tisdag 16 augusti 2011

Bloggandet flyttar in på DN.se

Jag lade mitt bloggande här på hyllan i våras, eftersom jag behövda slukas upp i ett manusarbete. Det börjar nu bli klart. Förhoppningsvis kan det omvandlas i en bok, som någon vill ge ut. Eller så ger jag ut den i någon annan, oortodox form. Vi får se. Men jag hoppas att det nya temat världens gränslöshet ska kunna generera nya inlägg här så småningom. Jag har ju ändå registrerat domänen "bollingsbok.se" (som länkar hit), vilket ju kan syfta på vilken bokliknande text som helst som kommit från mina fingrar (tack, Lasse Jonsson). Arbetsnamnet på den nya texten är "Farväl oskuld".

Under tiden fortsätter jag mitt bloggande på samma tema som "Apokalypsens ..." på annan plats, nämligen DN.se. Ni kan från och med den 14 augusti 2011 följa mig på den här adressen (tack, Björn Hedensjö).

Vi hörs!

torsdag 28 april 2011

Nyhetsvärdering i sin prydno


Ibland undrar jag om alla vill veta att världen blir bättre. Jag är inte ens ironisk. Mer än en gång har jag fått känslan att många upplever ett slags tomhet när de får höra om drastiska förbättringar när det gäller fattigdom, hälsa, miljö eller konflikter.

Särskilt svårt är det att övertyga folk om att våldet minskar. Man skulle kunna förklara den bristande insikten om att detta är sant med mediernas konfliktdrivna nyhetsvärdering. Men redaktioner består till syvende och sist också av vanligt folk som för fram det de tycker är mest upphetsande för tillfället. Minskande våld ger inga fräcka rubriker och är knappast det som fångar flest öron i diskussioner vid köksbordet. Dessutom är det upplevelsen av hur mycket våld som finns i samhället som styr känslan, inte fakta. Ju mindre man tolererar, desto mer måste våldet sjunka för att människor ska slappna av. Se bara på den överspända och tilltagande villalarms-bonanzan.

Det här kan knappast illustreras tydligare än av presentationen av onsdagens rapport från Brottsförebyggande rådet. Av rapporten framgår att det dödliga våldet i Sverige sjunkit med 25 procent sedan 1990, att det sjunkit ännu mer i Stockholm, och att det sjunkit allra mest när det gäller barn. Rapporten framhåller att minskningen skett samtidig som den totala alkoholkonsumtionen ökat med en ungefär lika stor andel (fast den har också stannat av och minskat något på senare år). Mest har alkoholkonsumtionen ökat i Stockholm, där morden minskat mest.

Uppgifterna är egentligen inte nya för den som själv sökt efter dem (jag har i stort sett samma siffror i min bok, som skrevs för tre år sedan), men Brås sammanställning är ny, och i alla händelser har inget medium vad jag kan påminna mig beskrivit våldsminskningen på det samlade sättet förut.

Vad är en nyhet? Det oväntade. Vad Brå berättar går på tvärs mot de flesta gängse uppfattningar om våld och alkohol. Jag kan tänka mig en uppsjö uppföljningar: Vad är det som gör att rädslan för våld inte minskar fast våldet gör det? Hur kunde vi hantera den ökade alkoholfloden på det här sättet? Har våra vanor ändrats? Är den sociala kontrollen större, eftersom en större del av alkoholen dricks på lokal? Har vi allt lägre tolerans för familjerelaterat våld (som är den kategori som gått ner mest)?

I verkligenheten fick Brårapporten så här mycket plats: Ekot hade ett hyfsat stort inslag i några sändningar på onsdagen, heder åt dem. Inga uppföljningar, dock. Min egen tidnings nätredaktion, DN.se, har en liten bildlös puff liggande på sajten ännu på torsdagen. Den var inte större när rapporten kom men låg högre upp. Papperstidningsredaktionen presenterar nyheten på en enspaltare långt inne i tidningen, bredvid en stort uppslagen uppföljningsartikel om en flicka som varit tvungen att gå på ett dagis vars pedagogik döms ut. På Svd.se kan jag inte hitta nyheten alls. Och på kvällstidningarnas sajter inte ett spår, goes without saying.

Var det kanske så enkelt att Brå hade otur med tajmningen? Alla stora medier toppar förstås i dag med snackisen om att Patrik Sjöberg utsatts för sexuella övergrepp (och jag har inga illusioner om att nyheter värderas efter deras betydelse för samhället). Kanske, men det finns trots allt plats för mer än en stor artikel. Det har lyckats förr.

söndag 10 april 2011

Till flumskolans försvar

Sedan en tid verkar default-åsikten om den svenska skolan vara att den har misslyckats. Slutligen kognitivt nedmalda av rader av Pisarapporter, Björklunds ordningsmantra och ett tilltagande mediefokus på skolans lärdomsproblem rullar vi oss i tjära och fjädrar och ger upp: ”Ja, vi förstår, det har gått snett, finländare och kineser har lyckats, inte vi.”

Maciej Zarembas serie i DN kommer i ett läge när ”flumskolans” försvarare i praktiken redan drypt av från debattscenen. Den framstår som en vältalig bekräftelse på förfallet.

Att alltför obildade lärare och alltför många grupparbeten och fria studier där eleverna inte fått sakkunskaper nog att göra vettiga analyser inte kan producera årskullar av Sven Stolpes och Bodil Jönssons likar är inte svårt att förstå.

Men jag har svårt att släppa tanken att mjukare utbildningsvärden än dessa nu så omhuldade fakta för det första är otroligt svåra att mäta och för det andra förmodligen är den svåraste komponenten att föra in i ett skolsystem.

Kineserna fokuserar på disciplin- och pluggskolan i ett utvecklingsläge där de behöver trycka ut några miljoner ingenjörer i industriproduktionen varje år. Men sedan? När de ska uppfylla sin dröm om att bli de vetenskapliga upptäckternas och uppfinningarnas Shangri-la?

Självständigt tänkande och samarbetsförmåga hos befolkningen kan vara det som särskiljer en högt utvecklad industrination från en ordinär industrination. Man kan inte gå i en drillskola och sedan som vuxen förväntas ha sin fantasi och inlevelseförmåga intakt, förväntas veta hur man bäst syntetiserar ett flöde av idéer i en grupp. Men utan den förmågan – ingen kreativitet.

Sådant är hart när omöjligt att lära gamla hundar utan måste tränas i ungdomen. Det statistiska problemet är att hur väl en årskull lärt sig att tänka kreativt och ta till vara en grupps kollektiva kunskap visar sig kanske femton år senare.

Släpp mätningarna för ett ögonblick och fundera: Hur dåligt klarar sig nationen Sverige i dag? Ekonomiskt har det uppenbarligen gått bättre än för övriga EU det senaste decenniet. Är det skral efterfrågan på svenska idéer, svenska lösningar, svensk kreativitet?

Om kadaverdisciplin och minimal frihet för barnen är det långsiktiga framgångsreceptet för Kina, som i ”tigermamman” Amy Chuas numera sönderdebatterade tes, säger jag: Gratulerar till platsen i världseliten, och lycka till! Då är ett land som Sverige chanslöst.

Fast – så enkelt är det alltså inte. Vilket är en självklarhet som tål att påpekas ibland.

måndag 21 mars 2011

Nyhetsjournalistikens tristaste sida


Med risk för att låta cynisk: det känns skönt att nyhetsfokus flyttats tillbaka till arabvärlden efter en veckas japansk överbevakning.

En dramatisk naturkatastrof är alltid nyhetsmässigt oemotståndlig, i synnerhet när den inträffar i ett rikt land. Kombinationen med en kärnkraftsolycka gjorde naturligtvis att pulsen steg extra högt hos redaktörer. Viss arabvärlds-fatigue gjorde väl sitt till.

Jag rycktes förvisso också med, och jag var med på noterna när vi skrev minut för minut-rapporteringar från Fukushimadramat. Ganska tidigt fick jag dock känslan att det som hände i Japan inte på långa vägar hade lika stor betydelse för världens utveckling i stort som de pågående konvulsionerna i Mellanöstern och Nordafrika.

Det stod snart klart att dödstalen inte skulle nå i närheten av Haiti 2010 eller Kina 2008. Japan är dessutom ett rikt och fungerande land, och hur kusligt hotet om joniserande strålning än var fanns knappast risken att ens en härdsmälta i Fukushima skulle bli ett nytt Tjernobyl. Icke desto mindre närde skräckrubrikerna mycken ångest i en hel vecka (vilket jag för övrigt på förfrågan skrev en Newsmillartikel om).

Det kan vara svårt att känna till graden av allvar från början, naturligtvis. Men är det självklart att därför skrika lite högre än nödvändigt för säkerhets skull (eller för att alla andra gör det)? Frossandet i katastrofscenarier stod mig efter ett tag upp i halsen, om jag ska vara ärlig. Kvällstidningsrubrikerna gick till slut nästan inte att läsa. Och det såg likartat ut i andra länder, särskilt i brittiska medier.

När nyhetsjournalistik är som sämst är den som den outhärdliga gnällspiken på arbetsplatsens möten, han (för det är oftast en han) som aldrig upphör att ifrågasätta vartenda beslut, som med radar finner varje tänkbart fel och som aldrig missar en lucka där det går att skjuta in ett ”men har ni tänkt på” eller ”hur illa går det inte om x eller y händer, va, va??” Den kritiska rösten är oundgänglig, och till en början kan man uppskatta den, men när han aldrig slutar kommer strypreflexerna fram.

Nyhetsjournalistik som beter sig så här, vilket jag tycker den gjorde i fallet med kärnkraftshaveriet, är destruktiv. Det är sorgligt att det ska vara så svårt att åstadkomma konstruktiv nyhetsjournalistik. Därför blev jag nyfiken när jag upptäckte en artikel på det danska journalistikutvecklingscentret Update som handlade om just – konstruktiv journalistik. Det visade sig att Ulrik Haagerup i en krönika i Politiken redan i december 2008 (kort efter det att mitt bokmanus var klart) lanserade begreppet. Han menar att problemlösande journalistik borde vara ett lika självklart kriterium för nyhetsmedierna som konflikt och dramatik.

Bevakningen av händelserna i arabvärlden har varit av mer blandad journalistisk karaktär, sannolikt eftersom vi sett både goda (Tunisien och Egypten) och onda (Libyen och Jemen) förlopp. Konstruktiva inslag finns.

Det som händer är historiskt och osannolikt spännande. Jag ber en stilla bön för att fler länder ska klara övergången från despoti utan större blodsutgjutelse. Men till och med jag begriper att detta inte kommer att gå överallt.

Händelseutvecklingen påverkar rimligen statistiken över antalet krig och väpnade konflikter, något jag brukar orda en del om såväl när jag föreläser som i den här bloggen. En gissning är dock att påverkan blir mindre än man kan tro. Men det återstår att se. Och att blogga om.

torsdag 3 mars 2011

Ett glapp som kan ge Borg bekymmer

Klyftor i samhället och deras betydelse har jag skrivit om vid upprepade tillfällen, exempelvis här och här. I korthet är min slutsats att man av olika skäl bör sträva efter att dämpa klyftorna, men att det är betydligt mindre skadligt om de beror på att en rik klick sticker av uppåt än att en fattig grupp halkar efter och tappar kontakten med mittenskiktet.

I dag kom SCB:s hushållsstatistik för 2009, det stora krisåret. Den visar dels en sak som kan förväntas av ett år med finanskris och fallande BNP: De allra rikaste fick mindre tillgångar, till stor del beroende på börsfallet. Men det visade också något mindre förväntat: För mittenskiktet fortsatte den starka ökningen av de disponibla inkomsterna. Det berodde framför allt på jobbskatteavdraget och borttagen fastighetsskatt. Politik, alltså, inte konjunktur. De som inte har jobb, och de blev fler 2009, halkade efter.

Sammanvägt ökade klyftorna något under 2009. Inkomstklyftor i ett land mäts med det så kallade ginitalet; högt tal innebär större klyftor. Fortfarande är 2007 det år som uppvisat de största klyftorna i landet (men ändå små internationellt sett), följt av år 2000. Därefter kommer 2009.

Andelen av befolkningen med ekonomisk standard som definieras som låg har ökat från 8 till 13 procent de senaste tio åren. ”Låg standard” är inget fast mått utan innebär högst 60 procent av medianvärdet i befolkningen. Eftersom standarden ökat kraftigt för större delen av befolkningen har andelen med låg standard ökat trots att även dessa fått mer pengar att röra sig med. För dem som inte förvärvsarbetar ökade inkomsterna (i fasta värden) med 12 procent under 00-talet – men för dem som jobbar ökade de med 37 procent

Det är alltså rätt tydligt att det allra senaste glappet beror på regeringens jobbpolitik: mer åt dem som jobbar, mindre åt dem som inte gör det. Förhoppningen är, om jag förstått saken rätt, att sysselsättningen i landet ska optimeras. Kanske är strategin dödfödd, kanske fungerar den. Det är för tidigt att avgöra ännu. Men om det blir som finansministern nu frejdigt räknar med och arbetslösheten om några år faller till 80-talsnivåer (de 4,8 procent han prognosticerar motsvarar mindre än tre procent med det gamla sättet att räkna) bör det nya inkomstglappet börja minska igen, eller åtminstone stabiliseras. Och om inte? Då har den rödgröna oppositionen fått ett av de tyngsta slagträn de kan hoppas på inför nästa valkampanj.

tisdag 1 mars 2011

Blicka vidare efter arabrevolterna – Kina väntar


Man kan få gåshud för mindre känsloladdade aktiviteter än att följa de folkliga arabiska revolter som nu med röster, fötter och uthållighet fäller despoter som förfogat över några av världens största militära apparater. Att de förtryckta folken själva störtar dem de förtryckts av är rimligen exakt som det ska vara, men i den pågående debatten får man ibland intrycket att ”vi” borde gjort det först. Vilka som nu inbegrips i ”vi”.

Allt hyckleri som nu kan dras fram och påvisas från Europas sida i relationen med arabiska diktatorer förtjänar att dömas ut, framför allt vapenhandeln. Det är heller ingen tvekan om att de västliga utrikesdepartementens analyser om potentialen för folkrevolter precis som inför murens fall varit usla, vilket bland andra Bitte Hammargren i SvD påpekat.

Men utöver det: vad borde Sverige, EU och USA ha gjort? Riktade sanktioner mot diktatorer är ofta rätt, och sådana borde EU oavbrutet haft mot Khaddafiregimen. Däremot kan allmänna handelssanktioner slå mot folket, som i fallet Irak och Kuba, där ledarna mest kunnat utnyttja dem som förevändning att skylla svårigheter på omvärlden. Man kan göra annat också; vara tydlig och tjatig om mänskliga rättigheter i olika sammanhang, utan att för den skulle bryta kontakten (det är sämre att isolera tyranner, då beter de sig ännu värre mot sina folk). Sverige har riktat en särskild del av biståndet till demokratiutvecklingen i Egypten. Kanske ingen kioskvältare, men något.

Skulle USA och Europa ha tvingat fram demokrati? Det var väl det amerikanerna tänkte när de invaderade Irak. Vi kanske skulle ha gjort det med mer subtila påtryckningsmetoder? På sätt och vis är väl exporten av den revolutionära informationsteknik som utvecklats i Kalifornien och Kista en del av sådan subtil påverkan. Det de revolterande folken efterfrågar är rättigheter av precis det slag som européer och amerikaner länge kunnat ta för självklara. Många upprorsledare är säkert besvikna över en tövan från Bryssel och Washington att ge sitt fulla stöd, men det är inga amerikanska flaggor som bränns på gatorna i Kairo och Benghazi. Och stödet från väst växer fram tydligare och tydligare.

Efterklokhet har sitt värde men är den simplaste av grenar. Vid sidan av alla dessa konstruktioner av vad som borde ha gjorts finns i vissa kretsar en ryggmärgsreflex att alltid skylla allt ont i världen på väst. The Economists krönikesignatur Lexington konstaterar att en del mycket namnkunniga engelskspråkiga debattörer sagt riktigt korkade saker om de arabiska revolterna, som att vi i väst fram till nu trott att frihet och värdighet är något vi har ensamrätt på, eller att folkets triumf i Kairo är ett hårt slag mot västvärldens ekonomiska tyranni, ja ”fascism” (John Pilger).

Det är också en återkommande förbannelse att vi glömmer bort historiska händelseförlopp och ”skriver om” ansvarsfördelningen i våra minnen. Som Henrik Brors skriver i DN i dag är det faktiskt unikt att EU, USA, Kina, Ryssland och stora delar av Afrika och arabvärlden nu agerar samordnat för att komma åt en förtryckare. För hur har det varit? Jo, när Östeuropa föll splittrades EU på att Thatcher och Mitterrand blev rädda och ville bromsa en tysk återförening. När Jugoslavien imploderade struntade Tyskland i övriga EU och valde att på egen hand erkänna Kroatien, viket kan ha förvärrat spänningen mellan kroater och serber. Och när USA valda att på egen hand invadera Irak spelade George W Bush ut det ”gamla” och det ”nya” Europa mot varandra. Vi ska vara väldigt glada att vi inte ser sådan stormaktsarrogans nu.

Andra motstridiga klyftigheter som sagts är följande: Medan vi låter dramatiken i Libyen dominera medierna borde vi i stället förstå att striden om makten i lilla Bahrain är strategiskt betydligt viktigare på grund av shia-sunni-kampen, kopplingen till Iran och USA:s flottbas (Stratfor cirka 20 februari). Nej den arabiska revoltens epicentrum är Libyen, och besattheten med Bahrain är missriktad och beror bara på att världsmedierna finns där (Hussein Ibish cirka 20 februari).

Många vill alltså säga mycket just nu.

Min slutsats är denna: Det är svårt att göra om historien, men när omvälvningen väl kommer är det allra viktigaste för omvärlden att välja att göra rätt. Nu behöver de befriade arabstaterna allt politiskt och ekonomiskt stöd, och det under lång tid.

Dessutom är det knappast slut. De flesta har nog ögonen på resten av Mellanöstern och Nordafrika, men antydningar finns redan om att demokratikraven snabbt sprider sig till andra kvarvarande autokratier. Och varför inte? Gränslösheten och kontakterna mellan människor på jorden har aldrig varit större. Medan våra sinnen ännu är öppna för grubblerierna om varför vi inte förstod vad som komma skulle är det lämpligt att försöka ligga ett steg före. Det mest storslagna som kunde hända i världens demokratiutveckling vore förstås en öppning av Kina. Jag tycker det är dit vi ska blicka.

Jag har flera gånger skrivit om Kina här, om hur kineserna faktiskt gått mot ökad frihet utan att det framställts på det sättet. Samtidigt som regimen fortfarande är en oacceptabel totalitär enpartiapparat med flitigt använt dödsstraff och politiska fångar – om än mindre hård än den varit – är kineserna i sitt vardagliga liv friare i dag än de varit någonsin. De är numera knappast heller avskurna från omvärlden. Hundratals miljoner kan om de vill, trots censur, följa händelseförloppet i arabvärlden. Och hundratals miljoner har för första gången praktiska och ekonomiska möjligheter att engagera sig i regimprotester om de bestämmer sig för det.

Detta faktum – inte fattigdom och isolering – gör att sannolikheten för att det faktiskt sker ökar för varje dag. ”Jasmindemonstrationer” (efter den tunisiska revolten) har aviserats flera gånger och kommer att fortsätta att utlysas. Nätgurun Clay Shirky, en av mina husgudar, har slagit vad om att Kina inom tio år inte styrs av kommunistpartiet. Tio år är en evighet när rätt processer väl satts i gång.

Kinas befrielse är inte bara möjlig, den är oundviklig. Den enda frågan är precis när den ska ske, och om Burma, Kuba eller Nordkorea ska komma före. Det är detta vi, Kinas handelspartner, borde förbereda oss på. Att stoppa handeln är både omöjligt och en dålig idé, men tveklöst ska vi vara ”naggy” om mänskliga rättigheter. Diktatur är motsatsen till stabilitet. När Pekingregimen väl utmanas gäller det att stå på rätt sida.

måndag 21 februari 2011

Libyen överraskar – men håller det?


Jag sade till en vän för någon vecka sedan att autokraterna i Algeriet och kanske Jordanien och någon Persiska viken-stat förmodligen stod näst i tur att falla, men att vi skulle få vänta på Libyen. Inte för att behovet av skifte skulle vara mindre där, snarare tvärtom: Khaddafis benhårda regim skulle stå emot motstånd längre än andra.

Men de libyska protesterna har eskalerat häpnadsväckande snabbt. I dag kommer uppgifter om att hela städer hamnat under oppositionens kontroll. Jag hade trott att den excentriske järnöversten skulle bita sig fast tills han stod ensam kvar, men det ryktas faktiskt att han flytt. Nå, detta behöver bekräftas.

Min återstående förutfattade mening om Libyens resning är nu att basen i upproret inte är tillräckligt stabil för att klara en civiliserad övergång till demokrati. Skälen är följande:

• Upproret tycks inte vara lika brett som i Egypten och Tunisien, dvs såväl arbetare som tjänstemän, både män och kvinnor, unga och gamla, statsanställda och privatanställda. Det ser ut att ha drivits fram mest av den i sammanhanget beprövade grupperingen arga unga män. Demonstrationerna har också bemötts med ett mer utdraget övervåld än i Egypten, varför ett hämndbegär kan dröja kvar.

• En specifik faktor är den regionala klyfta som finns mellan västra och östra Libyen, egentligen mellan huvudstaden Tripoli och andrastaden Benghazi, upprorets startpunkt med gammal animositet mot Khaddafi.

• Det finns också en specifik gruppdimension: samhället är uppbyggt av klaner. Vissa klaner har anslutit sig till upproret, andra inte.

• Jag har inte heller sett trovärdiga civila ledargestalter uppenbara sig. Ingen opposition värd namnet har kunnat utvecklas inom landet under Khaddafis 41 kvävande år. Kan det finnas vettiga krafter inom militären, när militären är Khaddafiregimens fostervatten?

Av dessa orsaker är jag rädd att det libyska upproret löper större risk att urarta, kanske leda till en utdragen period av kaos.

Men det är svårt att bilda sig en god uppfattning av vad som händer eftersom informationsflödet är så fattigt.

Det återstår att se om också min sista fördom ska komma på skam. Jag skulle inte ha något emot det.

lördag 12 februari 2011

Arabvärldens motsvarighet till murens fall

Ett par timmar efter den bistre Omar Suleimans fantastiska besked den 11 februari (ständigt dessa elvor, hotens och möjligheternas tal) att president Mubarak lämnar sin post skrev jag den här analysen på DN.se. Detta tvåtusentalets elfte år kan komma att bli de arabiska folkens år.

(När jag ändå refererar till DN.se-texter jag skrivit den senaste tiden och där jag tycker jag haft något vettigt att säga kan jag passa på och länka även till följande:

"Arabvärlden sist ut att demokratiseras", en bakgrund/analys om utgångsläget inför arabiska omvälvningar.

• "Med Wikileaks mot en gränslös värld", en krönika om massläckornas betydelse.

• "FN-spåret är inte den slutliga lösningen", en analys efter klimatmötet i Cancun.)

onsdag 2 februari 2011

Egyptierna är oss närmare än vi tror


Strax efter det korta men blodiga Gazakriget för drygt två år sedan konstaterade den förra amerikanska säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski att amerikanerna vet väldigt lite om världen. ”Och de har i åtta år hjärntvättats om terrorism och islam”, fortsatte han. ”Jag hoppas vårt folk förstår att Obama behöver föra en mer komplex utrikespolitik.”

Samtidigt gjorde den kloka ex-diplomaten en filosofisk reflektion: För första gången någonsin är i stort sett alla människor nu politiskt medvetna. De tänker politiskt, och de har politiska ambitioner. Och det får konsekvenser.

”Förr var det lätt att kontrollera en miljon människor men svårt att döda lika många. I dag är det oändligt mycket svårare att kontrollera dem än att döda dem”, sade Brzezinski.

Ingen har väl missat den roll västmedierna tillskriver internet i de arabiska revolterna, och det är ju ett erkännande av att tiderna är nya. Men det är ändå påfallande hur distanserat och anakronistiskt många av oss fortfarande försöker förklara vad som händer i dessa inte längre särskilt fjärran länder.

Bedömare rotar fram gamla kantstötta mallar ur byrålådorna och talar om islamistiska hot, maktkamper mellan armé, polis och president, betydelsen av stormakternas reaktioner och olika inspel från grannländerna. Medieanalyserna liknar ett slags strategispel – men för befolkningarna saknas pjäser.

Lika slitna mallar används i det interna politiska gräl som brukar blossa upp i väst vid varje omskakning av det här slaget. När diktaturerna i Östeuropa föll fick vänstern stryk i debatten för att den så länge sett mellan fingrarna med demokratibristerna i de (föregivet) socialistiska länderna. Nu när arabvärldens människor går ut på gatorna och kräver sin rätt till inflytande ger vänstern igen och anklagar liberaler, EU och USA för att ha skyddat despoter i Mellanöstern eftersom stabilitet varit allt och krav på frihet bara något för högtidstalen.

Att kritisera väst för flathet mot arabiska envåldshärskare är naturligtvis inte fel, men analysen är ändå tämligen självupptagen. Var nämns en arabisk befolkning med egen tanke- och handlingsförmåga?

Vi har inte förstått hur villkoren för världens människor förändrats. Vi använder fortfarande flera decennier gamla terrängkartor. Problemet är att världen inte längre ser ut som i Tintinböckerna, som Hans Rosling brukar påpeka.

Medan vi detaljgranskat maktspelet mellan israeler och palestinier, förfasat oss över sekteristiskt våld i Irak och politiska mord i Beirut har de arabiska samhällena långsamt moderniserats. Förvisso har de mycket lång väg kvar, men folk äter sig inte bara mätta, de har tv och mobiltelefon, de utbildar sig och ändrar attityder.

Carl Bildt varnar för en ”demografisk tsunami” från Nordafrika, men sanningen är att födelsetalen har rasat i alla länder i regionen till mellan två och tre barn per kvinna – ja, Tunisien har rent av färre barn per kvinna än Sverige (1,8).

Nordafrikanska mödrar och fäder behöver inte längre gå i ständig oro för att deras barn ska dö, i alla fall inte mer än kinesiska eller turkiska föräldrar. Risken att ett egyptiskt barn ska dö före fem års ålder är i dag knappt en tredjedel så stor som för ett indiskt. Så sent som 1983 var den större i Egypten. Det är en medicinsk revolution vid Nilen.

Egyptens kvinnor går i dag sex år längre i skolan än på 1970-talet, och de gifter sig tre år senare. Den vidriga traditionen med kvinnlig omskärelse är en sorglig kvarleva, men den är sedan några år totalförbjuden i lag och en motkampanj pågår.

Både Egypten och Tunisien är rikare per capita än Ukraina, som också upplevde en folklig revolt för några år sedan, en omvälvning vi beskrev i betydligt mindre Tintinanstrukna termer.

Och, inte minst, mer än tio år efter Al Jazirarevolutionen har människor från Casablanca till Muskat vant sig vid att få veta vad som händer i världen, när det händer.

Ledare som behandlar medborgarna i sådana länder som barn blir till slut fullständigt irrelevanta, och det är precis vad som äntligen börjar hända i arabvärlden.

Det är inget fjärran uppror i ett exotiskt sultanat vi betraktar i dessa dagar. Egyptierna är oss närmare än vi tror.

10 februari: Måste komplettera med en länk till en artikel av Harvardprofessorn Dani Rodrik, som i stora stycken följer mina tankebanor ovan. Han konstaterar att Nordafrika utvecklats mer än vi tror, och att diktatorernas kalkyl att detta ska dämpa missnöje har slagit gruvligt fel. Han kopplar också till Kina, som jag själv tidigare antytt är närmare någon form av skifte än vad som syns på ytan: "Egypt and Tunisia just sent a sobering message to China and other authoritarian regimes around the world: Don’t count on economic progress to keep you in power forever."

söndag 16 januari 2011

Tunisien, vintern 2011

”Dominoeffekten kommer inte från Bagdad, den kommer från Tunis”, skrev en egyptisk bloggare när det stod klart att folkets uppror i Tunisien faktiskt fått effekt. Bloggaren syftade på George W Bushs verklighetsfrämmande tro att den amerikanska invasionen av Irak skulle leda till en demokratiseringsvåg över Mellanöstern. När folk i regionen väl sett att Saddam kan störtas, då kommer det att hända saker, menade Bushadministrationen. Och nog hände saker, men de handlade snarare om att antipatin mot USA ökade, liksom de argaste och mest förvirrade unga männens lust att begå terrorhandlingar.

Förändringen kan naturligtvis inte komma utifrån, som ett påbud. Nej, det är så här det går till, som i Tunis, Gabès och Sfax vintern 2011. ”Det känns som när Berlinmuren föll”, utbrast en lycklig tunisier i radion.

Demokratin har gjort enorma landvinningar i världen efter murens fall, även om antalet länder med valdemokratier legat still i några år nu. Men från arabvärlden har föga positivt kommit ut. Den bäst fungerande demokratin i arabvärlden är sannolikt Irak, möjligen i konkurrens med Libanon, vilket säger en hel del med tanke på den politiska röran i båda dessa länder.

Aldrig tidigare har en arabisk regim fallit under trycket av folkligt uppror. Kan det som händer i Tunisien just nu förebåda en verklig kursändring i Mellanöstern? Någon gång måste den komma.

De flesta autokratiska regimer i regionen har suttit mycket länge, så länge att de folk de styr över har hunnit omvandlas. Sjuttiotalets lågutbildade, fattiga och utsatta arabiska befolkningar är i dag kunniga om sitt lands och världens tillstånd, de har hyggliga materiella villkor och riktigt bra medicinska villkor. En del av länderna, inte minst det största av dem alla, Egypten, finns dessutom en relativt frispråkig press. En gissning är att vi, om vi nu får bevittna en dominoeffekt, härnäst kommer att höra om krackelerande styren i Egypten, Algeriet och Marocko. I staterna vid Persiska viken kan man tänka sig att revoltlustan hålls tillbaka av den väldiga materiella välståndsökningen, som säkert ännu känns ny – ungefär som i Kina. I Syrien och Jordanien kan president Assad och kung Abdullah sannolikt överleva ett tag till på sin roll som frontstat mot den gemensamma fienden Israel. Hur länge beror förstås på hur den konflikten utvecklas.

Tunisien vintern 2011 är dessutom ännu ett exempel på kraften i den nya öppna kommunikationen; det kanske bästa med internet. Mycket tyder på att såväl wikileaks (USA-ambassadören öppenhjärtig om korruption och om de styrandes rikedomar) som sociala medier har spelat en viktig roll för revolten, i alla fall för hastigheten i förloppet.

Ett twitterinlägg av egyptiern Mohamed ElBaradei, mångårig chef för FN:s atomenergiorgan, grep mig: ”Det tunisiska folkets mod att upprätthålla sin frihet och värdighet är ett strålande ljus och en vägvisare. Förändring kommer bara inifrån.”

ElBaradei har sagt att han kan ställa upp i presidentvalet i Egypten i år – om ett rättvist val kan garanteras. Först Tunis, sedan Kairo?

Euron är krasslig, inte döende

I min bok applåderar jag europrojektet som en god idé, som dessutom trotsat olyckskorparnas undergångsprofetior. Jag medger gärna att en stor del av mitt försvar för euron handlar om att jag vill att den ska överleva. Precis detsamma gäller de politiker och byråkrater som nu gnuggar sina hjässor för att hitta de bästa lösningarna på skuldkrisen. Fanns inte viljan skulle valutan naturligtvis inte räddas.

Jag anser fortfarande att euron utan tvekan är en god idé, precis som de framtida gemensamma valutor vi kommer att få se i Afrika, Latinamerika och kanske i Sydostasien. Våra ekonomier integreras, och politiken följer efter. Vi går mot större samhörighet.

Samtidigt står det också alldeles klart att europrojektet startade fel i tre avseenden:
• Av bristande politiskt mod, eller ork, sjösatte man valutan utan att ha säkrat ett pålitligt system för sund hushållning av statsfinanserna i de deltagande länderna.
• Av samma skäl var man inte tydlig med – eller begrep inte – att en långtgående samordning av den ekonomiska politiken är nödvändig.
• Grekland borde inte ha fått gå med från början, möjligen inte heller ett par andra länder.

Det man gör nu när den ekonomiska defibrillatorn tas fram för att rädda krisländerna är att rätta till fel numer ett och två ovan, men under galgen. Det är förstås alltid trevligare om nödvändiga processer kan genomföras på ett lugnt och ordnat sätt, men nu är den i alla fall i gång.

Fel nummer tre får man nog dras med tills avvikarländerna inordnat sig. Kanske är Portugals och Greklands ekonomier för olika kärn-EU:s för att någonsin kunna ingå på ett smidigt sätt, men jag tror skillnaderna överdrivs – och i alla händelser minskar de.

Man måste komma ihåg att valutasamarbetet framför allt skapats eftersom man vill nå fördelar, inte i första hand för att det är ett politiskt prestigeprojekt. När man hör hyllningarna till de flytande valutornas förlåtande fluktuationer, som till synes smärtfritt rensar maskineriet från allt grus som kastas in när länder krisar i olika takt, ja då undrar man varför tanken på att låsa kurserna över huvud taget dykt upp.

Likväl verkar världens länder gång på gång vilja göra just det: Bretton Woods-systemet, valutaormen, ERM, Kinas fasta kurs mot dollarn, liksom Malaysias, Argentinas och en rad andra länders, för att inte nämna länder som helt sonika använder dollar eller euro. Nejlandet Danmark har sin krona låst mot euron, precis som de baltiska länderna.

Uppenbarligen är det något man vill åt. Det handlar om förutsägbarhet, stabilitet och dämpat inflationstryck, faktorer som gynnar handel och tillväxt. Tveklöst har i eurons fall de politiska drivkrafterna bakom varit väl så starka som de ekonomiska. Men det är nästan odelbara krafter.

Skulle euron kollapsa ginge Europa ur askan i elden. För all del: på sikt skulle den hårt prövade gamla kontinenten naturligtvis klara också det, och jag kan ta gift på att det inte skulle dröja många år innan man började planlägga ett nytta valutasamarbete – tuffare reglerat än första gången och kanske även knutet till vissa utomeuropeiska aktörer. Men på kort sikt skulle enorma kostnader vänta, och den minsta delen av dessa kostnader skulle bero på allt praktiskt krångel med att byta tillbaka till nationella valutor. Alla länder med budgetgap kan ju inte devalvera sig ur sin finansiella sörja (eller låta sina valutor rasa) samtidigt. Vi skulle få en kris för trovärdigheten och förutsägbarheten, och Europas inre marknad skulle tappa snabbheten, effektiviteten och enkelheten i handeln.

Men det går ju bra för Sverige och Storbritannien (nåja), länder som inte använder euron? Stämmer, men man får inte glömma att även länderna utanför euron drar stor nytta av stabiliteten i det gemensamma valutaområdet. Slarviga statsfinanser finns i länder både innanför och utanför den gemensamma valutan, liksom föredömliga sådana.

Det är inte ens så att Europas huvudkonkurrenter på världsmarknaden, USA och Ostasien, skulle skratta läpparna av sig om eurozonen spricker, och började de skulle de sätta skrattet i halsen. Hur effektivt vore det att ha sexton nya valutor att handla med igen? Hur bra för balansen i världshandeln vore det om dollarn åter blev den enda ankarvalutan?

Så det lär inte hända. Räkna i stället med att EU fortsätter den ryckiga vandringen mot större ekonomisk integration: mer likartad skattepolitik, mer likartad välfärdspolitik. En gemensam ekonomisk framtid kräver faktiskt en gemensam politisk framtid.

Euron har haft infarkt, men man botar inte en hjärtpatient genom att döda den. Man räddar henne först på intensiven och uppmanar henne sedan att byta livsstil.