lördag 31 oktober 2009

Den misstrodda makten

Frågan är om politiska ledare någonsin kommer att betraktas med neutral respekt. Kanske är det inte ens eftersträvansvärt; det är en viktig demokratisk dygd att granska makten. Hur som helst är synen på makthavare i dag av den arten att cynisk misstro utan vidare kan passera.
För den debattör som vill framstå som seriös är paradigmet "makt korrumperar" lika centralt som vikten av att i alla lägen, gärna med lagom rynkad panna, betona problem. Jag skriver i min bok att det finns minst lika starka belägg för att makt adlar. I alla händelser är politiken betydligt mindre cynisk och spelteoretisk än journalister och filmmakare älskar att framställa den, vilket Katrine Kielos klokt konstaterade i en ledarkrönika i Aftonbladet nyligen.
Till yttermera visso visar det sig, när man vetenskapligt granskar saken, att politiker i regeringsställning i sitt verkliga arbete mellan rubrikernas skandaler och utspel gör vad de sagt att de ska göra, nämligen uppfyller vallöften. Statsvetaren Elin Naurin har i en angelägen avhandling konstaterat att såväl vänster- som högerregeringar i Sverige till ungefär 80 procent genomför det de lovat. Men bara 15 procent av väljarna tror att de flesta vallöften uppfylls. Är denna diskrepans ett uttryck för en inbyggd och obotlig misstro mot makten? Eller är medborgarna förledda av samhällets budbärare?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar