lördag 31 oktober 2009

Den misstrodda makten

Frågan är om politiska ledare någonsin kommer att betraktas med neutral respekt. Kanske är det inte ens eftersträvansvärt; det är en viktig demokratisk dygd att granska makten. Hur som helst är synen på makthavare i dag av den arten att cynisk misstro utan vidare kan passera.
För den debattör som vill framstå som seriös är paradigmet "makt korrumperar" lika centralt som vikten av att i alla lägen, gärna med lagom rynkad panna, betona problem. Jag skriver i min bok att det finns minst lika starka belägg för att makt adlar. I alla händelser är politiken betydligt mindre cynisk och spelteoretisk än journalister och filmmakare älskar att framställa den, vilket Katrine Kielos klokt konstaterade i en ledarkrönika i Aftonbladet nyligen.
Till yttermera visso visar det sig, när man vetenskapligt granskar saken, att politiker i regeringsställning i sitt verkliga arbete mellan rubrikernas skandaler och utspel gör vad de sagt att de ska göra, nämligen uppfyller vallöften. Statsvetaren Elin Naurin har i en angelägen avhandling konstaterat att såväl vänster- som högerregeringar i Sverige till ungefär 80 procent genomför det de lovat. Men bara 15 procent av väljarna tror att de flesta vallöften uppfylls. Är denna diskrepans ett uttryck för en inbyggd och obotlig misstro mot makten? Eller är medborgarna förledda av samhällets budbärare?

fredag 30 oktober 2009

Spriten, detta tacksamma nyhetsstoff


Alkoholkonsumtionen i Sverige har sedan några år tillbaka stannat av och rent av sjunkit något, från drygt 10 liter ren alkohol per person och år för några år sedan till drygt 9 i dag. Det var inte det scenariot som torgfördes i nyhetsrubriker och av oroade debattörer som Eckart Kühlhorn och Svante Nycander för tio år sedan. Om någon minns. Men visst, EU:s införselregler och bag-in-boxeffekten fick konsumtionen att öka i några år, och ingen kunde förstås veta säkert vart det skulle barka.
Man frammanade inte sällan en bild av att det hårt supande 1800-tals-Sverige hotade att komma tillbaka. Därmed tänkte man bort hundra år av stadigt ökande kunskaper om omvärld, hälsa och droger. Det påminner faktiskt en del om jämförelserna med 1930-talets depression under den senaste ekonomiska krisen.
Då och då poppar problemet med ungdomsfylleri upp till nyhetsytan. För några dagar sedan ifrågasatte Second Opinion en nyhet i Metro om att ungdomar "super så att minnet försvinner". I Metroartikeln stod, liksom en passant, att alkoholkonsumtionen bland unga ökar. Men det finns det inga belägg för, visade det sig när Second Opinion talat med expertisen. Snarare tvärtom. Andelen alkoholkonsumenter bland unga vuxna har sjunkit sedan 1970-talet, och den alkoholmängd som konsumeras bland niondeklassare toppade för tio år sedan, varefter den gått ner märkbart.
Trafikonykterheten uppmärksammas också med jämna mellanrum. Det är utmärkt, förstås. Lite synd bara att man sällan lyfter fram att ett viktigt skäl till att andelen rattfulla bland dödsoffren ökat är att andra typer av offer minskat kraftigt. Antalet döda per körda kilometer personbil ligger långt under vad det var på 50- och 60-talen (fast googlar man på "trafikdöda" blir man inte klok på vad som har hänt, se bild ovan) . Detta kan vara bra att ha i bakhuvudet när man exempelvis diskuterar mobilpratande i bil. Nej, jag tror inte heller det är vettigt att messa medan man kör (jag ska sluta, lovar), men åter: alla andra EU-länder har i princip förbjudit mibilprat i bil, men det är Sverige som har de lägsta dödstalen.

söndag 25 oktober 2009

Hoppet kommer från Rädda Barnen


På samfällighetens städdag i dag språkade jag med en granne som hade läst min bok (hedervärda medborgare!). Han tyckte att medierna den senaste tiden varit "lite snällare". Ibland kan jag själv få för mig att man faktiskt lyfter fram lite fler oväntade positiva förändringar nu än tidigare, men jag är så gravt biased i frågan att jag egentligen inte kan uttala mig.
Men en helsidesannons på sidan tre i DN i dag får mig i alla fall att dra på smilbanden. Rädda Barnen har bestämt sig för att locka bidragsgivare genom att berätta att allt faktiskt inte är hopplöst. Tvärtom: barnsoldaterna är färre, barnadödligheten är lägre, barn skyddade av lag mot aga är fler och barn som förvägras skolgång är färre än på 1990-talet. Vilket visas med enkla och glasklara diagram. Lysande, Rädda Barnen!

Kan Kina bli rikt utan att demokratiseras?

Inför OS i Peking skrevs spaltmeter om Kinas bristande demokrati. Jag ägnar några sidor åt frågan i boken och driver i korthet tesen att det visserligen återstår enormt mycket av reformer innan Kina kan börja kallas demokratiskt, men att kineserna av allt att döma ändå aldrig har varit friare än de är i dag. Skälet till det är förstås ekonomiskt. Med större ekonomisk frihet har man råd att ställa krav.
Det klagas också numera en hel del på korrupta lokalpolitiker, och det protesteras mot angrepp på privat egendom - något som knappt existerade för ett par decennier sedan.
Men det mest emblematiska inslaget i demokratin, flerpartisystem med fria val, verkar ännu vara långt borta. Och vad mer är: det verkar inte vara ett extremt eftersträvat samhällsinslag bland den allt rikare kinesiska stadsbefolkningen. Ännu omhuldas stabilitet i hög grad.
Det föranleder frågan om Kina någonsin kommer att nå demokrati av västerländskt snitt. Och i så fall: är det ett stort problem? Går det att uppnå tillfredsställande medborgarinflytande utan ett partiväsende? Det går givetvis att tänka sig andra former av demokrati än de vi i Europa etablerat. Men inom ramen för dagens enväldiga kommunistparti, som avrättar mer än tusen människor årligen? Knappast.
I The Economist ställs också frågan om Kinas demokratisering. Tidningen berättar att Henry Rowen vid Stanforduniversitetet förutspår att Kina år 2020 kommer att rankas som "delvis fritt" av demokratiinstitutet Freedom House - helt enkelt för att den ekonomiska nivån då har nått en nivå där andra länder har blivit "delvis fria". Å andra sidan, skriver The Economist, hävdas i boken "The China Fantasy" av James Mann att Kina minsann kan bli rikt samtidigt som det fortsätter att vara auktoritärt. Tidningen konstaterar att Mann kan ha underskattat de frihetliga förändringar i dagens Kina som inte direkt har med politisk aktivitet att göra.
Samtidigt är det möjligen dumt att blint tro på en linjär demokratiutveckling av Rowens modell.

Makedoniska myrsteg


Jag var i några dagar i Makedonien i förra veckan. Med en hårsmån undveks väpnad konflikt i landet i början av 2000-talet - med benägen svensk diplomatisk insats. I dag baxar sig det lilla landet långsamt fram mot drägligt välstånd och rättssamhälle.
Frågan är hur det hela skulle fortskrida utan det hägrande EU-medlemskapet. Unionens fredsskapande och utvecklande påverkan på länder i dess närhet sker med myrsteg. Men den är otvetydig. Efter en bilutflykt till den ännu mindre lyckligt lottade grannen Albanien känns återkomsten som att byta från rälsbuss till X2000: de albanska gränsvakterna hukar i baracker, de makedoniska håller till under ett generöst tak med fyra körfiler under, i en rejäl byggnad omgärdad av prydliga planteringar. Skyltar uppmanar folk att "deklarera" smuggling och korruption (se bilden; vad som avses är rimligen att "rapportera").
Andra officiella skyltar översätts redigt även till minoritetsspråket albanska. Trafikpolisen har skärpt kontrollen av fartsyndare och kan ses stå med fartkameror vid vägkanten. P-kaoset i Skopje har dämpats med nya tidsregler. Och för någon vecka sedan löstes en mångårig gränstvist med Kosovo. Nästa efterlängtade steg vore att ta bort visumkravet till EU, dvs grannländerna Grekland och Bulgarien.

Apokalypsens gosiga mörker nu expertbelagt

Domedagsångesten breder ut sig igen, i alla fall om man får tro Stockholms filmfestival, som ägnar en hel sektion åt apokalypsen. Det är ingen brist på undergångsfilmer just nu. På biorepertoaren kommer snart "2012", och på filmfestivalen visas sju stycken: "Waiting Room ", "Haeundae", "Happy End", "Earth Days", "The Cove", "Vägen" och "9".
I festivalprogrammet står att "2009 känns som ett extra apokalyptiskt år", och i Expressen uttalade sig häromdagen programchefen George Ivanov sålunda: "Vi står inför slutet nu, det vågar vi tänka, och det börjar synas i filmen."
Ruggigt värre.
Expressenartikeln återger också vad psykoterapeuten Dan Katz säger om domedagssuget: "Det verkar som om vi känner en njutning i att bli uppskrämda, som att läsa om mord eller åka berg och dal-bana. Allt som nervsystemet upplever som utöver det vanliga vill det undersöka lite närmare, för att hitta hot och faror. När det blir för farligt så springer vi."
Exakt. Jag skulle formulera det som att vi tycks dras till ... apokalypsens gosiga mörker.

torsdag 22 oktober 2009

Balans mitt i tragiken

Att ge sig in på att ge perspektiv på larm om undernäringen i världen är ... delikat materia. Jag är på sätt och vis lite kluven inför det, eftersom jag sannerligen inte vill förringa tragiken i att hundratals miljoner fortfarande är undernärda, trots all tillväxt, och trots förbättrade produktionsmetoder och transporter. Men ändå.
BBC skriver i dag om hungersnöden i Etiopien. Sex miljoner är i behov av nödhjälp. Jag har ett BBC-citat från premiärminister Meles Zenawi: "If [the 1984 famine] was a nightmare, then this will be too ghastly to contemplate." Det är bara det att detta citat är från 2002. Då var också sex miljoner i farozonen, och de kunde bli 15 miljoner. Det blev de inte.
Denna gång är framställningen i BBC:s artikel balanserad mitt i eländet. En mycket intressant upplysning ges av två små cirkeldiagram, som berättar att andelen undernärda i landet gått ner från 71 procent 1992 till 46 procent i år. Även antalet har gått ner något.

I Rapport nu i kväll hör jag nyheten refereras. Lisbeth Åkerman återger procentsiffran 46 procent undernärda. Men sedan säger hon att "sex miljoner svälter, enligt FN". Det förekommer ännu ingen regelrätt svält i Etiopien, vilket framgår av en karta i BBC-artikeln.


Samtidigt är förstås läget oerhört allvarligt, om någon nu skulle missat det. Som jag sa: ämnet är delikat.

onsdag 21 oktober 2009

Radiodiskussion om hungern

Under världslivsmedelsdagen, eller världshungerdagen som en del kallar den, den 16 oktober var jag också med i Studio Ett i P1 och diskuterade hoten och möjligheterna för mänskligheten att hantera hungern i framtiden. Den akuta krisen är oacceptabel, naturligtvis. Men på sikt finns hopp. Jag tyckte att forskaren på SEI Louise Karlberg, som också deltog, höll med mig om det.

torsdag 15 oktober 2009

Hungerbakslag

Inför Världslivsmedelsdagen den 16 oktober har FN:s mat- och jordbruksorgan FAO lagt fram en nedslående rapport om att antalet hungrande i världen nu för första gången tros bli över en miljard. I min bok uppehåller jag mig en hel del vid FN:s millenniemål och att de flesta av dem visat påtagliga förbättringar sedan startåret 1990. Det gäller inte minst fattigdomsmålet, som siktar på en halvering mellan 1990 och 2015. Trenden var fallande fram till 2007, det senaste året för statistik i boken. Därefter har andelen börjat öka. Vad som beror på finanskrisens tillfälliga påfrestningar återstår att se.
Detta är både sorgligt och upprörande och hör till det Hans Rosling brukar kalla ”onödigt lidande”. Ett besynnerligt uttryck, kan man tycka. Är inte allt lidande onödigt? Men vad han syftar på, såvitt jag förstår, är att detta är ett slags lidande som vore så lätt att göra något åt. Resurserna finns – vilket de inte alltid har gjort i historien.
Jag är ganska säker på att kurvan kommer att börja dala igen, och inte på grund av allmosor från de rika, utan tack vare långsamt förbättrat jordbruk och rättvisare handel (att det skulle bli just en halvering till 2015 är förstås inte självklart). Men så länge akut nöd råder – just nu i hög grad på Afrikas horn – är det akut hjälp som gäller. Sätt in pengar!

onsdag 14 oktober 2009

Latinamerikansk skinnömsning


Välfärdskapitlet i boken inleds med en spaning om Colombia, som gärna överraskar den medieinformerade europeiska besökaren positivt genom att inte vara en sönderskjuten skithåla. När väl den sista gerillakrigaren hängt av sig sin kalasjnikovkarbin kommer det landet att slå oss med häpnad, skriver jag.
Landets potential är enorm, mätt i vad som helst – naturresurser, mänskligt kapital, infrastruktur, turismmöjligheter. Colombianerna längtar djupt och innerligt efter att por fin bli ett normalt land som får visa allt det andra som det också är. Nyligen lanserades en debattfilm som fångar denna längtan. Filmen visar en nation som på 15 år utvecklas till Latinamerikas mest framgångsrika genom satsningar på biodiversitet, kreativa industrier och alternativ energi. ”Vi har en dröm om en ny identitet”, säger speakerrösten. Den har reklamfilmens alla snygga visuella grepp och fräck grafik men framstår som rätt pompös för en svensk betraktare. Det är svårt att tänka sig en liknande film om Sverige eller något annat moget, förnuftigt och lite bekymrat västeuropeiskt land. Vi har haft det bra för länge för det. Men ett folk med en sådan avskyvärd närhistoria vill knappast blicka tillbaka i onödan.
”Colombia 2025” ser ut som en skrytfilm, men snarare än att låta påskina att alla dessa grandiosa planer kommer att bli verklighet vill den öppna ett kreativt samtal bland krigströtta colombianer om hur de ser på sitt lands möjligheter: vad kan och vad borde utvecklas?
Numera har colombianerna också en role model i sin närhet att mäta sig med – Brasilien. Det är också ett land med långvarigt dåligt rykte som både våldsamt och korrumperat. Men under åtta år med högerpresidenten Cardoso och snart sju år med vänsterpresidenten Lula har landet blivit en granitklippa vid Atlanten med stränga statsfinanser, hög tillväxt och en ansvarstagande hållning både i Amazonas och gentemot omvärlden. En god regional stormakt. Nu hägrar dessutom både fotbolls-VM och OS. Det är Brasiliens tid.
Latinamerika har överlag ömsat skinn, lite i tysthet. Det är förstås fortfarande fattigt med europeiska mått mätt. Men politiskt kanske man kan säga att det har nått fram till 1960- eller 1970-talets Europa (totalitära stater i öster, terrorism i Västtyskland och Italien, IRA och ETA, men trots allt en allt mer pålitlig världsdel).
Radions korrespondent Lars Palmgren berättade i en krönika i våras om en rättegång han bevistat i Chile. Den handlade om en grannfejd. Domaren, advokaten och åklagaren – alla kvinnor – klarade av processen på en timme. Förr kunde det ta åratal att reda ut fejder. Palmgren beskrev hur rättsväsendet sakta men säkert blivit effektivare och mer oberoende i de flesta länder på kontinenten. ”Egentligen är det en ganska enastående förändring”, menade han, ”en sådan där verkligt djupgående förändring, som ändå aldrig riktigt får plats i nyhetsflödet”.

lördag 10 oktober 2009

Nobelkommittén lade sig på signalhornet

Om den norska Nobelkommittén var ute efter en signaleffekt kan man säga att den lade sig på hornet genom valet av Barack Obama.
Vad man än tycker om saken är USA:s president fortfarande den enskilda människa på jorden som har störst möjlighet att påverka världens riktning. I historiens snett uppåtsyftande vågrörelse var George W Bushs åtta år på posten ett otvetydigt bakslag. Som alla vet kunde kontrasten mot hans efterträdare knappast ha varit större.
Men många tyckare har öst kritik över Thorbjørn Jagland och hans fyra kolleger i fredspriskommittén: Obama har ju inte åstadkommit något än!
Svensk Freds ansåg att beslutet var skamligt, Michael Tomasky i The Guardian menade att enda chansen för Obama att komma ur denna pinsamhet var att inte acceptera eller åtminstone inte resa till Oslo, DN:s huvudledare sade att norrmännen gjort honom en otjänst genom att höja redan orealistiska förväntningar.
Även jag blev naturligtvis otroligt förvånad, och det är extremt lätt att säga att priset, oaktat man tycker att Barack Obama i princip är en värdig vinnare, kom alldeles för tidigt. Men med tanke på kommitténs motivering kan man lika gärna landa i att dess val var modigt. I stället för att ge det till någon hedervärd enkel person som vigt sitt liv åt att förbättra för en grupp eller en region har man för första gången på mycket länge gett det till någon som faktiskt kan påverka allas liv, som Ingmar Nevéus skriver i DN.
Och hur ska man definiera detta att uppnå något? I motiveringen betonas att han skapat ett nytt internationellt samtalsklimat. ”Dick Cheney kanske inte gillar det klimatet, men det gör de flesta människor i världen”, fastslog den liberala amerikanska debattören David Corn.
Dessutom har Obama på bara nio månader faktiskt fattat beslut om att stänga Guantánamo (även om det försenats) och förbjuda tortyr, inlett samtal med Iran, skrotat missilplaner som oroar Ryssland, brutit dödläget i kärnvapennedrustningen och med sin utsträckta hand ökat förtroendet för USA i den muslimska världen. Inte illa jobbat på bara nio månader, som statsvetaren Ulf Bjereld konstaterar.
Det faktum att Barack Obama fått ärva ett krig (två, om man fortfarande räknar konflikten i Irak som ett krig) kan knappast lastas honom. Möjligen att han beslutat öka truppnärvaron, men det blir riktigt belastande bara om det inte ackompanjeras av ett lika förstärkt civilt stöd, och det återstår att se.
Kritiken och häcklandet säger en hel del om vår förmåga att vänja oss. Vi är redan så vana vid att det sitter en president i USA som hela tiden betonar vikten av samarbete och samtal att vi inte imponeras längre utan väntar oss resultat.
Därför tycker jag att Nobelkommitténs val är modigt. Den måste rimligen ha förutsett den delvis förödande kritiken från en del håll. Men den har velat belöna exakt den politiska strävan som är hela idén med att dela ut ett fredspris.
Det mesta av de svartas frigörelse i USA ägde rum efter det att Martin Luther King fått fredspriset. Willy Brandt fick priset för att han ändrat klimatet i relationerna mellan de båda tyska staterna, inte för att muren faktiskt hade fallit. Nelson Mandela fick också priset för något som hade inletts, inte något som var avslutat och klart.
Man kan förstås inte bortse från den lilla risk som finns att flera av de områden där Obama vill åstadkomma bra saker faktiskt drabbas av svåra bakslag. Priset kommer i så fall av många att framställas som osedvanligt misslyckat. Ändå måste man även då ställa sig frågan: var det Obamas fel? Slutade han vilja? Slutade han försöka starta ett nytt klimat i internationell politik?

tisdag 6 oktober 2009

"A dull, heavy calm"

Ända sedan jag journalistpraktiserade för 20 år sedan har jag hört sägas att om man vill hänga med i världspolitiken och bara orkar läsa en tidskrift ska man läsa The Economist. Det känns lite fantasilöst att hålla kvar vid en sådan maxim i 20 år, och jag försöker variera mig så gott det går. Och emellanåt rekommendera något annat. Men det är svårt. I somras skrev jag på DN Debatt om världsekonomins motståndskraft, apropå krispaniken. Så här skriver The Economist den 3 oktober:
"Världsekonomin kommer inte, som det ser ut, att återuppleva 1930-talet. Den torde också undvika Japans förlorade decennium under 1990-talet. I stället kommer framtiden för många västerländska ekonomier mer att likna 1980-talets kontinentala Europa, med stora underskott, hög offentlig skuldsättning och envist hög arbetslöshet. Efter de senaste två årens rädsla och panik kan detta framstå närmast som ett antiklimax. Men det är ofta så kriser slutar." Och så citeras 1800-talsekonomen Alfred Marshall: "When it is over there is calm, but a dull, heavy calm."

söndag 4 oktober 2009

Fredsjournalistik

Har har jag kunnat missa Jake Lynch och hans Peace Journalism, fredsjournalistik? Måste hålla ögonen mer på denna chef för freds- och konfliktcentret vid Sydneys universitet.
Så här beskrivs fredsjournalistik (som uppenbarligen lanserades först av Johan Galtung):
"När redaktörer och reportrar gör val angående bevakning av konflikter (om vad och hur de ska rapportera) som ger möjlighet för samhället att beakta och värdera icke-våldslösningar."
Lynch intervjuades i konflikt i P1 och framhöll hur det föregivet objektiva sättet att bara rapportera om händelser (var, när, hur) inte sällan underblåser tron att det bara finns en våldsam lösning.

Världens mest prominenta dysterkvist

En av de teser i min bok som förmodligen retat flest handlar om att ledare ofta har en mer realistisk bild av hur världen ser ut än "vanligt folk" (vad det nu är). Men det gäller knappast alla.
Jag har länge tyck att FN-chefen Ban Ki-moon är en av världens mer prominenta dysterkvistar. Han beskylls ju för att vara en svag nickedocka - kanske försöker han kompensera sitt svaga ledarskap med att banka lite högre än andra i larmklockan. Det kan ju se viktigt ut. Särskilt handlingskraftigt är det dock inte.
Den 2 oktober var han i Sverige och hävdade, som svar på kritiken mot hans ledarskap, att aldrig i FN:s historia har fler allvarliga kriser än nu sammanfallit: klimathotet, finanskrisen, livsmedelskrisen och pandemihotet. Då säger jag så här:
Livsmedelskris har det varit oräkneliga gånger, och de var värre för tjugo och trettio år sedan, pandemihot har rått mest hela tiden - och vi var mer chanslösa förr (denna gång är den första i historien då man hinner ta fram ett vaccin innan pandemin nått kulmen), och finanskriser har vi haft många gånger - och det var knappast något FN lade sig särskilt mycket i. Organisationen var nämligen upptagen med alla de krig som rasade - alternativt bakbunden av kalla krigets låsningar i säkerhetsrådet. Men klimathotet var onekligen okänt för oss förr om åren.

Domedagsprofetens första regel



Naturligtvis fortsätter det att tätt dugga exempel på hårdragna och ibland apokalyptiska vinklar i mediernas rapportering. Det finns också goda exempel på motsatsen.


Sedan i våras har jag samlat klipp i en mapp med en gul post-it-lapp som det står "den fortsatta debatten" på. Skam till sägandes har denna "fortsatta debatt" hittills pågått mellan plastsidorna i mappen. Nu gör jag i alla fall ett försök att göra den lite vidare än så. Mappen har vid det här laget blivit ganska fet, så det känns lite futilt att så att säga beta av den från början till slut (även om jag säkert kommer att återkomma innehållet av och till). I stället tar jag nu upp ett relativt färskt medieexempel på det jag kallat domedagsprofetens första regel: att extrapolera från något oroväckande i dagsläget och bortse från alla former av framtida beslut och händelser som kan tänkas rucka på utvecklingen (vilket strängt taget alltid sker).


Exemplet är en artikel i Dagens Nyheter i mitten av september. Där varnar tre forskare för att turismen hotar att bli den största klimatboven. Beviset är trenden mot ökat flygande, allt längre resor och turisternas allt längre bortovaro. Grafiken till artikeln visar tydligt hur experter kan dra ut en nutida trend in absurdum. Noteras bör dessutom att summan av utsläppen år 2060 även i detta skräckscenario är betydligt lägre än i dag, trots att såväl den tänkta turismökningen som frånvaron av alternativa bränslen de närmaste 50 åren är osannolika. Allt är ju, som bekant, relativt.




lördag 3 oktober 2009

EU ett jättelikt Schweiz

Europeiska unionen är världspolitikens hittills största framgångsberättelse, utan konkurrens. Men eftersom den är byråkratisk och demokratiskt trögrodd och allt mindre politiskt dramatisk missunnas den respekt.
Jag ägnar ett av de sista kapitlen i boken åt att beskriva EU:s saktmodiga omvandling av Europa från en stöddig och våldsam kontinent till en allt fredligare och mer civiliserad plats på jorden. Må vara är detta inte bara själva unionens förtjänst, men strukturen som tvingar länderna till samarbete har i alla händelser haft en huvudroll. Kalla det en hyllning. Det kan också ses som en påminnelse om hur det faktiskt kan se ut och rimligen kommer att se ut i allt fler regioner runt om i världen. Embryon finns i såväl Sydamerika som Afrika och Asien.
Den alltid läsvärda och kloka historikern Timothy Garton Ash skriver i The Guardian på temat apropå det nyligen timade tyska valet. "En gång i tiden, och det var i sanning en ond tid, darrade världen när Tyskland talade. I dag lägger den knappast märke till det", skriver han. Numera, konstaterar Garton Ash, är Europa "trevligt, tråkigt och irrelevant", och han påminner om att senast Europa hade en finanskris av den här magnituden valde inte Tyskland "trevligt och tråkigt".
Han liknar Europa av i dag vid ett jättelikt Schweiz - en massa större och mindre kantoner som slåss för sina traditioner och självstyren. Ingen är ensam lika inflytelserik som den en gång var. Det är lika välfunnet som hoppingivande.