Krönika: Utopierna som försvann i mediebruset

Följande text är en gästkrönika jag skrev för Utrikespolitiska föreningens i Uppsala tidning "Uttryck Magazine" den 8 april 2015 (Tema: utopi–dystopi). Tidningen finns endast i pappersform.

För några veckor sedan publicerade en av kvällstidningarna en krönika under rubriken ”Din känsla är rätt – det går åt helvete med världen”. Budskapet var tämligen tydligt redan där, men för ordningens skull kan jag berätta att texten var en molande dyster genomgång av tillståndet på planeten.

Utgångspunkten var en färsk årssammanställning från den amerikanska tankesmedjan Freedom House som konstaterade att demokratin och friheten nu minskat nio år i rad. Därpå följde en katalog över de kända brännpunkterna i nyhetsflödet våren 2015: jihadismens kusliga framgångar, terrordåden i Paris och Köpenhamn, den fortsatta flyktingkatastrofen i Medelhavet, krigen i Arabvärlden, kriget i Ukraina, Rysslands aggressionspolitik.

Därtill hette det att Europa i finanskraschens kölvatten drabbats av såväl isande gruppmotsättningar som uppkomsten av miljontals människor som tvingas leta mat i soptunnor. På toppen av detta slogs fast att ett dysfunktionellt politiskt system i USA står inför ett sammanbrott och, ej att förglömma, att vi lever under ett ständigt överhängande hot om att planeten snart blir obeboelig på grund av våra utsläpp.

”Till och med för den som är relativt luttrad av att ständigt matas av vittnesmål om lidande och misär har eländet nått en ny nivå. En nivå som inger en känsla av hot och förebådande katastrof”, sammanfattade krönikören.

När en erfaren journalist som kan förväntas ha vissa kunskaper om världens beskaffenhet och utveckling målar mänsklighetens tillvaro med så avgrundsdjupt mörka färger kan man bara föreställa sig hur de rimligen mindre insatta mediekonsumenterna tolkar rubrikflödet. Få har tid att själva leta fram de siffror och de analyser som kan ge överblick. De flesta är hänvisade till medierna för sin omvärldskunskap.

Mediedramaturgin kräver konflikt och svartvit världsbild. En redaktör kan i sömnen sätta en rubrik om en snabb försämring men sliter sitt hår om hon ska rubricera en långsam förbättring. 

Mediekonkurrensen kräver att man är först, varför det går inflation i hot – hot som oftast inte besannas (men det får vi sällan veta). Nyheter är inte information. Många ungdomar tror på fullt allvar att det de läser, hör och ser i medierna är en sammanfattning av hur världen är, och inte en samling lövtunna dramatiska utsnitt. Det är tragiskt.

Därför bär en massivt spridd text som den nämnda ett stort ansvar. Vad är det egentligen som berättas här? Och vad berättas inte?

Det är sant att de väpnade konflikterna i världen har ökat sedan fyra fem år tillbaka, det är sant att demokratin har drabbats av bakslag på flera håll och det är sant att marknadsekonomin inte överallt går på räls (när gjorde den det?). Men det allra mesta av de trender som dominerar vår värld, i mångt och mycket de viktigaste, nämns inte med ett ord i krönikan – och noga taget knappast någonsin på nyhetsplats.

Det berättas inte att den extrema fattigdomen minskar så snabbt att FN:s halveringsmål nåtts fem år i förtid och att dess utrotning kan skönjas tio år bort, alldeles oberoende av finanskriser i väst.

Det nämns inte att den överlägset tydligaste förändringen för fattiga flickors skolgång inte är att de skjuts i huvudet av talibaner utan att numera i princip alla fickor i världen får börja i grundskolan. Inte heller sägs att läskunnigheten hela tiden ökar och nu omfattar 86 procent av världens befolkning.

Det framhålls inte att barnadödligheten och mödradödligheten fortsätter att falla, att medellivslängden fortsätter att stiga, att förekomsten av malaria, hiv, tbc, ja strängt taget alla de tidigare stora massdödande sjukdomarna minskar. Däremot har det överallt skrivits spaltmeter om den västafrikanska ebolatragedin, förvisso otäck, men som med facit i hand visade sig ha dödat en femtiondel så många afrikaner som ännu årligen dör i malaria.

Att de ekonomiska klyftorna, vars ökning inom länder hamnat i debattens rampljus, fortsätter att minska mellan länder så att låg- och medelinkomstländer nu för första gången sedan 1800-talet står för en större del av världens BNP än höginkomstländer får vi sällan höra.

Att relationen mellan väst och Ryssland är nere på fryspunkten får vi veta varje dag, men faktum är att det internationella samarbetet överlag snarare förbättras. Det uppstår snart sagt ingen kris utan att det hålls kontinentöverskridande toppmöten om frågan.

Hur ofta läser vi på nyhetsplats om de små och stora åtgärder som stadigt förbättrar luft- och vattenkvalitet i både rika och fattiga länder? Om att luftföroreningarna i Kinas storstäder nått sin kulmen en bra bit under de tidigare skamnivåerna i Tokyo och London? Att överfisket nått botten? Att koldioxidutsläppen visserligen fortsätter, men att det finns klara tecken på en mindre klimateffekt än i de värsta scenarierna och att FN:s klimatpanel konstaterar att det mesta av extremvädret låter vänta på sig?

De senaste otvetydiga bakslagen när det gäller väpnade konflikter och demokrati ska också ses i sitt sammanhang. Antalet krig är nu det största sedan millennieskiftet, men ökningen har skett från en period som var den minst konfliktdrabbade sedan 1970-talet och i fråga om dödstal möjligen den minst blodiga världen hittills har skådat.

Även den nedgång i frihet som Freedom House identifierar sker från historiska nivåer. Oron över att mänskliga rättigheter beskärs i exempelvis Ryssland, Ungern, Turkiet och Nicaragua är fullt berättigade, men dessa och många andra länder som nu kritiseras var fullfjädrade diktaturer för några decennier sedan. Antalet valdemokratier har inte minskat sedan 1990-talets boom. Faktiskt har antalet under de senaste åren åter börjat öka och är nu det högsta hittills, 125.

På tillräckligt kort sikt kan allt, precis allt, se ut att ha blivit värre. En månadslång mordvåg kan få våldsstatistiken att skena. Två översvämningar i rad kan få klimathotet att framstå som akut.

Det är viktigt att vi som getts ansvaret att förmedla kunskap om världen så ofta som möjligt låter tidsperspektiven och de stora dragen färga också de små vågrörelser vi slår upp stort. Den som förstått hur världen ser ut i stort drabbas inte av panik när dystra rubriker kablas ut. Panik kan vara användbart om du väcks i natten av att huset brinner. Annars är det förödande.

Vi människor tycks väl utrustade med egenskapen att snabbt vädra den sällsynta faran, samtidigt som vi är döva och blinda för den förhärskande friden. I en tid när svält, rovdjur och oväder ständigt hotade att ha ihjäl oss var kombinationen säkert gynnsam. Men vi behöver inte vara stenåldersmänniskor längre.

Jag tror trots allt att sociologen Norbert Elias hade rätt i att det finns en civilisationsprocess. Och kunskap är civilisationens cement.

”Farväl, oskuld” – utgångspunkten

Nedan följer inledningskapitlet i min nya bok, som ett stående smakprov. Jag har tidigare lagt ut ytterligare några "teasers" ur boken, vilka du hittar en bit ner. I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Skulle den inte funka finns här en alternativ länk. Boken finns också sök- och köpbar på svenska boksajter.

Jag skulle uppskatta feedback till innehållet i kommentarsfältet – antingen utifrån detta korta avsnitt eller utifrån hela boken. Som jag skriver i förordet:

”Boken gör inte anspråk på att beskriva varje aspekt av ett närmast outtömligt ämne. Snarare är den en början. Förhoppningsvis kan den bli det också i bokstavlig mening. Du som läser och tycker: Gå gärna in på min blogg på bollingsbok.se (som länkar hit, min blogganm.) och berätta vilka reflektioner du gör, vad du skulle vilja ändra på, hur du skulle vilja komplettera eller gå vidare. I den digitala världen är en bok aldrig färdig.”



HOMO SAPIENS

Mänsklighetens räddning ligger inte någon annanstans än i människans hjärta, i hennes förmåga att reflektera, i hennes saktmod och i hennes ansvarstagande.

Vaclav Havel

På en boplats i det vi i dag kallar Sörmland lever under den tidsepok vi i dag kallar romersk järnålder en ung kvinna med ett för tiden typiskt stort ansvar för levebrödet. Hon arbetar hårt med att utfodra gårdens grisar och rensa ogräs på tegen. Kanske hittar hon något blänkande bronsföremål när hon bryter upp stubb med årdret i den karga jorden och frammanar en vag reminiscens av något hon hört berättas om, som hon uppfattat som en saga, en gåtfull varm tid för mycket länge sedan med soldyrkande och konstfärdiga människor.

På handelsplatsen nere vid kusten, dit hon rest några gånger, har hon sett eleganta handelsmän, pälsklädda från topp till tå, erbjuda fina metallskivor för buntar av skinn, romerska mynt kallas de. Hon hör folk berätta om det mäktiga riket flera veckors marsch söderut, där det finns rikedom i överflöd och soldaterna är oövervinneliga, skyddade som de är av ogenomträngliga harnesk.

Sedan går århundradena. Kvinnans ättlingar i arton led lever vidare på samma plats i Sörmland. De odlar samma jord, sliter med samma ämbar och ok och dör av samma sjukdomar. De bygger något stabilare och större hus. En del av dem har lärt sig att rista tecken för att meddela sig med eftervärlden. Bygderna börjar delas in i små kungadömen, och det hörs ständiga rykten om rivalitet och strider.

Fortfarande dyker de romerska mynten upp, och även glaskärl, små statyer och andra föremål från den tiden; som handelsvaror, införda av äventyrare eller funna i marken. Ofta läggs de i gravar. Men deras ursprung, det forna mäktiga riket långt där nere i söder, framstår mest som en legend för kvinnans sörmländska ättlingar.

Sedan går ytterligare tre århundraden, och fjorton nya led av barn och barnbarn föds på boplatsen i Sörmland, som långsamt växer till en by. Nu börjar man planera sitt jordbruk, anlägger permanenta åkrar och sparar i ladorna. Männen ger sig av på långa plundringsresor. Och inte långt från vår sörmländska by växer de första riktiga städerna fram. Fast det ska ännu dröja mer än tusen år innan någon av dem når samma storlek som det antika Rom på sin höjdpunkt.

***

Roms sönderfall tog lång tid. Inget annat rike tog över, utan det var en långsam vittringsprocess. Den grekiskinfluerade kultur och den statsbyggnadskonst romarna utvecklade försvann egentligen inte alls, den anammades och spreds av andra. Dessutom fanns ju faktiskt det östromerska riket kvar formellt, även om det omvandlades till något annat, det bysantinska riket.

Men det viktigaste var att det kunde vittra ner utan att världen utanför det romerska närområdet påverkades påtagligt. Det mesta av världen var bara vagt, om alls, känt av dem som levde i eller nära romarriket och var beroende av det.

Nya härskare kom, ibland till synes från ingenstans, och skapade nya riken. Mongolerna skapade ett enormt men kortvarigt rike som inte hade annat raison d’etre än ständiga erövringar, och när det blev för stort för att klara ytterligare geografisk töjning var den mongoliska eran över.

Hela den amerikanska kontinenten var okänd för europeerna, och när spanjorerna började resa dit var det som att kolonisera en ny planet. Det blev förstås en barnlek för Spanien att bygga upp ett nytt imperium med oanade rikedomar, vilka landet hanterade lika klokt som en alkoholist förvaltar en vinkällare.

Det spanska och portugisiska guldet och silvret hamnade i stället allt mer i engelska och holländska fickor, hos handelsmän från den gryende marknadsekonomins första imperier, vilka skulle dominera 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet. Och så vidare.

***

Civilisationers uppgång och fall är en av de mer välkända rytmerna i den mänskliga historien. I dag brukar det heta att vi lever under USA:s era, under ett slags Pax Americana. Precis som alla tidigare civilisationer kommer också detta att falla, säger man. Jag menar att det inte längre är möjligt att resonera på det sättet.

För det första menar jag att det är en slapp analys med enbart historisk bäring att hävda att vi lever i en kultur dominerad av ett rike, en stormakt. För det andra, och det är en av den här bokens viktigaste poänger, har vi för första gången i människans historia passerat den punkt då det inte längre är möjligt för imperier och riken – allra tydligast blir det när man ger dem beteckningen ”civilisationer” – att falla för att ersättas av något annat. På den här planeten finns inte längre något annat än den mänskliga civilisationen.

Är det något som förvånat mig i samhälls- och framtidsforskningen, och i stigande grad, är det att så få bedömare och så få analyser tar sin utgångspunkt i det faktum att mänskligheten nu för första gången är på väg att bli sant integrerad.

I mitten av 1990-talet fick den amerikanska statsvetaren Samuel P Huntingtons dystopiska tes om civilisationernas kamp stor uppmärksamhet. Hans teori var att världen var på väg tillbaka till ett slags normaltillstånd av motsättningar mellan en handfull stora kulturer eller civilisationer. Den var en reaktion på det tal om global integration som försiktigt började höras i politisk debatt under senare delen av 1980-talet och som tog fart efter murens fall. Några vågade tidigt förutspå en ny global världsordning, som Francis Fukuyama och Vaclav Havel, men de överröstades snart av nya oroskörer, eftersom etniska och andra krig blossade upp bara kort efter att kalla kriget släppt sitt strupgrepp. När dörrar slås upp öppnas för ont såväl som gott, och man måste söka nya sätt att stävja mänskliga avarter.

Begreppet globalisering började hånas och blev för många närmast synonymt med ondsint kapitalism, det vill säga något enbart de multinationella företagen hade någon glädje av. Det växte rent av fram en folklig ”antiglobaliseringsrörelse” som samlat väldiga skaror på stormöten världen runt.

Sådana bakslag drabbar alla nya koncept som bygger på paradigmskiften. Globaliseringen kunde inte bara skönjas, den skulle visa sig vara obeveklig. Den är inte god eller ond, den är ett nytt tillstånd, en ny grundförutsättning. En dag har vi vant oss så mycket vid den att vi inte ifrågasätter värdet av att spjällen mellan oss öppnats utan inriktar oss på att anpassa oss därtill och lösa den nya sorts problem som detta innebär. Den dagen är inte långt borta.

***

Det finns de som säger att världen var lika integrerad före första världskriget som den är i dag. Påståendet har ett visst fog för sig på ett ytligt plan, eftersom det var lätt att röra sig över de europeiska landgränserna för den som hade råd, och handelshindren var få. Det är också uppenbart att en verklig globalisering kunde anas svagt redan på den tiden för dem som var visionära. Men som vi vet var världen då långtifrån mogen för en sådan. Alltför mycket skilde oss åt, vi förstod varandra alltför lite, och dessutom berörde dessa decennier av fred och handelsboom, som historieböckerna beskriver, inte alla världens folk utan delar av Europa och dess kolonier. Epoken slutade med mänsklighetens största katastrof.

De båda världskrigen innebar ett dråpslag mot tron på att mänskliga framsteg är möjliga. Det har dröjt till de allra senaste decennierna innan vi ens har vågat väcka liv i föreställningen om en gemensam mänsklighet.

Fortfarande talas – i huntingtonsk anda – om den kommande kinesiska eran, eller (vilket i första hand handlar om europeisk rädsla) den obevekliga tilltagande muslimska dominansen. Det kan inte fungera så längre. Den ”västerländska kulturimperialismen” är inte uttryck för någon centralmakts aktiva dominans över andra folk och följaktligen inte heller något som kommer att ”falla”. De västerländska kulturuttryck som araber, perser, kongoleser och indier tycker är värdefulla tar de till sig, annat avstår de ifrån. De viktigaste skillnaderna i världen är ändå inte kulturella, de är materiella. Det allra mesta av mänsklig strävan är gemensamt.

Den amerikanska militära dominansen i världen har förvisso varit otvetydig under ett par decennier efter murens fall, men den är mer en följd av Sovjetblockets kollaps och inte på ett självklart vis något de amerikanska ledarna önskat sig. Därför menar jag att det leder fel också att tala om att detta synbarliga handfasta globala USA-styre är något som kommer att falla. Däremot lär den amerikanska dominansen i det globala diplomatiska umgänget med dess emellanåt (dock inte så ofta som belackare hävdar) enögda militära fokus och bristande omvärldsanalys att avta i takt med att den övriga världens resurser tilltar och det blir mer realistiskt att dela ansvaret för insatser i oroshärdar.

Men en bit in på 2000-talet märks trots allt en förändring i sättet att tala om denna globalisering och om världens integration, inte minst bland värdens ledare. Finanskriserna har satt den nya situationen i blixtbelysning. Aldrig har så många möten med ledare från alla världsdelar sammankallats på så kort tid. För första gången tas representanter för det som alldeles nyligen kallades tredje världen på allvar. Och det är inte så konstigt – tillväxten i världen hänger nu på den miljardhövdade nya medelklass som börjar ta för sig av den moderna tidens varor och tjänster.

***

Jag är ofta skeptisk till den närsynthet som präglar synen på samtiden. Den får oss att förstora det som framstår som dramatiskt för oss som lever här nu: just den här kulturella konflikten måste vara den avgörande, just de här politiska besluten måste vara de mest orättfärdiga, just den här miljökatastrofen måste vara ödesdiger.

Är då inte denna påstått unika globala integration ett uttryck för samma närsynthet? Det är lite svårt att kalla själva tesen för närsynt, eftersom den är världsomspännande. (Detsamma gäller förstås både Huntingtons civilisationskamp och miljöhoten.) Däremot kan var och en bedöma om jag har ett snävt eller historielöst synsätt när jag ser mönster som jag hävdar aldrig har framträtt förut.

Förmågan att upptäcka djävulen i detaljen är förvisso ofta till stort gagn för utvecklingen. Andra är bättre i den grenen än jag. Men den kan också trycka ner och hålla tillbaka oss. Som jag ser det är det närsynthet som hindrar många av oss att se vad som håller på att hända med helheten.

Finns det universella mänskliga rättigheter finns det en universell mänsklighet. Idén om ”den globala byn” kommer till slut att hamna i samma klichékategori som ”jorden är rund”. När membranen mellan länder, kulturer, sociala konstruktioner och enskilda individer tunnas ut och slutligen försvinner får det en rad både förutsägbara och oväntade konsekvenser. Saker händer med oss. Mänsklighetens integration bär på underbara löften, men den är ingen tebjudning. Den ställer helt nya krav på individuellt ansvar.

I det följande ska jag försöka beskriva de mer eller mindre obevekliga förändringar jag funnit på en rad av samhällets och den mänskliga tillvarons områden: kommunikation, kunskap, integritet, identitet, jämställdhet, socialt liv, politiskt liv, brottslighet, ekonomi, arbetsliv, medier, demokrati, diplomati och konflikter.

Ny teaser: Om massmedier

Foto: Wikimedia

Här nedan kan du läsa ett nytt utdrag ur ”Farväl, oskuld”. Den här gången handlar det om massmediernas och journalistikens flytande framtid. Hur förändras medielandskapet när var och en är sin egen ansvariga utgivare?

I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Den finns också sök- och köpbar på svenska nätbokhandlar. Om köpfunktionen i högerspalten inte funkar finns en alternativ länk dit här.

Längre ned hittar du de fyra första smakproven ur boken; ett om könsroller, ett om brott, ett om pengar samt inledningskapitlet. Ge gärna feedback i kommentarsfälten.

Utdrag ur ”Dagordningsdemokrati”

Kunskapsporten står öppen för alla. Diktaturer gör vad de kan för att slå igen den, men någon modig fot säkrar alltid en glipa. Naturligtvis har få människor möjlighet att ägna en stor del av sin tid åt att inhämta, granska och bedöma information och kunskap om de inte får betalt för det. Men det är ett oåterkalleligt faktum att professionella informationshanterare – journalister, forskare, diplomater – förlorat sin privilegierade ställning. Fortfarande kan de hävda större tillträde till makthavare och specialister, men det finns ingen naturlag som garanterar den exklusiviteten i en värld där politiker bloggar och twittrar.

Många forskare och journalister har sett vad som händer och rör sig ut på den öppna spelplanen från andra hållet: suddar ut gränsen mellan rollerna som privatperson, yrkesperson och kanske expert, deltar i olika forum och uttalar sig ömsom neutralt, ömsom värderande. Det blir allt svårare att etikettera intervjupersoner. ”Expert” är ofta den enklaste utvägen. Den ofta förlöjligade arbetsbeskrivningen ”att jobba med medier” blir relevant för allt fler.

Vi närmar oss av allt att döma ett offentligt samhälle där det betyder mindre vilket formellt fack man har stoppats in i och mer vad man faktiskt har att komma med. Rörigare, säkert, men som princip är detta svårt att döma ut.

***

Som självmedveten redaktör eller reporter knyter man reflexmässigt näven i fickan i protest över förutsägelser om de stora redaktionernas förestående död. Över påståendet att vem som helst numera kan bli journalist. Över idén att journalistik snart mer är att betrakta som en aktivitet än ett yrke. Men vad säger att det är felaktiga slutsatser?

I går var samhällsintresserade människor hänvisade till de organisationer som andra skapat, och de fick hämta kunskap och information från de färdiga kanaler som erbjöds. I dag kan sociala sammanhang skapas utifrån vad deltagarna verkligen tycker är intressant. Och deltagarna interagerar. Grupper kan snabbt gå samman och direkt påverka informationsutbudet – och därigenom makten. Det är en odiskutabel höjning av den demokratiska nivån i samhället. Traditionella medieredaktioner har onekligen höga journalistiska ambitioner, och de har (haft) stora resurser, men eftersom de i grunden är envägskommunikation befinner de sig på en alltmer irrelevant demokratisk nivå.

/ .../

En av journalistikens vackraste idéer, kravet på objektivitet, har alltid varit en chimär. Jag menar inte att det är meningslöst, långt därifrån. Strävan mot objektivitet har hållit en värdefull rågång mellan nyheter och propaganda i tider och på platser där mottagarna haft små möjligheter att själva verifiera sanningshalt eller bedöma avsändarens kvalitet och avsikter. Samtidigt är det uppenbart att redaktörers val av ämne och vinkel är en kraftfull subjektiv markör. Man kan välja att skriva att utsläppen ökar eller att de ökade utsläppen inte har så stora effekter som befarats. Man kan välja att fokusera på att antalet gänguppgörelser ökar eller att antalet mord totalt sett minskar. Finns det effektivare sätt – vid sidan av rena debattartiklar – för redaktörer och reportrar att visa vad de själva tycker, eller åtminstone vad de tycker är viktigt? Journalister brukar reta sig på att läsare läser in åsikter i nyhetsartiklar (jag har ofta själv gjort det), men hur många murvlar är iskallt neutrala nog att sakligt referera expertutlåtanden de själva inte tror ett dugg på eller ligga lågt med rapporter som bekräftar deras världsbild?

När rollerna som avsändare och mottagare av kunskap, nyheter och information alltmer går i varandra krackelerar den vackra objektivitetsidén än mer. Det är inte fel att försöka bevara den som en hållning, en skrivart som förlänar texten trovärdighet – kanske framför allt ambitionen att låta representanter för mer en än sida av saken komma till tals. Men när läsarna är lika välinformerade som skribenterna är det kanske ärligast att ge en tydlig varudeklaration. Redan i dag är det mer regel än undantag att nyhetsjournalister involveras i diskussioner med läsare om olika sakfrågor; via mejl, i kommentarsfält och i sociala medier. Man förväntas motivera varför man formulerat sig som man gjort och varför man nämnt det ena men inte det andra.

Betyder det att varenda nyhetsrapport kommer att smetas ner av allehanda löst tyckande? Det är knappast troligt, eftersom varje allvarligt syftande journalist har en professionell självbevarelsedrift. Den reporter som vill bli litad på sprider knappast i tid och otid ogrundade åsikter om sådant hon inte har en susning om. Den reporter som däremot har en klar uppfattning om hur något förhåller sig gör klokt i att inte försöka dölja den om hon inte vill bli skälld för hyckleri. En vattentät självcensurering är ändå inte möjlig – och vore en sådan hur som helst inte att inskränka sig själv och sin kapacitet?

Ny teaser: Om könsroller

Kvinnor och män kan utföra samma slags arbeten. Utesluter det alla könsskillnader? (Foto: Wikimedia)

Här nedan kan du läsa ännu en teaser ur min nya bok, denna gång om den allt diffusare gränsen mellan könsrollerna och den kontroversiella frågan om hur nära varandra män och kvinnor ytterst kan nå. När alla sociala konstruktioner kokats bort – finns några skillnader kvar då?

I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Den finns också sök- och köpbar på svenska nätbokhandlar. Om köpfunktionen i högerspalten inte funkar finns en alternativ länk dit här.

Längre ned hittar du de tre första smakproven ur boken; ett om brott, ett om pengar samt inledningskapitlet. Ge gärna feedback i kommentarsfälten.


Utdrag ur ”Könsillusioner”

Polariseringen, eller snarare blockeringen, i debatten om jämställdhet och feminism beror som jag ser det till lika delar på att vissa inriktningar och vissa enskilda debattörer har fått eller skaffat sig stort inflytande och att den manliga halvan av befolkningen förhållit sig dumt passiv. Att männen inte sagt så mycket har förstås att göra med att de tillhör det traditionellt maktbärande könet. Så länge samhällsstrukturerna gynnar män är det svårt för dem att invända mot delar av den feministiska analysen utan att riskera att bli avfärdade genom regeln guilt by association. Det är åtminstone svårt att inte bli missförstådd eller feltolkad.

Men det blir ju bättre. Ju mer inflytande kvinnor får i samhället, och ju mer vana vi blir vid det – och därmed i allt lägre grad noterar att kvinnor är polischefer, åklagare, politiker, läkare, professorer, analytiker, chefredaktörer, cykelbud, bilmekaniker och svarvare – desto bättre förutsättningar att plocka upp den delikata frågan om huruvida det faktiskt finns könsskillnader även när de sociala lagren skalats av. Det är fortfarande svårt att hävda att det går att förena feminism med uppfattningen att något slags skillnad finns, trots att alla borde vara överens om att det viktigaste är att alla har samma förutsättningar.

En godartad tolkning är att man är rädd att de begränsade genomsnittliga skillnader som finns ska förstoras och befästas. Det är förståeligt, men vid någon punkt i utvecklingen måste vi ändå ha blivit så trygga i vår tilltagande jämställdhet att vi kan våga ta i ämnet med något mjukare än en tång.

Exempelvis genom att förutsättningslöst granska små barns beteende. Som att flickor kan ägna timmar dagligen åt socialt nätverksbyggande redan före skolåldern, medan sjuåriga pojkar kan leka i timmar utan att kommunicera med stort annat än interjektioner och läten. Som att pojkar är mer benägna att tävla och pröva sin fysiska styrka. Varför kan så få pojkar promenera till stranden utan att leta upp pinnar för att slå av grässtrån på vägen?

Stephan Mendel-Enk skrev för några år sedan en bok i den växande genren moderna män som gör upp med fördärvliga mansideal, ”Med uppenbar känsla för stil”. Den är utmärkt och läsvärd på många sätt, men även Mendel-Enk hemfaller åt den reflektionslösa sociala analysen när han förklarar hur eländet grundläggs redan i förskolan, där personalen aktivt sorterar pojkar och flickor. Könssegregation beskrivs som en i stort sett heltäckande förklaring till att pojkar slåss och flickor sitter i hörn och leker med dockor.

Det är klart att det finns flickor som gillar vapen och hellre leker med bilar än dockor, och det finns pojkar som älskar familjerollslekar. Men de flesta som har barn vet att det i princip inte går att tvinga fram den ena eller den andra inriktningen. I alla fall inte med mindre än aga och hot, som i den gamla världen, med allt vad det ledde till av sängvätning och neuroser. (En manlig kollega berättade att han i sitt barndomshem, där leksaksvapen var förbjudna, knaprade ut formen av en pistol ur knäckebröd för att ha något att skjuta med.) Därför ställer jag mig mycket frågande till om personalen på en modern förskola, som uppenbarligen inte tillämpar aga, i massiv omfattning skulle lyckas med detta trick.

/.../

Det är omöjligt för en tänkande människa som tror på demokrati att inte vara feminist. Patriarkala maktstrukturer måste brytas ner och försvinna. Det är det självklara. Det som är mindre självklart är hur mycket detta förändrar oss som könsvarelser. Kan det inte vara så att mycket av det manliga beteende som skär sig mot ett modernt jämlikt samhälle och som likhetsfeminismen menar är helt och hållet inlärt istället är något pojkar och män omsorgsfullt behöver träna bort? Är vi säkra på att hälften av förskolelärarna kommer att vara män i en framtida värld där livsvalen är helt könsneutrala? Att hälften av bilmekanikerna kommer att vara kvinnor? Jag är inte övertygad om det. Kommer det alltid att vara möjligt att fördöma könsskillnader i livsval som är lite för stora för att hänföras till slumpen som orsakade av strukturell indoktrinering? Jag hoppas inte det.

Ny teaser: Om brott och våld

Vardagsvåld för 400 år sedan, som Adriaen Brower såg det.     Ill: Wikimedia

Här nedan kan du läsa ännu en teaser ur min nya bok, denna gång om brott, straff och våld. I avsnittet finns också ett resonemang om möjligheten att upprätthålla en skarp rättslig linje mellan alkohol och alla andra droger.

I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Den finns också sök- och köpbar på svenska nätbokhandlar. Om köpfunktionen i högerspalten inte funkar finns en alternativ länk dit här.

Längre ned hittar du de två första smakproven ur boken, ett om pengar samt inledningskapitlet. Ge gärna feedback i kommentarsfälten. Fler utdrag kommer.



Utdrag ur ”Toleranströskel”

Att kalla de kriminella uppgörelserna i Sverige med sina drygt tio mord om året för maffiavåld blir nästan larvigt i relation till situationen i Mexiko, som just nu framstår som ett slags brottslighetens ragnarök. Inte ens där har våldet emellertid (än så länge) spritt sig till alla delar av samhället, vare sig geografiskt eller socialt. Det är koncentrerat till vissa delstater och städer, och det äger huvudsakligen rum i kriminella kretsar i, även om korruption löser upp gränserna mellan brottssyndikat, polis och militär.

Hur kan man förstå att hundratusentals män i ett så relativt välutvecklat land på så kort tid kan dras ner i en sådan atavistisk terror- och hämndspiral fullkomligt utan värdiga utvägar? Det handlar förvisso om stora knarkpengar (vilket jag återkommer till), och klyftorna är stora. Länder med djup fattigdom intill glänsande rikedom tenderar att vara de våldsammaste. Sydafrika är ett annat exempel. Men en sådan blodsvåg mitt under ett i övrigt fördelaktigt utvecklingsskede? Finns det kulturella förklaringar? Passerar Mexiko i dag det stadium där USA befann sig under sin tidigare maffiaepok?

Något lättare att begripa är att det kriminella våldet ökar i Mexikos centralamerikanska grannländer i söder. Mordfrekvensen i El Salvador, Honduras och Guatemala (liksom i Venezuela och Colombia) är faktiskt avsevärt högre än i Mexiko. Där är fattigdomen mer utbredd och samhällsstrukturerna torftigare, och de långvariga väpnade konflikter som avslutades under 1990-talet lämnade efter sig mängder av vapen och sönderrivna själar.

Gemensamt för den uppblossande våldsbrottsligheten i hela Latinamerika är just att den sammanfaller med demokratins genombrott och de auktoritära regimernas borttynande. Grundförutsättningarna liknar därvidlag den jugoslaviska tryck-kokaren. Balkan exploderade i inbördeskrig när locket lyftes av efter Tito. I Latinamerika, där krigen i stället pågick under diktaturernas era och de sociala orättvisorna är tydligare, kanaliseras sannolikt arga unga mäns våldsdrift nu in i gängbrottslighet. I det mexikanska fallet fanns inte inbördeskriget, men det halvdiktatoriska styre som rådde i 70 år vilade på den korruption och de oheliga allianser som nu, under konvulsioner, sätts i fråga.

I delar av den muslimska världen återfinns våldsmaximum i stället i extremistiska rörelser med religiösa emblem. I djupt fattiga länder som Afghanistan och Pakistan kan ännu tämligen stora skaror av unga män med dystra förväntningar på livet dras in i talibanernas förvridna men samtidig enkla värld av strikta roller, ära, underkastelse och Blut und Boden. I länder som nått längre handlar det mer om marginaliserade terrorgrupperingar.

I grund och botten härrör våldet ur samma rädsla och samma upplevelse av kringrändhet och orättvis behandling från omvärlden. I en värld med fler demokratier, färre krig och allt starkare band mellan olika folkgrupper kommer våldsverkarna efter hand att ha mer gemensamt med varandra än med andra individer i deras egen geografiska hemvist. Under den arabiska våren 2011 rapporterades att schejkstyret i Förenade arabemiraten ville köpa legosoldater för att förhindra att de folkliga resningarna spred sig. Först i kön att signera ett avtal stod ett företag som rekryterar stridserfarna män från – Colombia.

Det förefaller alltså som om den typ av vardagsvåld som främst kan förekomma i det fördolda viker i takt med att samhällets dolda sfär krymper och den allmänna acceptansen för våld minskar. Samtidigt kan en mer spektakulär våldsform blossa upp, utövad på gator och torg av lika självupptagna som själsligt skadade män som utnyttjar gränslösheten för egna syften, för att ta men inte ge, som känner obehag inför ett allomfamnande samhälle och krampaktigt söker återskapa begränsade kollektiv att identifiera sig med och sortera världen genom.

Så vilken är fantasivåldets roll i detta? Ingen spekulerar väl över att dataspel skulle generera terrordåd i Pakistan. Frågan är om det kan påverka, säg, antalet beställningsmord i ett land som Sverige. Det har forskats fram hyllmeter av rapporter om vad våldskonsumtionen gör med oss. Förhärdas vi eller renas vi? Det råder ingen större oenighet om att människor som redan från början är våldsbenägna på grund av en eller annan psykisk disposition kan eggas till brutalitet mot sina medmänniskor av blodiga scener. Skolskjutningar har utlösts av sådana inspirationskällor – och inte minst har skolmassmördarna inspirerat varandra. Så här säger den massakerdömde Tommy Zethraeus i ett polisavlyssnat samtal på Hallanstalten, enligt Lasse Wierups och Matti Larssons bok ”Svensk maffia”: ”Och sen ska vi bara gå in en morgon och lägga ett örngott över huvudet på han och dra ut honom i allrummet och bara slå sönder honom. Så jävla skönt alltså. / … / Han ska se ut som den där killen i ’Fight Club’. Den ljushåriga.” Det här Copy Cat-fenomenet är inte nytt. Det är känt åtminstone sedan den påstådda självmordsvågen efter Goethes ”Den unge Werthers lidanden” på 1770-talet.

Hade Tommy Zethraeus spelat för mycket våldsamma dataspel eller – kanske troligare på den tiden – sett för många blodiga filmer? Är medieutbudet under de senaste decennierna huvudskälet till 2000-talets svenska gängkrig? Tills någon har rett ut sambanden föreställer jag mig att ett mycket brett samhällsfenomen också borde få tämligen breda effekter. I det här fallet borde effekterna sålunda bli ett tilltagande allmänt våld snarare än ett tilltagande specifikt våld. Men min slutsats är alltså en helt annan, nämligen att utbudet av fiktivt våld ökar samtidigt som både förekomsten av och acceptansen för det verkliga våldet generellt minskar.

Detta är inte helt olikt vad som händer med nationalismen när nationerna tappar sin mening: den flyttar in på sportarenorna. En värld där våld och nationalism i allt väsentligt lever kvar som underhållning är kanske inte det sämsta.

Ny teaser: Om pengar och prylar

Beer, anyone?                                                                        Foto: Wikimedia

Här nedan kan du läsa ännu en teaser ur min nya bok, denna gång om prylsamhället och pengarna. En central tes i avsnittet är att fasta värden aldrig funnits, men att det först nu börjar bli uppenbart.

I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Den finns också sök- och köpbar på svenska nätbokhandlar. Om köpfunktionen i högerspalten inte funkar finns en alternativ länk dit här.

Längre ned hittar du det första smakprovet ur boken, inledningskapitlet. Ge gärna feedback i kommentarsfälten. Fler utdrag kommer.

Utdrag ur avsnittet ”Privatmarxism”

”Fri vilja?” funderade en vän vid ett barbord. ”Det är inte så enkelt, inte när alla andra vill ha plasma-tv och talar om det, och särskilt inte när man har barn. Jag hoppades lite på finanskrisen, på att konsumtionshysterin nu skulle börja avta lite. Men det hände ingenting.”

Under en USA-resa i mitten av 1980-talet gjorde jag mig lustig över de färdigskivade brödlimporna i de dygnet runt-öppna stor-marknaderna. Orkade inte amerikanerna ens skiva sitt bröd själv? Jag tyckte det var en patetisk eftergift åt kommersen. Några år senare skrattade jag och min fru lite europeiskt nedlåtande åt de drygt 80 senapssorter som bredde ut sig över en hylla i en livsmedelshall i New Orleans.

Häromsistens räknade vi till 65 sorters senap på Ica Kvantum i Nacka. I dag finns knappt några oskivade limpor i de svenska butikerna. Kanske tycker någon fortfarande att det är en patetisk eftergift för de kommersiella krafterna, men själv är jag glad att jag slipper ägna extra minuter åt att skära alldeles för tjocka och sneda skivor till frukostmackorna.

Brödet är förstås bara ett av tusentals exempel på hur kommersiellt drivna förändringar i USA:s konsumtionsmönster flyttat över Atlanten. Att förfasa sig över McDonalds- och Seven Eleven-invasionen är inte särskilt originellt. När det gäller den förstnämnda kedjan brukar jag själv instämma i skället, eftersom jag tycker att dess utbud är sämre än nästa all annan snabbmat, men det är ett uttryck för tycke och smak, inte en principiell invändning. När det gäller den sistnämnda applåderar jag den höjda servicenivån. Var fanns Pressbyrån förut när man behövde den? Från svenskt perspektiv är ett intressant exempel kafébranschen, där alla som rest de senaste åren vet att amerikanska Starbuck’s brett ut sig snart sagt överallt utom i Sverige (först 2010 fick firman ett svenskt brofäste). Här har en rad självständiga fikakedjor vuxit upp, som haft liknande koncept och visat sig så bra att det inte riktigt funnits behov av den amerikanska varianten.

En annan företeelse jag stötte på för första gången under den där USA-vistelsen på 1980-talet var konsumtion som fritidsaktivitet. Planlösa inköp, alltså. Min lägenhetsvärdinna förklarade en helg att hon och en väninna skulle ”go shopping”, och hon tittade oförstående på mig när jag undrade vad hon tänkte köpa. Med lite distans kan jag i dag se att detta möjligen inte är mer omoraliskt än att ge sig ut på stan för att äta en god lördagsmiddag utan att på förhand ha bestämt vad man ska inta eller hur dyr restaurang man ska besöka. Att äta, dvs konsumera tillagade livsmedel, upplevs i Europa som mer etiskt försvarbart än att konsumera prylar, oavsett hur miljövidrigt matvarorna transporterats eller anrättats. Det konsumtionsinriktade USA:s moralsystem sorterar inte världen riktigt på det sättet.

De amerikanska ”Eat All You Want”-bufféerna har också kommit hit, om än inte till de närmast oanständigt låga priser som innebär att man på vissa kedjor för en femtiolapp kan sätta i sig flera dagars kaloriintag. Men de finns, och den som är medveten om vad som är bra har alla möjligheter att plocka till sig en välbalanserad måltid. Men sedan gäller det att dra i kopplet. Hantera överflödet och valfriheten. ”Det är därhän vi måste komma, att få den känslomässiga medvetenheten om att det här är något vi dör av om i inte lär oss att hantera det”, har fetmaläkaren Claude Marcus sagt.

***

Den där osentimentala amerikanska hållningen till handelns krafter, att bejaka ett system där ens plånbok belönar eller straffar nya varor och tjänster som lanseras, har alltså fått fäste även här i välfärdsstaternas Europa. Vi vet vad vi uppskattar med våra trygghetssystem, och vi vet att skatter kan göra gott. Sverige är ett bra exempel på att en transatlantisk syntes är möjlig. Jag tror inte att vi kommer att kasta ut barnet med badvattnet.

Oavsett varifrån influenserna kommit är poängen att vår vardag har kommersialiserats alltmer på samma gång som vi fått alltmer pengar att röra oss med och produktivitetsökningen gjort varor och tjänster allt billigare. Det är nu möjligt för enskilda med normala inkomster att med sin egen ekonomi styra sina livsval på ett helt annat sätt än när välfärdsbygget inleddes, vilket skedde i en tid då det offentligas synliga hand var helt avgörande för stora gruppers chanser att få en dräglig tillvaro och ett värdigt deltagande i samhället.

***

1900-talet gav världen ärr av alltför många experiment med ideologier där det inte fanns något val. Valfrihet höjer livskvaliteten för dem som får den. Men nog finns det en gräns? Vilken är kvalitetsförbättringen i att kunna välja på 65 sorters senap och inte 60? Den genomsnittliga amerikanska livsmedelshallen, eller ska vi säga hangaren, har i dag 49.000 artiklar. Det är fem gånger fler än 1975.

The Economist berättar om ett experiment som genomfördes i en livsmedelsaffär i Kalifornien. Först satte man upp ett stånd där 24 sorters sylt presenterades, och därefter ett stånd med bara sex sorter. Det visade sig att fler visserligen stannade och provsmakade vid ståndet med 24 sorter, men en betydligt större andel halade fram plånboken och köpte verkligen en burk vid det måttfullare ståndet. Samma resultat nåddes när man testade med pennor och choklad. Ett alltför stort val kan sänka motivationen, konstaterade forskarna.

Valfrihet ska ge frihet att välja, men det tycks finnas en punkt bortom vilken den ansträngning som krävs för att ta till sig ytterligare information är så stor att valexcessen ”inte längre befriar utan handikappar. Den kan rent av sägas tyrannisera”, skriver Barry Schwartz i ”The Paradox of Choice”. ”Det faktum att viss valfrihet är bra betyder inte nödvändigtvis att ännu mer val är ännu bättre”

Intuitivt är den slutsatsen inte särskilt banbrytande. I den mån man kan utgå ifrån att människor är självständiga varelser borde här finnas en inbyggd spärr mot ett utbud som närmar sig syndafloden. Den del av marknaden som hanterar masskonsumtion har också börjat dra öronen åt sig och marknadsför oftare förbättringar och livsstilsmarkörer snarare än ett större utbud. För alla dem som ägnar hela arbetsdagar vid en skärm med konstant tillträde till internet, dvs till världen och mänskligheten, finns numera en programvara som  utestänger en från nätet i upp till åtta timmar, så att man ska kunna arbeta kreativt och koncentrerat utan risk att frestas av myllret därute. Ett slags alkolås för datorarbetaren. Typiskt nog heter programmet Freedom.

Samtidigt går det knappast att se att marknadens totala mångfald rullas tillbaka. Förklaringen är det som Chris Anderson kallar ”The Long Tail”, dvs att dagens lättillgänglighet möjliggör en mikromarknad för vartenda obskyrt intresse – från Star Wars-robotar i naturlig storlek till tibetanska bönerullar. Eftersom vi är gruppvarelser har ändå inte den här ”långa svansen” satt punkt för megahittarna. Tvärtom. Hollywoods största succéer slår nya rekord, alla vill ha ett visst datorföretags smartphone och en chockerande stor andel av befolkningen vill fortfarande låta några få modejättar bestämma vad de ska ha på sig.

Prylutbudet är bara en aspekt av den makalösa mängd information vi som lever på jorden i dag hanterar. Så sent som för 30-40 år sedan var valmöjligheterna avsevärt mindre. Den som förr hamnade i livskris på grund av en plötslig insikt om att karriärsstegen stod rest mot fel vägg eller att man valt fel kärleksväg fick i regel bita ihop och lunka vidare. Alternativen fanns inte.

I dag vittnar terapeuter om att klienter i motsvarande kris i stället paralyseras av de valmöjligheter de har. Det är ett pris vi betalar för något som vi i grund och botten eftersträvat. Trots allt är vår anpassningsförmåga kolossal. För dem som fötts in i informationssamhället är massutbudet det naturliga. De lär sig vad som är värt att uppehålla sig vid och vad som snabbt kan skannas över. Se hur kvicksilversnabbt tolvåringar kommunicerar på sina mobiler och datorer, och se hur de oförfärat zappar igenom trettio kanaler innan de bestämmer sig.

Inför all denna valfrihet ställs vi alltså inför metavalet om vi vill bli viljelösa Lena Ackebo-figurer dränkta i saker vi aldrig bett om eller höja oss över detta, avstå det meningslösa och bara ta till oss det vi har glädje av.

Nya boken är här!

Nu är min nya bok ute, publicerad via Publit. I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Inklusive frakt blir priset 129 kronor. Den kommer också att finnas sök- och köpbar på alla svenska boksajter. Tanken är att även publicera den som e-bok.

(OBS: Det verkar som om köpfunktionen i högerspalten inte funkat för alla. Här finns en alternativ länk dit.)

Du får ett smakprov i inlägget nedan i form av bokens inledningskapitel. Jag uppskattar om du vill ge feedback till innehållet i kommentarsfältet – antingen utifrån detta korta avsnitt eller utifrån hela boken. Fler smakprov kommer. Och, som jag skriver i förordet:

”Boken gör inte anspråk på att beskriva varje aspekt av ett närmast outtömligt ämne. Snarare är den en början. Förhoppningsvis kan den bli det också i bokstavlig mening. Du som läser och tycker: Gå gärna in på min blogg på bollingsbok.se (länkar hit) och berätta vilka reflektioner du gör, vad du skulle vilja ändra på, hur du skulle vilja komplettera eller gå vidare. I den digitala världen är en bok aldrig färdig.”