onsdag 30 september 2009

Afrikanskt hopp

Utvecklingen i Afrika har fortsatt att trotsa våra gamla föreställningar om kaos, armod och våld. Det finns flera obehagliga väpnade konflikter kvar, och ett antal fredsavtal är bräckliga, framför allt i Sudan. Men det finns ännu bara ett krig, enligt den gängse definitionen, nämligen det i Somalia. Tre år i rad med bara ett krig i Afrika, det har inte hänt sedan 1950-talet.
I Guinea ägde en riktigt otäck massaker på demonstranter rum den 28 september. Det var en ruggig påminnelse om gamla tiders styren.
I östra Kongo hände något märkligt under slutet av januari 2009. Helt utan att vi västmedier – eller andra bedömare heller – hade förutsett något liknande gick Rwanda, Kongo och FN samman för att en gång för alla slå ut hutumilisen i norra och södra Kivuprovinsen. Länderna i området har också gjort gemensam sak för att få bukt med den ohyggliga Herrens befrielsearmé, som lemlästat och våldtagit i först Uganda, senare norra Kongo. Ingen fred än, men kanske bättre förutsättningar.
Jag skrev i vintras ett ”paket” med artiklar för DN.se om de hoppingivande tendenserna i Afrika – såväl inom politiken som inom ekonomin. Jag fick mängder av positiv respons både utifrån och inifrån redaktionen – men också skarp intern kritik från vår korrespondent. Det var en intressant och märklig upplevelse. Vi hade en kort men intensiv mejlväxling om det vettiga i den konfliktstatistik jag redovisade.

I ljuset av den tid som förflyter

Efter hand som tiden går blir det förstås möjligt att börja utvärdera en del av det jag påstår i boken. Jag tycker inte att jag gör särskilt många tvärsäkra prognoser om framtiden, egentligen. Linjen är att empiri visar att det nästan alltid gått bättre än vad vi trott; alltså är det sannolikt att vi kommer att lösa våra nuvarande problem också.
Men det är klart att ett och annat kan tolkas som förutsägelser. Två exempel jag inte skulle lagt så stor vikt vid om jag skrivit i dag är dels att Baltikum förutspåddes nå vår levnadsstandard inom tio år (det kommer att hända, men med den ekonomiska krisen lär det bli försenat), dels att etanolen fick en så orättvis behandling i medierna.
I det senare fallet vet vi fortfarande inte hur det kommer att gå, och jag hävdar fortfarande att angreppen på etanolen var exempel på en ogin journalistjakt på enbart en handfull verkliga eller förfalskade nackdelar. Men det är tydligare i dag att det vore en bra idé att satsa mer på andra alternativa bränslen än på etanol (även om etanol är bättre än bensin redan när det görs på sockerrör).

måndag 28 september 2009

Domedagsuppgörelse mitt i Krisen

De sista korrigeringarna i manus gjordes fem dagar före Lehmann Brothers-kraschen. När boken väl kom ut hade den ekonomiska krisen redan bottnat, skulle det visa sig. Däremot hade en annan apokalyptisk berättelse börjat pocka på vår uppmärksamhet: svininfluensapandemin. Hösten 2009 ser även denna katastrofberättelse ut att ha ut att ha spridits lite för högljutt och lite för tidigt.

Jag hade ingen aning om vad man kunde förvänta sig vid releasen, men boken rönte viss uppmärksamhet, och den recenserades i några stora tidningar och rätt många mindre tidningar.
Den ekonomiska krisen spelade en viss roll vid mottagandet. Flera recensenter tyckte lite synd om mig, som kom med denna domedagsuppgörelse mitt i den värsta ekonomiska kollapsen i modern tid. Jag måste medge att jag precis som alla andra kände en viss oro över utvecklingen, men jag hade ändå väldigt svårt att tro på de värsta scenarierna. Men det var lite svårt att säga det i april. I juni fick jag dock en förfrågan från DN:s debattredaktion att skriva om överdrifterna. Vilket jag gjorde. Artikeln publicerades först den 10 augusti.
Den har kommenterats av bland andra Johan Schück i DN och av Olle Wästberg.