torsdag 23 september 2010

Ingen är enfärgad



Opinionskarta i DN den 17 maj 2007. Inte ens ett år efter allianssegern såg landet helrött ut.

När jag började rösta fanns det fem riksdagspartier. Nu finns det åtta. Varför får jag inte fördela min röst mellan två eller tre partier? Kan någon människa vara 100 procent moderat, socialdemokrat eller miljöpartist? Frågan är om ens partiarbetarna är det.

De kartor som brukar publiceras över ”ett delat Sverige” förstärker skillnaderna. Det ser helrött eller helblått ut. Men sanningen är att inte ens i en folkomröstning med två alternativ är enskilda väljare till hundra procent för eller emot, i alla fall inte om frågan rymmer komplexitet, som de EU-frågor vi fått ta ställning till.

I medlemskapsomröstningen 1994 blev Sverige som helhet för EU. I omvärldens ögon en färg för hela landet. Men vi vet att nästan hälften var emot (47 procent; 1 procent röstade blankt). Regionalt syntes att ja-övervikten fanns nästan helt i storstäder och i söder, medan resten av landet såg ut som ett nej-land. Fast så var det ju inte i detalj. Varje ja-distrikt hade en stor nej-minoritet och varje nej-distrikt en stor ja-minoritet. På individnivå var vi nog var och en i våra sinnen delade 70-30, 60-40 eller rent av 50-50. Men ändå var vi tvungna att göra ett digitalt val: ja eller nej. I den frågan är det självklart, men exemplet illustrerar bara att det sällan är så enkelt som det ser ut i nyhetsgrafiken.

De partitester som de senaste valen gått att göra på olika mediesajter visar en tämligen ärlig bild av vår inre åsiktsflora (lite beroende på vilka frågor som ställs, och hur). Testerna förbättrades enormt när de började visa procentuell fördelning mellan partierna. Tidigare blev resultatet ett enda parti, vilket liknar verkligheten men gjorde många besvikna.

Folkomröstningsexemplet liknar situationen i parlamentsval i Storbritannien eller USA med majoritetsval och få verkliga alternativ. I ett proportionellt system som vårt kan man ändå säga att det finns en möjlighet att välja ärligt även för dem som vacklar mellan de politiska ytterligheterna, nämligen på något av mittenpartierna. Med tanke på det höga valdeltagandet och att så få faktiskt röstar blankt är jag möjligen rätt ensam om att vilja kunna dela upp rösten.

Dessutom anar jag att det finns invändningar mot tanken på viktade eller fördelade röster. Själva röstningsproceduren skulle bli mer komplicerad. Man kan tänka sig att ett sådant valsystem skulle gynna småpartier, även extremistpartier, och göra det svårare att åstadkomma starka regeringar. Demokrati innebär ju inte bara att väljarna ska kunna utkräva ansvar utan att de styrande ska ha möjlighet att leverera också.

Det finns faktiskt valsystem med inslag av fördelning. Jag blev tipsad på Facebook om något som heter Single Transferable Vote, som bland annat tillämpas i Irland, Australien och en del andra engelskspråkiga länder. Av vad jag förstått går STV ut på att man får rangordna kandidater, oavsett vilka partier de tillhör.

STV-systemet verkar lite komplicerat. Kanske är det bra som det är i Sverige. Ett tag till. Men inför varje val kommer frustrationen tillbaka. Det känns om inte förnedrande så åtminstone grovt och onyanserat – lite sverigedemokratiskt, om man så vill – att man förväntas förenkla verkligheten så till den grad att enda partiprogram ska belönas med hela ens politiska makt.

Å andra sidan är det bara fyra år kvar till nästa möjlighet. Jag har inte svårt att förstå varför väljarkåren blir allt rörligare.

Vindlande väg till gul valsedel


Före valet lovade jag att på denna plats motivera mitt riksdagsval. Det är väl inte mer än rimligt, med tanke på inriktningen på den här bloggen. Så. Ungefär på följande vis masserade jag mina lätt plågade politiska hjärnceller:

Jag har sedan, säg, mitten av 1990-talet hittat det mesta av mitt ideologiska bagage hos Miljöpartiet och Folkpartiet. Jag är i vid mening liberal, men det är å andra sidan nästan alla svenska partier. Jag är också svag för nytänkande.

I utrikespolitiken är jag tämligen folkpartistisk. Eftersom jag är stark EU-vän hade inte MP varit ett möjligt val för mig om inte partiet ändrat sig i den frågan. (Jag förstod att de var på väg mot ett fotbyte när jag bevakade en kongress i Ronneby för några år sedan – språkrören var inte bekväma med den EU-negativa hållning som då fortfarande klubbades.)

Fast även i Miljöpartiet finns en internationalism, som jag gillar. Gröna partier i övriga Europa brukar tycka det är vettigt att delvis kanalisera denna internationalism genom EU. Om jag har någon idol i den moderna europeiska politiken är det Joschka Fischer, Tysklands gröna utrikesminister i Gerhard Schröders rödgröna regering, som började sin politiska bana som stenkastande demonstrant och senare kom att driva igenom tyska fredsbevarande trupper på Balkan. (Just nu noterar för övrigt De gröna i Tyskland rekordsiffror i opinionen, vilket de kan tacka en pågående kärnkraftsstrid för.)

Miljöpartiets vilja att på sikt avveckla det militära försvaret är sympatisk. De kräver det inte omedelbart utan ser en roll för fredsbevarande trupper. Paradoxalt nog köper jag samtidigt, dock med viss tvekan, FP:s vilja att gå med i Nato. Det finns i praktiken bara en försvarsallians i dag, och en framtida nedrustning kan förstås inte ske utan att Nato är med på noterna.

I den ekonomiska politiken kan jag köpa det mesta av godset från båda partierna. Marknadsekonomi med socialt ansvar. Det är ingen tillfällighet att alliansledaren Fredrik Reinfeldt pekat ut MP som tänkbar samarbetspartner när majoritetsförhållandena är oklara.

I miljö- och energipolitiken ligger jag någonstans mellan de båda partierna. Jag vill se modernare, hållbarare ekonomisk aktivitet. Samtidigt har jag svårt för de gröna samvetsmanipulatörer som tror att tillväxt i sig är skadligt och vill strypa flyg- och biltrafik snarare än förbättra den. Sådana finns i MP, men de har knappast stöd i den officiella politiken.

Ett beslut om att börja avveckla kärnkraften skulle få fart på framtidsalternativen. Det behöver inte gå så fort som MP vill, 10-12 år, men utan ett beslut blir trycket för litet på energieffektivisering och utveckling. Jag har ändå större tilltro än MP till att det under en övergångstid går att bygga rena kol- och oljekraftverk.

Också familje- och jämställdhetspolitiken är i grund och botten likartad i de båda partierna, men FP har inte vågat bestämma sig för en tredelad föräldraförsäkring, vilket är synd. Räknar man frågan om arbetstid hit kan jag tycka att MP:s långsiktiga vision om 30-timmarsvecka är lite naiv, eller i alla fall onödig (kan bli så i praktiken ändå), men friåret verkade faktiskt funka hyfsat när det fanns.

När jag satte mig att läsa igenom de båda partiernas program kände jag igen det mesta (annars hade jag haft problem) men blev påmind om några saker: MP har fortfarande för lite tilltro till vad som kan åstadkommas inom EU:s ram – med kraftfullt undantag för miljöfrågorna. Och de har en lite väl moralistisk anstrykning i vissa frågor.

FP har å sin sida målat in sig i ett alltför kärnkraftsvänligt hörn, vilket jag tycker är regressivt och trist. Partiet har på senare år också alltför ofta tagit fram batongen i skol- rätts och flyktingpolitiken. Skiftet har förstorats i medierna – synen på invandring är till exempel i grund och botten fortfarande mycket tolerant – men jag gillar inte den ändrade tonvikten.

Kommen så långt gjorde jag ett slutligt test.

Jag gjorde för andra gången SVT:s valkompass, som med sina 50 frågor kändes som det fullödigaste testet. Första gången blev det jämnt skägg mellan tre partier. Denna gång hade jag ambitionen att svara med färre ”ganska” och fler ”helt”. Det visade sig ge ett tydligare besked, vilket framgår av bilden ovan.

I det här riksdagsvalet fanns förstås tydligare än tidigare möjligheten att göra ett rent blockval. Med den utgångspunkten hade jag i princip kunnat välja alliansen.

Jag anser att alliansen gjort ett i huvudsak bra jobb med att tillvarata de flesta medborgares intressen. I det ligger förstås att försöka baxa in samhället på en väg mot större ekonomisk aktivitet och därmed större skatteintäkter för välfärdsinsatser. Det har de också gjort, men man kan definitivt kritisera delar i strategin. Ett par av dessa är de haltande lösningarna för arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Jag tycker precis som allianskritiker att förändringarna genomförts alltför okänsligt, men jag tror till skillnad från de flesta av dessa kritiker inte att problemen är olösliga med mindre än att man rullar tillbaka hela reformmattan.

Principen att ha sitt fokus på arbete snarare än bidrag stödjer jag, och det är lite svårbegripligt att Socialdemokraterna så ihärdigt har slagits för de arbetslösas och sjukas rättigheter och nästan helt lämnat tankeverksamheten när det gäller hur man ska utveckla ekonomin och arbetsmarknaden. Kanske beror det på att de är klämda mellan MP – det parti på den rödgröna kanten som har minst beröringsskräck inför privata initiativ och som faktiskt har en idé om hur Sverige kan växa ekonomiskt på ett sunt sätt i framtiden – och V, som fortfarande tror att den offentliga sektorn är mager som på 1960-talet och därför är det enda vettiga stället att skapa nya jobb på. Sossarna vågar inte riktigt riskera att tappa vänsterflanken, men egentligen vet de förstås att nya friska skattemedel bara kommer från en växande privat sektor.

Å andra sidan har alliansen inte heller presenterat några visioner utöver den ommöblering de redan inlett. Man kan visserligen argumentera för att den behöver några år till på sig för att sätta sig, men det krävs faktiskt lite mod att visa vad som ska komma sedan. Som statskunskapsprofessorn Leif Lewin skrivit: vilken är de borgerligas berättelse om Sverige?

Mycket har kretsat kring jobbskatteavdragen. Det är förmodligen bra för samhällsekonomin att inkomstskatterna har pressats ner, även om det är tveksamt om de behöver hyvlas ner ytterligare. De rödgröna hade ju också accepterat det mesta av förändringen. Det är inte på inkomster staten främst ska dra in pengar.

En säker och ekonomiskt mindre skadlig skattekälla är fastighetsskatten, som det var dumt att i det närmaste ta bort. Det var Kristdemokraternas fel – Anders Borg slet förmodligen sin hästsvans när Hägglund tvingade honom att slakta den mjölkkon. Till och med USA har högre fastighetsskatt än Sverige.

Förmögenhetsskatten, som är mer en moralisk markering än något samhällsekonomiskt klokt, behövs däremot inte. Där hade de rödgröna hoppat i galen tunna.

En bättre intäktskälla för den närmaste framtiden är höjd skatt på miljöskadlig energi – varför inte en fullt utvecklad grön skatteväxling, MP:s originalidé? (Fast om energiproduktionen utvecklas som det är tänkt ska ju den källan avta efter hand.)

Rutavdraget är en detalj, men jag tror att miljöpartisterna har betydligt lättare att se nyktert på den subventionen och dess för- och nackdelar, än S, som har blockerat sig. MP hade ju också ett eget förslag om en brett sänkt tjänstemoms. Det är förmodligen bättre.

I grund och botten är de praktiska skillnaderna mellan blocken mindre än de framställs, vilket jag brukar tjata om. En rödgrön regering skulle knappast ha ändrat på det som visat sig fungera bra och som de flesta svenskar tycks acceptera – lika lite som alliansen har gett sig på välfärdens älskade kärna, utan tvärtom omhuldat den.

Socialdemokraterna var det stora samlande partiet under en väldigt speciell epok i Sveriges historia. Befolkningen har det bättre i dag. Sammansättningen är annorlunda. Det betyder inte att man kan ge tusan i fortsatt kamp för att ge alla människor rättvisa villkor. Men det betyder att man måste inse att en sådan kamp kan föras med nya metoder och att problemen formuleras annorlunda. Om S inte ser det blir de ännu mindre. Den som samlar mitten blir stor. It’s as simple as that.

Tes plus antites ger syntes. Det har varit bra för Sverige att makten skiftat några gånger de senaste decennierna. Det har gett möjlighet till korrigeringar, samtidigt som oppositionen kunnat komma i kapp med tiden och samhällets mognad. Den insikten kan vara så god som någon att välja blockbyte. För egen del blev det i år ändå i huvudsak ett partival snarare än ett blockval. Att MP har tillhört det block som nu förlorade har mindre betydelse för mig. Men det känns spännande, och inte helt oväntat, att partiet är en tänkbar samarbetspartner för alliansen – en grön blåslampa mot alltför blå tendenser. En grönblå koalition har faktiskt förverkligats i Finland, där Maria Wetterstrands man Ville Niinistö är gruppledare för De gröna.

Det saknas inte heller MP-företrädare som önskar en friare roll för partiet. Vi får se hur det går, men jag skulle inte sätta mina pengar på att det rödgröna blocket överlever.

För tydlighets skull: Jo, det blev MP:s valsedel jag valde bakom den gröna skärmen.

onsdag 15 september 2010

Hungern minskar – men hur mycket ökade den?

Jag har i veckan varit involverad i en redaktionell satsning på FN:s millenniemål inför toppmötet nästa vecka. Det har varit stimulerande att grotta ner sig i ett favoritämne och dessutom få hantera fina reportage från världen.

Det viktigaste millenniemålet är en halvering av fattigdom och hunger, och jag refererade i en av mina artiklar till de braskande FAO-siffror som kom förra året om att finanskris och matkris orsakat en kraftig ökning av antalet hungrande, en ökning med inte mindre än 100 miljoner människor. Lagom till publiceringen presenterade FAO färska siffror över årets hungersnöd, och se: de 100 miljonerna hade försvunnit. Huvudorsakerna är, skriver FN-organet, ökad tillväxt i utvecklingsländerna och fallande matpriser.

Det var första gången på 15 år som antalet undernärda sjönk, och det är naturligtvis glädjande. Samtidigt gnager någonstans i bakhuvudet frågan hur pålitlig statistiken är. Kan ytterligare 100 miljoner hamna på rätt sida inom ett år om tillväxten håller i sig och matpriserna inte skenar? Med den takten klaras millenniemålet om hunger av i förtid. Eller är det egentligen färre som hungrar? Eller fler?

Nationalekonomen Stefan de Vylder, mångårig expert på utvecklingsländer, inte minst jordbruk, hör inte till dem som kommer med glädjekalkyler i onödan, men han har en skeptisk inställning till FAO. Så här sade han till mig i en intervju i fjol:

”Jag är lika upprörd som alla andra över att det finns folk som svälter, men man ska ha klart för sig att de som går ut med de här budskapen har ett övergripande intresse, och det är att få stöd för sin organisation.”

S&M, men utan sadomasochismen

Valrörelsen går in i slutfasen, och förenklingarna och överdrifterna börjar bli plågsamma. Varje tänkande person förstår ju att inget av blocken kommer att avvika från en allmän västeuropeisk välfärdsmodell med marknadsstomme.

Jag börjar förstå varför jag röstade blankt förra gången. Men jag tror inte jag ska göra det den här gången. Vad det än blir kommer jag nog dessvärre inte att känna entusiasm, men jag ska försöka peka med valsedeln. Och jag ska försöka formulera en motivering på denna plats efter valet.

I den sinnesstämningen var det med ett instämmande leende jag läste Niklas Ekdals och Rolf Alsings debattinlägg i DN i dag. De forna DN- och Aftonbladetcheferna argumenterade för en stor koalition mellan S och M om Sverigedemokraterna kommer in och blir vågmästare.

Detta för att de båda största partierna är de som ligger närmast varandra när det gäller pragmatisk modellering av samhället. De är de nya mittenpartierna. Tillsammans skulle de, med 60 procents väljarbas, kunna genomföra djärva reformer för en hållbar och dynamisk utveckling av jobb, tillväxt och välfärd. Samtidigt skulle det finnas en livaktig opposition i de övriga partierna, för det är där de tydliga vänster- och högeralternativen finns, menade de.

De flesta brukar i den rådande diskursen döma ut sådana tankar som förödande för demokratin. Nu handlade inlägget om den specifika situationen med SD som vågmästare i årets val. Men jag undrar om inte Ekdal och Alsing inom ett par mandatperioder på något sätt kommer att få rätt ändå, oaktat vågmästarpartier.

Dessutom vet de som läser den här bloggen att jag själv redan varit inne på liknande tankar (om än inte lika partipolitiskt genomarbetade).

tisdag 14 september 2010

Förr udda notis – i dag grund för kris


Hotet från den galna pastorn Terry Jones i Florida om att bränna koraner den 11 september gav skrämselhicka över världen. Nyheten spreds, som brukligt är nu för tiden, på nolltid till minsta by i Afghanistan, där man brände butiker i protest mot amerikaner i största allmänhet.

En vanlig slutsats var: Världen har blivit galen. Här är en annan slutsats: Världen har blivit smärtsamt medveten. Eller åtminstone närvarande.

Vad en knäppgök i en liten skitförsamling med 50 medlemmar hittar på får inte bara återverkningar på andra sidan jorden, utan sätter i gång politisk och diplomatisk aktivitet för att stoppa eller åtminstone dämpa effekterna av galenskaperna. Utrikesminister Hillary Clinton protesterade öppet. Vatikanen reagerade.

För 30 år sedan hade Jones idé nätt och jämnt nått över Atlanten och blivit en notis, därefter hade den dött. Ingen hade behövt ha någon åsikt om saken. Ingen hade behövt reflektera över hur kristna och muslimer bör förhålla sig till varandra, eller hur man bör hantera extremism. I dag kommer vi inte undan. Det är förstås jobbigt. Förhoppningsvis får det fler att ta ansvar.

Koranbålshotet var kopplat till det tänkta moskébygget nära Ground Zero, och jag måste säga att president Obama inte riktigt tog sitt ansvar när han svajade i frågan några veckor före Jonesaffären. Jag förstår inte varför han kände sig tvungen att mildra sitt skarpa uttalande om att muslimer precis som alla andra religiösa grupper i USA har rätt att bygga en gudstjänst där i enlighet med lokala föreskrifter.

Eller: jag förstår att det har med nationell opinion att göra. Det är ett stort dilemma för världens viktigaste ledare att han aldrig kan säga saker med hemmaadress utan att det återges också i resten av världen. Man kan tycka att han helt enkelt borde stå för vad han innerst inne tycker. Fast riktigt så enkelt fungerar det nog inte.

Det finns faktiskt en tendens att Obama i takt med att han tyngs av alltmer ansvar vågar ta ut svängarna allt mindre och försöker vara alla till lags. En sådan Reinfeldt-hållning kan ju vara ett framgångsrecept i ett balansälskande land som Sverige, men den går knappast hem i oneliner-paradiset i väster. Vilket kan avläsas i det fallande stödet för USA:s första svarta, alldeles nyss bejublade president. Passar han sig inte får han en ”flip-flop”-stämpel. Den kan vara svår att tvätta bort.

För en utomstående är det svårt att begripa vad karln gör för fel. För oss europeer slår hans vältalighet och välvillighet fortfarande an, även om en del svaghetstecken börjar noteras.

Frågan är hur mycket av negativiteten som är mediagenererad. Jag säger: Låt killen få jobba på ett tag med ekonomin, frihandeln, Mellanösternsamtalen (jag har ju stött att han fick fredspriset, så Gud nåde om han går bet där …) och klimatförhandlingarna, så får vi se hur det ser ut när det är dags för omval 2012.

Man ska komma ihåg att både Bill Clinton och Ronald Reagan hade usla opinionssiffror så här långt in i sina presidentperioder, och de blev senare av de flesta politiska bedömare betraktade som stora presidenter. Obama har en bra bit kvar ner till dessa båda presidenters bottennivåer, för att inte tala om de båda Bushpresidenternas lägstavärden.


... för övrigt är tittarsiffrorna för statsministerduellen Sahlin-Reinfeldt i söndags – över 1,3 miljoner, fler än för ”Idol” – ännu ett bevis för att ryktet om det skrumpnande samhällsengagemanget är betydligt överdrivet. Detta rykte – eller snarare den här myten – vederläggs förresten av statsvetaren Erik Amnå i boken ”Jourhavande medborgare”.

lördag 4 september 2010

Vankelmod, romer och moralismer kring rut


Ibland drabbas jag så klart av vankelmod och ifrågasätter vad jag håller på med. Kanske är det känslokallt att framhålla allmänna framsteg i stället för enskilda vidrigheter? Borde jag inte ansluta mig till mainstreamlägret och bara ägna mig åt att varna för hot, leta fram konflikter och hitta fel?

Emellanåt kommer energisänkande läsarmejl till redaktionen. Mejl, exempelvis, med anklagelser om att jag (som skrivit en bok med ”obehaglig filosofi”) och DN ljuger om världen.

Det kanske är så, grubblar jag, att alla vet att världen i genomsnitt utvecklas till det bättre, att den kunskapen är gammal skåpmat som vi kan lägga på hyllan för att koncentrera oss på alla de problem som återstår.

Ändå påminns jag då och då om att det trots allt inte förhåller sig på det sättet. På ett seminarium om FN:s millenniemål (om att bekämpa fattigdom och ohälsa) i veckan uttrycktes detta av såväl Gunilla Carlssons statssekreterare Joakim Stymne som förra utrikesministen Jan Eliasson, fast på lite olika sätt. ”Folk verkar tro att allt blir värre och värre, men vi vet att det inte är så”, sade Stymne. ”Ibland får man en känsla av att folk ger upp, för att de ser och hör om så mycket elände i medierna”, sade Eliasson.

Så mitt vankelmod sjunker undan igen. Dock: förr eller senare kommer det tillbaka, och det ska jag trots allt vara tacksam för. Alla behöver korrektiv.

OK, vad har då Bolling för klämkäck glädjerapport att dra fram ur trollerihatten den här gången, då? Nja, jag tänkte inte riktigt lägga det på den bogen. Jag vill ta upp ett par aktuella aspekter av Europas öppna gränser. Den fria rörligheten är en välsignelse, men gudarna ska veta att för att den ska fungera och gynna människor krävs att beslutsfattarna håller tungan rätt i mun ibland.

Den hårdhänta franska avvisningen av romer är en verkligt obehaglig historia. Men tilltaget, och inte minst reaktionerna på dem, ställer onekligen romernas utsatta liv i klar belysning. I bästa fall blir det svårare att blunda för hur folkgruppen har det, och förhoppningsvis vrids tumskruvarna åt på ledarna i Rumänien, Ungern, Slovakien och andra länder som inte tagit sitt sociala ansvar.

Fredrik Reinfeldt hade svårt att rikta in den moraliska kompassen när han i SVT:s utfrågning fick frågan om avvisningarna, sannolikt eftersom även svensk polis avvisat romska EU-medborgare. Migrationsminister Billström satte foten ordentligt i munnen när han likställde tiggeri med brottslig verksamhet. Men det finns en regeringsmedlem som stått upp för de medborgerliga principerna och kritiserat Frankrikes agerande: Birgitta Ohlsson. (Jag gav tidigare för övrigt Fredrik Strage en känga för hans sågning av Ohlsson som någon sorts karriärist som släppt alla principer. Det har hon inte.)

Ett annat hett fall är de så kallade ”euro-orphans” som togs upp i ”Uppdrag granskning” i veckan. Alltså barn som långa perioder, kanske halvårsvis, lämnas av föräldrar som sett sig tvungna att arbeta i annat EU-land för att få pengarna att räcka. En del av dessa föräldrar tar jobb som städare. Somliga gör detta i Sverige, där antalet städjobb har ökat betydligt sedan rutavdraget infördes. Dokumentären hade följt en lettisk mamma som städade åt svenskar och led av att inte kunna vara med sitt barn.

Att Lettland fått så usel ekonomi att det inte finns tillräckligt med arbeten i landet, och att en del pressade småbarnsföräldrar (även pappor, nota bene) då väljer att utnyttja den fria rörligheten i EU och jobba i andra länder i EU har knappast något med svenska skattesatser att göra. I just det fall som beskrivs har möjligen rutavdraget inneburit en liten förbättring, eftersom sannolikheten har ökat att de lettiska mödrar som söker städjobb här kan få ett vitt och öppet sådant. Om rut försvinner ökar sannolikheten för två saker: att dessa lettiska mammor utför samma jobb svart eller att färre över huvud taget vill köpa städtjänster, vilket innebär att dessa lettiska mammor inte får jobbet i Sverige. I inget av fallen torde den ekonomiska situationen för familjen hemma i Lettland ha avhjälpts.

Det var inte bara SVT som gjorde en logisk kullerbytta här. På engelska brukar sådant kallas ”guilt by association”. Att ta hem billiga journalistiska moralpoäng på en så svag koppling borde varje redaktionell arbetsledare vända sig emot.

Och då är det ändå inte så att jag själv hoppar jämfota över rutavdraget. Det finns en skattemässig invändning mot både rut och rot, nämligen att det är rätt underligt att subventionera bara vissa branscher, även om det går att påvisa mycket svartjobb just där (det kan man göra i frisör-, restaurang- och taxibranscherna också). Därför kanske det vore bättre att kraftigt sänka beskattningen i hela tjänstesektorn.

Nej, det som gör mig förbannad är den slentrianmässiga demoniseringen av allt som har med städning att göra, helt enkelt för att det går att dra moraliska växlar på det och locka fram dåligt samvete. Städning kan professionaliseras, precis som omsorg om barn eller vilken tjänst som helst. Det viktiga är hur arbetet utförs och behandlas. Anlitar man en firma måste inte samma person städa varje gång. Min syster har ett eget litet städföretag i USA sedan 15 år och har alltid varit en av dem själv som utför arbetet i privata villor.

Man skulle lika gärna kunna dra en motsatt snyftvals:

För ett par veckor sedan ringde en man till redaktionen och berättade att han kände en grupp kvinnor – varav ett par med afrikansk bakgrund, om jag minns rätt – som var förtvivlade över möjligheten att rutavdraget skulle försvinna. Kvinnorna hade nämligen just bildat ett företag tillsammans och skulle börja städa vitt. De såg fram emot att få försäkringsskydd och pensionssparande. De hade tidigare jobbat svart med städning i Sverige, en av dem i 15 år. Nu var de rädda att bli tvungna att fortsätta med denna osäkra tillvaro. Eftersom alla hade en bakgrund som svartjobbare ville ingen ställa upp med namn eller bild, men de skulle kunna ge sina berättelser anonymt.

Nu gjorde vi inget av detta tips. Det har som alltid delvis sin förklaring i tidsbrist, men det går inte att förneka att det också råder en viss självcensur (vilket inte alltid är av ondo, vill jag påpeka). Hur skulle det se ut om vi beskrev rutproblemet på det sättet? Det finns alltid en oro för att bli beskylld för att gå de besuttnas ärenden.