Det nostalgiska försvaret av kronan – och Kronans soldater

De som läst mig vet att jag är eurokramare. För mig är den gemensamma valutan en både sympatisk och progressiv företeelse, som ställer höga krav på politisk samordning mellan länderna (vilket jag utgjutit mig om i bland annat ett blogginlägg på DN). Det är trist att stora delar av politikens vänstra halva i Sverige fått för sig att euron är något slags högerprojekt.

Därför var det välgörande med ett välgörande med det vänsterinitiativ för euron som publicerades häromdagen. Det gjordes med anledning av den pågående skuldkrisen, som förstås gör gemensamma tag ännu mer angelägna än i enkla tider.

Man skulle kunna kalla europrojektet för politikens seger över marknaden, vilket den nordiska vänstern borde begrunda mer än den tycks göra. Bland de mer brinnande motståndarna till euron inför folkomröstningen 2003 fanns en del övertygade borgerliga marknadsliberaler, som Jesper Katz och Margit Gennser. Det är logiskt. I en fullt genomförd fri marknad tillåts varje regions konkurrenskraft bestämma värdet på regionens valuta.

Ungefär samtidigt med euroinitiativet gick den svenska allmänna värnplikten formellt i graven. Att vara för allmän värnplikt och gilla små nationella arméer är faktiskt inte alldeles olikt kärleken till nationella valutor. Nostalgisk välfärdsnationalism, om man så vill. Följdriktigt är de starkaste svenska tillskyndarna av värnplikt numera Vänsterpartiet. Var inte det än högeråsikt för 40 år sedan?

Natomedlemskap och yrkesarmé låter inte särskilt mysigt, eller ens fredligt, men – spread the news – muren har fallit, och det finns inte längre två försvarsallianser som står mot varandra. Vad främjar freden bäst: att varje land har sin egen nationella armé eller att alla samarbetar i Nato?

Värnplikten försvann inte en dag för tidigt. Hyckleriet i den nostalgiska synen på värnpliktens i själva verket unkna manliga kotteribyggande, baserat på pennalism och vapenromantik har beskrivits väl av Newsmills vd PM Nilsson i artiklar och intervjuer.

Han säger bland annat att värnplikten, som tidigt tvingat samman unga män i en extrem miljö, är ett av skälen till att den svenska storindustrin varit så militärt organiserad och så utestängande gentemot kvinnor (vilket är särskilt förvånande eftersom utvecklingen på de flesta andra områden i Sverige stadigt gått mot ökad jämställdhet).

Majstång, bryggkaffe och korpfotboll – inga problem. Egna små militära och finansiella försvar – nej, det fungerar inte längre. Ingen nation är en ö. Inte ens önationen.