måndag 25 januari 2010

Om nu Saab trots allt ska överleva: specialisera, spetsa till, smalna av



Saab. Man kan bli galen för mindre. Just när man tror att mardrömmen är över läggs ett nytt bud.
Det är inte utan att man känner med Trollhätteborna, som borde få ett slut på plågan och befrias från det bräckliga hoppet om att glansfullt gå med ryggen in i framtiden. Om Saab lades ner kunde Trollhättan bli av med ett ok, bli fritt att låta idéer och uppfinningsrikedom få utlopp, precis som på så många andra håll.
Vem gråter i dag över att Borås inte syr t-tröjor?
Vem saknar det bullrande fartygsmonterandet i Landskronas och Göteborgs gamla varvsdockor?
Vem kan ens minnas att Åtvidaberg stod och föll med mekaniska räknemaskiner av världsmärket Facit?
En del pekar på hur de franska och tyska regeringarna till skillnad från de svenska kämpar för sina bilmärkens överlevnad. Men Opel och Renault är inga mikroskopiska bilmärken som gått med förlust i 20 år. De är märken med enorm produktion och försäljning i hela världen. Det är viss skillnad. (Även om jag inte tycker att fransmän eller tyskar heller borde krama sin industri riktigt lika hårt som de gör – sannolikt skulle deras bilmärken överleva ändå, om än i mindre format.)
Men om det nu ändå blir något? Om det i 59:e minuten i elfte timmen faktiskt blir en försäljning av Saab, är det nog inte så dumt att det blir till ett specialbilsföretag som Spyker (jag tar då ingen hänsyn till om tvivelaktiga ägarförhållanden är inblandade). Saabs sista chans ligger i att smalna av så mycket som möjligt och bli en exklusiv och ännu mer tekniskt märklig personbil, som inte spelar på samma plan som Toyota, Nissan, Hyundai eller Tata. För där vore det meningslöst. På den spelplanen kan en fortsatt Saabtillvaro inte bli annat än ett krampaktigt gästspel innan det är dags för nedläggning. Igen.

torsdag 21 januari 2010

Fyra snabba piller mot dysterheten

Samma dag som jag stålsatt mig för klara en bokanmälan av vardera Stefan Jonsson och Andreas Malm plus en krönika av Sverker Lenas – något av dysterkvistarnas sammansvärjning, dessutom i samma nummer av DN, dessutom på samma uppslag! – har jag turen att få lite kraft från inte mindre än fyra korta men viktiga motbilder:
1) Samma nummer av DN toppar (heder åt min redaktion) med nyheten att papporna nästan fördubblat sitt uttag av föräldradagar på tio år. Långt kvar till en andel man kan känna sig helt lugn med, förvisso, men takten är inte så pjåkig.
2) Moderaterna gör nu helt om och flaggar för att lagstifta om könskvotering i bolagsstyrelserna om inte fördelningen mellan kvinnor och män förbättras påtagligt under nästa mandatperiod. Även de som inte skulle placera detta i kategorin positiv utveckling (sådana finns, tro't eller ej) måste medge att vi har ett märkvärdigt nytt politiskt landskap.
3) En studie av hur fiskebestånden utvecklats kring Sveriges första marina vindkraftpark, Lillgrund i Öresund, visar att farhågorna för att bestånden skulle drabbas hårt var ogrundade. Det visar sig nämligen att antalet fiskar i området har – ökat.
4) Sjukskrivningarna på grund av utbrändhet och andra stressrelaterade diagnoser har halverats sedan 2006.

tisdag 19 januari 2010

Modigt och upplyftande av Newsweek: Världsfred inom räckhåll


Jag har först nu upptäckt Newsweeks specialutgåva inför 2010 års Världsekonomiska forum i Davos. Den har fokus på att reflektera över den nyss så ödesmättat framställda ekonomiska krisen och har den talande titeln ”Is that all”? Den innehåller många kloka ord om vår värld, vart den kommit och vart den ser ut att vara på väg.
Det är en lisa att få läsa analyser som lyfter blicken. Jag är ingen regelbunden Newsweek-konsument, och detta är första gången jag stiftar bekantskap med redaktören Fareed Zakaria. Det är en angenäm bekantskap.
Zakaria skriver om finanskrisens överraskande snabba borttynande och konstaterar liksom bland andra The Economist gjort att farhågorna för att de flesta utvecklingsländer skulle drabbas värre än de rika kommit på skam. Inte heller har vi fått uppleva den systemkollaps som många förutsåg. Det fick vi inte heller 1987, 1992, 1997 eller 2000, fast många trodde det. ”Systemet är stabilare än vi tror”, fastslår Zakaria och pekar ut tre krafter som upprätthåller stabiliteten i dag: fred mellan stormakterna, segern över inflationen och den globala sammanlänkningen.
När det gäller freden skriver Fareed Zakaria att världen i dag med historiska mått mätt är häpnadsväckande befriad från friktioner mellan de mäktigaste nationerna. Men få uppmärksammar det. Han refererar till en aforism av Harvardprofessorn Joseph Nye: Fred är som syre: när man har det tänker man inte på det, när man inte har det är det allt man kan tänka på.” Mer om detta strax.
Varningar för återgångar till protektionism och nya konflikter i krisens spår har det gått tretton på dussinet. Men precis som jag själv hela tiden under krisen hade svårt att föreställa mig att människor och företag som slagna av någon förlamande kraft skulle sluta att kämpa för det ökade välstånd man har lyckats uppnå, upphöra att efterfråga varor och lägga ner alla idéer, konstaterar Zakaria att majoriteten av världens länder har utnyttjat de möjligheter som fred, låg inflation och teknik gett och loggat in sig på det globala systemet. ”De har sett resultaten … Och folk runt om i världen är fast beslutna att inte förlora dessa landvinningar på grund av ideologiska chimärer som etniska krig eller arbetarklassutopier. De har varit där, gjort sådant. De vet priset.”
Länge fram i Newsweeknumret skriver Francis Fukuyama, som spelar en central roll i min bok, också att världens ekonomiska system tycks stabilare än vi trott, och att vi inte hemfallit åt trettiotalets nationalistiska politik. Han framhåller också att krisen gett en del positiva resultat, som att G20 ersatt G8 som det viktigaste globala beslutsforumet.
Därefter kommer ett avsnitt om väpnade konflikter, som ligger så nära min egen sammanställning (kapitlet Konflikterna, sidan 227-249) att jag strängt taget nickade nacken ur led när jag läste det. Hör bara här vad John Horgan finner när han ska undersöka om den ekonomiska krisen skärpt världens konflikter:
”Den ekonomiska krisen skulle öka våldet i världen . Sanningen är att vi nu lever i en av de mest fredliga perioderna sedan krig först uppstod för 10 eller 12 årtusenden sedan. Vår eras relativa lugn … motsäger den vanliga pessimistiska föreställningen att krig är så djupt rotat i vår natur att vi aldrig kan bli av med det. I själva verket tycks krig vara ett huvudsakligen kulturellt fenomen, som kulturen själv nu hjälper oss att radera ut.”
Statsvetaren John Mueller citeras: ”Krig kan vara på väg att upphöra att existera som substantiellt fenomen.”
Mueller konstaterar (liksom Spiris Bates Gill) att de flesta väpnade konflikter nu är lågintensiva, av typen terrorism och gerillaaktiviteter, ”krigets rester”. Det kunde vara nog så oroväckande om dessa rester resulterade i miljontals döda, men det gör de inte. Trenden går markant nedåt. 2008 dödades 25 600 människor i strider. Varje år dör en miljon i bilolyckor. Under andra halvan av 1900-talet dog 800 000 människor per år i strider. Under första halvan av 1900-talet dog fasansfulla 3,8 miljoner per år, när statsstyrda folkmord räknas in.
”De avgjort mest krigiska samhällena var de som föregick civilisationen. Krig dödade så många som 25 procent av alla människor under förnationell tid, en tio gånger högre andel än under 1900-talet, enligt antropologen Lawrence Keeley vid universitetet i Illinois.
Horgan avslutar med ett stycke som mycket liknar mina egna slutord i bokens konfliktkapitel:
”Hittills är tendenserna positiva. Om de fortsätter, vem vet? Världsfred – otaliga visionärers dröm – eller något som liknar det kanske slutligen blir verklighet.”

fredag 15 januari 2010

Fattigdom är apokalypsens bästa vän

För de miljontals haitier som drabbats av jordbävningen framstår rimligen världen som obegripligt grym, och för dem som överlevt i Port-au-Princes centrum är det sannolikt så nära jordens undergång man kan komma.
Jämfört med den haitiska fasan framstår attacken mot World Trade Center som en grym randhändelse i ett i övrigt välfungerande samhälle. Manhattan har ungefär lika många invånare som Haiti. Där dog knappt 3.000. I Port-au-Prince är det tjugo, kanske trettio gånger så många dödsoffer. Och den infrastruktur som redan från början var bräcklig är nu helt utslagen.
Fattigdomen betyder allt. Att ta sig ur fattigdom kan betyda hela skillnaden mellan möjligheten att klara en naturkatastrof och att slås ut. Länder som lyckas ta sig ur det värsta armodet visar en påfallande ökad motståndskraft mot katastrofer.
Bangladesh drabbades av förödande cykloner 1971, 1991 och 2007, alla ungefär lika starka. I det första ovädret dog en miljon. I det andra ovädret dog 140.000. Och för drygt tre år sedan dog inte fler än 4.000, sedan man byggt skyddsvallar, stabilare hus och fungerande varningssystem.
Skillnaden var plågsamt stor mot den orkan som hemsökte det utfattiga Burma året efter. Den dödade 130.000 människor. Grannlandet Bangladesh skickade läkarteam över gränsen.
Den japanska miljonstaden Kobe drabbades 1995 av en jordbävning med magnitud 7,3 – lite kraftigare än den i Haiti. Drygt 6.000 människor omkom. Ett år efteråt märktes knappt katastrofen, annat än på ett ovanligt stort antal ödetomter. Allt fungerade som vanligt.
Haiti har under 200 års tid lidit så ofattbart under mänskliga och naturliga katastrofer att jag undrar om inte landet under en period borde skyddas under något slags internationell förvaltning. Kunde FN i Bosnien och Kosovo så kanske man kan göra det här. Hjälpviljan tycks i alla fall finnas, och några stormaktspolitiska spel ligger inte i vägen.

onsdag 13 januari 2010

Har svenskar en skada på rovdjursgenen?


Foto: AP

Den svenska relationen till varg är svårbegripligt neurotisk.
När stammen ökat så pass mycket att den nästan, men inte riktigt, klarar att reproducera sig utan risk för genetisk försvagning, ja då bestämmer myndigheterna att man ska återinföra licensjakt. Exakt 210 vargar ska det få finnas. Som ett dussin varghägn på Skansen, ungefär, fast utspridda på 450.000 kvadratkilometer.
Miljöminister har med all rätt kritiserats för att han använt just genetiken som argument för avskjutningen (man skulle få bort inavlade individer – ett bakvänt resonemang redan från början eftersom det rimligen behövs fler vargar för att undvika inavel). Nu när man analyserat kadavren visar det sig att det inte alls fanns några större genetiska skador på vargarna.
Jag ansluter mig helt till Hanne Kjöller, som i ett ledarstick i DN föreslår kognitiv beteendeterapi för de vargrädda.
Hanteringen är alltigenom olustig, men de som ömmar för biologisk mångfald behöver i alla fall inte vara oroliga för att vi i Sverige har något särskilt ansvar för vargstammens fortbestånd. Det har vi inte. I Estland och Spanien finns flera gånger fler vargar än i Sverige, i Rumänien lever mer än tio gånger så många som här, och Ryssland huserar runt 40.000 lurviga ulvar.
I de här länderna finns inte tillstymmelse till den vargneuros vi dras med här.
Var kommer den ifrån? Är det vår genetik det är fel på?

söndag 10 januari 2010

Fler diffusa konflikter, men vilka offer är civila?

I samband med några DN.se-spaningar mot 2010-talet intervjuade jag Sipris och UI:s chefer. De hade en hel del intressant att säga, men nog var de lite dystra i sina förutsägelser. UI-chefen Tomas Ries har på andra håll anklagats för att vara utvecklingspessimist, har jag läst. Han fäste stor vikt vid klyftan mellan rika och fattiga, som han menade skulle accentueras alltmer och leda till svåra spänningar.
Siprichefen Bates Gill sade sig vara ”ganska pessimistisk”. Men det var han vid närmare betraktelse inte angående världens konflikter i allmänhet. Han trodde exempelvis att det totala antalet dödsoffer skulle kunna fortsätta att minska. Men han var pessimistisk när det gäller miljoner oskyldiga civilas öden, eftersom han menade att vi kommer att få se en diffusion av konflikterna i världen, en decentralisering som gör att stater och det internationella samfundet får allt svårare att hantera väpnade motsättningar. En del konflikter kan kallas terrorism, en del rent av kriminalitet.
Det är inte svårt att se att Gill har rätt i åtminstone viss utsträckning: vi ser ju denna decentralisering redan i dag. Krigen i Afghanistan och Pakistan liknar mest terrorism. Mexiko för ett slags krig mot knarkkarteller.
Siprichefen tror, liksom jag, att traditionella väpnade konflikter och regelrätta krig kommer att bli ovanligare. Då är ju frågan hur pass mycket mer omfattande de diffusa konflikterna kommer att bli. Tiden kommer att ge oss svaret.
När det gäller det ökade antalet civila offer måste det rimligen bli föremål för definitionsdiskussioner. Om gerillasoldater inte är civila, är då mexikanska maffiagäng det? Det är trots allt en minoritet av dödsoffren i Mexiko som står helt utanför knarkligornas uppgörelser. Jag frågade Gill om detta, och han hade inga färdiga svar. Om tio år kanske vi är klokare.

Inga skandaler - inga rubriker

Ekot har bedrivit omfattande kvittojournalistik under hösten och kartlagt alla landets landshövdingar. Det är en satsning jag missat, måste jag säga, men Maria Schottenius uppmärksammar den i dagens DN.
Fast det kanske inte är så konstigt att den gått mig förbi, för uppenbarligen har skandalerna uteblivit. Utläggen tycks korrekta, inga särskilda missar har gjorts i redovisningen. Det är inte svårt att räkna ut hur besvikna redaktörerna har blivit.
Schottenius menar att detta varit ett gigantiskt slöseri med dyrbar journalistisk tid. Med tanke på att resultatet av granskningen nu har hållits nere har hon alldeles rätt. Men varför skulle man inte lika gärna kunna dra stort på att statens förlängda armar i våra län faktiskt sköter sig? Att vi kan sluta misstänka åtminstone landshövdingarna för småaktighet? Jag misstänker nämligen att det vore en nyhet för många.
Men mediedramaturgin har ju sina låsta ramar.

fredag 8 januari 2010

Historien upprepar sig inte

I min artikel på DN Debatt i somras om den ekonomiska krisen skrev jag att tillväxtekonomierna, dessa kommande tungviktare på världens toppmöten, tycks klara krisen betydligt bättre än de rika länderna. Det var knappast den allmänna meningen för ett år sedan. Då valde de flesta att tro på det gamla krisscenariot: när de rika nyser får de fattiga influensa.
Men det gamla scenariot gäller inte. En stor grupp länder har fått det bättre på tio femton år. Kina är det välkända paradexemplet. Jättelandet är numera lika mycket en egen aktör på världsmarknaden som en fabrik för västs konsumtionsvaror. Indien är med sin enorma hemmamarknad och med banker som främst agerar inhemskt mer frikopplad från omvärldens problem än tidigare. Brasilien är det senaste självsäkra stjärnskottet som gjort sin ekonomiska hemläxa och bäddat för tillväxt.
The Economist konstaterar nu, när krisåret 2009 är till ända, att utvecklingsländerna i allmänhet och tillväxtekonomierna i synnerhet mycket riktigt klarat sig ur prövningen betydligt bättre än förutsett. Medan de rika länderna haft ett genomsnittligt BNP-tapp under 2009 på nära fyra procent är facit för världen i snitt minus en procent och för utvecklingsländerna plus två procent (Economists tabell har inte specificerat tillväxtekonomierna, men de torde med Kinas åtta procent och Indiens sex ligga ytterligare något högre).
Tidningen framhåller också att spådomarna om stora sociala spänningar och politiska konvulsioner kommit på skam – även om man flaggar för att sådant kan komma med fördröjning. ”Denna ekonomiska motståndskraft har haft stora politiska och sociala vinster”, skriver man. ”Politiskt är det mest slående inslaget i krisen hur lite instabilitet den orsakat.” Ett uttryck för det är att sittande regeringar i två av de största tillväxtekonomierna, Indien och Indonesien, kunde vinna allmänna val under krisåret 2009. Jämför det med Asienkrisen 1997-1998, då politisk oro var regel. ”Ett annat slående inslag är att med ett par undantag tycks ingen större förändring i den allmänna opinionen ägt rum”. En större andel svarar ja på frågan om de har det bättre under fria marknader i tillväxtekonomierna än i de rika länderna.

söndag 3 januari 2010

Hem till svartsynen + läsvärd lyckobok


Efter en välbehövlig och behaglig vintersemester i Andalusien kommer jag hem till ett DN Kultur-nummer där Magnus Linton tar i ännu mer än brukligt för att få ut sitt budskap att det kommer att bli krig mellan Colombia och Venezuela (som båda leds av ”fullfjädrade populister”) vilken minut som helst och där Dan Jönsson recenserar Stefan de Vylders nya bok om krisen och uttrycker sitt missnöje med att vänsterekonomen de Vylder tror att politiker och finansaktörer kan lära sig något och bättra sig. Han tycker det är ”trist”.
Dan Jönsson måste vara ordentligt besviken över att rubrikerna om ekonomisk kris krympt avsevärt i både Sverige och stora delar av övriga världen. Han framhåller förstås att de Vylders bok (”Världens springnota”) förutspår en mycket lång ekonomisk baksmälla. Jönssons eget ”anspråkslösa förslag” till slutlig lösning är – revolution. Visst är det spänstigt att kunna dra sådana slutsatser?
Sannolikt hade Dan Jönsson varit nöjd med att också tillbringa några veckor i Spanien, där krisen faktiskt har fått en helt annan dimension än på de flesta andra håll i Västeuropa. Med arbetslöshetssiffror som närmar sig 20 procent har medierna väl kunnat motivera stora krisreportage i sina nyårssammanfattningar. Premiärministern talar alltid om krisen i sina intervjuer och tal. Satirprogrammen driver med regeringens bisarrt stora underskott.
Desto trevligare var att under ledigheten läsa Johan Norbergs bok om lycka, ”Den eviga matchen om lyckan”. Det är en lärd och välskriven men ändå lättillgänglig bok om såväl idéhistorien bakom synen på lycka som den senaste forskningen om vad som gör att människor mår bra (snarare än forskning om vad som får människor att må dåligt, vilken dominerat psykologin fram till alldeles nyligen). Här finns gott om beröringspunkter med min bok.
”Norbergparadoxen” förklarar elegant varför mätningar av hur människor upplever att deras liv utvecklats kan vara så missvisande. Varför framstår 50-talet som så lyckligt? Jo för att 40-talet var så eländigt och det därför var lätt för alla att se en ljusnande framtid om hörnet. När alla fått det bättre och vant sig vid det var det inte lika roligt längre.
Norbergs bok ger också en del förklaringar till de intellektuellas benägenhet att svartmåla, som jag uppehåller mig en del vid. Och den gav mig Aristoteles betydelse, vilket jag antar inte var en dag för tidigt.
Hade den kommit ut ett drygt år tidigare hade jag med säkerhet refererat till den.
P.S. Jag läste Herta Müller också. Som insatta säkert noterat av bilden ovan. "Hjärtdjur". Det var något ... helt annat. D.S.