måndag 31 maj 2010

Den israeliska rädslans logik

Vissa veckor känns motigare än andra för en globaliseringsextremistisk framstegsambassadör. Samtidigt som det börjar stå klart att en pågående miljökatastrof av bibliska mått i Amerika kanske inte går att stoppa visar Gamla testamentets nutida företrädare i den andra änden av världen prov på en militär brutalitet som man visste var möjlig men som man ändå inte riktigt kan ta in. De dödade aktivisterna på konvojen var ju inte ens beväpnade.

Jag har skrivit att den till synes eviga konflikten i Mellanöstern hör till de minst positiva inslagen i världens utveckling, och beläggen för det kan bockas av med jämna mellanrum. Den anklagelsen kan förvisso riktas mot den arabiska extremismen likväl som den israeliska. Eftersom Israel är en fungerande demokrati med ett rikt samhälle som liknar de europeiska är det ändå på något sätt den israeliska galenskapen man chockeras mest av.

Israeler och palestinier ägnar sig på fullt allvar åt vedergällning. De tillämpar i det närmaste öga för öga. Året är 2010. När började resten av världen begripa att hämnd knappast är en framkomlig väg om man faktiskt vill nå fred? Man måste till slut vilja förstå den granne man är i fejd med.

Det sjukaste av allt är att när jag hör den israeliska ambassadören eller chefen för israeliska informationskontoret i Sverige ge sina bisarrt bakvända bilder av vad som skett kan jag förstå vad de menar. Med den israeliska rädslans logik är det möjligt.

De har en bild av sig själva som en nation belägrad av ondsinta grupper. De betraktar verkligen blockaden av Gaza som en nödvändig skyddsåtgärd mot Hamasattacker. De tycker att andra borde förstå det och respektera deras skyddsbehov och inte trotsa deras uttalade avsikt att stoppa alla försök att bryta blockaden.

Israel är en nation som föddes i en blandning av plågsamt dåligt samvete (från västvärlden), hot (från de arabiska grannfolken) och rädsla. Man undrar om den från födelsen etablerade självbilden av en belägrad David mot omvärldens Goliat någonsin kommer att kunna behandlas bort, hur mycket starkare ”David” än blir.

Denna i grunden destruktiva självbild, målad med rädslans palett, har säkert fungerat som en användbar samlande kraft. Har den för de israeliska ledarna rent av blivit synonym med landets existensberättigande? Tänk om den israeliska tillvaron skulle framstå som tömd på mening utan ett yttre hot?

Man skulle vilja fråga ambassadör Dagan, försvarsminister Barak, premiärminster Netanyahu: är din högsta dröm att en dag få uppleva ett öppet Mellanöstern där judar och muslimer lever sida vid sida utan att någon bryr sig om vad man är? Ärligt?

tisdag 25 maj 2010

Pappaledighet en samhällelig drulleförsäkring

Fördelningen av föräldraledigheten ser ut att bli en valfråga. Ekot berättar att de rödgröna kommer att föreslå en tredelning – en tredjedel som bara mamman kan ta ut, en tredjedel som bara pappan kan ta ut och en tredjedel som kan fördelas fritt.

För mig är förslaget helt okontroversiellt. Vi har kommit så långt nu. Steget vore inte dramatiskt.

Jag lyssnade i morse på en radiodiskussion mellan Emma Henriksson (KD) och Lise-Lotte Olsson (V). Argumenten höll sig i vanlig ordning på en jordnära nivå. Det är ”bra för barnen och föräldrarna”, men ”föräldrarna vet bäst hur man ska fördela familjeansvaret”.

Själv ser jag sådana här lagar framför allt som en samhällelig försäkring mot framtida kostsamma problem. Ett krav på större fadersnärvaro när barnen är riktig små vore en form av påbyggnad på lagen mot barnaga från 1979. Se där en lag som utgör ett ännu större intrång i familjelivet, men som få ens reflekterar över i dag. Att barnaga kan lägga grunden för mer våld och/eller självspäkning har de flesta förstått.

Nio av tio fängelsekunder har växt upp utan närvarande pappor. Om pojkar och flickor växer upp med en sundare bild av vad som kan förväntas av en vuxen man kan många våldsbrott och mycket självplågeri förebyggas.

Det är inte alltid särskilt kul att vara hemma med små barn, ska gudarna veta, men ingen som gjort det ångrar sig, och alla som gjort det får garanterat en livslång relation till sitt barn som inte självklart hade uppstått annars.

Med en jämnare fördelning av barnuppfostran mellan män och kvinnor får vi större tillgång till varandras erfarenheter, vilket kan slipa ner de meningslösa förståelseglapp som finns kvar mellan könen. (Jag tror inte att alla könsskillnader är ”sociala konstruktioner”, men det är en annan diskussion. De skillnader som faktiskt beror på samhällsordningen är i alla händelser bara av ondo och måste försvinna.)

En jämnare föräldrafördelning skulle också skynda på en jämnare lönefördelning och öka möjligheten för kvinnor att göra karriär, vilket kunde ge den bästa skjuts åt ekonomisk tillväxt och ytterligare förbättrad välfärd man kan tänka sig.

Dessutom skulle de sista bastionerna av motstånd byggas bort på mansdominerade arbetsplatser. Det vore en lättnad för de män som vill men inte kan (eller får) att helt enkelt kunna peka på lagen, och arbetsgivarna skulle få rätta in sig. Allt praktiskt går som bekant att lösa. I min egen bransch journalistiken är det legio med halvårslånga pappaledigheter, vilket öppnar för de kadrer av skickliga nybakade reportrar som behöver vikariat.

Det finns kort sagt bara vinster att göra på detta. Egentligen är det självklarheter, men ibland behöver det påpekas.

Kvotering är vi vana vid i många andra sammanhang. De politiska partierna ägnar sig åt det på valsedlarna, och det känns rimligt att man strävar efter en jämn könsfördelning i regeringen. Att ha bara gubbar på taburetterna är ingen valvinnare 2010.

Socialdemokraterna hann dessutom nästan klubba igenom kvotering i bolagsstyrelserna förra mandatperioden. Nyligen flaggade både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt för att en sådan kan komma på sikt även med en borgerlig regering. Bolagskvoteringen i Norge har fungerat utmärkt (minst 40 procent kvinnor i styrelserna). Farhågorna om kompetensproblem har kommit på skam. Utbildningsnivån har i stället höjts.

Vi accepterar faktiskt alla möjliga inskränkningar i vår ”frihet” för ett gott syfte. Nu har vi inte längre allmän värnplikt, men den accepterades i hundra år som en nödvändig inskränkning för att försäkra samhället mot yttre hot – fast den innebar en monumental bromskloss i mäns karriärer och allmänna vuxenblivande. Varför skulle inte försäkringar mot inre hot vara lika självklara?

Sedan 2005 finner sig landets en miljon rökare mer eller mindre godmodigt i att myndigheterna lägger sig i deras privata beteende. Och nästan alla sex miljoner bilförare accepterar till och med att de måste ha bälte på sig, trots att detta inte skyddar någon annans liv, och trots att det rent av är tveksamt om bältestvånget ger krassa ekonomiska vinster för samhället. Bälteslagen är närmast en civiliseringsåtgärd. Precis som en lag om barnens rätt till sina fäder vore.

Blir det en rödgrön regering kommer alltså tredelningen av föräldraförsäkringen. Och om borgarna lyckas sitta kvar? Jag tror knappast att feministen Borg eller Reinfeldt skulle ha något emot det. I Folkpartiet finns starka anhängare till mer styrd föräldraförsäkring. Centern kan nog påverkas, men knappast Kristdemokraterna. Hur som helst lär inget hända i år på den blå sidan så länge Alliansen inte tror att en tredelning är en valvinnande fråga. Och det är den sannolikt inte. Väljarna är en konservativ skara.

Varför då inte dela föräldradagarna rakt av? Jodå, det kommer att bli möjligt så småningom, när mönstren förändrats så pass att det är okontroversiellt för män att ta hand om småbarn halvårsvis. Amning, talutveckling och rörlighet tarvar trots allt mellan ett och ett och ett halvt år innan det är en bra idé att låta barnen få börja på dagis.

För tillfället är en tredelning en utmärkt kompromiss. Steget dit är i själva verket inte särskilt långt numera. Män tar ut 23 procent av föräldradagarna. Så sent som 1997 var andelen inte större än 10 procent.

Om ökningstakten håller i sig är pappaandelen uppe i en tredjedel om drygt tio år. Att lagstifta om en tredelad föräldraförsäkring skulle alltså nästan vara som att befästa vad som redan är accepterat (precis som man gjorde med lagen mot barnaga och rökförbudet). En lag vore helt enkelt en välvillig knuff i rätt riktning.

måndag 17 maj 2010

Syd slår Väst


Jag skrev på Twitter häromdagen att det här är den första ekonomiska krisen där väst kommer att räddas av syd: den svällande efterfrågan i syd håller de gamla industriländernas ekonomier flytande.

Nu skulle man kunna tillägga att det är syd som löser västs diplomatiska konflikter. Hårdraget, naturligtvis, men uppgifterna om att Iran efter maratonförhandlingar med Brasilien och Turkiet går med på att låta Turkiet anrika sitt uran antyder ändå en kvalitativ maktförskjutning.

Det är klart att det är lättare för Iran att falla till föga inför ett muslimskt grannland och en halvradikal stormakt i den så kallade tredje världen än inför ärkefienden USA eller andra västallierade. Ett tidigare förslag från IAEA om att exakt samma typ av anrikning skulle göras i Ryssland och Frankrike avvisades av Teheran.

Men om Iran nu menar allvar är det givetvis mycket goda nyheter, och vi får hoppas att Washington lägger prestigen åt sidan och ger sitt stöd. Konkret innebär det närmast att iranierna slipper sanktioner.

Mellanösternspelet är intrikat, och beskedet kan på kort sikt paradoxalt nog göra Israel mer motsträvigt i fredsförhandlingarna med palestinierna. Israelerna vill öka pressen på Iran och blir säkert mycket besvikna om FN:s säkerhetsråd blåser av nya sanktioner. På längre sikt borde det i stället göra det omöjligt för Israel att fortsätta använda ”nej” som förhandlingstaktik.

Slutligen är frågan vad ett slut på kärnenergikonflikten med omvärlden innebär för demokratiutvecklingen i Iran och repressionen av den gröna motståndsrörelsen.

I sämsta fall kommer regimen att kompensera sin eftergift utåt med ännu fastare grepp inåt, ostörd av världssamfundet.

I bästa fall kan USA:s och övriga omvärldens fixering vid kärnvapenhotet släppa, så att påtryckningarna och diplomatin mot Teheran framöver i stället kan handla om krav på mänskliga rättigheter. Det skulle ge den gröna rörelsen moralisk styrka att fortsätta sin kamp mot den islamistiska repressionen.

fredag 14 maj 2010

Gröna vågen döden för miljön

Den marina miljön i Öresund och södra Östersjön har blivit bättre sedan Öresundsbron byggdes, inte sämre, hör jag åter på radion i dag. Det flockas musslor runt pelarna, och det lockar i sin tur tusentals fiskar. Ni minns väl C-ledaren Olof Johansson, som lämnade regeringen på grund av sin övertygelse om att bron var förödande för miljön. (Eller åtminstone för att han sagt att han aldrig skulle stödja ett brobygge, vilket möjligen inte är samma sak.)

Jag kan inte hjälpa att koppla bronyheten till Miljöpartiets pågående kongress. Där har det uppmärksammats att partiet går som tåget (just så) i storstäderna, medan landsbygdsfolket verkar mindre övertygade. På ytan skulle man ju kunna tro att det gröna partiet och de spenatboende väljarna skulle gå som ler och långhalm. Men det är snarare tvärtom.

Jag tror att glesbygdsborna någonstans anar att en modern och radikal miljöpolitik inte riktigt gynnar deras intressen. ”Ställ bilen, undvik långa varutransporter, undvik ineffektiva separata dragningar av kablar och rör.” Skulle inte tro att det låter särskilt tilltalande för Hasse och Britta på gröna vågen-gården.

Låt mig spetsa till det: ett av de mest effektiva sätten att föröda miljön i det här landet vore att alla flyttade ut till var sitt hus på landet. Att packa ihop människor i städer är naturligtvis det överlägset mest effektiva, energisnåla och miljösmarta sättet att arrangera samhället.

Jag älskar natur och ger mig gärna ut och rör mig över kullar, genom skogar och längs stränder. Men varför måste man bo i den? Mat måste vi ha, och därför bönder och jordbruksmark, givetvis. Varför vartenda hus som smällts upp på landet under det gamla ineffektiva och asociala jordbrukssamhället ska få stå kvar för evigt begriper jag däremot inte.

Nej, naturen är för varg, vråk och vallmo, och vi kan avnjuta den som varsamma turister eller friluftsidkare. Men det är faktisk ganska självupptaget att ta oss rätten att slå upp våra ganska energi- och utrymmeskrävande bopålar var som helst.

söndag 9 maj 2010

Vad är al-Qaida mot rejäl gammal statsterrorism?


Staten i dag ... och igår.

Det talas mycket om terrorhot: i nyhetsanalyserna, i protokollen från världens toppmöten. Det påtalas hur diffus terrorismen blivit, hur svår att komma åt. Man hör inte sällan att terrorn består, om än krigen avtagit, att den kanske rent av ökat. Att vi alltså fått ett nytt slags konflikter som bevarar ondskans status quo. Men då har man åter låtit glömskan förvrida verklighetsuppfattningen. Man har tänkt bort statsterrorismen.

För trettio fyrtio år sedan hade någon miljard människor goda skäl att vara rädd för staten och dess väpnade styrkor. Sovjetkommunismen var ett kapitel för sig, förstås, men därtill fanns alla lika elakt som uselt styrda militärdiktaturer och ett inte föraktligt antal mad man-styrda länder. Bokassa, Amin och Mobutu är figurer som i dag är svåra att föreställa sig som ledare för hela länder.

Staten förföljde guatemalaner, salvadoraner, chilenare och argentinare, den misshandlade kongoleser, ugandier och sydafrikaner, den plågade kambodjaner, irakier och indonesier. I dag har vi en handfull regimer av det slaget kvar, varav Nordkorea och Burma väl är de grövsta, kanske i dåligt sällskap med Eritrea. I övrigt är det rätt sällan medborgare har skäl att vara allra mest rädd för sina egna staters soldater och poliser. Terrorism och våldshot må finnas, men detta kommer inte inifrån längre.

Den terror vi ännu dras med alstras av al-Qaida, talibaner, colombiansk Farcgerilla, mexikanska knarkkarteller, kurdiska peshmergakrigare, indiska naxaliter, kongolesisk hutumilis och nordeuropeiska mc-gäng. Staterna, däremot, samarbetar mot dessa hot. Och de börjar äntligen styras på riktigt, för sina medborgares skull. Statsterrorismens tid är snart förbi.

lördag 8 maj 2010

Skammen i att besöka andra folk


Riktigt ondskefull verksamhet?

När det rings i miljöns och klimatets larmklockor är det flyget som får symbolisera hela den mänskliga ondska som riktas mot en försvarslös Moder Jord. Det görs nästan reflektionslöst. Få ifrågasätter flygets dålighet.

Bland de kulturmänniskor som debatterar ämnet och trots torftiga kunskaper har tvärsäkra uppfattningar om vad människan måste göra framställs flygandet som en lyx, som vi inte längre kan unna oss. Det är förstås tacksamt att skambelägga ett beteende genom att kalla det lyx.

Jag vet inte vilken definition de har på lyx, men rent sakligt är det väl lika relevant att kalla det lyx att äga en tv, i alla fall en färg-tv. I massflygets tidevarv är de halvlånga flygningarna närmast att betraktas som bussturer. Man skockas ihop i en trång maskin med vinylsäten, där man får tugga medhavda mackor i några timmar innan man kan sträcka ut benen i någon annan del av EU – ett EU som mer och mer blir inrikes. Österrike, Spanien, Slovenien och Irland är oss snart lika bekanta som Norrbotten eller Dalsland. (Jag tänker fortsätta tjata om flygets betydelse för utvecklingen mot fred och ömsesidig respekt.)

Men det är väl inte lyxen i att sitta fastklämd i ett vinylsäte miljöintelligentian syftar på, utan ”lyxen” i att tanklöst skyffla ut koldioxid för att vi ska ha det bekvämt. Men de har fel i alla fall, för flyget står bara för 3,5 procent av alla utsläpp av växthusgaser, och det skulle inte spela någon roll för klimatet om alla flyg stoppades i morgon (se för övrigt tidigare inlägg om vulkanaskan).

Aase Berg drog till med flygexemplet i det ”Babel”-samtal jag deltog i i går. Flyget som exempel på människans vansinne, alltså. Efteråt frågade jag henne om hon visste att flyget bara står för en bråkdel av utsläppen. ”Nej, jag vet inget om vetenskap”, svarade hon.

fredag 7 maj 2010

Skrynkligt läge för mänskligheten i tv-huset


Bolling till vänster.

Mänskligheten har aldrig legat så skrynkligt till som i tv-huset vid tvåtiden i dag. Daniel Sjölin pressade tre samtalsgäster på apokalypsen. Människans undergång. En av gästerna var jag. De två andra var Aase Berg och Jens Assur, sympatiska nya bekantskaper för mig. (Berg har jag gett en släng här i bloggen för dystopiska texter hon skrivit.)

Man kan väl säga att poeten Aase stod för den bekymrade approachen, medan Jens, som är aktuell med ett lysande fotoverk om överkonsumtion, intog ett slags mellanställning. Och jag var den glada optimisten.

Tror jag, för det är notoriskt svårt att komma ihåg vad man sagt efter en mediesittning, särskilt med studiolampor i ansiktet. Men jag vet vad jag inte hann med att säga, fast det kändes så himla angeläget på förhand.

Jag hann INTE säga att pessimisten alltid anses seriösare än optimisten (som gärna stämplas som naiv). Inte heller hann jag kläcka ur mig att de som ofta begriper bäst vad det är som händer i världen när det är kris är de ständigt häcklade beslutsfattarna: Medan dystra kulturarbetare och andra debattörer lägger pannorna i allt djupare veck och bekymrat studerar sina navlar piggnar regeringsrådgivare, företagsfolk och inte så få makthavare till, sätter sig ner och kommer på lösningar.

Jag hann dessutom inte säga att katastrofscenarierna är skadliga när de leder till rädsla. Att rädslan är vår största fiende - inte oro och rastlöshet, som driver oss framåt. Att det är upprörande att ungdomar bibringas en bild av att vi håller på att förstöra samhället och jorden. Det är svårt nog att vara tonåring. Vi vuxna behöver ju inte spä på ungdomsdepressionerna.

Men jag sade väl en del annat. Precis vad kan man avslöja i Babel på torsdag kväll klockan 20.

onsdag 5 maj 2010

En prestigelös debattörs låsningar


Det finns mycket gott att säga om Göran Greider. Jag har aldrig träffat honom, bara haft en blixtsnabb mejlkonversation en gång, men han framstår som genuint hederlig, intresserad av sina medmänniskor och extremt chosefri. Förmodligen är han också öppen för omvärdering av både det ena och det andra. Men så är det detta med ideologi och politik.

Jag har inte hunnit läsa hans pinfärskaste bok, men väl flera recensioner i både borgerlig och socialdemokratisk press. Jag tror jag kan ringa in den något så när. Det har varit intressant att notera hur Aftonbladets recensent och DN:s recensent kritiserar samma brist i Göran Greiders resonemang, fast från motsatta ståndpunkter. Greider drömmer om nolltillväxt i rika länder som räddningen för planeten.

Med en sådan död hand över utveckling kan han titta i månen efter miljöförbättringar, menar Ann-Charlotte Marteus i DN.

God målsättning, men det är en gåta hur han kan ha den (och känna skadeglädje när en finanskris kväver världsekonomin) samtidigt som han framhåller arbetet som det viktigaste för människovärdet, tycker Anders Johansson i Aftonbladet.

Båda pekar på en tendens hos Greider att energiskt följa med i tidens förändrade syn på hot och möjligheter – men utan att för död och pina byta ideologisk kostym. Tendensen sammanfattas väl i själva titeln på boken: ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället”.

Andas inte den en djup personlig frustration? Ungefär: Nu har visserligen inte samhället blivit så dåligt som vi förutspådde för tio, trettio, hundra år sedan, men det är ju fortfarande den brutala kapitalismen som råder, och kan det inte kollapsa riktigt ordentlig någon gång, så att vi får fart på samhällsomvandlingen?

Problemet för Greider och andra radikaler av den gamla stammen – och välsignelsen för samhället – är att det mesta av de goda saker vänstern slogs för i begynnelsen är självklarheter i dag.

Byt kamp, Göran Quijote Greider. Din energi kan användas till bättre saker än svensk klasskamp modell 1960. Världsfred. Informationsfrihet på nätet. Den muslimska världens frigörelse.

Du skulle göra stor nytta.

måndag 3 maj 2010

Farväl till dolda budgettricks

Den finansiella härdsmältan i Grekland blev större än de flesta, inklusive jag, föreställde sig för bara några veckor sedan. Nu har i alla fall ett räddningspaket på över tusen miljarder kronor blivit klart. Man får anta att panikkänslan kommer att lägga sig, i alla fall ett tag.

Så hur farlig har ”den grekiska smittan” varit?

Mycket har sagts, och mycket kan jag instämma i. Till exempel Peter Wolodarskis ledarkrönika den 2 maj, som i snabbsammanfattning sade att ingen vinner på det uppskruvade tonläget, och att den grekiska röran kan leda till ny handlingskraft i EU-maskineriet eftersom kriser skärper sinnen.

Annars har Greklandsmoraset fått många riktiga svartmålare – som hållit sig borta ett tag – att åter krypa fram. Som ekonomen Anders Åslund, numera knuten till en amerikansk tankesmedja. Han excellerar från sin transatlantiska utsiktspunkt i Europa-bashing:

”Europa skulle till och med kunna hamna i ny stor depression” … ”Såväl den ryska kraschen 1998 som den argentinska kollapsen 2001 framstår som mönstergill finanspolitik i jämförelse med den aktuella grekiska och europeiska dårskapen” … ”Europa visar sig ha haft den värsta makroekonomiska politiken i hela världen (bortsett från Zimbabwe och Venezuela)”.

Notera att han i den sista utgjutelsen nogsamt undviker att nämna nya hemlandet USA, vars underskott blivit kroniskt.

The Economist rynkar också pannan i allt djupare veck. Efter att i mitten av april ha gett euroländerna tre år för att rädda sin valuta såg sig tidningen bara två veckor senare föranledd att varna för att risken för spridning till fler länder börjar bli akut: ”När det otänkbara plötsligt blir det oundvikliga, utan att först ha passerat det osannolikas domän, då har man fått en smitta.”

Grekland är en liten ekonomi. Euron skulle rimligen klara en grekisk bankrutt. Det obehagliga scenariot är förstås smittorisken. Mantrat ”Portugal-Spanien-Italien-Irland-och-vidare” börjar alltmer likna den palett av fan-målningar som blommade upp under finanskrisen hösten 2008.
Men då var det i alla fall något helt nytt vi åsåg. Ett land i ekonomisk kollaps har vi upplevt förr.

Dessutom måste man, som alltid i sådana här worst case-scenarier, ställa sig frågan: är de krafter som verkar för att problemet ska sprida sig verkligen större än de som strävar efter att återfå balansen? Förstår stater, företag och konsumenter allvaret och är villiga att kavla upp ärmarna ett tag, eller har majoriteten av aktörerna skygglappar och guldfiskminne?

Som eurokramare tycker jag det vore riktigt eländigt om den gemensamma valutan skulle bli offret – även om ”bara” grekerna tvingades lämna den. Samtidigt: om det gick att backa bandet skulle det bli uppenbart att Grekland inte var moget att gå med 2001, och de borde fått nej. Någon borde ha talat klarspråk. Euron är ett samarbete som kräver omfattande inblandning i varandras inte angelägenheter. Och här ligger kärnan.

Jag var härom veckan på ett seminarium med Carl B Hamilton om grekkrisen. En sak Hamilton bekräftade var att övriga EU varit bedrövligt flata mot grekerna genom åren. Han berättade om ett finansministermöte han var med på i mitten av 1990-talet, just innan Sverige blev medlem. Greklands ekonomi var en sorglig visa redan då. Efter att först ha presenterat bekymmersamma statsfinansiella siffror återkom den grekiska delegationen dagen efter och sade ”de siffror ni fick i går gäller inte, nu har vi fått in nya”. Hamilton fick tillfälle att prata mellan skål och vägg med den tyska finansministern Horst Köhler (i dag tysk president). Köhler hade ”gett upp”, sade han.

På seminariet ställdes frågan till Carl B Hamilton om inte risken är stor att EU-länderna alltid kommer att se mellan fingrarna med slarv, för om man hittar skelett i ett annat lands garderob kan andra börja rota i ens egen.

Kanske har det varit så, menade Hamilton, men det är faktiskt ett helt annat allvar nu. Vi har inte råd med en spridningseffekt, och dessutom kan vi inte strunta i Grekland om vi nyss räddat Lettland.

Han gissade att EU och euroländerna nu går mot ett ännu mer fördjupat samarbete, eftersom varje kris utlöser reformer.

Själv ställde jag frågan om man egentligen kan ha en gemensam valuta med 16 länder, och fler på ingång, utan att ha en gemensam finanspolitik. Hur mycket suveränitet kan ett medlemsland behålla? Var går gränsen för federal stat? Någonstans mellan Albanien och en tysk delstat, där ska väl självstyret för EU-länderna ligga, tyckte Hamilton och tillade att det sannerligen inte är lätt att hitta balansen.

Konkret kunde han tänka sig att länder som inte följer det finanspolitiska regelverket ska bli av med stödpengar från EU. Samtidigt måste det enligt Hamiltons recept till mer av europeisk fördelningspolitik (det låter inte helt olikt gamle Attac-aktivisten och fredsforskaren Hans Abrahamssons dröm om en global socialpolitik, som jag skrivit om tidigare).

Både Wolodarski, Åslund och Economist skjuter i sin kritik till stor del in sig på att EU väntade oacceptabelt länge med att agera räddare. Att man till en början inte ens var redo att lova några pengar alls. Men det fanns ju ett legitimt skäl, vilket få nämner i dag: att inte till något pris låta slarv löna sig.

Nu kan man säga att det redan var för sent att hedra den lovvärda politiska ambitionen, och att Tyskland och Frankrike redan själva slarvat utan att det fått några konsekvenser. Men principen är ju riktig: varje euroland är piskat att sköta statsfinanserna. Det finns inga genvägar. Därför har de alldeles rätt som säger att euroländerna nu i kommer att ta ytterligare steg – i praktiken mot något som börjar likna en gemensam finanspolitik

Både Hamilton och Åslund nämner fallet Lettland, vars räddningsinsats redan visat sig lyckad. Det är onekligen anmärkningsvärt. Letterna fick se sin BNP falla sju gånger så mycket som Greklands i fjol. Nu kommer tillväxten tillbaka. Och detta har skett utan devalvering. Valutan är fortfarande låst till euron, trots att de flesta bedömare kallt räknade med att den skulle släppas när det gungade som värst i Riga. Lettland kommer sannolikt rent av att gå med i eurozonen 2012, ett år efter Estland.

Grekland måste förstås också gå igenom sitt stålbad utan ”fuskvägen” genom devalvering, då problemen så att säga exporteras till handelspartnerna, eftersom landet har euron.

Kanske är vi på väg mot en ekonomisk värld där misshushållning allt oftare kommer att hanteras vid källan, i öppenhet?