torsdag 26 augusti 2010

En transatlantisk hatkärlekshistoria



Vi är så lika men ändå så besynnerligt olika. Frågan är om europeer och amerikaner någonsin kommer att bli kloka på varandra.

Den kontroversiella franska illustratören Tomi Ungerer älskade att hata USA, och han uttryckte dessa blandade känslor med passion. För mig är Ungerer en helt ny bekantskap; jag fick lära känna honom genom en dokumentär i SVT häromdagen. Ungerer bodde och verkade i USA på 50- och 60-talen. Han fick uppleva raskravallerna, Vietnamkriget och chocken i att bli utslängd från sjukhus när han inte hade pengar att betala vården med – företeelser han hatade. Men han fick också uppleva euforin över den förmodligen unika öppenhet och frihet som hjälpte honom att på kort tid gå från att vara en nolla till att vara en aktad konstnär – helt enkelt i kraft av talang.

Intervjun med Ungerer görs våren 2009. Han sitter då i sin bostad i Alsace och har inte varit i USA sedan han lämnade landet för 40 år sedan. När han bodde i USA låg stormakten hästlängder före Europa i materiell utveckling. Tycker han nu att USA har kvar sin ledande roll? Nej, efter att ha upplevt Europas utveckling under fyra decennier är Ungerers slutsats att de bästa välfärdssamhällen världen skådat är dagens västeuropeiska demokratier.

Det är nog bara att hålla med.

Men det finns ett amerikanskt särdrag som vi européer i stor utsträckning saknar. Det är den energi och drivkraft som härrör ur något vi egentligen fördömer, nämligen det faktum att amerikanen aldrig kan utgå från att någon eller något löser hennes problem. Och det är detta särdrag som gör att det stora landet på något sätt ständigt förmår överraska just när vi trodde det stod inför undergång; efter varje politisk och ekonomisk kris har det lyft sig självt i håret.

Våren 2009 är Barack Obama alldeles nyinstallerad och mitt i sin smekmånad. Tomi Ungerer har klentroget men imponerat konstaterat att amerikanerna faktiskt valt in en svart president, dessutom en med relativt radikala förslag. Man kan i tv-dokumentären se att Ungerer motvilligt anar att USA än en gång lyckats överträffa sig själv. (Eftersom Ungerer tycks vara en helyllecyniker gissar jag dock att han skulle såga Obamas makttillträde som en besvikelse om han fick frågan i dag.)

Om det finns något sådant som en naturnödvändig samhällsutveckling torde en del av denna vara en sammanjämkning mellan USA:s frihetspatos och innovationskraft och Europas sociala ansvarstagande (såväl inåt som utåt). I viss mån är det också det som händer – dock med amerikansk övervikt (mer tv-reklam och McDonalds-utbredning i Europa än framväxande trygghetssystem i USA).

Med Obamas inriktning på samarbete utåt och ökat offentligt ansvarstagande inåt har det sett ut som om USA nu skulle ta ett kvalitativt symboliskt hopp över Atlanten. Men bekymmersamt nog håller den amerikanska pessimism som började breda ut sig under finanskrisen envist i sig. Och naturligt nog kombineras den med en misstro mot den styrande makten, där Obama själv får ta den största smällen.

En så ihållande brist på framtidstro är väldigt – oamerikansk. Kanske hänger den samman med en långsamt framväxande insikt om att USA inte längre kan lyfta sig i håret utan hjälp utifrån. Det är i så fall en insikt som på sikt är lyckosam – men visst gör det ont när världsbilder brister. Många européer känner möjligen ett slags skadeglädje, men det är knappast till nytta för världen att USA tappar sugen.

Man får hoppas att stämningsläget trots allt är övergående. Däremot vore det briljant om den amerikanska oförvägenheten, när den väl kommer tillbaka, ändrar karaktär och paras med en större ödmjukhet gentemot resten av världen. Håll tummarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar