nyheten att papporna nästan fördubblat sitt uttag av föräldradagar på tio år. Långt kvar till en andel man kan känna sig helt lugn med, förvisso, men takten är inte så pjåkig.
2) Moderaterna gör nu helt om och flaggar för att lagstifta om könskvotering i bolagsstyrelserna om inte fördelningen mellan kvinnor och män förbättras påtagligt under nästa mandatperiod. Även de som inte skulle placera detta i kategorin positiv utveckling (sådana finns, tro't eller ej) måste medge att vi har ett märkvärdigt nytt politiskt landskap.
3) En studie av hur fiskebestånden utvecklats kring Sveriges första marina vindkraftpark, Lillgrund i Öresund, visar att farhågorna för att bestånden skulle drabbas hårt var ogrundade. Det visar sig nämligen att antalet fiskar i området har – ökat.
4) Sjukskrivningarna på grund av utbrändhet och andra stressrelaterade diagnoser har halverats sedan 2006.

Modigt och upplyftande av Newsweek: Världsfred inom räckhåll

2010-01-19T22:50:00.003+01:00

Jag har först nu upptäckt Newsweeks specialutgåva inför 2010 års Världsekonomiska forum i Davos. Den har fokus på att reflektera över den nyss så ödesmättat framställda ekonomiska krisen och har den talande titeln ”Is that all”? Den innehåller många kloka ord om vår värld, vart den kommit och vart den ser ut att vara på väg.
Det är en lisa att få läsa analyser som lyfter blicken. Jag är ingen regelbunden Newsweek-konsument, och detta är första gången jag stiftar bekantskap med redaktören Fareed Zakaria. Det är en angenäm bekantskap.
Zakaria skriver om finanskrisens överraskande snabba borttynande och konstaterar liksom bland andra The Economist gjort att farhågorna för att de flesta utvecklingsländer skulle drabbas värre än de rika kommit på skam. Inte heller har vi fått uppleva den systemkollaps som många förutsåg. Det fick vi inte heller 1987, 1992, 1997 eller 2000, fast många trodde det. ”Systemet är stabilare än vi tror”, fastslår Zakaria och pekar ut tre krafter som upprätthåller stabiliteten i dag: fred mellan stormakterna, segern över inflationen och den globala sammanlänkningen.
När det gäller freden skriver Fareed Zakaria att världen i dag med historiska mått mätt är häpnadsväckande befriad från friktioner mellan de mäktigaste nationerna. Men få uppmärksammar det. Han refererar till en aforism av Harvardprofessorn Joseph Nye: Fred är som syre: när man har det tänker man inte på det, när man inte har det är det allt man kan tänka på.” Mer om detta strax.
Varningar för återgångar till protektionism och nya konflikter i krisens spår har det gått tretton på dussinet. Men precis som jag själv hela tiden under krisen hade svårt att föreställa mig att människor och företag som slagna av någon förlamande kraft skulle sluta att kämpa för det ökade välstånd man har lyckats uppnå, upphöra att efterfråga varor och lägga ner alla idéer, konstaterar Zakaria att majoriteten av världens länder har utnyttjat de möjligheter som fred, låg inflation och teknik gett och loggat in sig på det globala systemet. ”De har sett resultaten … Och folk runt om i världen är fast beslutna att inte förlora dessa landvinningar på grund av ideologiska chimärer som etniska krig eller arbetarklassutopier. De har varit där, gjort sådant. De vet priset.”
Länge fram i Newsweeknumret skriver Francis Fukuyama, som spelar en central roll i min bok, också att världens ekonomiska system tycks stabilare än vi trott, och att vi inte hemfallit åt trettiotalets nationalistiska politik. Han framhåller också att krisen gett en del positiva resultat, som att G20 ersatt G8 som det viktigaste globala beslutsforumet.
Därefter kommer ett avsnitt om väpnade konflikter, som ligger så nära min egen sammanställning (kapitlet Konflikterna, sidan 227-249) att jag strängt taget nickade nacken ur led när jag läste det. Hör bara här vad John Horgan finner när han ska undersöka om den ekonomiska krisen skärpt världens konflikter:
”Den ekonomiska krisen skulle öka våldet i världen . Sanningen är att vi nu lever i en av de mest fredliga perioderna sedan krig först uppstod för 10 eller 12 årtusenden sedan. Vår eras relativa lugn … motsäger den vanliga pessimistiska föreställningen att krig är så djupt rotat i vår natur att vi aldrig kan bli av med det. I själva verket tycks krig vara ett huvudsakligen kulturellt fenomen, som kulturen själv nu hjälper oss att radera ut.”
Statsvetaren John Mueller citeras: ”Krig kan vara på väg att upphöra att existera som substantiellt fenomen.”
Mueller konstaterar (liksom Spiris Bates Gill) att de flesta väpnade konflikter nu är lågintensiva, av typen terrorism och gerillaaktiviteter, ”krigets rester”. Det kunde vara nog så oroväckande om dessa rester resulterade i miljontals döda, men det gör de inte. Trenden går markant nedåt. 2008 dödades 25 600 människor i strider. Varje år dör en miljon i bilolyckor. Under andra halvan av 1900-talet dog 800 000 människor per år i strider. Under första halvan av 1900-talet dog fasansfulla 3,8 miljoner per år, när statsstyrda folkmord räknas in.
”De avgjort mest krigiska samhällena var de som föregick civilisationen. Krig dödade så många som 25 procent av alla människor under förnationell tid, en tio gånger högre andel än under 1900-talet, enligt antropologen Lawrence Keeley vid universitetet i Illinois.
Horgan avslutar med ett stycke som mycket liknar mina egna slutord i bokens konfliktkapitel:
”Hittills är tendenserna positiva. Om de fortsätter, vem vet? Världsfred – otaliga visionärers dröm – eller något som liknar det kanske slutligen blir verklighet.”

Fattigdom är apokalypsens bästa vän

2010-01-15T16:49:00.002+01:00

För de miljontals haitier som drabbats av jordbävningen framstår rimligen världen som obegripligt grym, och för dem som överlevt i Port-au-Princes centrum är det sannolikt så nära jordens undergång man kan komma.
Jämfört med den haitiska fasan framstår attacken mot World Trade Center som en grym randhändelse i ett i övrigt välfungerande samhälle. Manhattan har ungefär lika många invånare som Haiti. Där dog knappt 3.000. I Port-au-Prince är det tjugo, kanske trettio gånger så många dödsoffer. Och den infrastruktur som redan från början var bräcklig är nu helt utslagen.
Fattigdomen betyder allt. Att ta sig ur fattigdom kan betyda hela skillnaden mellan möjligheten att klara en naturkatastrof och att slås ut. Länder som lyckas ta sig ur det värsta armodet visar en påfallande ökad motståndskraft mot katastrofer.
Bangladesh drabbades av förödande cykloner 1971, 1991 och 2007, alla ungefär lika starka. I det första ovädret dog en miljon. I det andra ovädret dog 140.000. Och för drygt tre år sedan dog inte fler än 4.000, sedan man byggt skyddsvallar, stabilare hus och fungerande varningssystem.
Skillnaden var plågsamt stor mot den orkan som hemsökte det utfattiga Burma året efter. Den dödade 130.000 människor. Grannlandet Bangladesh skickade läkarteam över gränsen.
Den japanska miljonstaden Kobe drabbades 1995 av en jordbävning med magnitud 7,3 – lite kraftigare än den i Haiti. Drygt 6.000 människor omkom. Ett år efteråt märktes knappt katastrofen, annat än på ett ovanligt stort antal ödetomter. Allt fungerade som vanligt.
Haiti har under 200 års tid lidit så ofattbart under mänskliga och naturliga katastrofer att jag undrar om inte landet under en period borde skyddas under något slags internationell förvaltning. Kunde FN i Bosnien och Kosovo så kanske man kan göra det här. Hjälpviljan tycks i alla fall finnas, och några stormaktspolitiska spel ligger inte i vägen.

Har svenskar en skada på rovdjursgenen?

2010-01-13T22:39:00.004+01:00

Foto: AP

Den svenska relationen till varg är svårbegripligt neurotisk.
När stammen ökat så pass mycket att den nästan, men inte riktigt, klarar att reproducera sig utan risk för genetisk försvagning, ja då bestämmer myndigheterna att man ska återinföra licensjakt. Exakt 210 vargar ska det få finnas. Som ett dussin varghägn på Skansen, ungefär, fast utspridda på 450.000 kvadratkilometer.
Miljöminister har med all rätt kritiserats för att han använt just genetiken som argument för avskjutningen (man skulle få bort inavlade individer – ett bakvänt resonemang redan från början eftersom det rimligen behövs fler vargar för att undvika inavel). Nu när man analyserat kadavren visar det sig att det inte alls fanns några större genetiska skador på vargarna.
Jag ansluter mig helt till Hanne Kjöller, som i ett ledarstick i DN föreslår kognitiv beteendeterapi för de vargrädda.
Hanteringen är alltigenom olustig, men de som ömmar för biologisk mångfald behöver i alla fall inte vara oroliga för att vi i Sverige har något särskilt ansvar för vargstammens fortbestånd. Det har vi inte. I Estland och Spanien finns flera gånger fler vargar än i Sverige, i Rumänien lever mer än tio gånger så många som här, och Ryssland huserar runt 40.000 lurviga ulvar.
I de här länderna finns inte tillstymmelse till den vargneuros vi dras med här.
Var kommer den ifrån? Är det vår genetik det är fel på?

Fler diffusa konflikter, men vilka offer är civila?

2010-01-10T23:12:00.001+01:00

I samband med några DN.se-spaningar mot 2010-talet intervjuade jag Sipris och UI:s chefer. De hade en hel del intressant att säga, men nog var de lite dystra i sina förutsägelser. UI-chefen Tomas Ries har på andra håll anklagats för att vara utvecklingspessimist, har jag läst. Han fäste stor vikt vid klyftan mellan rika och fattiga, som han menade skulle accentueras alltmer och leda till svåra spänningar.
Siprichefen Bates Gill sade sig vara ”ganska pessimistisk”. Men det var han vid närmare betraktelse inte angående världens konflikter i allmänhet. Han trodde exempelvis att det totala antalet dödsoffer skulle kunna fortsätta att minska. Men han var pessimistisk när det gäller miljoner oskyldiga civilas öden, eftersom han menade att vi kommer att få se en diffusion av konflikterna i världen, en decentralisering som gör att stater och det internationella samfundet får allt svårare att hantera väpnade motsättningar. En del konflikter kan kallas terrorism, en del rent av kriminalitet.
Det är inte svårt att se att Gill har rätt i åtminstone viss utsträckning: vi ser ju denna decentralisering redan i dag. Krigen i Afghanistan och Pakistan liknar mest terrorism. Mexiko för ett slags krig mot knarkkarteller.
Siprichefen tror, liksom jag, att traditionella väpnade konflikter och regelrätta krig kommer att bli ovanligare. Då är ju frågan hur pass mycket mer omfattande de diffusa konflikterna kommer att bli. Tiden kommer att ge oss svaret.
När det gäller det ökade antalet civila offer måste det rimligen bli föremål för definitionsdiskussioner. Om gerillasoldater inte är civila, är då mexikanska maffiagäng det? Det är trots allt en minoritet av dödsoffren i Mexiko som står helt utanför knarkligornas uppgörelser. Jag frågade Gill om detta, och han hade inga färdiga svar. Om tio år kanske vi är klokare.

Inga skandaler - inga rubriker

2010-01-10T22:45:00.001+01:00

Ekot har bedrivit omfattande kvittojournalistik under hösten och kartlagt alla landets landshövdingar. Det är en satsning jag missat, måste jag säga, men Maria Schottenius uppmärksammar den i dagens DN.
Fast det kanske inte är så konstigt att den gått mig förbi, för uppenbarligen har skandalerna uteblivit. Utläggen tycks korrekta, inga särskilda missar har gjorts i redovisningen. Det är inte svårt att räkna ut hur besvikna redaktörerna har blivit.
Schottenius menar att detta varit ett gigantiskt slöseri med dyrbar journalistisk tid. Med tanke på att resultatet av granskningen nu har hållits nere har hon alldeles rätt. Men varför skulle man inte lika gärna kunna dra stort på att statens förlängda armar i våra län faktiskt sköter sig? Att vi kan sluta misstänka åtminstone landshövdingarna för småaktighet? Jag misstänker nämligen att det vore en nyhet för många.
Men mediedramaturgin har ju sina låsta ramar.

Historien upprepar sig inte

2010-01-08T23:19:00.002+01:00

I min artikel på DN Debatt i somras om den ekonomiska krisen skrev jag att tillväxtekonomierna, dessa kommande tungviktare på världens toppmöten, tycks klara krisen betydligt bättre än de rika länderna. Det var knappast den allmänna meningen för ett år sedan. Då valde de flesta att tro på det gamla krisscenariot: när de rika nyser får de fattiga influensa.
Men det gamla scenariot gäller inte. En stor grupp länder har fått det bättre på tio femton år. Kina är det välkända paradexemplet. Jättelandet är numera lika mycket en egen aktör på världsmarknaden som en fabrik för västs konsumtionsvaror. Indien är med sin enorma hemmamarknad och med banker som främst agerar inhemskt mer frikopplad från omvärldens problem än tidigare. Brasilien är det senaste självsäkra stjärnskottet som gjort sin ekonomiska hemläxa och bäddat för tillväxt.
The Economist konstaterar nu, när krisåret 2009 är till ända, att utvecklingsländerna i allmänhet och tillväxtekonomierna i synnerhet mycket riktigt klarat sig ur prövningen betydligt bättre än förutsett. Medan de rika länderna haft ett genomsnittligt BNP-tapp under 2009 på nära fyra procent är facit för världen i snitt minus en procent och för utvecklingsländerna plus två procent (Economists tabell har inte specificerat tillväxtekonomierna, men de torde med Kinas åtta procent och Indiens sex ligga ytterligare något högre).
Tidningen framhåller också att spådomarna om stora sociala spänningar och politiska konvulsioner kommit på skam – även om man flaggar för att sådant kan komma med fördröjning. ”Denna ekonomiska motståndskraft har haft stora politiska och sociala vinster”, skriver man. ”Politiskt är det mest slående inslaget i krisen hur lite instabilitet den orsakat.” Ett uttryck för det är att sittande regeringar i två av de största tillväxtekonomierna, Indien och Indonesien, kunde vinna allmänna val under krisåret 2009. Jämför det med Asienkrisen 1997-1998, då politisk oro var regel. ”Ett annat slående inslag är att med ett par undantag tycks ingen större förändring i den allmänna opinionen ägt rum”. En större andel svarar ja på frågan om de har det bättre under fria marknader i tillväxtekonomierna än i de rika länderna.

Hem till svartsynen + läsvärd lyckobok

2010-01-03T21:47:00.007+01:00

Efter en välbehövlig och behaglig vintersemester i Andalusien kommer jag hem till ett DN Kultur-nummer där Magnus Linton tar i ännu mer än brukligt för att få ut sitt budskap att det kommer att bli krig mellan Colombia och Venezuela (som båda leds av ”fullfjädrade populister”) vilken minut som helst och där Dan Jönsson recenserar Stefan de Vylders nya bok om krisen och uttrycker sitt missnöje med att vänsterekonomen de Vylder tror att politiker och finansaktörer kan lära sig något och bättra sig. Han tycker det är ”trist”.
Dan Jönsson måste vara ordentligt besviken över att rubrikerna om ekonomisk kris krympt avsevärt i både Sverige och stora delar av övriga världen. Han framhåller förstås att de Vylders bok (”Världens springnota”) förutspår en mycket lång ekonomisk baksmälla. Jönssons eget ”anspråkslösa förslag” till slutlig lösning är – revolution. Visst är det spänstigt att kunna dra sådana slutsatser?
Sannolikt hade Dan Jönsson varit nöjd med att också tillbringa några veckor i Spanien, där krisen faktiskt har fått en helt annan dimension än på de flesta andra håll i Västeuropa. Med arbetslöshetssiffror som närmar sig 20 procent har medierna väl kunnat motivera stora krisreportage i sina nyårssammanfattningar. Premiärministern talar alltid om krisen i sina intervjuer och tal. Satirprogrammen driver med regeringens bisarrt stora underskott.
Desto trevligare var att under ledigheten läsa Johan Norbergs bok om lycka, ”Den eviga matchen om lyckan”. Det är en lärd och välskriven men ändå lättillgänglig bok om såväl idéhistorien bakom synen på lycka som den senaste forskningen om vad som gör att människor mår bra (snarare än forskning om vad som får människor att må dåligt, vilken dominerat psykologin fram till alldeles nyligen). Här finns gott om beröringspunkter med min bok.
”Norbergparadoxen” förklarar elegant varför mätningar av hur människor upplever att deras liv utvecklats kan vara så missvisande. Varför framstår 50-talet som så lyckligt? Jo för att 40-talet var så eländigt och det därför var lätt för alla att se en ljusnande framtid om hörnet. När alla fått det bättre och vant sig vid det var det inte lika roligt längre.
Norbergs bok ger också en del förklaringar till de intellektuellas benägenhet att svartmåla, som jag uppehåller mig en del vid. Och den gav mig Aristoteles betydelse, vilket jag antar inte var en dag för tidigt.
Hade den kommit ut ett drygt år tidigare hade jag med säkerhet refererat till den.
P.S. Jag läste Herta Müller också. Som insatta säkert noterat av bilden ovan. "Hjärtdjur". Det var något ... helt annat. D.S.

Det kommer, det kommer. Men FN-modellen har sett sina bästa dagar

2009-12-19T22:31:00.002+01:00

Först som sist: Det är klart att det är en besvikelse. Ett brett avtal redan i Köpenhamn, kanske rent av juridiskt bindande, hade varit strålande och, förstås, historiskt unikt.
Nu höjs röster för ett effektivare beslutsfattande och mot FN:s tröga alla-ska-med-struktur. Det var exakt så EG hade det för trettio år sedan. Nu har vi redan vant oss vid att det europeiska maskineriet oljats. Som SVT:s Erika Bjerström lakoniskt konstaterade apropå det förhandlingsmoras hon sett i Köpenhamn: ”EU framstår som ett under av effektivitet”. Flera av delegaterna uttryckte liknande känslor.
Vad är det dessa kritiker ytterst antyder att de skulle vilja se i stället? Jo, majoritetsbeslut. Det skulle innebära ett slags världsregering. Sådana har det drömts om förr, av mer eller mindre vågade samhällsdebattörer. Men nu kan vi alltså ana en konkret önskan från tjänstemän i överfyllda kongresslokaler, bedömare på olika nivåer, ja även av en del politiker.
Dithän har vi kommit. Ingen dålig statusförskjutning för något tidigare närmast flum-stämplat. Inre marknadsprojektet i Europa behövde majoritetsbeslut för att kunna förverkligas. Det var stort nog när det blev verklighet för tolv länder för sjutton år sedan. Nu har vi en global fråga där allt fler börjar ana att detta med alla länders suveränitet till varje pris i varje läge kanske inte är det allra bästa för världen.
Men det är en bit kvar.
Och sakfrågan?
Vissa tokliberaler och ”klimatskeptiker” ville se ett misslyckande eftersom stora samordnade insatser skulle vara till allvarlig skada för världens välfärdsutveckling. Jag begriper inte riktigt skaderisken. En energiomställning behövs oavsett graden av klimathot, liksom en vettigt hanterad (som inte skadar handeln) resursöverföring nord-syd.
Men jag hör inte heller till dem som, förutsägbart nog, dömer ut mötet som ett ”monumentalt nederlag”, för att citera Maria Wetterstrand.
Många har kommit att betrakta Köpenhamnsmötet som skillnaden mellan att jorden räddas och att ingen gör ett skvatt.
För det första kommer nästa års klimatmöten i Bonn och Mexiko att komma längre och sannolikt nå någon form av bindande avtal. För det andra kommer en massa åtgärder att vidtas oavsett FN-avtal. Främst EU, men även USA och Kina, har påbörjat ett arbete mot utsläppsminskningar, och vad övriga länder gör spelar mindre roll för klimatet. Ingen ekonomi i dynamisk utveckling, om vi tänker oss att en sådan kan fortsätta att gälla för de tre stora aktörerna, kommer att vilja fastna i ålderdomlig teknik eller ge blanka tusan i ny grön teknik som växer fram. Varför har de europeiska utsläppen av växthusgaser börjat minska? Varför satsar Kina mest i världen just nu på solenergi?
Om ni frågar mig så kommer utsläppen 2020 att ha kommit ner 20 procent jämfört med 1990, oavsett globalt klimatavtal.
Men ett avtal vore bättre.

Mycket Viktig Kulturartikel om vår tid

2009-12-14T22:54:00.004+01:00

Jag har fått mig tillsänd en debattartikel som en grupp Mycket Viktiga Kulturarbetare vill ha spridd, och jag tvekar inte att använda mitt bloggutrymme i Sanningens och Avslöjandets tjänst:

Järtecknen samlas

Vi har just genomlevt ett 00-tal då mänskligheten stått närmare randen till mental kollaps och fysisk utplåning än någonsin tidigare.
Den ekonomiska kraschen, enkel att förutse för var och en som förstått maktstrukturerna i samhället, raserade välfärdssamhällen på löpande band. Vem tror att Sverige någonsin igen får en befolkning där alla har råd att betala hyra och äta varm mat varje dag? Krisen bröt också en förvånansvärt begränsat dålig fattigdomsutveckling under 1990-talet och tvingade ner hundratals nya miljoner i evig vandring i svältens träsk. Men politikerna höll möten i panik för att producera lugnande depescher om att allt skulle ordna sig.
De har samlats ofta under decenniet, våra ledare, för att fatta globala beslut. Oftare än någonsin tidigare, vilket ger ett bedrägligt intryck av ökat samarbete. I själva verket fjärmar denna process över allas våra huvuden en allt större klyfta mellan eliten och folket.
Vi fick en explosionsartad tillväxt av internet, ett medium som påstås demokratisera samhället genom ett allt större deltagande i olika sammanhang och en kraftig ökning av möjligheten att uttrycka sig. Men bakom detta godartade sken händer något annat: kontrollen över den lilla människan tilltar obönhörligt. Sanningen är att medborgaren under det första decenniet detta årtusende slutligen förvandlades till kund. Hon fråntogs all makt utom den hon utövar när hon halar fram sitt torftiga kreditkort.
Statsvetares utsagor om att det trots partiväsendets kris finns ett engagemang, fast genom ”nya kanaler”, är blott dimridåer. Siffror som berättar om en främlingsfientlighet som inte ökar utan rent av minskar framstår som ett hån inför dem som drabbas av upploppen i förorterna – allt brutalare, allt mer kompromisslösa. Dessa kravaller blottlägger en mörk undervegetation gödd av polisstaten.
Med kriget mot terrorismen globaliserades samma polisstat och manipulerade oss alla att bli lydiga vasaller, fast vi trodde oss bli skyddade.
Krigen blev färre, säger konfliktforskarna. I själva verket dör ännu fler i våldsamma sammandrabbningar i den lilla skalan, den skala som aldrig uppmärksammas, så som minsta skärmytsling förr rapporterades med krigsrubriker i de stora tidningarna. Nej, i dag är den cyniska och sluga postimperialismens dödsoffer den dolda ”collateral damage” som offras på vår västliga konsumtions altare.
Och med samma kringgående rörelse, knappt märkbar för den som inte följer dollarns och eurons bakvägar, utlagda efter nyliberala beslut fattade i rökfyllda lyckta rum, förflyttas föroreningarna från nord, numera naivt hyllat för sin renare luft och sitt drickbara vatten, till syd. Glada miljörapporter vidarebefordras av godtrogna journalister alltmedan Pekingluften snart får Londonsmogen på femtiotalet att framstå som fjälluft och de brasilianska urskogarna, jordens apotek och lunga, förbränns till en karg stäpp där allt hårdare drivna plantagearbetare försmäktar.
I sista sekunden av själva jordelivets elfte timme, när koldioxidhalterna i atmosfären är nära att tvinga temperaturen över en apokalyptisk tipping point, fick vi se hur kapitalets maktstrukturer på gammalt manér – med kraftfulla förnekelsekampanjer orkestrerade av en majoritet av de multinationella bolagen och några av världens stormakter – sökte slå undan benen för de sköra, trevande motåtgärder som just börjat vinna gehör. Modiga klimatkrigare lyckades i brutal motvind samla en grupp insiktsfulla länder, om än inte fler än 192, till ett möte i den danska huvudstaden. Det är ett halmstrå, men även ett halmstrå är livsnödvändigt när oljeindustrin agerar domare över din och min existens.
Rubrikerna som når oss om framsteg är inget annat än newspeak från vår tids på ytan lyssnande ledare, samma nyspråk som makten begagnat sig av i alla tider.
Siffrorna man förser oss med, det må vara officiell statistik eller rapporter från föregivet oberoende institutioner, är ingenting annat än falsk matematik.
Järtecknen samlas i denna den yttersta av tider. Det är av största vikt att vi alla börjar se klart. Därför vill vi uppmana alla som läser dessa rader att sluta hoppas. För den som sett saknar hoppet mening. God jul på er alla!

Anders Halm
Steffen Jönsson
Åsa Montanus
Johannes Ehrenborg

Om journalistyrkets farlighet förr och nu

2009-12-10T22:55:00.004+01:00

En tamilsk journalist förs till fängelse. Foto: Ishara S.Kodikara

En antologi om hotet mot journalister runt om i världen, ”Skjut inte på journalisten!”, refererades för en tid sedan i en DN-krönika av Lars Linder. Linder är en på många sätt utomordentlig kulturskribent som dock har väl utvecklade eländesreflexer.
Efter att ha gjort det hoppingivande konstaterandet att medier åtnjuter ”hyfsad respekt” på officiell nivå i dag blir ändå slutsatsen i krönikan: ”I stället gör hotet från fundamentalister, gangsterligor och krigförande parter att journalister ute på fältet nu lever farligare än någonsin”. De ökade dödstalen förskräcker nämligen; 500 döda reportrar sedan millennieskiftet, enligt organisationen Reportrar utan gränser. Även om en stor del av dessa offer har skördats i krigets Irak är statistiken djupt sorglig.
Icke desto mindre får detta ”farligare än någonsin” mina varningslampor att tändas. Det är inte särskilt mycket här i världen som är farligare än någonsin.
Som i många andra sammanhang måste man väga in hur grundförutsättningarna förändrats om man ska jämföra journalisternas situation i dag med hur den var för ett par tre decennier sedan. Man måste beakta att det fanns betydligt fler diktaturer. Man måste också tänka på att medieutbudet exploderat. Sålunda finns det avsevärt fler personer som kallar sig journalister i världen i dag än bara för tio femton år sedan. Allt fler personer som arbetar som informatörer eller ”med medier” i allmänhet hänför sig själva till journalistskrået. Internationella journalistfederationen har en halv miljon medlemmar i dag. Det finns inga riktigt användbara jämförelsetal långt bakåt i tiden.
Arne König, vice ordförande på Journalistförbundet, påpekar något viktigt när jag diskuterar saken med honom över telefon: det tycks som om journalister som dödades förr i tiden ”kom i vägen” för någon strid, medan de i dag kan vara själva måltavlorna. Det låter bestickande och är säkert alldeles riktigt – allt annat lika.
Men om det i Sovjetunionen på 1980-talet verkat lika många oberoende (nåja, åtminstone någorlunda) journalister som det gör i dag i Ryssland, Baltikum, Ukraina, Kaukasus och Centralasien behöver man knappast tveka om att de flesta av dem blivit måltavlor för regimen. Måltavlor att antingen internera eller avrätta. Detsamma gäller förstås personer med journalistiska ambitioner i diktaturens Chile, Argentina, Bolivia, Brasilien, Sydafrika, Zaire eller andra brutalt styrda länder på den gamla onda tiden. Lars Linder redogör i sin krönika faktiskt också för korrespondenten Lars Palmgrens berättelse om läget i Argentina och Chile kring 1980: man var tvungen att dölja att man var journalist för att inte råka illa ut.
Frågan är om inte lika många eller fler journalister skulle ha dödats av ”fundamentalister, gangsterligor och krigförande parter” för 30 år sedan om de varit lika många och lika fria att besöka farliga områden som i dag.

Varför struntprat, Rädda Barnen?

2009-12-10T22:09:00.003+01:00

Den 25 oktober skrev jag ett inlägg här som berömde Rädda Barnen för att de vågade framhålla att "det var sämre förr". I ett inlägg i DN i går bannade jag samma organisation för att de bygger sitt klimatengagemang på uppenbara felaktigheter. Läs här.

Noter från en skyttegrav mellan ”alarmister” och ”skeptiker”

2009-12-06T19:11:00.003+01:00

Klimatfrågan ligger nu åter längst fram bakom beslutsfattares och journalisters pannben efter att ha varit lite mindre synlig i spalterna sedan den stora haussen 2006-2007.
De så kallade skeptikerna har fått utrymme i de breda medierna igen efter hackerincidenten på klimatforskningscentret CRU i Storbritannien. I bloggosfären har de emellertid aldrig riktigt tappat kraft. Och det finns gott om lika arga mainstream-anhängare där ute. Det är starka känslor det handlar om. Ett uttryck för det är att de båda sidorna uteslutande etiketterar varandra som ”alarmister” respektive ”skeptiker”. Något mellanläge gives icke.
Jag har skrivit några DN-bitar i ämnet, och varje gång rasslar det till i kommentarsfältet. Rekordet var när jag skrev en text om att ökningen av jordens medeltemperatur tycks ha tagit en paus – 425 kommentarer var det sist jag tittade efter.
Överdrifter förekommer faktiskt på båda sidor. Det är lika oseriöst att förringa den kraftiga isminskningen i Arktis (vilken är ett faktum) som att påstå att Afrika redan är hårt drabbat av människoorsakade klimatförändringar (vilket är mycket diskutabelt).
Det är alldeles uppenbart att de forskare och beslutsfattare som ansluter sig till mainstreamlinjen är i förkrossande majoritet. Därför tycker en del att det är meningslöst att ge ”skeptiker” utrymme överhuvud taget. Förutom att man förstås ska vara försiktig med att ge rena rättshaverister utrymme har jag svårt att förstå varför. Teorin om människoorsakad global uppvärmning må ha ”robust” vetenskaplig grund, som det heter, men den är en teori, och huruvida den stämmer till punkt och pricka eller inte vet vi först om, säg, 20 år.
Bland de sansade ”skeptikerna” ifrågasätts inte att medeltemperaturen stigit, och i många fall inte heller att det är människans koldioxidutsläpp som är huvudorsaken. Vad de ifrågasätter är om sambandet mellan fortsatta koldioxidutsläpp och stigande temperatur faktiskt är så enkelt som det framställts av FN:s klimatpanel IPCC. De brukar framhålla balanserande faktorer (som ökad molnighet), de lägger större vikt vid solens periodiska aktivitet än vad IPCC har gjort, och de pekar på att sambandet mellan ökande CO2-halt och temperaturstegring är så att säga omvänt exponentiell, dvs kurvan stiger brantast i början.
Det må vara hur som helst med den saken. Jag har till syvende och sist ändå svårt att förstå motsättningen mellan att tvivla på det stora uppvärmningshotet, om man nu gör det, och att bejaka de gemensamma motåtgärder som är i stöpsleven. Processen har nu, inte minst med USA med på tåget, för första gången fått en inneboende drivkraft.
Det ser faktiskt ut att vara möjligt att få till stånd ett globalt klimatavtal – om inte i Köpenhamn så i Mexiko om ett år.
Det är en fantastisk världsomspännande framgång. Vi behöver i alla händelser ställa om våra föråldrade energisystem. Om avtalet dessutom leder till teknik- och resursöverföring från nord till syd är det ännu bättre. Det finns inga förlorare.
Det är där det stora trovärdighetsproblemet för ”skeptikerna” finns: den hårda kärnan av dem hävdar att de åtgärder som nu planeras för är skadliga för vår välfärd. De överdriver gravt dramatiken i att vi successivt byter energislag, och de tycks bortse helt från de välfärdsvinster som ligger i omvandlingen. Också för utvecklingsländerna. Kina har börjat inse detta.
Det nuvarande Kyotoavtalet är visserligen bara rudimentärt, men att det skulle uppnås med råge , vilket nu står klart, var inte på något sätt självklart för några år sedan, tvärtom varnades för att man inte skulle klara av målen i tid. Tror någon att det påverkat ekonomin negativt på något sätt?
Visar det sig om 20 år att uppvärmningen inte blev så farlig, samtidigt som vi frigjort oss från beroendet av fossila bränslen, har åstadkommit en hållbar tillväxt i Afrika och har stoppat all avverkning av tropisk regnskog – vad gör vi då? Utropar upprört: ”Ge oss oljekraftverken tillbaka”? Eller ”Låt oss få skövla skog igen”?

"En framtid utan hopp"

2009-12-01T22:17:00.004+01:00

Fick tips om en kulturartikel i Svenska Dagbladet som når nya bottnar i dysterhetens dalsänkor.
Marianne Lindberg De Geer och Andreas Boonstra sätter upp mardömsspelet "Full Speed Ahead" på Stockholms Stadsteater. Nog för att domedagsprofetiorna, seriösa som de anses, duggar rätt tätt i kultursfären, men här tappar man faktiskt hakan. Rubriken anger tonen: "En framtid utan hopp". Läs exempelvis detta:
Marianne Lindberg De Geer:
"Det är ett mardrömslandskap. Så kommer det att bli om 50–70 år när oljan tagit slut."
Andreas Boonstra:
"Bara under min vuxentid har det sett ut som om vi är på väg åt helvete med helt öppna ögon. Klimatkris, finanskris – det är ju finanskris hela tiden. Ingen tar tag i det verkliga problemet – att ett system byggt på ständig ekonomisk tillväxt är omöjligt."
"Det troliga är att undergången går så sakta att vi knappt märker den. Det blir strömavbrott, vattnet tar slut i kranen. Det är som för människorna i pjäsen, de är uppvuxna i välfärdssamhället. De kan inte odla sin mat och miljön är nedskitad. Alla kan inte ens läsa längre. Evolutionen går baklänges."
Vilken värld lever dessa kulturarbetare i? Jag vet inte om jag ska bli sorgsen eller upprörd.

Spriten, del två

2009-11-30T22:16:00.002+01:00

Det faktum att alkoholkonsumtionen inte fortsatt att öka okontrollerat sedan svenskarna fått i princip obegränsad rätt till införsel, utan att konsumtionen i stället faktiskt sakta gått ner de senaste tre fyra åren, har gått tämligen obemärkt förbi i de stora medierna. Tills i dag. TT uppmärksammade en ny undersökning från Stockholms universitet som slår fast just detta. Ekot drog hyggligt stort på nyheten, heder åt dem.
För den som läst min bok, sidan 166, är detta emellertid ingen nyhet (eller för den som läst mitt inlägg i denna blogg den 30 oktober). Inga konstigheter: statistiken finns där ute, några knapptryckningar bort.

Föredrag i Malmö och klimat-getingbo

2009-11-28T00:13:00.005+01:00

Rundar av en intensiv vecka, som bland annat innehållit ett föredrag om boken på Malmö stadsbibliotek. Det kändes bra. Fullsatt, och folk ställde mycket frågor. Jag fick intrycket att en hel del hade läst boken också.
Något överaskad blev jag över att inte få en enda direkt fråga om min syn på klimathotet. Jag trodde att det var standard numera. En person frågade dock, apropå att vatten- och lutftföroreningarna minskat, vad jag tyckte om att USA ökat sina koldioxidutsläpp med 16 procent sedan 1990 (jag hade just berättat att Sveriges faktiskt minskat sina med runt tio procent under samma period). Jag svarade att uppmärksamheten på koldioxiden som ett problem för klimatet är av sent datum. Sverige var tidigt ute med åtgärder. USA, där precis som hos oss utsläppen av svavel, kväve, sot och andra tidigare uppmärksammade föroreningar rasat, ligger efter men kommer de närmaste åren utan tvekan att strypa sina CO2-utsläpp. Om det sker i en takt som anses tillräcklig är en annan sak.
Däremot gav jag mig in i klimatskepticismens getingbo på DN:s världenblogg i dag. Jag kände att det var hög tid för en kommentar om den nyligen briserade "climategate"-affären.

När TT vinklade bort eländet

2009-11-15T18:11:00.003+01:00

Då och då lyckas redaktörer stålsätta sig mot sin primära ryggmärgsreflex, dvs krisvinkeln. I en intressant omsvängning skickade TT häromdagen först ut ett telegram om undernäringen bland barn, som hade rubriken ”200 miljoner barn sjuka av svält”.
Det var ganska kort. Dagen efter kom ett nytt telegram i TT-linan, byggt på samma Unicefrapport, som ersatte det tidigare. Det sluggades ”Omvinklad och utbyggd version” och hade rubriken ”Färre andel undernärda barn”. Om man bortser från det smärre språkliga missödet i rubriken visade texten denna gång hela bilden på ett tydligt sätt. Det inleddes:
”Nära 200 miljoner barn i världen under fem år lider av näringsbrist. Trots den hisnande siffran går utvecklingen — sakta — åt rätt håll. Andelen undernärda barn minskar.”
Problemet är väl att få redaktioner brydde sig om att byta ut det där första telegrammet. Jag lyckas bara hitta en text på SVT där inslag från det andra telegrammet finns med.
Jag inser med en tilltagande skammens rodnad att jag inte heller bytte på DN:s hemsida i fredags. Nu måste jag ju göra det first thing måndag!
För övrigt hittade jag ett par tidigare exempel, som jag glömt, när jag i dag rotade igenom min ”Den fortsatta debatten”-mapp:
Trots fetmalarmen – färre tjocka barn (Metro 15 juni)
Färre svenskar känner oro, ångest och stress (SvD 5 maj).

En efterklang av forna tiders maktspråk

2009-11-12T23:18:00.003+01:00

Foto: José Cabezas, AFP

Honduras genomgår en bisarr politisk tvålopera. Är det en kupp?
Ja, i den meningen att den nuvarande regimen saknar demokratisk legitimitet och på mycket tvivelaktiga grunder hävdade sin rätt att köra bort den valda presidenten (det hävdades att man hade grundlagsenlig rätt att ingripa eftersom presidenten själv hade överträtt sina grundlagsenliga befogenheter).
Men en klassisk militärkupp är det sannerligen inte. Latinamerika kallades på 1970-talet diktaturernas paradis, kupperna var notismaterial och Honduras var själva förebilden för begreppet bananrepublik.
En 70- eller 80-talsbesökare som legat i koma i 20 år skulle ha svårt att känna igen Latinamerika i dag. Kontinenten har inte sett några militära maktövertaganden sedan millennieskiftet.
Förrän i somras, då. Om vi nu bestämmer oss för att det trots allt rör sig om en kupp. Den ser ut så här: Kuppledaren Roberto Micheletti är talman i kongressen. Ett val i slutet av november har hela tiden stått på dagordningen. Några galonerade farbröder i tonade glasögon syns inte till.
Vad vi ser är en efterklang av forna tiders maktspråk, en rest-kupp. Värd klander och förmodligen helt oförsvarbar. Men ingen fotbollsarena har spärrats av med taggtråd för summariska avrättningar av oliktänkande.
Bob Ostertag i Huffington Post är upprörd över att USA och Hillary Clinton fortfarande efter fem månader inte satt ner foten och på allvar tvingat bort kuppmakarna. När kuppen ägde rum i somras tänkte han att de som genomförde den var knäppa: begrep de inte vilket århundrade de befann sig i, och visste de inte vilka förändringar som skett i Washington? Kuppmakarna skulle inte klara sig mer än några dagar, tänkte Bob Ostertag. Men än sitter de kvar och bryter det ena medlingsförslaget efter det andra, och det upprör historikern och journalisten Ostertag.
Så kan man naturligtvis reagera – och det säger en hel del om vår tid.
Bob Ostertag går för övrigt längre i sin artikel. Han anklagar Hillary Clinton för att hålla Micheletti-regimen under armarna för att den öst pengar över lobbyister som står henne nära, och han är orolig att den flata amerikanska hållningen ska inspirera andra potentiella kuppmakare i exempelvis Bolivia att göra slag i saken. Man kan inte annat än hålla med om att ett sådant scenario, god forbid, vore en tragedi.

Murens fall 3: Gör den 9 november till helgdag!

2009-11-08T17:21:00.005+01:00

Den 9 november är en av den mänskliga civilisationsprocessens allra viktigaste märkesdagar. Just i år är det 20 år sedan Järnridån slutligen och förvånansvärt plötsligt kollapsade efter långvarig röta. En kort eufori ersattes redan efter något år av ny rädsla och nytt fokus på människans våldsamma sida, eftersom flera etniska konflikter bubblade upp när det totalitära locket lyftes av. Det var de svartsyntas tillfälliga seger över tanken som förledde oss. Oaktat allt oförsvarligt lidande som följde under 1990-talets första hälft kvarstod faktum hela tiden: Världen hade plötsligt fått historiskt unika möjligheter att enas och gemensamt utvecklas mot välfärd.
Detta blir allt tydligare. Men skulle vi förblindas av misantropi och inte se allt det goda i denna unika integrationsprocess skulle vi förstås riskera att tappa hela framgången. Som The Economist skriver: ”So much gained, so much to lose”. Men det kommer inte att hända. Vi är människor, inte självcentrerade, vinstmaximerande maskiner. (Jag gladdes för övrigt därför åt årets ekonomipristagare till Nobels minne, Elinor Ostrom, som visat just detta, nämligen genom att leda i bevis att en gemensamt förvaltad egendom i många fall sköts bättre än en som är strikt uppdelad i privata lotter.)
Så den 9 november förtjänar att firas. Varför inte göra den till alleuropeisk helgdag?

Murens fall 2: Anastrofernas tid

2009-11-08T17:19:00.001+01:00

Murens fall den 9 november 1989 är vår tids största anastrof. Alltså motsatsen till katastrof. Ordet står inte i ordlistan men borde användas. Jag har lånat det av författaren Christer Kihlman.
Vår tid präglas mer av anastrofer än vad man kan tro av det offentliga samtalet. Fast få är så tydliga och snabba som murens fall. Andra är: Den gröna revolutionen. Apartheids sammanbrott. Kinas ekonomiska under. Införandet av katalytisk avgasrening. EU:s utvidgning. Den dramatiskt minskade brottsligheten i USA:s städer. Den globala kommunikationsrevolutionen.
Kom med fler förslag!

Murens fall 1: Det mogna Tyskland

2009-11-08T15:56:00.004+01:00

Man ska naturligtvis inte överdriva skillnader mellan nationer. Risken att hamna i grumliga vatten är uppenbar. Men det finns en lockelse och analytisk fördel i att göra vissa generaliseringar. Dessutom blir det löjligt att helt förneka att länders olika erfarenheter skapar olika utvecklingsvägar.
En slutsats jag har dragit är att länder som tvingats ifrågasätta hela sin identitet inte sällan når stor mognad. De kommer vidare. Det gäller Spanien, som med kraft kastade av sig Franco-oket i slutet av 1970-talet. Man kan också hävda att Sveriges ogenerade omfamning av moderniteten och stora språng in i välfärdsstaten under 1900-talet hade sin grund i att de svenska ledarna slutligen bestämde sig för att det var helt meningslöst att älta förlorade territorier och förlorad stormaktsstatus – att förlusterna kanske rent av var till gagn för folket.
Och tesen gäller i allra högsta grad Tyskland, som står i fokus för firandet av 20-årsminnet av murens fall. Som Svante Weyler sade i radions Godmorgon Världen: kan man ens tänka sig att Frankrike eller USA på detta sätt skulle fira förlusten av kolonier eller förlusten i Vietnamkriget (fastän detta vore rimligt)? Tyskarna, i alla fall deras ledare, har under hela efterkrigstiden vant sig vid att hylla europeiseringen av Tyskland som något mer eftersträvansvärt än att försöka förtyska andra. I dag är ingen längre rädd för Tyskland, men hela Europa behöver den mogna tyska modellen.
Motsatsen är länder som Italien och Ryssland, som i högre eller lägre grad ”fastnat i historien”, för att använda statsvetaren och filosofen Francis Fukuyamas ord.

Klimatmotbild och dramaturgisk överskruv

2009-11-05T21:23:00.004+01:00

Mycket att göra och ingen att skicka, som det hette i Småland när jag växte upp. Tidvis är det svårt att hinna serva bloggen. Men det kommer nya dagar, nya krafter och nya idéer. Alltnog, jag har ett par små funderingar även i dag.
1: Klimatet. Denna svårt infekterade fråga är det ofta svårt att närma sig från något originellt håll utan att få en stämpel av endera slaget. De som känner mig vet dock att jag följer frågan med tidvis närmast osunt intresse. Sålunda noterar jag saker. En ny SMHI-studie visar att vindarna i Sverige inte har ökat de senaste 60 åren. De har minskat med ungefär sju procent. Variationerna mellan år är förstås stora. Mönstren för klimatförändringarna är komplicerade. Men mer blåst är en av de möjliga följder av uppvärmningen som framlagts.
2: Nyhetens dramaturgi. Ur det massiva flödet här bara ett illustrativt TT-telegram - säkert inte veckans tydligaste exempel på dramaturgins fångenskap, men ett som jag med ett bekymrat leende noterade i går. De första styckena lyder:
De diskriminerade indiska ursprungsfolken måste behandlas bättre, både för sin egen skull och för att inte lockas att ansluta sig till den maoistiska gerillan.
Den maningen framförde på onsdagen Indiens premiärminister Manmohan Singh till regeringscheferna i samtliga indiska delstater.
- Vi har systematiskt misslyckats med att göra stamfolken delaktiga i de moderna ekonomiska framstegen, sade Singh.
- Den alienering som byggts upp under decenniernas gång har nu skapat en farlig utveckling i delar av vårt land, fortsatte han och syftade på de allt vanligare angreppen mot poliser, militärer och tåg.
Den uppriktiga självkritiken fortsätter ett tag till, sedan nämns i slutet att regeringen förbereder en motoffensiv mot maoisterna.
Telegrammets rubrik:
"Indien försöker krossa maoisterna"

Den misstrodda makten

2009-10-31T12:04:00.003+01:00

Frågan är om politiska ledare någonsin kommer att betraktas med neutral respekt. Kanske är det inte ens eftersträvansvärt; det är en viktig demokratisk dygd att granska makten. Hur som helst är synen på makthavare i dag av den arten att cynisk misstro utan vidare kan passera.
För den debattör som vill framstå som seriös är paradigmet "makt korrumperar" lika centralt som vikten av att i alla lägen, gärna med lagom rynkad panna, betona problem. Jag skriver i min bok att det finns minst lika starka belägg för att makt adlar. I alla händelser är politiken betydligt mindre cynisk och spelteoretisk än journalister och filmmakare älskar att framställa den, vilket Katrine Kielos klokt konstaterade i en ledarkrönika i Aftonbladet nyligen.
Till yttermera visso visar det sig, när man vetenskapligt granskar saken, att politiker i regeringsställning i sitt verkliga arbete mellan rubrikernas skandaler och utspel gör vad de sagt att de ska göra, nämligen uppfyller vallöften. Statsvetaren Elin Naurin har i en angelägen avhandling konstaterat att såväl vänster- som högerregeringar i Sverige till ungefär 80 procent genomför det de lovat. Men bara 15 procent av väljarna tror att de flesta vallöften uppfylls. Är denna diskrepans ett uttryck för en inbyggd och obotlig misstro mot makten? Eller är medborgarna förledda av samhällets budbärare?

Spriten, detta tacksamma nyhetsstoff

2009-10-30T17:25:00.007+01:00

Alkoholkonsumtionen i Sverige har sedan några år tillbaka stannat av och rent av sjunkit något, från drygt 10 liter ren alkohol per person och år för några år sedan till drygt 9 i dag. Det var inte det scenariot som torgfördes i nyhetsrubriker och av oroade debattörer som Eckart Kühlhorn och Svante Nycander för tio år sedan. Om någon minns. Men visst, EU:s införselregler och bag-in-boxeffekten fick konsumtionen att öka i några år, och ingen kunde förstås veta säkert vart det skulle barka.

Man frammanade inte sällan en bild av att det hårt supande 1800-tals-Sverige hotade att komma tillbaka. Därmed tänkte man bort hundra år av stadigt ökande kunskaper om omvärld, hälsa och droger. Det påminner faktiskt en del om jämförelserna med 1930-talets depression under den senaste ekonomiska krisen.

Då och då poppar problemet med ungdomsfylleri upp till nyhetsytan. För några dagar sedan ifrågasatte Second Opinion en nyhet i Metro om att ungdomar "super så att minnet försvinner". I Metroartikeln stod, liksom en passant, att alkoholkonsumtionen bland unga ökar. Men det finns det inga belägg för, visade det sig när Second Opinion talat med expertisen. Snarare tvärtom. Andelen alkoholkonsumenter bland unga vuxna har sjunkit sedan 1970-talet, och den alkoholmängd som konsumeras bland niondeklassare toppade för tio år sedan, varefter den gått ner märkbart.

Trafikonykterheten uppmärksammas också med jämna mellanrum. Det är utmärkt, förstås. Lite synd bara att man sällan lyfter fram att ett viktigt skäl till att andelen rattfulla bland dödsoffren ökat är att andra typer av offer minskat kraftigt. Antalet döda per körda kilometer personbil ligger långt under vad det var på 50- och 60-talen (fast googlar man på "trafikdöda" blir man inte klok på vad som har hänt, se bild ovan) . Detta kan vara bra att ha i bakhuvudet när man exempelvis diskuterar mobilpratande i bil. Nej, jag tror inte heller det är vettigt att messa medan man kör (jag ska sluta, lovar), men åter: alla andra EU-länder har i princip förbjudit mibilprat i bil, men det är Sverige som har de lägsta dödstalen.

Hoppet kommer från Rädda Barnen

2009-10-25T20:26:00.001+01:00

På samfällighetens städdag i dag språkade jag med en granne som hade läst min bok (hedervärda medborgare!). Han tyckte att medierna den senaste tiden varit "lite snällare". Ibland kan jag själv få för mig att man faktiskt lyfter fram lite fler oväntade positiva förändringar nu än tidigare, men jag är så gravt biased i frågan att jag egentligen inte kan uttala mig.
Men en helsidesannons på sidan tre i DN i dag får mig i alla fall att dra på smilbanden. Rädda Barnen har bestämt sig för att locka bidragsgivare genom att berätta att allt faktiskt inte är hopplöst. Tvärtom: barnsoldaterna är färre, barnadödligheten är lägre, barn skyddade av lag mot aga är fler och barn som förvägras skolgång är färre än på 1990-talet. Vilket visas med enkla och glasklara diagram. Lysande, Rädda Barnen!