torsdag 10 januari 2013

”Farväl, oskuld” – utgångspunkten

Nedan följer inledningskapitlet i min nya bok, som ett stående smakprov. Jag har tidigare lagt ut ytterligare några "teasers" ur boken, vilka du hittar en bit ner. I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Skulle den inte funka finns här en alternativ länk. Boken finns också sök- och köpbar på svenska boksajter.

Jag skulle uppskatta feedback till innehållet i kommentarsfältet – antingen utifrån detta korta avsnitt eller utifrån hela boken. Som jag skriver i förordet:

”Boken gör inte anspråk på att beskriva varje aspekt av ett närmast outtömligt ämne. Snarare är den en början. Förhoppningsvis kan den bli det också i bokstavlig mening. Du som läser och tycker: Gå gärna in på min blogg på bollingsbok.se (som länkar hit, min blogganm.) och berätta vilka reflektioner du gör, vad du skulle vilja ändra på, hur du skulle vilja komplettera eller gå vidare. I den digitala världen är en bok aldrig färdig.”



HOMO SAPIENS

Mänsklighetens räddning ligger inte någon annanstans än i människans hjärta, i hennes förmåga att reflektera, i hennes saktmod och i hennes ansvarstagande.

Vaclav Havel

På en boplats i det vi i dag kallar Sörmland lever under den tidsepok vi i dag kallar romersk järnålder en ung kvinna med ett för tiden typiskt stort ansvar för levebrödet. Hon arbetar hårt med att utfodra gårdens grisar och rensa ogräs på tegen. Kanske hittar hon något blänkande bronsföremål när hon bryter upp stubb med årdret i den karga jorden och frammanar en vag reminiscens av något hon hört berättas om, som hon uppfattat som en saga, en gåtfull varm tid för mycket länge sedan med soldyrkande och konstfärdiga människor.

På handelsplatsen nere vid kusten, dit hon rest några gånger, har hon sett eleganta handelsmän, pälsklädda från topp till tå, erbjuda fina metallskivor för buntar av skinn, romerska mynt kallas de. Hon hör folk berätta om det mäktiga riket flera veckors marsch söderut, där det finns rikedom i överflöd och soldaterna är oövervinneliga, skyddade som de är av ogenomträngliga harnesk.

Sedan går århundradena. Kvinnans ättlingar i arton led lever vidare på samma plats i Sörmland. De odlar samma jord, sliter med samma ämbar och ok och dör av samma sjukdomar. De bygger något stabilare och större hus. En del av dem har lärt sig att rista tecken för att meddela sig med eftervärlden. Bygderna börjar delas in i små kungadömen, och det hörs ständiga rykten om rivalitet och strider.

Fortfarande dyker de romerska mynten upp, och även glaskärl, små statyer och andra föremål från den tiden; som handelsvaror, införda av äventyrare eller funna i marken. Ofta läggs de i gravar. Men deras ursprung, det forna mäktiga riket långt där nere i söder, framstår mest som en legend för kvinnans sörmländska ättlingar.

Sedan går ytterligare tre århundraden, och fjorton nya led av barn och barnbarn föds på boplatsen i Sörmland, som långsamt växer till en by. Nu börjar man planera sitt jordbruk, anlägger permanenta åkrar och sparar i ladorna. Männen ger sig av på långa plundringsresor. Och inte långt från vår sörmländska by växer de första riktiga städerna fram. Fast det ska ännu dröja mer än tusen år innan någon av dem når samma storlek som det antika Rom på sin höjdpunkt.

***

Roms sönderfall tog lång tid. Inget annat rike tog över, utan det var en långsam vittringsprocess. Den grekiskinfluerade kultur och den statsbyggnadskonst romarna utvecklade försvann egentligen inte alls, den anammades och spreds av andra. Dessutom fanns ju faktiskt det östromerska riket kvar formellt, även om det omvandlades till något annat, det bysantinska riket.

Men det viktigaste var att det kunde vittra ner utan att världen utanför det romerska närområdet påverkades påtagligt. Det mesta av världen var bara vagt, om alls, känt av dem som levde i eller nära romarriket och var beroende av det.

Nya härskare kom, ibland till synes från ingenstans, och skapade nya riken. Mongolerna skapade ett enormt men kortvarigt rike som inte hade annat raison d’etre än ständiga erövringar, och när det blev för stort för att klara ytterligare geografisk töjning var den mongoliska eran över.

Hela den amerikanska kontinenten var okänd för europeerna, och när spanjorerna började resa dit var det som att kolonisera en ny planet. Det blev förstås en barnlek för Spanien att bygga upp ett nytt imperium med oanade rikedomar, vilka landet hanterade lika klokt som en alkoholist förvaltar en vinkällare.

Det spanska och portugisiska guldet och silvret hamnade i stället allt mer i engelska och holländska fickor, hos handelsmän från den gryende marknadsekonomins första imperier, vilka skulle dominera 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet. Och så vidare.

***

Civilisationers uppgång och fall är en av de mer välkända rytmerna i den mänskliga historien. I dag brukar det heta att vi lever under USA:s era, under ett slags Pax Americana. Precis som alla tidigare civilisationer kommer också detta att falla, säger man. Jag menar att det inte längre är möjligt att resonera på det sättet.

För det första menar jag att det är en slapp analys med enbart historisk bäring att hävda att vi lever i en kultur dominerad av ett rike, en stormakt. För det andra, och det är en av den här bokens viktigaste poänger, har vi för första gången i människans historia passerat den punkt då det inte längre är möjligt för imperier och riken – allra tydligast blir det när man ger dem beteckningen ”civilisationer” – att falla för att ersättas av något annat. På den här planeten finns inte längre något annat än den mänskliga civilisationen.

Är det något som förvånat mig i samhälls- och framtidsforskningen, och i stigande grad, är det att så få bedömare och så få analyser tar sin utgångspunkt i det faktum att mänskligheten nu för första gången är på väg att bli sant integrerad.

I mitten av 1990-talet fick den amerikanska statsvetaren Samuel P Huntingtons dystopiska tes om civilisationernas kamp stor uppmärksamhet. Hans teori var att världen var på väg tillbaka till ett slags normaltillstånd av motsättningar mellan en handfull stora kulturer eller civilisationer. Den var en reaktion på det tal om global integration som försiktigt började höras i politisk debatt under senare delen av 1980-talet och som tog fart efter murens fall. Några vågade tidigt förutspå en ny global världsordning, som Francis Fukuyama och Vaclav Havel, men de överröstades snart av nya oroskörer, eftersom etniska och andra krig blossade upp bara kort efter att kalla kriget släppt sitt strupgrepp. När dörrar slås upp öppnas för ont såväl som gott, och man måste söka nya sätt att stävja mänskliga avarter.

Begreppet globalisering började hånas och blev för många närmast synonymt med ondsint kapitalism, det vill säga något enbart de multinationella företagen hade någon glädje av. Det växte rent av fram en folklig ”antiglobaliseringsrörelse” som samlat väldiga skaror på stormöten världen runt.

Sådana bakslag drabbar alla nya koncept som bygger på paradigmskiften. Globaliseringen kunde inte bara skönjas, den skulle visa sig vara obeveklig. Den är inte god eller ond, den är ett nytt tillstånd, en ny grundförutsättning. En dag har vi vant oss så mycket vid den att vi inte ifrågasätter värdet av att spjällen mellan oss öppnats utan inriktar oss på att anpassa oss därtill och lösa den nya sorts problem som detta innebär. Den dagen är inte långt borta.

***

Det finns de som säger att världen var lika integrerad före första världskriget som den är i dag. Påståendet har ett visst fog för sig på ett ytligt plan, eftersom det var lätt att röra sig över de europeiska landgränserna för den som hade råd, och handelshindren var få. Det är också uppenbart att en verklig globalisering kunde anas svagt redan på den tiden för dem som var visionära. Men som vi vet var världen då långtifrån mogen för en sådan. Alltför mycket skilde oss åt, vi förstod varandra alltför lite, och dessutom berörde dessa decennier av fred och handelsboom, som historieböckerna beskriver, inte alla världens folk utan delar av Europa och dess kolonier. Epoken slutade med mänsklighetens största katastrof.

De båda världskrigen innebar ett dråpslag mot tron på att mänskliga framsteg är möjliga. Det har dröjt till de allra senaste decennierna innan vi ens har vågat väcka liv i föreställningen om en gemensam mänsklighet.

Fortfarande talas – i huntingtonsk anda – om den kommande kinesiska eran, eller (vilket i första hand handlar om europeisk rädsla) den obevekliga tilltagande muslimska dominansen. Det kan inte fungera så längre. Den ”västerländska kulturimperialismen” är inte uttryck för någon centralmakts aktiva dominans över andra folk och följaktligen inte heller något som kommer att ”falla”. De västerländska kulturuttryck som araber, perser, kongoleser och indier tycker är värdefulla tar de till sig, annat avstår de ifrån. De viktigaste skillnaderna i världen är ändå inte kulturella, de är materiella. Det allra mesta av mänsklig strävan är gemensamt.

Den amerikanska militära dominansen i världen har förvisso varit otvetydig under ett par decennier efter murens fall, men den är mer en följd av Sovjetblockets kollaps och inte på ett självklart vis något de amerikanska ledarna önskat sig. Därför menar jag att det leder fel också att tala om att detta synbarliga handfasta globala USA-styre är något som kommer att falla. Däremot lär den amerikanska dominansen i det globala diplomatiska umgänget med dess emellanåt (dock inte så ofta som belackare hävdar) enögda militära fokus och bristande omvärldsanalys att avta i takt med att den övriga världens resurser tilltar och det blir mer realistiskt att dela ansvaret för insatser i oroshärdar.

Men en bit in på 2000-talet märks trots allt en förändring i sättet att tala om denna globalisering och om världens integration, inte minst bland värdens ledare. Finanskriserna har satt den nya situationen i blixtbelysning. Aldrig har så många möten med ledare från alla världsdelar sammankallats på så kort tid. För första gången tas representanter för det som alldeles nyligen kallades tredje världen på allvar. Och det är inte så konstigt – tillväxten i världen hänger nu på den miljardhövdade nya medelklass som börjar ta för sig av den moderna tidens varor och tjänster.

***

Jag är ofta skeptisk till den närsynthet som präglar synen på samtiden. Den får oss att förstora det som framstår som dramatiskt för oss som lever här nu: just den här kulturella konflikten måste vara den avgörande, just de här politiska besluten måste vara de mest orättfärdiga, just den här miljökatastrofen måste vara ödesdiger.

Är då inte denna påstått unika globala integration ett uttryck för samma närsynthet? Det är lite svårt att kalla själva tesen för närsynt, eftersom den är världsomspännande. (Detsamma gäller förstås både Huntingtons civilisationskamp och miljöhoten.) Däremot kan var och en bedöma om jag har ett snävt eller historielöst synsätt när jag ser mönster som jag hävdar aldrig har framträtt förut.

Förmågan att upptäcka djävulen i detaljen är förvisso ofta till stort gagn för utvecklingen. Andra är bättre i den grenen än jag. Men den kan också trycka ner och hålla tillbaka oss. Som jag ser det är det närsynthet som hindrar många av oss att se vad som håller på att hända med helheten.

Finns det universella mänskliga rättigheter finns det en universell mänsklighet. Idén om ”den globala byn” kommer till slut att hamna i samma klichékategori som ”jorden är rund”. När membranen mellan länder, kulturer, sociala konstruktioner och enskilda individer tunnas ut och slutligen försvinner får det en rad både förutsägbara och oväntade konsekvenser. Saker händer med oss. Mänsklighetens integration bär på underbara löften, men den är ingen tebjudning. Den ställer helt nya krav på individuellt ansvar.

I det följande ska jag försöka beskriva de mer eller mindre obevekliga förändringar jag funnit på en rad av samhällets och den mänskliga tillvarons områden: kommunikation, kunskap, integritet, identitet, jämställdhet, socialt liv, politiskt liv, brottslighet, ekonomi, arbetsliv, medier, demokrati, diplomati och konflikter.