måndag 5 april 2010

Avlatsbrev eller livlina?

Från Kooperation utan gränser

Hur ska de fattigaste länderna bäst ta sig ur sin fattigdom? Är bistånd en nödvändig injektion? Är det kanske mest till för att döva de rika ländernas samvete? Eller är det rent av till skada för ländernas utveckling?

Biståndsfrågan har alltid varit debatterad, men frågan är om inte böckerna, artiklarna och debattinläggen i ämnet blivit fler. Många experter är kritiska. Men biståndet har inte minskat, och FN:s skamgräns på 0,7 procent av BNI är fortfarande ledstjärna bland många politiker som vill se sig som progressiva eller åtminstone internationalister.

Senast har "Kriskaravanen" av nederländska Linda Polman varit i svang. Polman skriver att hjälporganisationerna främjar, nästan tävlar om, eländesbilder, eftersom de måste motivera sin existens och sina anslag.

En annan bok som driver uppfattningen att bistånd varit mer till skada än nytta är Den vite mannens börda av förra Världsbanksekonomen William Easterly. Han visar att de länder som utvecklats mest inte är desamma som de som fått mest bistånd.

Det låter bestickande, men som en dansk biståndsforskare uttryckt saken: att vara säker på vad som är orsak och verkan här är lika lätt som att vara säker på att ens barn utvecklats bättre eller sämre om de gått i en annan skola.

Jag gjorde i helgen en nyhetsuppföljning på en debattartikel i DN om biståndet. De forna Sidacheferna Bo Göransson och Carl Tham gjorde slarvsylta av den nuvarande biståndsministern Gunilla Carlssons politik. De var bland annat upprörda över hennes ständiga tal om vikten av att utvärdera och kräva resultat. De var säkra på att Carlsson egentligen har som mål att avskaffa biståndet.

Utan att gå in för mycket på detaljer i övrigt (läs Göranssons och Thams artikel här och Carlssons svar i min uppföljning här) kan man säga att debattartikeln andades mycket ”det var bättre förr”, och ju förr desto bättre.

Bistånd kan med säkerhet vara till gagn i akuta skeden och för att häva det djupaste armodet. Men att en rik ska ge pengar till en fattig är och förblir en extremt svårhanterlig företeelse, där det nästan är omöjligt att inte styras av i sammanhanget destruktiva känslor som mindervärdeskomplex, samvetskval, avund, förakt och bitterhet.

Det kan inte finnas något bättre sätt för ett land att utvecklas än att ges samma villkor som andra. Rättvis handel och öppna gränser är kungsvägen.

En spännande kontakt jag hade i samband med biståndsjobbet var Hans Abrahamsson, lektor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet. Han instämde i handelshyllningarna, även om han såg mycket gott i traditionellt bistånd. Men det intressantaste han lade fram var en vision om ett slags global socialpolitik, som på lång sikt gör biståndet obsolet. Alltså fördelning där alla är med och beslutar, även mottagarna. Och han förutspår att en sådan faktiskt kommer.

Det är en tes som förstås naturligt läggs fram av en medlem i Attac – rörelsen som bildades för att propagera för en skatt på penningtransaktioner som ska användas till resursfördelning. Skälet är lika enkelt som klokt: jordens länder och folk blir alla alltmer ömsesidigt beroende.

Idén är egentligen inte så häpnadsväckande som den kan låta. Gemensamt styrd resursfördelning finns på regional nivå i EU. Först ut, tror Abrahamsson, blir ett slags globalt barnbidrag. Men det blir inte nästa vecka.

Slutligen några ord om ännu en bok, som jag fick tips om: den uppmärksammade (men som jag missat) ”Dead Aid” av den zambiska Oxfordekonomen Dambisa Moyo. Hon menar att bistånd kan behövas i vissa fall men att stora delar av det bistånd som gödslats över Afrika faktiskt bidragit till stagnation och korruption. Ansvaret för Afrikas utveckling har Afrikas regeringar, säger hon på det här seminariet.

Boken är beställd och betald, fattas bara annat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar