fredag 16 juli 2010

Det oreflekterade föraktet för politiska kompromisser

Så här i efterdyningarna till Almedalsveckan kanske det kan passa att jag kommer ut ur den politiska garderoben – och på samma gång följer upp inlägget om min önskeregering.

Jag efterlyste där politiker som står över partitaktik och ideologiska låsningar och vågar vara pragmatiska. Därför kändes det som en bekräftelse att se mitt resultat av DN:s partitest. Det blev strängt taget jämnt skägg mellan tre riksdagspartier och små stegvis hopp nedåt till de fyra andra.

Jag är sålunda till 48 procent såväl miljöpartist som folkpartist och till 47 procent socialdemokrat. Dessutom är jag till 42 procent centerpartist, 40 procent moderat, 39 procent vänsterpartist och 38 procent kristdemokrat.

Det är faktiskt ungefär så jag känner det – med toppkänslan för endera av de översta partierna varierande från tid till annan – och det förklarar min återkommande benägenhet att rösta blankt (därmed inte sagt att det alltid blir så).

Med en sådan utsmetning var det väl inte särskilt vågat av mig att avslöja mina politiska preferenser. Men är det inte märkligt att många tycks vara mer redo att avslöja sina sexvanor än att berätta vad de röstar på? Möjligen har folk ännu svårare att svara på frågan vad de tjänar.

DN-krönikören Fredrik Strage är dock inte känd för att buskablyg, och mycket riktigt berättade han för några veckor sedan att han röstat på Folkpartiet. Men sedan hade han blivit gruvligt besviken, skrev han. Skälet till partivalet var Birgitta Ohlsson, som han uppfattat som en radikal och stark politisk röst i FP för feminism och solidaritet. När hon sedan lade ner sin röst i FRA-omröstningen ansåg Strage att han och många andra som röstat på henne blivit blåsta. ”Vi hade röstat på en feminist och blivit rövknullade av en karriärist”, sammanfattade Strage.

Jag retar mig på det där oreflekterade föraktet för politiska kompromisser. Kanske var just detta exempel bara retorik i en krönika som handlade om en massa annat, men föraktet framförs ofta på ett så självklart sätt.

Verkligheten fungerar precis tvärtom: De politiker som vill åstadkomma någonting måste göra sig av med mängder av käpphästar. Det innebär inte att de lämnar sina principer, bara att de vill kunna påverka över huvud taget. De mest grundläggande värderingarna kan de förstås inte kasta på sophögen, och det är jag övertygad om att Birgitta Ohlsson inte heller gjorde under den där FRA-omröstningen. Men vägen framåt går i sick-sack. Förr eller senare får de klokaste chansen att stå upp för sina viktiga principer och i bästa fall driva igenom dem.

Med Strages och många andra tyckares sätt att se på saken borde vi rimligen känna oss ”rövknullade” av såväl Nelson Mandela som Olof Palme och Barack Obama. En politiker som styvnackat vägrat ge vika var Olof Johanson, som lämnade den förra borgerliga regeringen på grund av sitt motstånd mot Öresundsbron. Och hur lyckat var det? För hans parti, för regeringen, för sakfrågan?

Det var bara det jag ville säga den här gången. Och nu känner jag att det väl ändå måste vara dags för lite semester. Vi hörs.

måndag 5 juli 2010

Det nostalgiska försvaret av kronan – och Kronans soldater

De som läst mig vet att jag är eurokramare. För mig är den gemensamma valutan en både sympatisk och progressiv företeelse, som ställer höga krav på politisk samordning mellan länderna (vilket jag utgjutit mig om i bland annat ett blogginlägg på DN). Det är trist att stora delar av politikens vänstra halva i Sverige fått för sig att euron är något slags högerprojekt.

Därför var det välgörande med ett välgörande med det vänsterinitiativ för euron som publicerades häromdagen. Det gjordes med anledning av den pågående skuldkrisen, som förstås gör gemensamma tag ännu mer angelägna än i enkla tider.

Man skulle kunna kalla europrojektet för politikens seger över marknaden, vilket den nordiska vänstern borde begrunda mer än den tycks göra. Bland de mer brinnande motståndarna till euron inför folkomröstningen 2003 fanns en del övertygade borgerliga marknadsliberaler, som Jesper Katz och Margit Gennser. Det är logiskt. I en fullt genomförd fri marknad tillåts varje regions konkurrenskraft bestämma värdet på regionens valuta.

Ungefär samtidigt med euroinitiativet gick den svenska allmänna värnplikten formellt i graven. Att vara för allmän värnplikt och gilla små nationella arméer är faktiskt inte alldeles olikt kärleken till nationella valutor. Nostalgisk välfärdsnationalism, om man så vill. Följdriktigt är de starkaste svenska tillskyndarna av värnplikt numera Vänsterpartiet. Var inte det än högeråsikt för 40 år sedan?

Natomedlemskap och yrkesarmé låter inte särskilt mysigt, eller ens fredligt, men – spread the news – muren har fallit, och det finns inte längre två försvarsallianser som står mot varandra. Vad främjar freden bäst: att varje land har sin egen nationella armé eller att alla samarbetar i Nato?

Värnplikten försvann inte en dag för tidigt. Hyckleriet i den nostalgiska synen på värnpliktens i själva verket unkna manliga kotteribyggande, baserat på pennalism och vapenromantik har beskrivits väl av Newsmills vd PM Nilsson i artiklar och intervjuer.

Han säger bland annat att värnplikten, som tidigt tvingat samman unga män i en extrem miljö, är ett av skälen till att den svenska storindustrin varit så militärt organiserad och så utestängande gentemot kvinnor (vilket är särskilt förvånande eftersom utvecklingen på de flesta andra områden i Sverige stadigt gått mot ökad jämställdhet).

Majstång, bryggkaffe och korpfotboll – inga problem. Egna små militära och finansiella försvar – nej, det fungerar inte längre. Ingen nation är en ö. Inte ens önationen.

torsdag 1 juli 2010

"Emerging Markets" – gamla världens hopp

Fondförvaltaren HQ har ett stort "Emerging Markets"-tema i sin kundtidnings senaste nummer (inte ute på sajten än, men torde hamna här). Det handlar alltså, på svenska, om tillväxtekonomierna i delar av det vi brukade kalla tredje världen. Jag är glad att själv få figurera i en längre artikel tillsammans med Hans Rosling och Hanna Sahlberg.

Vi är överens om mycket, till exempel att det mer är en fråga om när än om de här länderna kommer i kapp väst. Hans Rosling påpekar att det faktum att de fattigare länderna kopierar de mer framgångsrika inte betyder att de vill följa USA och Europa. Låginkomstländerna har större intresse av att titta på medelinkomstländer som Filippinerna och Mexiko, menar han. Hanna Sahlberg berättar att kinesernas självförtroende börjat tillta när de sett att de gamla rika ländeerna drabbats av hackande ekonomier.

Själv säger jag att finans- och skuldkriserna innebär att västvärlden för första gången får sätta sin lit till de så kallade tillväxtekonomierna. Och att politik är viktig för att undvika skadligt stora klyftor i de snabbväxande länderna. Och så nämner jag några länder med framtida tillväxtpotential (Colombia, Angola, Vietnam) och några där utsikterna är dystrare (länderna i Centralasien, Pakistan, delar av arabvärlden).

... för övrigt kom glädjande nyheter från Serbien, som ger ytterligare en indikation på att detta Balkans hjärtland börjar ruska av sig historien, släppa gamla nationalistiska och andra ovanor och bygga nytt: President Tadic stöder HBTQ-rörelsen och årets planerade Gay Pride-arrangemang i Belgrad på sensommaren.

"... Gay Pride-paraden i Belgrad ska bli en historisk händelse som kommer att visa att Serbien är ett säkert samhälle för alla sina medborgare, oavsett deras sexuella läggning", sade presidenten i ett uttalande.

Jämför med Ryssland, där en grupp HBTQ-aktivister greps i S:t Petersburg så sent som i förra veckan.