måndag 8 november 2010

Gör förtröstan livet trist och världen ointressant?


Efter drygt ett år och drygt 100 inlägg på denna plats tänkte jag göra en kort kritisk utvärdering av världen sedan Apokalypsens gosiga mörker. Alltså: vad skulle jag säga om en skeptisk reporter tryckte en mikrofon under näsan på mig och frågade om ändå inte något gått snett på planeten under de snart tre år som gått sedan jag skrev.

Vi har vår blick på den värld vi lever i just nu. Och det är i sin ordning. Vi bryr oss kanske inte så mycket om huruvida det är bättre nu än förr. Det återstår alltid tusen problem att lösa, eftersom tröskeln för elände hela tiden sänks. Fast min bok utgår som bekant från premissen att det trots allt är ett problem att många inte tänker på – eller vet om – att världen förbättras, eftersom de då riskerar att handlingsförlamas av pessimism.

Denna vår fixering vid nuet såg jag senast förklarad av den Nobelprisbelönta ekonomen Amartya Sen. Så här skrev han i samband med att FN:s utvecklingsorgan publicerade årets Human Development Report: ”Världen har förändrats sedan 1990. Det har gjorts många framsteg /…/ , men angreppssättet för mänsklig utveckling har en inneboende drivkraft att fokusera på vad som ännu är ogjort – det som just nu kräver störst uppmärksamhet i dagens samhälle.”

Min vän Lasse brukar i huvudsak vara med på noterna i mina optimistiska slutsatser, men han bekände för en tid sedan att det egentligen inte gjorde honom gladare. Att det mesta ordnar sig är visserligen troligt när man tänker på saken, men det känns trist, menade han. Det gör tillvaron mindre intressant.

Utan att han tänkte på det (såvitt jag vet) beskrev han rätt väl den uttråkade framtidsmänniska som filosofen och statsvetaren/nationalekonomen Francis Fukuyama beskrev i ”Historiens slut” från 1992. Det grundläggande behovet av erkännande kan i en värld av umbäranden och orättvisor tillfredsställas med ärofull kamp. Men när samhället blivit så civiliserat och tryggt att sådan inte längre behövs? Fukuyama tänkte sig i det första av två scenarier att folk då skulle återuppta strid för stridens egen skull, att åter bli den ”första människan”, som han kallar det.

Det andra scenariot var att folk i denna posttraumatiska värld skulle bli bekväma och självupptagna, utan högre mål. Jag kom att tänka på det när jag hörde den norska författaren Erlend Loe i Babel uttrycka sin kluvenhet inför den osannolika rikedom Norge har kommit att bada i. Tillvaron är så trygg att allt engagemang hotas. Det kan faktiskt vara ett problem för författare, tyckte han.

Dithän har vi kommit.

Och jag har äntligen kommit fram till min utlovade utvärdering. ”Jo”, skulle jag svara reportern, ”jag är ju inte blind eller döv. Än. Här ska du få några orosmoln att bädda i dig i.”

Välfärden

Den kris som fick medier och experter att skrämma brallorna av oss för två år sedan blev ju inte slutet på hela det ekonomiska systemet, vilket var en rätt vanlig åsikt då. Det känns länge sedan. Det som kan oroa är att krisen och en del andra faktorer har bromsat den takt med vilken fattigdomen minskar och kan rent av tillfälligt ha ökat antalet fattiga (även om det finns goda skäl att bedöma tidiga siffror försiktigt här). Det finns inget som talar för att utvecklingen mot mindre fattigdom vänder, men jag är den första att skriva under på att det är en skam att det går så långsamt som det gör.

Välståndsutvecklingen är kraftfull på snart sagt alla kontinenter i dag, och det vore inte svårt att utrota den extrema fattigdomen om viljan var lika stark överallt som i exempelvis Brasilien och Kina. Bilden kompliceras av att fattigdomen numera inte finns i enskilda länder, utan i fickor i ett stort antal länder, varav flera är ganska rika i genomsnitt. Do more, do better!

Miljön

Fortfarande två saker som det finns skäl att oroa sig för:

1. Klimatet – även om vi fortfarande får vänta på facit. Vi ligger i överkant i förhållande till scenarierna för koldioxid, samtidigt som vi ligger i underkant i förhållande till scenarierna för temperaturen.

2. Överfiske och, i någon mån, övergödning av haven. Försvinnande fiskbestånd är en del av den så kallade artutrotningen som man snart måste göra något ordentligt åt. Lokalt finns dock ljuspunkter, som torskens återkomst i Östersjön (och en allmän ljuspunkt var ett globalt avtal för biologisk mångfald tidigare i höst). Oljeutsläppet i Mexikanska golfen var mer spektakulärt än verkligt långsiktigt farligt.

Konflikterna

De fullskaliga krigen förblir få, och de mindre väpnade konflikterna har inte ökat. Jag tror att vi får se fler fredsavtal de närmaste åren; i Turkiet, i Filippinerna, i Colombia och på andra håll. Israel/Palestina vore en bomb, om uttrycket tillåts, men det tycks nästan möjligt. Så. Till självspäkningen:

Att Afghanistankriget skulle eskalera var nog rätt väntat, men det är plågsamt att grannlandet Pakistan dragits med så djupt i våldet. Jag är också lite förvånad och mycket besviken över att det fortfarande sprängs bomber i Irak med sådan frekvens. Det är oerhört mycket lugnare än för ett par år sedan, och som jag ser det är kriget över, men normaliseringen går långsammare än jag hade trott.

Sedan finns det ett land som överraskat negativt på det mest brutala sätt, och det är Mexiko, ett storslaget kulturland jag känner starkt för. Dödstalen i det pågående knarkkriget är flera gånger högre än i Afghanistan, och antydningar om att det håller på att avta har hittills kommit på skam. Landet är inte på väg att kollapsa, dess grundstruktur är för stark för det, men det är illa, riktigt illa. Llora por México, gråt för Mexikos öde.

Lasse, du kan vara lugn: det finns tillräckligt med faror, hot och orättvisor för att vi knappast ska lida brist på ädla strider att utkämpa de närmaste decennierna. Om det nu är det som krävs för att tillvaron ska få mening.

P.S.
Frekvensen på inläggen kommer nog att avta en aning den närmaste tiden, eftersom jag behöver koncentrera mig mer på en långsiktig pryl jag knappar på.

söndag 31 oktober 2010

Utan frigjord kunskap når inte Kina nästa nivå


Att framställa Kina som en stenhård kommunistisk diktatur är fortfarande politiskt lämpligt i sammanhang där man vill passa på att desavouera motståndare som haft ett eller samröre med den kinesiska regimen eller landets näringsliv. Och naturligtvis: alla former av regimstyrda inskränkningar i medborgares frihet måste förkastas. Det finns ingen anledning att släta över det kvardröjande kinesiska förtrycket. Därför var det lysande att ge Nobels fredspris till Liu Xiaobo.

Men Kina är på god väg att bli något annat än en stenhård kommunistisk diktatur. Först och främst börjar det ”kommunistiska” i styret mest likna en atavism. Författaren och tidigare försvarstjänstemannen Xin Ziling ställde sig nyligen den retoriska frågan hur Karl Marx hade klarat dagens kinesiska censur med sin bok Kommunistiska manifestet. Jo, svarade Xin själv, Marx hade blivit refuserad: ”Ni skriver här att vårt kapitalistiska system kommer att försvinna. Så kan ni inte säga!”, föreställde sig Xin reaktionen från censorerna.

Hur länge kan en sådan censur överleva? Olika förståsigpåare har framkastat teorin att Kina representerar en ny sorts modern ekonomi, där de materiella framstegen vinns utan motsvarande politisk frihet. Sådana idéer får rimligen grogrund i förvåningen och besvikelsen över att kommunistpartiet fortfarande tycks ohotat, efter trettio år av marknadsekonomisk utveckling och tioprocentiga tillväxttal. Men teorin kommer att visa sig vara fel.

Kina har redan kommit en bit på vägen mot större öppenhet, vilket jag tidigare varit inne på. Kineserna är i en rad avseenden friare än de någonsin varit i landets auktoritära historia.

Ofta handlar det om indirekt ökad frihet genom större ekonomiskt svängrum. Men nu börjar man kunna räkna exemplen på att också det direkta politiska järngreppet kan hålla på att lossna. En grupp om två dussin pensionerade partikoryféer skrev nyligen ett öppet brev till folkkongressen, där de argumenterade för större pressfrihet. De talade om det kinesiska samhället som en ”falsk” demokrati som är ”skandalös” i demokratins historia. Premiärministern har hållit flera tal där han förespråkat politiska reformer för att säkra landets fortsatta utveckling.

Dessa inslag har inte tillåtits spridas på vanligt sätt i medierna. Men med nätet och de sociala medierna är det i dag omöjligt att helt stoppa informationen till dem som verkligen nå den.

Och vad viktigare är: kinesernas frihet kommer att fortsätta öka. Jag har hittills inte läst någon uttrycka skälen till detta bättre än Thomas Friedman i New York Times:

”Frihet är en grundläggande ingrediens för varje samhälle som vill blomstra i det 21.a århundradet. Annars kan det inte utveckla sin fulla potential”, fastslår Friedman och berömmer Nobelkommittén för att förmodligen ha gjort Peking en tjänst med sitt inte särskilt subtila budskap om att inte bli för stöddig i det materiellt framgångsrika auktoritära styret. Ungefär: ”Ekonomisk frihet utan politisk frihet må ha tagit er hit, men det tar er inte till nästa nivå.”

För att inte Kina ska hamna i bakvattnet när landet så småningom får en åldrande befolkning, fortsätter Friedman, måste snabbt en stor del av arbetskraften uppgraderas från enkla industrijobb till kunskapsintensiva jobb och tjänstejobb, som skedde i Hongkong. Men kunskapsindustrin i dag bygger på sociala nätverk. Grundidén är att vi tillsammans är smartare än summan av oss var för sig, ”och det som är unikt i dag är att kunskapsföretag faktiskt kan tanka hem begåvningen hos oss alla, eller i alla fall hos fler av oss från fler ställen. Länder och företag som gör detta möjligt kommer att lyckas bättre än de som inte gör det.”

Friedman citerar så Silicon-valley-vd:n Curtis Carlson: ”Innovation som sker nerifrån och upp tenderar att vara kaotisk men smart, och innovation som sker uppifrån och ner ordnad med korkad.” Därför är regeringars uppgift i dag att inspirera, frigöra och möjliggöra allt det där som bubblar upp underifrån, samtidigt som de lär sig – och oss alla – att leva med och hantera kaoset.

Visst är det vackert?

Ryktet om arternas utrotning är … etc



I följetongen om artutrotningen, eller vad det nu rör sig om, finns två lika färska som uppmuntrande nyheter.

På ett stort FN-möte i japanska Nagoya enades världens länder i fredags om ett slags räddningsplan för världens biologiska mångfald. Bland annat kom man överens om att skydda 17 procent av jordens landyta och 10 procent av haven. Det får betraktas som överraskande radikalt. Eller snarare – det är numera mainstream i de flesta av världens hörn att vilja skydda djur och natur, men efter västgötaklimaxet på klimatmötet i Köpenhamn för snart ett år sedan var förväntningarna på den här typen av globala möten lågt ställda.

Vi är den första art på den här planeten som har viljan och kapaciteten att rädda andra arter. Men vänta nu, det var ju vi som ryckte undan mattan för de andra in the first place? Stämmer, men det gjorde vi inte nyss, utan huvudsakligen i en tid när vi inte insåg problemet med avskjutning, utan såg naturen som ett hinder. Om det funnits människor med de insikter vi har i dag på planeten för 65 miljoner år sedan hade dinosaurierna inte dött ut.

Hur som helst, att skydda så stora delar av landytan att man kan säkra fortlevnaden för (nästan) alla arter är alldeles lysande. Det vettiga skälet är att vi numera vet en del om konsekvenserna av kraftiga obalanser i naturen – som älgar och rådjur vs vargar och lodjur. Det mindre vettiga skälet är artutrotningspaniken. Den bygger på larmresonemang som bortser från vår egen art. Man talar om att djur på grund av oss dör av i en takt som är tusentals gånger högre än ”bakgrundstakten” och syftar därmed på att det inte finns lika många individer av en del arter som det fanns när människan var en osignifikant randvarelse utan betydelse. Nu är vi snart sju miljarder, och det är kanske inte alldeles underligt om antalet individer av vissa stora däggdjur inte kan behållas på förhistorisk nivå.

Icke desto mindre: Vi ska rädda tigern. Vi ska inte heller glömma grodorna. Och vi kommer att lyckas.

Jo, så var det den andra nyheten: Världsnaturfonden har nu bekräftat det förbättrade läget för torsken i östra Östersjön. Organisationen ger nu grönt ljus: fiska på, bara. För torsken i västra Östersjön justeras varningsljuset från rött till gult.

Vi kunde ju sköta oss. Om vi inte får höra liknande signaler angående ål och tonfisk senast inom fem år ska jag svepa en flaska fiskleverolja.

Fegt maktspel eller det möjligas konst?


Finns det makthavare som har genuint goda avsikter? Det kan tyckas som om frågan självklart måste besvaras jakande. Men hur ofta märks det? Att döma av hållningen hos dem som bedömer dessa makthavare, den påbjudna lite krassa hållning som går ut på att aldrig riskera att kunna anklagas för att ha agerat megafon för makten, aldrig ha gått på beslutsfattarnas manipulationer, får man lätt intrycket att det som sägs uppifrån tinnarna och tornen inte har mycket med verkliga avsikter att göra och bör filtreras förbannat noga.

På ett klimatseminarium jag var på i torsdags gjorde forskare utomordentliga dragningar av läget i förhandlingarna mellan världens länder, och en berömd bild från statschefernas sistaminutensittning i Köpenhamn i fjol kommenterades med: ”Varför har de nu samlats här? För att de bryr sig om miljön? (hjärtliga skratt från publiken) Nej, för att klimatet har blivit global storpolitik, förstås.”

Det berättades att Kina just nu genomför den radikalaste neddragningen av koldioxidutsläpp som något land gjort, men inte av omsorg om miljön, naturligtvis, utan av själviska energistrategiska skäl.

Man beskrev glappet mellan de senaste vetenskapliga rönen och var politikerna befinner sig i sina ambitioner som att de senare knappt ens enats om de utsläppsminskningar som vi nu vet i princip borde genomförts i går om inte vi alla ska riskera att stekas.

Det är forskares, organisationers och journalisters uppgift att driva på, att kanske formulera sig drastiskt ibland för att visa på annalkande faror. Men man får aldrig glömma att politik är det möjligas konst, och det är inte rättvist mot politiker att avfärda dem som cyniska maktspelare utan verkligt engagemang för samhällsfrågor enbart med det synbarliga spelet som grund. Två hundra länder har med nödvändighet olika intressen. Att hitta de rätta politiska nycklarna är en konst, och det tar tid. Men när man väl låst upp knutarna kan det hända mer än någon anat.

I den svenska politiken misstros såväl vänsterns eftergifter åt marknadskrafterna som högerns eftergifter åt välfärdsstat och sociala hänsyn som makttaktik. Men hur länge kan en kursändring betraktas som makttaktik? Så här sade den moderata finansmarknadsministern Peter Norman i Rapport den 28 oktober om bankernas bonusar till sina anställda: ”Det är inte bra över huvud taget att få för stora löneskillnader i samhället, det är inte bra för sammanhållningen. Så jag ser med viss oro på den här bonushistorien.”

Ni läste rätt. En moderat är orolig för att ökande klyftor hotar sammanhållningen i samhället. Norman är inte den första moderaten som uttrycker sig på det här viset. Anders Borg har sagt liknande saker.

Vad är mest sannolikt: att de bara är taktiska och döljer sina egentliga avsikter eller att de faktiskt insett att vissa politiska mål som tidigare förbehållits vänstern trots allt har ett allmängiltigt värde? Som Abraham Lincoln konstaterade: Man kan lura en del av folket hela tiden och hela folket ibland, men man kan inte lura hela folket hela tiden.

söndag 24 oktober 2010

Flyget, klimatet och freden

Jag har varit inne på det förr, men jag reflekterade över det igen nyligen, när en hel drös med kolleger var ute och reste: flyget, klimatet och freden.

Kort efter det att en kollega varit en vecka i New York hade jag själv kommit tillbaka efter en tur till Italien. I samma veva for en annan av medarbetarna till Berlin, en tredje kopierade New York-trippen och en fjärde åkte till London. Det handlar åtminstone i tre av fallen om unga personer med relativt blygsamma lönekuvert.

Så här ser det ut. Vi vet att inkomsterna har stigit, det mäter vi konstant, men välfärden handlar inte bara om kronor och ören utan lika mycket om hur teknikutvecklingen smygande höjer vår standard.

Mycket är så självklart för oss att vi inte tänker på det. Informationstillgången och kommunikationsmöjligheterna via elektroniska prylar är bara det senaste, något vi kanske ännu förstår värdet i. Men att kunna gå runt i sitt hem i underkläder när det är snöstorm ute, att kunna köpa färdiggräddat bröd och färskhålla det i veckor i frysen, bröd som dessutom är färdigskivat och som man varje frukost kan bestryka med kaviar eller italiensk mögelost med skivade spanska tomater är kanske inget vi ler nöjt åt lika ofta. Ändå är detta lyx som för de allra flesta var ouppnåelig i mitten av det förra seklet.

Långsamt har även möjligheten att på några timmar ta sig till utlandet i tid och otid blivit en del av denna makalösa välfärdshöjning. För all del: flygresandet är kanske inget som riktigt lika många kan ägna sig åt som detta att bestryka färdigskivat bröd med italiensk mögelost, men med de prisnivåer Ryanair håller och som andra bolag jagas ner i är det faktiskt inte långt ifrån. Den som kan avvara en femtedel av en genomsnittlig månadslön kan göra en kortare semesterresa till ett varmt europeiskt land. Folkflyget har blivit de nya långfärdsbussarna.

För bara tjugo år sedan skulle en flygbonanza av det slag som är legio i dag ha varit något jag raljerade med i en sådan här text, som ett exempel på den rika klassens dekadenta livsstil.

Ska the filthy rich markera avstånd till kreti och pleti i dag krävs det överdåd på en helt annan nivå än utlandsresor lite nu och då. Egen helikopter över helgen till en fest på Rivieran, kanske?

När klimatfrågan dominerade medierna som mest under den första vågen, ungefär från hösten 2006 och en bit in på 2007 (den andra vågen kom inför Köpenhamnsmötet), blev flyget den främsta symbolen för våra onda utsläpp. Det blev den moraliska hjärtpunkten för vårt individuella ansvar. Utsläppen från en enda Thailandsresa kunde i stort sett spoliera ett helt livs rätt att äta, värma upp sitt hus och åka bil, fick vi lära oss.

Hur goda människor vore vi då om vi offrade all reslust, eller på sin höjd nöjde oss med stillsamma tågresor i närområdet kring sextionde breddgraden? En referens: Bara lustgasen från Sveriges alla gödselstackar är en värre koldioxidbov än hela det svenska inrikesflyget. Om alla flygplan i världen ställdes på marken i morgon dag skulle ändå 98 procent av alla koldioxidutsläpp bestå. Räknar man in andra växthusgaser talar vi om 96,5 procent. Alltså står flyget i dag för 3,5 procent av de globala utsläppen, och FN:s klimatpanel beräknar att andelen blir 5-6 procent om 40 år.

Jord- och skogsbruk står för tio gånger högre andel av koldioxidutsläppen, och vägtransporterna släpper ut flera gånger mer.

Ha denna kunskap i bakhuvudet när du ställer flygets påstådda klimatondska mot värdet av att folk kan resa. Att människor möts, att vi blir vana vid andra miljöer, kulturer, språk och sätt att vara måste höra till de absolut viktigaste och effektivaste vägarna till förståelse och – ja, fred.

Det är hög tid att flyget får upprättelse i klimatdebatten.

torsdag 14 oktober 2010

Jorden vi ärvde; läget just nu


Draculafisk, ny art upptäckt i Mekong. Foto: Natural History Museum, London

Gammal ond giftkatastrof

Ångesten över olika miljölarm står inte alltid i proportion till de verkliga farorna, vilket jag skrivit en del om. Men den kollapsade ungerska giftslamsdammen är en riktigt allvarlig miljökatastrof av gammalt ont snitt, av typen Teckomatorp och Seveso. Tungmetaller har nu kontaminerat tiotals kvadratkilometer mark. Om det börjar regna riskerar eländet att tränga ner i grundvattnet, om det blir torrt kan dödsdammet blåsa långa sträckor.

Man har svårt att begripa hur sådana giftstinna avfallsreservoarer fortfarande kan finnas kvar i Europa, men det får antagligen skrivas på det gamla kommuniststyrets konto. Ett EU-direktiv om hantering av gruvavfall ska träda i kraft först 2012. Har det någon gång varit läge att skynda på en EU-lag så är det nu.

Återkommande favorit 1: Perspektiv på utrotning

En av de etablerade föreställningar i miljödiskursen jag anser vara mest problematisk är den om artutrotningen. Bilden som ges är att en rad arter verkligen försvinner från jordens yta i en rasande och ökande takt. Så är det dock inte.

För mig är det allra viktigaste att justera bilden av att just vi är det värsta gänget utrotare som befolkat planeten. Vi som lever i dag är snarare de första människor som aktivt försöker rädda djurarter. De massutrotningar som vi i dag lever med skedde för länge sedan. Och vi är ändå sex gånger fler än de som levde när naturen sågs som något som var i vägen.

En annan felsyn är att det verkligen handlar om att arter fullständigt försvinner. Det är mycket ovanligt. I nästan samtliga fall handlar ”artutrotningen” om minskningar av populationer. Därför var det roligt att läsa om en ny rapport, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of the Royal Society, som visar att det inte bara är ovanligt att arter faktiskt utrotas helt, utan att överraskande många arter som man betraktat som försvunna faktiskt finns kvar i mindre populationer i otillgängliga områden. Det gäller bara att leta efter dem lite intensivare.

”Utrotning är svår att fastslå”, inser de båda forskarna Diana Fisher och Simon Blomberg och konstaterar att ”betydelsen av krympande livsmiljöer för artutrotning har förmodligen överskattats”.

I Mekongbäckenet i Sydostasien pågår för övrigt sedan tio år ett omfattande artletarprojekt. Forskarna hittar i genomsnitt tre nya arter i veckan, bland andra världens största jaktspindel och en sju meter stor köttätande växt.

– Det är häpnadsväckande upptäckter i modern tid och fantastiskt att det går att upptäcka så många nya arter i ett område med ett sådant högt befolkningstryck, säger Allan Carlson, tropikexpert på Världsnaturfonden i ett pressmeddelande från WWF.

Återkommande favorit 2: Rekordvarmt eller inte?

Nu när året börjar gå mot sitt slut är det extra spännande för alla klimatnördar att i realtid följa jordens temperaturdrama. Ska 2010 bli det varmaste kalenderåret hittills, eller klarar sig 1998 den här gången också?

Siffrorna för september verkar ännu inte vara sammanställda på de vanliga klimatdatasajterna, exempelvis NOAA, men enligt en sammanställning från Alabamauniversitetet blev månaden rekordvarm. Detta trots att fenomenet El Niño, som normalt höjer temperaturen, var i avtagande och det motsatta, avkylande fenomenet La Niña i tilltagande. Det skulle kunna tyda på att den globala uppvärmningen fått en ny skjuts uppåt. De så kallade klimatskeptikerna har annars dragit växlar på att kurvan över jordens medeltemperatur planat ut sedan 1998 (också ett El Niño-år), då det senast blev rekord. Även jag har uppmärksammat detta faktum.

Sommarisen i Arktis, som är ett annat välrefererat mått, var däremot en bit ifrån att slå rekord i år. När isen började växa till igen i mitten av september hade isens utbredning krympt till sin tredje minsta sedan mätningar inleddes för 30 år sedan (där är det 2007 som är rekkordåret).

Enligt Alabamauniversitetet ligger medeltemperaturen för perioden januari till september nu bara 0,04 grader under samma period rekordåret 1998. Kommer La Niña att få effekt, eller står vi inför en ny toppnotering? Svaret kan komma redan nästa månad.

tisdag 12 oktober 2010

Hur glödande försvar för frihet blir ”stålblå nyliberalism”


Det har skrivits spaltmeter och talats i timmar om de politiska implikationerna kring Mario Vargas Llosas Nobelpris. Men ju mer jag läser av och om hans liberala hållning, desto viktigare tycker jag det är att reda ut vad det är för mekanismer i den kulturella världen som först utgår från att MVL:s politiska inriktning omöjliggör honom som pristagare och sedan, när han väl fått priset, sänker värdet på utmärkelsen.

Det har funnits gott om öppna fördömandena, som i Aftonbladet. Jag har fastnat för en mer subtil snyting. Kajsa Ekis Ekman skriver i ett debattinlägg på DN Kultur att MVL förvisso är en gudabenådad författare men att han verkar sakna förmåga att beskriva kvinnor som komplicerade varelser. Bara männen är riktiga, mångfasetterade människor.

Nu är det eoner sedan jag läste ”Det gröna huset”, men av vad jag kan minnas, och att döma av vad jag nu läst om hans författarskap, har hon alldeles säkert rätt. Så kallad gubbsjuka är endemisk bland män över 50 (eller 40, beroende på definitionen av ”gubbsjuk”) i allmänhet, och bland manliga latinska författare i synnerhet. (När vi ändå är inne på detta sidospår rekommenderar jag denna debattartikel av Manne Forssberg om hur motigt det är för äldre män, till skillnad från äldre kvinnor, att ostraffat skriva om sex numera)

Alltnog, efter att ha konstaterat att hierarkin mellan könen i MVL:s värld är konstant och tycks av naturen given kan Ekis Ekman inte avstå från att göra en politisk koppling: ”Mot bakgrund av detta ter det sig inte så konstigt att han övergav sitt engagemang för Latinamerikas fattiga. I kriget mellan könen har Mario Vargas Llosa alltid ställt sig på den mäktiges sida.”

Att ”överge ett engagemang för de fattiga” är i många (vänster)intellektuellas ögon detsamma som att inte försvära sig till socialismen. Att vara liberal betraktas som ett fegt svek – och man kallas i de sammanhangen för övrigt aldrig ”liberal” utan etiketteras alltid som ”nyliberal”. En politiker som vill bli kramad av de intellektuella måste nogsamt avhålla sig från att tala om liberalism eller alltför tydligt kritisera odemokratiska vänsterledare, sedan kan denna politiker i handling vara hur politiskt pragmatisk som helst och gynna marknadsekonomi och frihandel.

Vad har MVL då gjort sig skyldig till? Han vände sig i början av 1970-talet mot den kubanska revolutionen, som han tidigare stött, eftersom han såg i vilken auktoritär riktning den barkade. Senare blev han politiskt aktiv i hemlandet Peru – i mitten eller på högerkanten är valfritt, beroende på utgångspunkt – och ställde 1990 upp i ett presidentval som han förlorade.

Den som läser författarens egna ord om sin hållning får leta förgäves efter den ”stålblå nyliberal”, som Åsa Linderborg kallat honom, och finner i stället en glödande försvarare av individers frihet och länders demokrati. Omtalat är hans förespråkande av att legalisera droger, men han stöder också rätten till abort och homosexuellas äktenskap och avskyr dödsstraff.

MVL har kommit fram till att ekonomisk och politisk frihet inte går att separera och har, precis som Vaclav Havel, insett att marknadsekonomin är det bästa sättet att åstadkomma de resurser som kan lyfta människor ut fattigdom. Hans ovilja mot alltför stora och starka stater härrör naturligtvis från alla avskräckande auktoritära exempel på hans egen kontinent, både till höger och till vänster, men det innebär inte att han är för en nattväktarstat. Han anser att de som förespråkar en anarkistiskt fri marknad ibland har orsakat större skada än marxisterna, som var de första att omfatta ”den absurda idén att ekonomin är den drivande kraften bakom nationernas historia”, som han uttryckte det i ett tal 2005, där han fortsatte:

”Den fria marknaden är den bästa existerande mekanismen för att skapa välstånd, och den kan, om den kompletteras väl med andra av den demokratiska kulturens institutioner och bruk, åstadkomma materiella framsteg hos en nation till de spektakulära nivåer vi känner till. Men den är också ett obevekligt instrument som utan den andliga och intellektuella komponent som kulturen representerar kan reducera livet till en grym, självisk kamp där bara de starkaste överlever.”

Han har också, inte utan viss litterär njutningsfullhet, gjort slarvsylta av det fantomliknande skrämselbegreppet ”nyliberalism” (begreppet går inte att definiera, och man hittar ingen som själv kallar sig nyliberal).

Så mycket för MVL:s påstådda högerextremism.

Det är både behövligt och välgörande med en visionär liberal, av vilka det är tämligen tunnsått i kvartalspolitikens västvärld. Förmodligen är det förklarligt att en sådan figur i dag har sina rötter utanför Europa och Nordamerika.

Men, för att återknyta till Ekis Ekmans inlägg: som den sanna liberal han är kunde han gott förbehållslöst försvara feminismen. Om det tar emot kan han alltid hänvisa till krassa ekonomiska argument (jämställdhet avgör tillväxten – läs senaste rönen här).

Varför kan en frihetsapostel som Mario Vargas Llosa då i så många sammanhang avfärdas som ett högerspöke? En viktig och vältalig förklaring ges av den brittisk-nederländska människorättsprofessorn Ian Buruma. Han beskriver i en essä i DN i söndags hur liberalismen alltid har hånats av både vänstern och högern. Essensen är att liberalismens själva kärna av sans, måtta och tolerans möter förakt hos de aktivister som brinner för förändring. Buruma motiverar varför de bästa försvararna av den liberala demokratin måste vara liberalerna själva. Och att detta inte minst är viktigt att tänka på när islamistiska och antiislamistiska extremister hotar att skapa fullständigt oproportionerlig instabilitet i samhället. Läs!

torsdag 23 september 2010

Ingen är enfärgad



Opinionskarta i DN den 17 maj 2007. Inte ens ett år efter allianssegern såg landet helrött ut.

När jag började rösta fanns det fem riksdagspartier. Nu finns det åtta. Varför får jag inte fördela min röst mellan två eller tre partier? Kan någon människa vara 100 procent moderat, socialdemokrat eller miljöpartist? Frågan är om ens partiarbetarna är det.

De kartor som brukar publiceras över ”ett delat Sverige” förstärker skillnaderna. Det ser helrött eller helblått ut. Men sanningen är att inte ens i en folkomröstning med två alternativ är enskilda väljare till hundra procent för eller emot, i alla fall inte om frågan rymmer komplexitet, som de EU-frågor vi fått ta ställning till.

I medlemskapsomröstningen 1994 blev Sverige som helhet för EU. I omvärldens ögon en färg för hela landet. Men vi vet att nästan hälften var emot (47 procent; 1 procent röstade blankt). Regionalt syntes att ja-övervikten fanns nästan helt i storstäder och i söder, medan resten av landet såg ut som ett nej-land. Fast så var det ju inte i detalj. Varje ja-distrikt hade en stor nej-minoritet och varje nej-distrikt en stor ja-minoritet. På individnivå var vi nog var och en i våra sinnen delade 70-30, 60-40 eller rent av 50-50. Men ändå var vi tvungna att göra ett digitalt val: ja eller nej. I den frågan är det självklart, men exemplet illustrerar bara att det sällan är så enkelt som det ser ut i nyhetsgrafiken.

De partitester som de senaste valen gått att göra på olika mediesajter visar en tämligen ärlig bild av vår inre åsiktsflora (lite beroende på vilka frågor som ställs, och hur). Testerna förbättrades enormt när de började visa procentuell fördelning mellan partierna. Tidigare blev resultatet ett enda parti, vilket liknar verkligheten men gjorde många besvikna.

Folkomröstningsexemplet liknar situationen i parlamentsval i Storbritannien eller USA med majoritetsval och få verkliga alternativ. I ett proportionellt system som vårt kan man ändå säga att det finns en möjlighet att välja ärligt även för dem som vacklar mellan de politiska ytterligheterna, nämligen på något av mittenpartierna. Med tanke på det höga valdeltagandet och att så få faktiskt röstar blankt är jag möjligen rätt ensam om att vilja kunna dela upp rösten.

Dessutom anar jag att det finns invändningar mot tanken på viktade eller fördelade röster. Själva röstningsproceduren skulle bli mer komplicerad. Man kan tänka sig att ett sådant valsystem skulle gynna småpartier, även extremistpartier, och göra det svårare att åstadkomma starka regeringar. Demokrati innebär ju inte bara att väljarna ska kunna utkräva ansvar utan att de styrande ska ha möjlighet att leverera också.

Det finns faktiskt valsystem med inslag av fördelning. Jag blev tipsad på Facebook om något som heter Single Transferable Vote, som bland annat tillämpas i Irland, Australien och en del andra engelskspråkiga länder. Av vad jag förstått går STV ut på att man får rangordna kandidater, oavsett vilka partier de tillhör.

STV-systemet verkar lite komplicerat. Kanske är det bra som det är i Sverige. Ett tag till. Men inför varje val kommer frustrationen tillbaka. Det känns om inte förnedrande så åtminstone grovt och onyanserat – lite sverigedemokratiskt, om man så vill – att man förväntas förenkla verkligheten så till den grad att enda partiprogram ska belönas med hela ens politiska makt.

Å andra sidan är det bara fyra år kvar till nästa möjlighet. Jag har inte svårt att förstå varför väljarkåren blir allt rörligare.

Vindlande väg till gul valsedel


Före valet lovade jag att på denna plats motivera mitt riksdagsval. Det är väl inte mer än rimligt, med tanke på inriktningen på den här bloggen. Så. Ungefär på följande vis masserade jag mina lätt plågade politiska hjärnceller:

Jag har sedan, säg, mitten av 1990-talet hittat det mesta av mitt ideologiska bagage hos Miljöpartiet och Folkpartiet. Jag är i vid mening liberal, men det är å andra sidan nästan alla svenska partier. Jag är också svag för nytänkande.

I utrikespolitiken är jag tämligen folkpartistisk. Eftersom jag är stark EU-vän hade inte MP varit ett möjligt val för mig om inte partiet ändrat sig i den frågan. (Jag förstod att de var på väg mot ett fotbyte när jag bevakade en kongress i Ronneby för några år sedan – språkrören var inte bekväma med den EU-negativa hållning som då fortfarande klubbades.)

Fast även i Miljöpartiet finns en internationalism, som jag gillar. Gröna partier i övriga Europa brukar tycka det är vettigt att delvis kanalisera denna internationalism genom EU. Om jag har någon idol i den moderna europeiska politiken är det Joschka Fischer, Tysklands gröna utrikesminister i Gerhard Schröders rödgröna regering, som började sin politiska bana som stenkastande demonstrant och senare kom att driva igenom tyska fredsbevarande trupper på Balkan. (Just nu noterar för övrigt De gröna i Tyskland rekordsiffror i opinionen, vilket de kan tacka en pågående kärnkraftsstrid för.)

Miljöpartiets vilja att på sikt avveckla det militära försvaret är sympatisk. De kräver det inte omedelbart utan ser en roll för fredsbevarande trupper. Paradoxalt nog köper jag samtidigt, dock med viss tvekan, FP:s vilja att gå med i Nato. Det finns i praktiken bara en försvarsallians i dag, och en framtida nedrustning kan förstås inte ske utan att Nato är med på noterna.

I den ekonomiska politiken kan jag köpa det mesta av godset från båda partierna. Marknadsekonomi med socialt ansvar. Det är ingen tillfällighet att alliansledaren Fredrik Reinfeldt pekat ut MP som tänkbar samarbetspartner när majoritetsförhållandena är oklara.

I miljö- och energipolitiken ligger jag någonstans mellan de båda partierna. Jag vill se modernare, hållbarare ekonomisk aktivitet. Samtidigt har jag svårt för de gröna samvetsmanipulatörer som tror att tillväxt i sig är skadligt och vill strypa flyg- och biltrafik snarare än förbättra den. Sådana finns i MP, men de har knappast stöd i den officiella politiken.

Ett beslut om att börja avveckla kärnkraften skulle få fart på framtidsalternativen. Det behöver inte gå så fort som MP vill, 10-12 år, men utan ett beslut blir trycket för litet på energieffektivisering och utveckling. Jag har ändå större tilltro än MP till att det under en övergångstid går att bygga rena kol- och oljekraftverk.

Också familje- och jämställdhetspolitiken är i grund och botten likartad i de båda partierna, men FP har inte vågat bestämma sig för en tredelad föräldraförsäkring, vilket är synd. Räknar man frågan om arbetstid hit kan jag tycka att MP:s långsiktiga vision om 30-timmarsvecka är lite naiv, eller i alla fall onödig (kan bli så i praktiken ändå), men friåret verkade faktiskt funka hyfsat när det fanns.

När jag satte mig att läsa igenom de båda partiernas program kände jag igen det mesta (annars hade jag haft problem) men blev påmind om några saker: MP har fortfarande för lite tilltro till vad som kan åstadkommas inom EU:s ram – med kraftfullt undantag för miljöfrågorna. Och de har en lite väl moralistisk anstrykning i vissa frågor.

FP har å sin sida målat in sig i ett alltför kärnkraftsvänligt hörn, vilket jag tycker är regressivt och trist. Partiet har på senare år också alltför ofta tagit fram batongen i skol- rätts och flyktingpolitiken. Skiftet har förstorats i medierna – synen på invandring är till exempel i grund och botten fortfarande mycket tolerant – men jag gillar inte den ändrade tonvikten.

Kommen så långt gjorde jag ett slutligt test.

Jag gjorde för andra gången SVT:s valkompass, som med sina 50 frågor kändes som det fullödigaste testet. Första gången blev det jämnt skägg mellan tre partier. Denna gång hade jag ambitionen att svara med färre ”ganska” och fler ”helt”. Det visade sig ge ett tydligare besked, vilket framgår av bilden ovan.

I det här riksdagsvalet fanns förstås tydligare än tidigare möjligheten att göra ett rent blockval. Med den utgångspunkten hade jag i princip kunnat välja alliansen.

Jag anser att alliansen gjort ett i huvudsak bra jobb med att tillvarata de flesta medborgares intressen. I det ligger förstås att försöka baxa in samhället på en väg mot större ekonomisk aktivitet och därmed större skatteintäkter för välfärdsinsatser. Det har de också gjort, men man kan definitivt kritisera delar i strategin. Ett par av dessa är de haltande lösningarna för arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Jag tycker precis som allianskritiker att förändringarna genomförts alltför okänsligt, men jag tror till skillnad från de flesta av dessa kritiker inte att problemen är olösliga med mindre än att man rullar tillbaka hela reformmattan.

Principen att ha sitt fokus på arbete snarare än bidrag stödjer jag, och det är lite svårbegripligt att Socialdemokraterna så ihärdigt har slagits för de arbetslösas och sjukas rättigheter och nästan helt lämnat tankeverksamheten när det gäller hur man ska utveckla ekonomin och arbetsmarknaden. Kanske beror det på att de är klämda mellan MP – det parti på den rödgröna kanten som har minst beröringsskräck inför privata initiativ och som faktiskt har en idé om hur Sverige kan växa ekonomiskt på ett sunt sätt i framtiden – och V, som fortfarande tror att den offentliga sektorn är mager som på 1960-talet och därför är det enda vettiga stället att skapa nya jobb på. Sossarna vågar inte riktigt riskera att tappa vänsterflanken, men egentligen vet de förstås att nya friska skattemedel bara kommer från en växande privat sektor.

Å andra sidan har alliansen inte heller presenterat några visioner utöver den ommöblering de redan inlett. Man kan visserligen argumentera för att den behöver några år till på sig för att sätta sig, men det krävs faktiskt lite mod att visa vad som ska komma sedan. Som statskunskapsprofessorn Leif Lewin skrivit: vilken är de borgerligas berättelse om Sverige?

Mycket har kretsat kring jobbskatteavdragen. Det är förmodligen bra för samhällsekonomin att inkomstskatterna har pressats ner, även om det är tveksamt om de behöver hyvlas ner ytterligare. De rödgröna hade ju också accepterat det mesta av förändringen. Det är inte på inkomster staten främst ska dra in pengar.

En säker och ekonomiskt mindre skadlig skattekälla är fastighetsskatten, som det var dumt att i det närmaste ta bort. Det var Kristdemokraternas fel – Anders Borg slet förmodligen sin hästsvans när Hägglund tvingade honom att slakta den mjölkkon. Till och med USA har högre fastighetsskatt än Sverige.

Förmögenhetsskatten, som är mer en moralisk markering än något samhällsekonomiskt klokt, behövs däremot inte. Där hade de rödgröna hoppat i galen tunna.

En bättre intäktskälla för den närmaste framtiden är höjd skatt på miljöskadlig energi – varför inte en fullt utvecklad grön skatteväxling, MP:s originalidé? (Fast om energiproduktionen utvecklas som det är tänkt ska ju den källan avta efter hand.)

Rutavdraget är en detalj, men jag tror att miljöpartisterna har betydligt lättare att se nyktert på den subventionen och dess för- och nackdelar, än S, som har blockerat sig. MP hade ju också ett eget förslag om en brett sänkt tjänstemoms. Det är förmodligen bättre.

I grund och botten är de praktiska skillnaderna mellan blocken mindre än de framställs, vilket jag brukar tjata om. En rödgrön regering skulle knappast ha ändrat på det som visat sig fungera bra och som de flesta svenskar tycks acceptera – lika lite som alliansen har gett sig på välfärdens älskade kärna, utan tvärtom omhuldat den.

Socialdemokraterna var det stora samlande partiet under en väldigt speciell epok i Sveriges historia. Befolkningen har det bättre i dag. Sammansättningen är annorlunda. Det betyder inte att man kan ge tusan i fortsatt kamp för att ge alla människor rättvisa villkor. Men det betyder att man måste inse att en sådan kamp kan föras med nya metoder och att problemen formuleras annorlunda. Om S inte ser det blir de ännu mindre. Den som samlar mitten blir stor. It’s as simple as that.

Tes plus antites ger syntes. Det har varit bra för Sverige att makten skiftat några gånger de senaste decennierna. Det har gett möjlighet till korrigeringar, samtidigt som oppositionen kunnat komma i kapp med tiden och samhällets mognad. Den insikten kan vara så god som någon att välja blockbyte. För egen del blev det i år ändå i huvudsak ett partival snarare än ett blockval. Att MP har tillhört det block som nu förlorade har mindre betydelse för mig. Men det känns spännande, och inte helt oväntat, att partiet är en tänkbar samarbetspartner för alliansen – en grön blåslampa mot alltför blå tendenser. En grönblå koalition har faktiskt förverkligats i Finland, där Maria Wetterstrands man Ville Niinistö är gruppledare för De gröna.

Det saknas inte heller MP-företrädare som önskar en friare roll för partiet. Vi får se hur det går, men jag skulle inte sätta mina pengar på att det rödgröna blocket överlever.

För tydlighets skull: Jo, det blev MP:s valsedel jag valde bakom den gröna skärmen.

onsdag 15 september 2010

Hungern minskar – men hur mycket ökade den?

Jag har i veckan varit involverad i en redaktionell satsning på FN:s millenniemål inför toppmötet nästa vecka. Det har varit stimulerande att grotta ner sig i ett favoritämne och dessutom få hantera fina reportage från världen.

Det viktigaste millenniemålet är en halvering av fattigdom och hunger, och jag refererade i en av mina artiklar till de braskande FAO-siffror som kom förra året om att finanskris och matkris orsakat en kraftig ökning av antalet hungrande, en ökning med inte mindre än 100 miljoner människor. Lagom till publiceringen presenterade FAO färska siffror över årets hungersnöd, och se: de 100 miljonerna hade försvunnit. Huvudorsakerna är, skriver FN-organet, ökad tillväxt i utvecklingsländerna och fallande matpriser.

Det var första gången på 15 år som antalet undernärda sjönk, och det är naturligtvis glädjande. Samtidigt gnager någonstans i bakhuvudet frågan hur pålitlig statistiken är. Kan ytterligare 100 miljoner hamna på rätt sida inom ett år om tillväxten håller i sig och matpriserna inte skenar? Med den takten klaras millenniemålet om hunger av i förtid. Eller är det egentligen färre som hungrar? Eller fler?

Nationalekonomen Stefan de Vylder, mångårig expert på utvecklingsländer, inte minst jordbruk, hör inte till dem som kommer med glädjekalkyler i onödan, men han har en skeptisk inställning till FAO. Så här sade han till mig i en intervju i fjol:

”Jag är lika upprörd som alla andra över att det finns folk som svälter, men man ska ha klart för sig att de som går ut med de här budskapen har ett övergripande intresse, och det är att få stöd för sin organisation.”

S&M, men utan sadomasochismen

Valrörelsen går in i slutfasen, och förenklingarna och överdrifterna börjar bli plågsamma. Varje tänkande person förstår ju att inget av blocken kommer att avvika från en allmän västeuropeisk välfärdsmodell med marknadsstomme.

Jag börjar förstå varför jag röstade blankt förra gången. Men jag tror inte jag ska göra det den här gången. Vad det än blir kommer jag nog dessvärre inte att känna entusiasm, men jag ska försöka peka med valsedeln. Och jag ska försöka formulera en motivering på denna plats efter valet.

I den sinnesstämningen var det med ett instämmande leende jag läste Niklas Ekdals och Rolf Alsings debattinlägg i DN i dag. De forna DN- och Aftonbladetcheferna argumenterade för en stor koalition mellan S och M om Sverigedemokraterna kommer in och blir vågmästare.

Detta för att de båda största partierna är de som ligger närmast varandra när det gäller pragmatisk modellering av samhället. De är de nya mittenpartierna. Tillsammans skulle de, med 60 procents väljarbas, kunna genomföra djärva reformer för en hållbar och dynamisk utveckling av jobb, tillväxt och välfärd. Samtidigt skulle det finnas en livaktig opposition i de övriga partierna, för det är där de tydliga vänster- och högeralternativen finns, menade de.

De flesta brukar i den rådande diskursen döma ut sådana tankar som förödande för demokratin. Nu handlade inlägget om den specifika situationen med SD som vågmästare i årets val. Men jag undrar om inte Ekdal och Alsing inom ett par mandatperioder på något sätt kommer att få rätt ändå, oaktat vågmästarpartier.

Dessutom vet de som läser den här bloggen att jag själv redan varit inne på liknande tankar (om än inte lika partipolitiskt genomarbetade).

tisdag 14 september 2010

Förr udda notis – i dag grund för kris


Hotet från den galna pastorn Terry Jones i Florida om att bränna koraner den 11 september gav skrämselhicka över världen. Nyheten spreds, som brukligt är nu för tiden, på nolltid till minsta by i Afghanistan, där man brände butiker i protest mot amerikaner i största allmänhet.

En vanlig slutsats var: Världen har blivit galen. Här är en annan slutsats: Världen har blivit smärtsamt medveten. Eller åtminstone närvarande.

Vad en knäppgök i en liten skitförsamling med 50 medlemmar hittar på får inte bara återverkningar på andra sidan jorden, utan sätter i gång politisk och diplomatisk aktivitet för att stoppa eller åtminstone dämpa effekterna av galenskaperna. Utrikesminister Hillary Clinton protesterade öppet. Vatikanen reagerade.

För 30 år sedan hade Jones idé nätt och jämnt nått över Atlanten och blivit en notis, därefter hade den dött. Ingen hade behövt ha någon åsikt om saken. Ingen hade behövt reflektera över hur kristna och muslimer bör förhålla sig till varandra, eller hur man bör hantera extremism. I dag kommer vi inte undan. Det är förstås jobbigt. Förhoppningsvis får det fler att ta ansvar.

Koranbålshotet var kopplat till det tänkta moskébygget nära Ground Zero, och jag måste säga att president Obama inte riktigt tog sitt ansvar när han svajade i frågan några veckor före Jonesaffären. Jag förstår inte varför han kände sig tvungen att mildra sitt skarpa uttalande om att muslimer precis som alla andra religiösa grupper i USA har rätt att bygga en gudstjänst där i enlighet med lokala föreskrifter.

Eller: jag förstår att det har med nationell opinion att göra. Det är ett stort dilemma för världens viktigaste ledare att han aldrig kan säga saker med hemmaadress utan att det återges också i resten av världen. Man kan tycka att han helt enkelt borde stå för vad han innerst inne tycker. Fast riktigt så enkelt fungerar det nog inte.

Det finns faktiskt en tendens att Obama i takt med att han tyngs av alltmer ansvar vågar ta ut svängarna allt mindre och försöker vara alla till lags. En sådan Reinfeldt-hållning kan ju vara ett framgångsrecept i ett balansälskande land som Sverige, men den går knappast hem i oneliner-paradiset i väster. Vilket kan avläsas i det fallande stödet för USA:s första svarta, alldeles nyss bejublade president. Passar han sig inte får han en ”flip-flop”-stämpel. Den kan vara svår att tvätta bort.

För en utomstående är det svårt att begripa vad karln gör för fel. För oss europeer slår hans vältalighet och välvillighet fortfarande an, även om en del svaghetstecken börjar noteras.

Frågan är hur mycket av negativiteten som är mediagenererad. Jag säger: Låt killen få jobba på ett tag med ekonomin, frihandeln, Mellanösternsamtalen (jag har ju stött att han fick fredspriset, så Gud nåde om han går bet där …) och klimatförhandlingarna, så får vi se hur det ser ut när det är dags för omval 2012.

Man ska komma ihåg att både Bill Clinton och Ronald Reagan hade usla opinionssiffror så här långt in i sina presidentperioder, och de blev senare av de flesta politiska bedömare betraktade som stora presidenter. Obama har en bra bit kvar ner till dessa båda presidenters bottennivåer, för att inte tala om de båda Bushpresidenternas lägstavärden.


... för övrigt är tittarsiffrorna för statsministerduellen Sahlin-Reinfeldt i söndags – över 1,3 miljoner, fler än för ”Idol” – ännu ett bevis för att ryktet om det skrumpnande samhällsengagemanget är betydligt överdrivet. Detta rykte – eller snarare den här myten – vederläggs förresten av statsvetaren Erik Amnå i boken ”Jourhavande medborgare”.

lördag 4 september 2010

Vankelmod, romer och moralismer kring rut


Ibland drabbas jag så klart av vankelmod och ifrågasätter vad jag håller på med. Kanske är det känslokallt att framhålla allmänna framsteg i stället för enskilda vidrigheter? Borde jag inte ansluta mig till mainstreamlägret och bara ägna mig åt att varna för hot, leta fram konflikter och hitta fel?

Emellanåt kommer energisänkande läsarmejl till redaktionen. Mejl, exempelvis, med anklagelser om att jag (som skrivit en bok med ”obehaglig filosofi”) och DN ljuger om världen.

Det kanske är så, grubblar jag, att alla vet att världen i genomsnitt utvecklas till det bättre, att den kunskapen är gammal skåpmat som vi kan lägga på hyllan för att koncentrera oss på alla de problem som återstår.

Ändå påminns jag då och då om att det trots allt inte förhåller sig på det sättet. På ett seminarium om FN:s millenniemål (om att bekämpa fattigdom och ohälsa) i veckan uttrycktes detta av såväl Gunilla Carlssons statssekreterare Joakim Stymne som förra utrikesministen Jan Eliasson, fast på lite olika sätt. ”Folk verkar tro att allt blir värre och värre, men vi vet att det inte är så”, sade Stymne. ”Ibland får man en känsla av att folk ger upp, för att de ser och hör om så mycket elände i medierna”, sade Eliasson.

Så mitt vankelmod sjunker undan igen. Dock: förr eller senare kommer det tillbaka, och det ska jag trots allt vara tacksam för. Alla behöver korrektiv.

OK, vad har då Bolling för klämkäck glädjerapport att dra fram ur trollerihatten den här gången, då? Nja, jag tänkte inte riktigt lägga det på den bogen. Jag vill ta upp ett par aktuella aspekter av Europas öppna gränser. Den fria rörligheten är en välsignelse, men gudarna ska veta att för att den ska fungera och gynna människor krävs att beslutsfattarna håller tungan rätt i mun ibland.

Den hårdhänta franska avvisningen av romer är en verkligt obehaglig historia. Men tilltaget, och inte minst reaktionerna på dem, ställer onekligen romernas utsatta liv i klar belysning. I bästa fall blir det svårare att blunda för hur folkgruppen har det, och förhoppningsvis vrids tumskruvarna åt på ledarna i Rumänien, Ungern, Slovakien och andra länder som inte tagit sitt sociala ansvar.

Fredrik Reinfeldt hade svårt att rikta in den moraliska kompassen när han i SVT:s utfrågning fick frågan om avvisningarna, sannolikt eftersom även svensk polis avvisat romska EU-medborgare. Migrationsminister Billström satte foten ordentligt i munnen när han likställde tiggeri med brottslig verksamhet. Men det finns en regeringsmedlem som stått upp för de medborgerliga principerna och kritiserat Frankrikes agerande: Birgitta Ohlsson. (Jag gav tidigare för övrigt Fredrik Strage en känga för hans sågning av Ohlsson som någon sorts karriärist som släppt alla principer. Det har hon inte.)

Ett annat hett fall är de så kallade ”euro-orphans” som togs upp i ”Uppdrag granskning” i veckan. Alltså barn som långa perioder, kanske halvårsvis, lämnas av föräldrar som sett sig tvungna att arbeta i annat EU-land för att få pengarna att räcka. En del av dessa föräldrar tar jobb som städare. Somliga gör detta i Sverige, där antalet städjobb har ökat betydligt sedan rutavdraget infördes. Dokumentären hade följt en lettisk mamma som städade åt svenskar och led av att inte kunna vara med sitt barn.

Att Lettland fått så usel ekonomi att det inte finns tillräckligt med arbeten i landet, och att en del pressade småbarnsföräldrar (även pappor, nota bene) då väljer att utnyttja den fria rörligheten i EU och jobba i andra länder i EU har knappast något med svenska skattesatser att göra. I just det fall som beskrivs har möjligen rutavdraget inneburit en liten förbättring, eftersom sannolikheten har ökat att de lettiska mödrar som söker städjobb här kan få ett vitt och öppet sådant. Om rut försvinner ökar sannolikheten för två saker: att dessa lettiska mammor utför samma jobb svart eller att färre över huvud taget vill köpa städtjänster, vilket innebär att dessa lettiska mammor inte får jobbet i Sverige. I inget av fallen torde den ekonomiska situationen för familjen hemma i Lettland ha avhjälpts.

Det var inte bara SVT som gjorde en logisk kullerbytta här. På engelska brukar sådant kallas ”guilt by association”. Att ta hem billiga journalistiska moralpoäng på en så svag koppling borde varje redaktionell arbetsledare vända sig emot.

Och då är det ändå inte så att jag själv hoppar jämfota över rutavdraget. Det finns en skattemässig invändning mot både rut och rot, nämligen att det är rätt underligt att subventionera bara vissa branscher, även om det går att påvisa mycket svartjobb just där (det kan man göra i frisör-, restaurang- och taxibranscherna också). Därför kanske det vore bättre att kraftigt sänka beskattningen i hela tjänstesektorn.

Nej, det som gör mig förbannad är den slentrianmässiga demoniseringen av allt som har med städning att göra, helt enkelt för att det går att dra moraliska växlar på det och locka fram dåligt samvete. Städning kan professionaliseras, precis som omsorg om barn eller vilken tjänst som helst. Det viktiga är hur arbetet utförs och behandlas. Anlitar man en firma måste inte samma person städa varje gång. Min syster har ett eget litet städföretag i USA sedan 15 år och har alltid varit en av dem själv som utför arbetet i privata villor.

Man skulle lika gärna kunna dra en motsatt snyftvals:

För ett par veckor sedan ringde en man till redaktionen och berättade att han kände en grupp kvinnor – varav ett par med afrikansk bakgrund, om jag minns rätt – som var förtvivlade över möjligheten att rutavdraget skulle försvinna. Kvinnorna hade nämligen just bildat ett företag tillsammans och skulle börja städa vitt. De såg fram emot att få försäkringsskydd och pensionssparande. De hade tidigare jobbat svart med städning i Sverige, en av dem i 15 år. Nu var de rädda att bli tvungna att fortsätta med denna osäkra tillvaro. Eftersom alla hade en bakgrund som svartjobbare ville ingen ställa upp med namn eller bild, men de skulle kunna ge sina berättelser anonymt.

Nu gjorde vi inget av detta tips. Det har som alltid delvis sin förklaring i tidsbrist, men det går inte att förneka att det också råder en viss självcensur (vilket inte alltid är av ondo, vill jag påpeka). Hur skulle det se ut om vi beskrev rutproblemet på det sättet? Det finns alltid en oro för att bli beskylld för att gå de besuttnas ärenden.

söndag 29 augusti 2010

Nej och åter nej, vi är inte för många


Källa: US Census Bureau

Det finns ett inte oansenligt mått av hyckleri i hur småbarnsföräldrar beskriver sin tidsbrist. Den beror ju i grund och botten på att man har barn, inte på att ”samhället” (med vad brukar avses stat, kommun och landsting) misslyckats med att organisera bort alla logistiska problem. Har man barn blir det svårare att förverkliga sina egna privata ambitioner, så enkelt är det.

Precis detta säger Lena Andersson i en ledarkolumn i DN. Hon brukar vara en klok skribent (om än något för torrt rationalistiskt lagd i mitt tycke). Men i den här artikeln skruvar hon sitt barnresonemang så långt att jag faktiskt blir paff. Jag har övervägt möjligheten att hon är ironisk, men tonen är trots allt inte sådan att det är sannolikt.

Vad hon säger är kort sagt att eftersom jordens problem till stor del beror på att det finns för många människor borde samhället främja återhållsamhet med reproduktionen i stället för att uppmuntra till fler barn; ”det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, kallt och oreflekterat”.

Hon skriver att ”i en överbefolkad värld som lider under hotet från en klimatkatastrof, där människor är fattiga, svälter och tvingas förnedra sig för att försörja en familj, borde barnbegränsning prioriteras varje dag”.

Hon skriver att alla dessa barn gör att naturresurserna inte räcker, ”vilket leder till krig”.

Vilka krig menar hon? När tog hon senast del av rön kring jordens överbefolkning? 1977? Att hon kan hävda att till och med ett land som Sverige skulle ha för stor befolkningtillväxt är inget annat än häpnadsväckande. Tesen är larvig.

Det råder bred konsensus kring att jordens befolkning kommer att peaka på drygt nio miljarder om några decennier. Födelsetalen har formligen rasat i många av de länder vi tidigare föste in under kategorin ”tredje världen”. Länder som Mexiko och Egypten har knappast större familjer än de länder som varit rika länge. Iranska kvinnor föder i genomsnitt färre barn än dem i USA (runt 2).

Det problem som däremot tilltar är att världens befolkning åldras, att färre ska försörja fler. Kina står inför riktigt kärv människobrist, och Peking omprövar nu sin ettbarnspolitik.

Utan en stadig ström av idoga, nyfikna, arbetsamma nya människor i forsknings- och arbetslivet kommer vi aldrig att orka hitta bra åtgärder mot vare sig växthuseffekt, energibrist eller fattigdom. Vi kan försörja miljarder fler på ett hållbart sätt om vi bara fortsätter att vara lika kreativa som hittills. Det är ju det vi har gjort, för tusan! För 40 år sedan var Paul Ehrlich och Romklubben övertygade om att vi förlorat kampen om livsmedelsförsörjningen och att hundratals miljoner människor skulle svälta ihjäl under 1970- och 1980-talet. Vilket visade sig galet, som vi vet.

Man tycker att vi borde kunna släppa överbefolkningslarmandet vid det här laget. Ändå hörs det fortfarande emellanåt. Lena Anderssons text kommer bara ett halvår efter en debattartikel från en grupp svenska akademiker som krävde reformer för att få folk att välja bort barn. Också de skrämdes med krig och ekologiska katastrofer. Deras artikel hade den fantastiska rubriken ”Med dagens födelsetal är vi snart 134.000 miljarder”, en siffra som avviker från verkligheten med närmast astronomisk magnitud.

Den debattartikeln fick stiftelsen Gapminders frontfigur Hans Rosling att gå i taket. Han skrev ett upprört mejl, som jag fick en kopia av, där han förklarade att bara rubriken innehöll inte mindre än fem fel.

Så: Lena Andersson är ute i ogjort väder. Utan ordentligt på fötterna.

torsdag 26 augusti 2010

En transatlantisk hatkärlekshistoria



Vi är så lika men ändå så besynnerligt olika. Frågan är om europeer och amerikaner någonsin kommer att bli kloka på varandra.

Den kontroversiella franska illustratören Tomi Ungerer älskade att hata USA, och han uttryckte dessa blandade känslor med passion. För mig är Ungerer en helt ny bekantskap; jag fick lära känna honom genom en dokumentär i SVT häromdagen. Ungerer bodde och verkade i USA på 50- och 60-talen. Han fick uppleva raskravallerna, Vietnamkriget och chocken i att bli utslängd från sjukhus när han inte hade pengar att betala vården med – företeelser han hatade. Men han fick också uppleva euforin över den förmodligen unika öppenhet och frihet som hjälpte honom att på kort tid gå från att vara en nolla till att vara en aktad konstnär – helt enkelt i kraft av talang.

Intervjun med Ungerer görs våren 2009. Han sitter då i sin bostad i Alsace och har inte varit i USA sedan han lämnade landet för 40 år sedan. När han bodde i USA låg stormakten hästlängder före Europa i materiell utveckling. Tycker han nu att USA har kvar sin ledande roll? Nej, efter att ha upplevt Europas utveckling under fyra decennier är Ungerers slutsats att de bästa välfärdssamhällen världen skådat är dagens västeuropeiska demokratier.

Det är nog bara att hålla med.

Men det finns ett amerikanskt särdrag som vi européer i stor utsträckning saknar. Det är den energi och drivkraft som härrör ur något vi egentligen fördömer, nämligen det faktum att amerikanen aldrig kan utgå från att någon eller något löser hennes problem. Och det är detta särdrag som gör att det stora landet på något sätt ständigt förmår överraska just när vi trodde det stod inför undergång; efter varje politisk och ekonomisk kris har det lyft sig självt i håret.

Våren 2009 är Barack Obama alldeles nyinstallerad och mitt i sin smekmånad. Tomi Ungerer har klentroget men imponerat konstaterat att amerikanerna faktiskt valt in en svart president, dessutom en med relativt radikala förslag. Man kan i tv-dokumentären se att Ungerer motvilligt anar att USA än en gång lyckats överträffa sig själv. (Eftersom Ungerer tycks vara en helyllecyniker gissar jag dock att han skulle såga Obamas makttillträde som en besvikelse om han fick frågan i dag.)

Om det finns något sådant som en naturnödvändig samhällsutveckling torde en del av denna vara en sammanjämkning mellan USA:s frihetspatos och innovationskraft och Europas sociala ansvarstagande (såväl inåt som utåt). I viss mån är det också det som händer – dock med amerikansk övervikt (mer tv-reklam och McDonalds-utbredning i Europa än framväxande trygghetssystem i USA).

Med Obamas inriktning på samarbete utåt och ökat offentligt ansvarstagande inåt har det sett ut som om USA nu skulle ta ett kvalitativt symboliskt hopp över Atlanten. Men bekymmersamt nog håller den amerikanska pessimism som började breda ut sig under finanskrisen envist i sig. Och naturligt nog kombineras den med en misstro mot den styrande makten, där Obama själv får ta den största smällen.

En så ihållande brist på framtidstro är väldigt – oamerikansk. Kanske hänger den samman med en långsamt framväxande insikt om att USA inte längre kan lyfta sig i håret utan hjälp utifrån. Det är i så fall en insikt som på sikt är lyckosam – men visst gör det ont när världsbilder brister. Många européer känner möjligen ett slags skadeglädje, men det är knappast till nytta för världen att USA tappar sugen.

Man får hoppas att stämningsläget trots allt är övergående. Däremot vore det briljant om den amerikanska oförvägenheten, när den väl kommer tillbaka, ändrar karaktär och paras med en större ödmjukhet gentemot resten av världen. Håll tummarna.

fredag 16 juli 2010

Det oreflekterade föraktet för politiska kompromisser

Så här i efterdyningarna till Almedalsveckan kanske det kan passa att jag kommer ut ur den politiska garderoben – och på samma gång följer upp inlägget om min önskeregering.

Jag efterlyste där politiker som står över partitaktik och ideologiska låsningar och vågar vara pragmatiska. Därför kändes det som en bekräftelse att se mitt resultat av DN:s partitest. Det blev strängt taget jämnt skägg mellan tre riksdagspartier och små stegvis hopp nedåt till de fyra andra.

Jag är sålunda till 48 procent såväl miljöpartist som folkpartist och till 47 procent socialdemokrat. Dessutom är jag till 42 procent centerpartist, 40 procent moderat, 39 procent vänsterpartist och 38 procent kristdemokrat.

Det är faktiskt ungefär så jag känner det – med toppkänslan för endera av de översta partierna varierande från tid till annan – och det förklarar min återkommande benägenhet att rösta blankt (därmed inte sagt att det alltid blir så).

Med en sådan utsmetning var det väl inte särskilt vågat av mig att avslöja mina politiska preferenser. Men är det inte märkligt att många tycks vara mer redo att avslöja sina sexvanor än att berätta vad de röstar på? Möjligen har folk ännu svårare att svara på frågan vad de tjänar.

DN-krönikören Fredrik Strage är dock inte känd för att buskablyg, och mycket riktigt berättade han för några veckor sedan att han röstat på Folkpartiet. Men sedan hade han blivit gruvligt besviken, skrev han. Skälet till partivalet var Birgitta Ohlsson, som han uppfattat som en radikal och stark politisk röst i FP för feminism och solidaritet. När hon sedan lade ner sin röst i FRA-omröstningen ansåg Strage att han och många andra som röstat på henne blivit blåsta. ”Vi hade röstat på en feminist och blivit rövknullade av en karriärist”, sammanfattade Strage.

Jag retar mig på det där oreflekterade föraktet för politiska kompromisser. Kanske var just detta exempel bara retorik i en krönika som handlade om en massa annat, men föraktet framförs ofta på ett så självklart sätt.

Verkligheten fungerar precis tvärtom: De politiker som vill åstadkomma någonting måste göra sig av med mängder av käpphästar. Det innebär inte att de lämnar sina principer, bara att de vill kunna påverka över huvud taget. De mest grundläggande värderingarna kan de förstås inte kasta på sophögen, och det är jag övertygad om att Birgitta Ohlsson inte heller gjorde under den där FRA-omröstningen. Men vägen framåt går i sick-sack. Förr eller senare får de klokaste chansen att stå upp för sina viktiga principer och i bästa fall driva igenom dem.

Med Strages och många andra tyckares sätt att se på saken borde vi rimligen känna oss ”rövknullade” av såväl Nelson Mandela som Olof Palme och Barack Obama. En politiker som styvnackat vägrat ge vika var Olof Johanson, som lämnade den förra borgerliga regeringen på grund av sitt motstånd mot Öresundsbron. Och hur lyckat var det? För hans parti, för regeringen, för sakfrågan?

Det var bara det jag ville säga den här gången. Och nu känner jag att det väl ändå måste vara dags för lite semester. Vi hörs.

måndag 5 juli 2010

Det nostalgiska försvaret av kronan – och Kronans soldater

De som läst mig vet att jag är eurokramare. För mig är den gemensamma valutan en både sympatisk och progressiv företeelse, som ställer höga krav på politisk samordning mellan länderna (vilket jag utgjutit mig om i bland annat ett blogginlägg på DN). Det är trist att stora delar av politikens vänstra halva i Sverige fått för sig att euron är något slags högerprojekt.

Därför var det välgörande med ett välgörande med det vänsterinitiativ för euron som publicerades häromdagen. Det gjordes med anledning av den pågående skuldkrisen, som förstås gör gemensamma tag ännu mer angelägna än i enkla tider.

Man skulle kunna kalla europrojektet för politikens seger över marknaden, vilket den nordiska vänstern borde begrunda mer än den tycks göra. Bland de mer brinnande motståndarna till euron inför folkomröstningen 2003 fanns en del övertygade borgerliga marknadsliberaler, som Jesper Katz och Margit Gennser. Det är logiskt. I en fullt genomförd fri marknad tillåts varje regions konkurrenskraft bestämma värdet på regionens valuta.

Ungefär samtidigt med euroinitiativet gick den svenska allmänna värnplikten formellt i graven. Att vara för allmän värnplikt och gilla små nationella arméer är faktiskt inte alldeles olikt kärleken till nationella valutor. Nostalgisk välfärdsnationalism, om man så vill. Följdriktigt är de starkaste svenska tillskyndarna av värnplikt numera Vänsterpartiet. Var inte det än högeråsikt för 40 år sedan?

Natomedlemskap och yrkesarmé låter inte särskilt mysigt, eller ens fredligt, men – spread the news – muren har fallit, och det finns inte längre två försvarsallianser som står mot varandra. Vad främjar freden bäst: att varje land har sin egen nationella armé eller att alla samarbetar i Nato?

Värnplikten försvann inte en dag för tidigt. Hyckleriet i den nostalgiska synen på värnpliktens i själva verket unkna manliga kotteribyggande, baserat på pennalism och vapenromantik har beskrivits väl av Newsmills vd PM Nilsson i artiklar och intervjuer.

Han säger bland annat att värnplikten, som tidigt tvingat samman unga män i en extrem miljö, är ett av skälen till att den svenska storindustrin varit så militärt organiserad och så utestängande gentemot kvinnor (vilket är särskilt förvånande eftersom utvecklingen på de flesta andra områden i Sverige stadigt gått mot ökad jämställdhet).

Majstång, bryggkaffe och korpfotboll – inga problem. Egna små militära och finansiella försvar – nej, det fungerar inte längre. Ingen nation är en ö. Inte ens önationen.

torsdag 1 juli 2010

"Emerging Markets" – gamla världens hopp

Fondförvaltaren HQ har ett stort "Emerging Markets"-tema i sin kundtidnings senaste nummer (inte ute på sajten än, men torde hamna här). Det handlar alltså, på svenska, om tillväxtekonomierna i delar av det vi brukade kalla tredje världen. Jag är glad att själv få figurera i en längre artikel tillsammans med Hans Rosling och Hanna Sahlberg.

Vi är överens om mycket, till exempel att det mer är en fråga om när än om de här länderna kommer i kapp väst. Hans Rosling påpekar att det faktum att de fattigare länderna kopierar de mer framgångsrika inte betyder att de vill följa USA och Europa. Låginkomstländerna har större intresse av att titta på medelinkomstländer som Filippinerna och Mexiko, menar han. Hanna Sahlberg berättar att kinesernas självförtroende börjat tillta när de sett att de gamla rika ländeerna drabbats av hackande ekonomier.

Själv säger jag att finans- och skuldkriserna innebär att västvärlden för första gången får sätta sin lit till de så kallade tillväxtekonomierna. Och att politik är viktig för att undvika skadligt stora klyftor i de snabbväxande länderna. Och så nämner jag några länder med framtida tillväxtpotential (Colombia, Angola, Vietnam) och några där utsikterna är dystrare (länderna i Centralasien, Pakistan, delar av arabvärlden).

... för övrigt kom glädjande nyheter från Serbien, som ger ytterligare en indikation på att detta Balkans hjärtland börjar ruska av sig historien, släppa gamla nationalistiska och andra ovanor och bygga nytt: President Tadic stöder HBTQ-rörelsen och årets planerade Gay Pride-arrangemang i Belgrad på sensommaren.

"... Gay Pride-paraden i Belgrad ska bli en historisk händelse som kommer att visa att Serbien är ett säkert samhälle för alla sina medborgare, oavsett deras sexuella läggning", sade presidenten i ett uttalande.

Jämför med Ryssland, där en grupp HBTQ-aktivister greps i S:t Petersburg så sent som i förra veckan.

tisdag 22 juni 2010

Colombia, känslor och att välja ”rätt” vinkel

Jag har i olika sammanhang framhållit Colombia som ett land som, förmodligen till mångas förvåning, framöver kommer att framstå som en latinamerikansk tigerekonomi.

Allt är naturligtvis relativt. Fortfarande är 45 procent av colombianerna fattiga, och BNP per capita är lägre än i Brasilien eller Mexiko. Men med tanke på hur landet haft våldet i sitt blodomlopp ända sedan ”La Violencia” på 1940- och 1950-talen och följaktligen genom decennierna skildrats främst som ett träsk av kokain- och gerillakrig är det ändå anmärkningsvärt att landet intar en position strax under dessa latinamerikanska stormakter.

Var och en som besöker landet kan konstatera att mycket av infrastruktur, administration och ekonomi fungerar bättre än i många grannländer. Under Alvaro Uribes åttaåriga presidenttid har dessutom äntligen säkerhetsläget förbättrats avsevärt.

Jag tog mig före att ha detta perspektiv i en DN-artikel inför första omgången i det colombianska presidentvalet. Utgångspunkten var att de flesta läsare knappt vet något annat om landet än inbördeskriget och knarkvåldet. Därför lade jag tonvikten på styrkorna och de hoppfulla aspekterna, även om det otvetydiga eländet fanns med.

Det finns en grupp mycket aktiva människor som följer det som skrivs om Colombia. Ofta är det samma personer som följer Hugo Chávez Venezuela. Känslorna svallar höga, vilket jag blev varse i min mejlbox. Av några läsare fick jag mina fiskar varma: Hur kunde jag beskriva landet på det här glättiga sättet, hur kunde jag knappt nämna Uriberegimens svaga respekt för mänskliga rättigheter och arméns mord på oskyldiga, hur kunde jag dölja fattigdomen? Min text hånades och dömdes ut som ett beställningsjobb från colombianska ambassaden.

Jag funderade mycket på vad det var för förgripligheter jag kunde gjort mig skyldig till. Några formuleringar var onekligen tvivelaktiga, eftersom de saknade tillräcklig saklig grund, särskilt en mening om Uribes ”hederliga framtoning”, och jag gjorde några justeringar i texten. Samtidigt skrev jag ett långt svarsbrev till de tre som skrivit seriösa mejl till mig, där jag förklarade min utgångspunkt. De blev en aning förvånade och tackade, men vidhöll huvuddelen av sin kritik.

Läsarkommentarer får man då och då som journalist på en stor dagstidning. Att jag reagerade så starkt på reaktionerna denna gång beror förstås på att jag bryr mig väldigt mycket om Colombia.

Förmodligen stämmer det som en kollega sade till mig – en reporter som skrivit mycket om Israel-Palestinakonflikten och flyktingar och brukar få sin meljkorg full av hatbrev: ”De som skäller på dig nu är kanske sådana du skulle vilja vara kompis med, medan jag betackar mig för de flesta åsikter som skickas till mig”.

Sant. Det här är personer som enligt traditionell indelning brukar definieras som vänster, men som framför allt skulle betrakta sig som kämpar mot fattigdom och förtryck. Vem vill – eller vågar – vara fiende med en grupp med så hedervärda åsikter? Hade jag skrivit en mediedramaturgiskt okontroversiell text om korruptionen, våldet och kritiken mot regimen hade jag fått några klagobrev från ambassaden och från en eller annan colombian som tröttnat på eländesskildringarna av hennes land. Sådana reaktioner hade varit en barnlek att avfärda, kan jag försäkra.

Det vore ungefär detsamma som att framställa den israelisk-palestinska konflikten som en av världens blodigaste, vilket den långt ifrån är. Ingen på den ”goda” sidan skulle reagera (men hela den israeliska dementiapparaten, förstås).

Hur gick det då i själva valet?

Colombianerna är stolta över att ha upplevt den öppnaste och seriösaste valrörelsen i sitt lands historia. Röstköp förekom, liksom tidigare, men det kan inte förklara Uribe-uppföljaren Juan Manuel Santos stora seger över den uppfriskande obefläckade uppstickaren Mockus. Å andra sidan dök Mockus och hans gröna parti upp för bara några månader sedan – och knep likväl 27 procent av rösterna.

Miljoner människor i Colombias grannländer borde vara avundsjuka på en (någorlunda) fungerande demokrati, tycker Foreign Policy-redaktören Moisés Naim i en ledarkrönika i El País.

tisdag 15 juni 2010

Till strid mot det hjärndöda partisystemet

Salig Odd Engström (S) var en sann visionär. Han var före sin tid, lite väl före kanske. Ett exempel på det är att han redan någon gång på nittiotalet förutspådde partisystemets död inom fem år. Det visade ju sig vara en ordentligt felställd prognos i tid. Jag är dock säker på att politiken färdas i den riktningen, och förr eller senare får Odd rätt.

Motsatsen vore faktiskt vansinne. I en demokrati går politiska beslut ut på att utveckla samhället i en riktning som majoriteten känner sig till freds med. Därför måste helt enkelt politiken konvergera. Och det är precis vad den gör

Den mest konkreta skillnaden mellan blocken i dag är på vilka nivåer man ska lägga olika transfereringssystem och om inkomstskatten ska upp eller ner med några procentenheter. Hur dramatiskt är det?

Partierna börjar bli som lagen i de allt hårdare professionaliserade stora europeiska fotbollsligorna. Katalaners hjärtan bultar för FC Barcelona och Madridbors för Real Madrid, men det är snart bara klubbnamnen som går att koppla samman lagen med de städer de sägs företräda. En fjärdedel av spelarna i Chelsea är engelsmän. En enda av Manchester Uniteds spelare är född i Manchester.

Partierna lånar från konkurrerande partier och ideologier skamlöst in idéer och lösningar som visat sig fungera, medan de i retoriken utåt får det att framstå som om klasskampen eller klyftorna mellan blocken eller hotet om skattechock är större än någonsin. Om Moderaterna är Madrid är Socialdemokraterna Barcelona, båda fyllda med idéer från andra politiska klubbar.

Som Niklas Ekdal skrev i en insiktsfull debattartikel för någon månad sedan: "Detta är dårarnas paradis, för blockpolitiken har aldrig varit mer förljugen och destruktiv än nu."

Mitt politiska dream team skulle bestå av kloka pragmatiska politiker som ser till samhällets bästa och lägger prestige och ideologiska skygglappar i källarförrådet – och vilka det trots allt finns ganska gott om i det här landet.

Nedan följer min lista, så som jag har kunnat sätta samman den på volley. Fyra sossar, tre moderater, tre folkpartister, tre miljöpartister, två vänsterpartister, två centerpartister och två kristdemokrater. Nitton personer ska rimligen kunna utgöra en regering i ett halvlitet land. Det är inte nitton svenska Barack Obama, förvisso, men det är dugliga och resultatinriktade politiker som jag är säker på skulle kunna fatta gemensamma beslut kring ett ovalt bord i Rosenbad.

Som alla listor kommer den att väcka protester. Kom med alternativ! Men kom ihåg: det måste vara samarbetsinriktade pragmatiker.

1. Ilija Batljan (S)
2. Anders Borg (M)
3. Lars Bäckström (V)
4. Andreas Carlgren (C)
5. Gunilla Carlsson (M)
6. Lena Ek (C)
7. Jan Eliasson (S)
8. Peter Eriksson (MP)
9. Göran Färm (S)
10.Stig Henriksson (V)
11.Göran Lennmarker (M)
12.Cecilia Malmström (FP)
13.Birgitta Ohlsson (FP)
14.Marit Paulsen (FP)
15.Alf Svensson (KD)
16.Karin Svensson Smith (MP, fd V)
17.Mikaela Valtersson (MP)
18.Margot Wallström (S)
19.Anders Wijkman (KD)

fredag 11 juni 2010

I Afrikas tid


Dagens Nyheter bjuder på en lysande Afrikasatsning VM-startdagen den 11 juni. Särskilt Ekonomidelen innehåller de där texterna som behövs för att balansera den efterhängsna dystra bilden av Afrika: kontinenten har klarat sig igenom finanskrisen klart bättre än väntat, och många av länderna står nu inför stora möjligheter att lyfta.

Det som slagit igenom är till stora delar ett mer osentimentalt närmande till världens finans- och varumarknader. Allt fler afrikanska länder kreditvärderas av Moody’s och andra internationella värderingsinstitut, vilket ger tillträde till de stora lånepengarna: pengar som måste betalas tillbaka och därför ställer krav på planering och investering. Vilket inte bistånd gör.

Och det är själva poängen i den zambiskfödda ekonomen Dambisa Moyos rätt kontroversiella men tänkvärda bok ”Dead Aid”, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Den borde vara obligatorisk läsning för biståndsarbetare och politiker som arbetar med biståndsfrågor.

Boken är förvisso inte invändningsfri. Den innehåller delvis störande upprepningar och en och annan truism. Icke desto mindre känner man sig efteråt tämligen övertygad om att biståndets väg har lett åt fel håll för Afrikas del.

Det är väldigt svårt att förklara bort det faktum att kontinenten har hamnat i världens ekonomiska bakvatten trots att lejonparten av världens bistånd riktats dit de senaste decennierna. Eller att de länder som trots allt kämpat sig över vattenytan och börjat få i sig livgivande syre är de länder som valt marknadsvägen och skruvat ner biståndsberoendet (som Botswana).

I det outsinliga biståndsflödets spår följer alltför ofta korruption och dåligt styre. Moyo menar att Robert Mugabe aldrig kunnat sitta kvar och bromsa Zimbabwes utveckling så här länge utan bistånd. Det är ord och inga visor. Samtidigt är det fullständigt självklart att ge akut bistånd för att lindra nöd vid hunger- och naturkatastrofer. Något annat påstår heller inte Dambisa Moyo.

Framställningen avrundas med ett underbart afrikanskt ordspråk: ”Den bästa tiden att plantera ett träd var för 20 år sedan. Den näst bästa tiden är nu.” Det är aldrig för sent att sluta göra fel och börja göra rätt.

Och just nu spinner alla av förtjusning över att fotbolls-VM för första gången arrangeras i Afrika. Med all rätt. Grädden på majsgröten vore förstås att ett afrikanskt lag dessutom äntligen fick briljera sig fram igenom turneringen. Gary Lineker beskrev en gång fotboll som ett spel där 22 man jagar en boll i 90 minuter, och i slutet vinner Tyskland. Det kommer de inte att göra den här gången (även om jag faktiskt unnar detta allt klokare europeiska land framgångar).

Mitt hjärta säger följande: Tyskarna stannar i semin. Finalen kommer att spelas mellan Spanien och Elfenbenskusten. Det är en formidabel moralisk seger för det misshandlade Afrika, världens mitt. Fast till slut vinner ändå spanjorerna. Jag har redan den rödgula matchtröjan på mig.