Colombia, känslor och att välja ”rätt” vinkel

Jag har i olika sammanhang framhållit Colombia som ett land som, förmodligen till mångas förvåning, framöver kommer att framstå som en latinamerikansk tigerekonomi.

Allt är naturligtvis relativt. Fortfarande är 45 procent av colombianerna fattiga, och BNP per capita är lägre än i Brasilien eller Mexiko. Men med tanke på hur landet haft våldet i sitt blodomlopp ända sedan ”La Violencia” på 1940- och 1950-talen och följaktligen genom decennierna skildrats främst som ett träsk av kokain- och gerillakrig är det ändå anmärkningsvärt att landet intar en position strax under dessa latinamerikanska stormakter.

Var och en som besöker landet kan konstatera att mycket av infrastruktur, administration och ekonomi fungerar bättre än i många grannländer. Under Alvaro Uribes åttaåriga presidenttid har dessutom äntligen säkerhetsläget förbättrats avsevärt.

Jag tog mig före att ha detta perspektiv i en DN-artikel inför första omgången i det colombianska presidentvalet. Utgångspunkten var att de flesta läsare knappt vet något annat om landet än inbördeskriget och knarkvåldet. Därför lade jag tonvikten på styrkorna och de hoppfulla aspekterna, även om det otvetydiga eländet fanns med.

Det finns en grupp mycket aktiva människor som följer det som skrivs om Colombia. Ofta är det samma personer som följer Hugo Chávez Venezuela. Känslorna svallar höga, vilket jag blev varse i min mejlbox. Av några läsare fick jag mina fiskar varma: Hur kunde jag beskriva landet på det här glättiga sättet, hur kunde jag knappt nämna Uriberegimens svaga respekt för mänskliga rättigheter och arméns mord på oskyldiga, hur kunde jag dölja fattigdomen? Min text hånades och dömdes ut som ett beställningsjobb från colombianska ambassaden.

Jag funderade mycket på vad det var för förgripligheter jag kunde gjort mig skyldig till. Några formuleringar var onekligen tvivelaktiga, eftersom de saknade tillräcklig saklig grund, särskilt en mening om Uribes ”hederliga framtoning”, och jag gjorde några justeringar i texten. Samtidigt skrev jag ett långt svarsbrev till de tre som skrivit seriösa mejl till mig, där jag förklarade min utgångspunkt. De blev en aning förvånade och tackade, men vidhöll huvuddelen av sin kritik.

Läsarkommentarer får man då och då som journalist på en stor dagstidning. Att jag reagerade så starkt på reaktionerna denna gång beror förstås på att jag bryr mig väldigt mycket om Colombia.

Förmodligen stämmer det som en kollega sade till mig – en reporter som skrivit mycket om Israel-Palestinakonflikten och flyktingar och brukar få sin meljkorg full av hatbrev: ”De som skäller på dig nu är kanske sådana du skulle vilja vara kompis med, medan jag betackar mig för de flesta åsikter som skickas till mig”.

Sant. Det här är personer som enligt traditionell indelning brukar definieras som vänster, men som framför allt skulle betrakta sig som kämpar mot fattigdom och förtryck. Vem vill – eller vågar – vara fiende med en grupp med så hedervärda åsikter? Hade jag skrivit en mediedramaturgiskt okontroversiell text om korruptionen, våldet och kritiken mot regimen hade jag fått några klagobrev från ambassaden och från en eller annan colombian som tröttnat på eländesskildringarna av hennes land. Sådana reaktioner hade varit en barnlek att avfärda, kan jag försäkra.

Det vore ungefär detsamma som att framställa den israelisk-palestinska konflikten som en av världens blodigaste, vilket den långt ifrån är. Ingen på den ”goda” sidan skulle reagera (men hela den israeliska dementiapparaten, förstås).

Hur gick det då i själva valet?

Colombianerna är stolta över att ha upplevt den öppnaste och seriösaste valrörelsen i sitt lands historia. Röstköp förekom, liksom tidigare, men det kan inte förklara Uribe-uppföljaren Juan Manuel Santos stora seger över den uppfriskande obefläckade uppstickaren Mockus. Å andra sidan dök Mockus och hans gröna parti upp för bara några månader sedan – och knep likväl 27 procent av rösterna.

Miljoner människor i Colombias grannländer borde vara avundsjuka på en (någorlunda) fungerande demokrati, tycker Foreign Policy-redaktören Moisés Naim i en ledarkrönika i El País.

Till strid mot det hjärndöda partisystemet

Salig Odd Engström (S) var en sann visionär. Han var före sin tid, lite väl före kanske. Ett exempel på det är att han redan någon gång på nittiotalet förutspådde partisystemets död inom fem år. Det visade ju sig vara en ordentligt felställd prognos i tid. Jag är dock säker på att politiken färdas i den riktningen, och förr eller senare får Odd rätt.

Motsatsen vore faktiskt vansinne. I en demokrati går politiska beslut ut på att utveckla samhället i en riktning som majoriteten känner sig till freds med. Därför måste helt enkelt politiken konvergera. Och det är precis vad den gör

Den mest konkreta skillnaden mellan blocken i dag är på vilka nivåer man ska lägga olika transfereringssystem och om inkomstskatten ska upp eller ner med några procentenheter. Hur dramatiskt är det?

Partierna börjar bli som lagen i de allt hårdare professionaliserade stora europeiska fotbollsligorna. Katalaners hjärtan bultar för FC Barcelona och Madridbors för Real Madrid, men det är snart bara klubbnamnen som går att koppla samman lagen med de städer de sägs företräda. En fjärdedel av spelarna i Chelsea är engelsmän. En enda av Manchester Uniteds spelare är född i Manchester.

Partierna lånar från konkurrerande partier och ideologier skamlöst in idéer och lösningar som visat sig fungera, medan de i retoriken utåt får det att framstå som om klasskampen eller klyftorna mellan blocken eller hotet om skattechock är större än någonsin. Om Moderaterna är Madrid är Socialdemokraterna Barcelona, båda fyllda med idéer från andra politiska klubbar.

Som Niklas Ekdal skrev i en insiktsfull debattartikel för någon månad sedan: "Detta är dårarnas paradis, för blockpolitiken har aldrig varit mer förljugen och destruktiv än nu."

Mitt politiska dream team skulle bestå av kloka pragmatiska politiker som ser till samhällets bästa och lägger prestige och ideologiska skygglappar i källarförrådet – och vilka det trots allt finns ganska gott om i det här landet.

Nedan följer min lista, så som jag har kunnat sätta samman den på volley. Fyra sossar, tre moderater, tre folkpartister, tre miljöpartister, två vänsterpartister, två centerpartister och två kristdemokrater. Nitton personer ska rimligen kunna utgöra en regering i ett halvlitet land. Det är inte nitton svenska Barack Obama, förvisso, men det är dugliga och resultatinriktade politiker som jag är säker på skulle kunna fatta gemensamma beslut kring ett ovalt bord i Rosenbad.

Som alla listor kommer den att väcka protester. Kom med alternativ! Men kom ihåg: det måste vara samarbetsinriktade pragmatiker.

1. Ilija Batljan (S)
2. Anders Borg (M)
3. Lars Bäckström (V)
4. Andreas Carlgren (C)
5. Gunilla Carlsson (M)
6. Lena Ek (C)
7. Jan Eliasson (S)
8. Peter Eriksson (MP)
9. Göran Färm (S)
10.Stig Henriksson (V)
11.Göran Lennmarker (M)
12.Cecilia Malmström (FP)
13.Birgitta Ohlsson (FP)
14.Marit Paulsen (FP)
15.Alf Svensson (KD)
16.Karin Svensson Smith (MP, fd V)
17.Mikaela Valtersson (MP)
18.Margot Wallström (S)
19.Anders Wijkman (KD)

I Afrikas tid

Dagens Nyheter bjuder på en lysande Afrikasatsning VM-startdagen den 11 juni. Särskilt Ekonomidelen innehåller de där texterna som behövs för att balansera den efterhängsna dystra bilden av Afrika: kontinenten har klarat sig igenom finanskrisen klart bättre än väntat, och många av länderna står nu inför stora möjligheter att lyfta.

Det som slagit igenom är till stora delar ett mer osentimentalt närmande till världens finans- och varumarknader. Allt fler afrikanska länder kreditvärderas av Moody’s och andra internationella värderingsinstitut, vilket ger tillträde till de stora lånepengarna: pengar som måste betalas tillbaka och därför ställer krav på planering och investering. Vilket inte bistånd gör.

Och det är själva poängen i den zambiskfödda ekonomen Dambisa Moyos rätt kontroversiella men tänkvärda bok ”Dead Aid”, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Den borde vara obligatorisk läsning för biståndsarbetare och politiker som arbetar med biståndsfrågor.

Boken är förvisso inte invändningsfri. Den innehåller delvis störande upprepningar och en och annan truism. Icke desto mindre känner man sig efteråt tämligen övertygad om att biståndets väg har lett åt fel håll för Afrikas del.

Det är väldigt svårt att förklara bort det faktum att kontinenten har hamnat i världens ekonomiska bakvatten trots att lejonparten av världens bistånd riktats dit de senaste decennierna. Eller att de länder som trots allt kämpat sig över vattenytan och börjat få i sig livgivande syre är de länder som valt marknadsvägen och skruvat ner biståndsberoendet (som Botswana).

I det outsinliga biståndsflödets spår följer alltför ofta korruption och dåligt styre. Moyo menar att Robert Mugabe aldrig kunnat sitta kvar och bromsa Zimbabwes utveckling så här länge utan bistånd. Det är ord och inga visor. Samtidigt är det fullständigt självklart att ge akut bistånd för att lindra nöd vid hunger- och naturkatastrofer. Något annat påstår heller inte Dambisa Moyo.

Framställningen avrundas med ett underbart afrikanskt ordspråk: ”Den bästa tiden att plantera ett träd var för 20 år sedan. Den näst bästa tiden är nu.” Det är aldrig för sent att sluta göra fel och börja göra rätt.

Och just nu spinner alla av förtjusning över att fotbolls-VM för första gången arrangeras i Afrika. Med all rätt. Grädden på majsgröten vore förstås att ett afrikanskt lag dessutom äntligen fick briljera sig fram igenom turneringen. Gary Lineker beskrev en gång fotboll som ett spel där 22 man jagar en boll i 90 minuter, och i slutet vinner Tyskland. Det kommer de inte att göra den här gången (även om jag faktiskt unnar detta allt klokare europeiska land framgångar).

Mitt hjärta säger följande: Tyskarna stannar i semin. Finalen kommer att spelas mellan Spanien och Elfenbenskusten. Det är en formidabel moralisk seger för det misshandlade Afrika, världens mitt. Fast till slut vinner ändå spanjorerna. Jag har redan den rödgula matchtröjan på mig.

Oljekatastrofperspektiv

Det har varit två, säger två, ämnen den här veckan, inte tu tal om saken. Om jag nu ska börja med följderna av stormningen av Gazakonvojen är det fint att konstatera att The Economist verkar ha läst min blogg. I fredagens nummer, som rubriceras ”Israel’s siege mentality”, skriver tidningen om hur Israel fortfarande ser sig som en David i kamp mot en hoper Goliat-jättar, vilket hotar bli förödande. Nå, min reflektion var kanske inte alldeles originell. Och kanske var den brittiska tidskriften trots allt något mer vältalig;). Men ändå.

Därifrån till oljan. Utsläppet i Mexikanska golfen är verkligen ett osedvanligt sorgligt miljöbakslag, och det känns väl inte riktigt lämpligt att hävda att det inte kommer att bli så allvarligt som många tror i dag, när det är som mest otäckt och spektakulärt. Åtminstone inte ännu, trots att den senaste BP-åtgärden verkar börja ge effekt. Det är för tidigt för alla former av summeringar.

”Men”, säger du, ”du antyder ju saker. Speak out”.

Jo, vad jag ville förmedla var bara insikten att ett utsläpp från en oljekälla i havet inte per definition måste vara havets undergång.

För det första sker utsläppet i ett varmt hav, vilket alltid är bättre än i ett kallt. Nedbrytningsprocesserna går snabbare. Världens hittills värsta utsläpp skedde under Kuwaitkriget i Persiska viken – på ungefär samma bereddgrad som Mexikanska golfen. Mängderna olja där var obegripligt stora – över en halv miljon ton. Tre år efteråt kunde forskare till sin stora förvåning konstatera att det nästan inte fanns några spår kvar av utsläppen.

För det andra kan spillmängderna från ”Deepwater Horizon” av allt att döma inte på långa vägar nå dem i Persiska viken-spillet 1991. Inte heller kan de nå det näst största kända spillet, läckan från Mexikanska golfen-källan ”Ixtoc 1” 1979–1980 (452.000 ton). Och inte heller det tredje, en tankerolycka utanför Trinidad och Tobago 1979 (295.000 ton).

Om man räknar med 20.000 fat olja per dag från det pågående spillet, vilket är relativt högt räknat bland de antaganden som är i svang, skulle det bli 260.000 ton på tre månader, den tid det väntas ta att borra de avlastningsrör som ska få slut på problemet. Det skulle placera denna läcka på plats fyra. Då tar man alltså inte hänsyn till möjligheten att BP från och med nu lyckas begränsa läckan.

För det tredje ligger det faktiskt någonting i det utskällda uttalande som BP-chefen Tony Hayward gjorde i The Guardian – ungefär: det kan inte bli så farligt, eftersom havet är så stort (men det är naturligtvis vansinnigt att BP-chefen säger en sådan sak; om det ska sägas bör det vara av någon oberoende expert). De nämnda tidigare jätteutsläppen säger något om sanningshalten, liksom en annan rätt okänd företeelse: de naturliga oljeläckagen.

Råoljan är trots allt naturlig (vilket inte betyder att den är bra). De årliga naturliga läckagen från havsbottnarnas oljefickor är betydligt större än de som människan orsakar. Bara i Mexikanska golfen sipprar årligen 140.000 ton ut, en mängd ”Deepwater Horizon” troligen ännu inte nått.

Den stora skillnaden, ska sägas, är att de naturliga utsläppen pyser ut från hundratals håligheter i så små mängder att havet och mikroberna utan vidare kan ta hand om dem (även om tjärklumpar i liten mängd då och då når stränder). Det pågående utsläppet måste människan göra allt för att begränsa, förstås. Men till slut kommer även denna olja att dunsta, sedimenteras och konsumeras av mikroorganismer.


... för övrigt fylldes Ekonyheterna klockan nio i morse av idel positiva inslag, vilket var så ovanligt och trevligt att jag måste återge dem: 1. Israel kan komma att lätta på Gazablockaden (vilket skulle ge Hamas ett svagare raison d’etre, min anm.) 2. En enda stråldos kan räcka för att häva bröstcancer, om den görs i samband med operation, vilket minskar risken för skador på andra organ. 3.BP pumpar långsamt upp en allt större andel av oljan efter den senaste åtgärden. 4. Bangladesh öppnar åter Facebook efter sin tidigare nedsläckning.

Låt inte Israels missgrepp bli en stekt sparv i Hamas mun

Nu går det att i någon mån bedöma vad den dödliga israeliska stormningen av ”Frihetsflottan” har lett till. Omvärldens protester har varit betydligt kraftigare än vad åtminstone jag väntade mig. Det är bara USA som vacklar – en besvikelse, kan man tycka, men ett stenhårt fördömande från Washington vore förmodligen detsamma som att säga farväl till de begynnande fredssamtalen för det närmaste året eller så.

I övrigt pekar världen finger mot Israel, och vi förväntar oss ånger, eller åtminstone skam. Det kommer vi inte att få från de hårdhudade israeliska politikerna och militärerna, som ser sig som både hotade och missförstådda (liksom sina palestinska antagonister, för övrigt). Men propagandaförlusten är otvetydig, och den speglas i en lika tydlig propagandaseger för Hamas i Gaza. Utan att ha behövt lyfta ett finger har islamisterna i ”världens största utomhusfängelse” fått sig en strategisk fördel till skänks.

Om trycket utifrån kan leda till en uppmjukning av blockaden och/eller nya samarbetsinviter mellan Hamas och Fatah är det en ganska häpnadsväckande effekt av en incident med nio döda, en effekt som inte ens uppnåddes av protesterna efter ett Gazakrig med 1.300 döda. Skälet är förstås att israelerna denna gång inte sköt mot palestinier utan mot medborgare från länder långt från konflikten – dessutom på internationellt vatten.

Kanske borde väst och Turkiet skämmas för att ha rutit mer denna gång än då. Det viktiga är ändå om konvojräden kan få goda processer att komma i gång. Och då får man hoppas att de innebär att även Hamas får vika ner sig och kompromissa. Jag vore inte bekväm med en utveckling där Gazas styresmän kan höja sin svansföring ännu mer.

De har valts av folket, förvisso. Det behöver inte betyda att de är rätt ledare för palestinierna (det är de inte). Economist berättar i sitt senaste nummer hur islamistpartiet är i fejd med FN:s administration i Gaza, vars chef John Ging (som för övrigt välkomnade ”Frihetsflottan” till landremsan) tagit som sin uppgift att erbjuda palestinska flyktingar en pluralistisk kultur. Bland annat har FN inrättat sommarläger, som blir allt populärare, och som lockar barn bort från moskéernas motsvarigheter, där barnen får recitera koranen och, skriver Economist, ”gerillaträna”. Hamas skulle gärna bli av med denna demoraliserande kraft, men är alltför beroende av nödhjälpen.