Staten i dag ... och igår.
Det talas mycket om terrorhot: i nyhetsanalyserna, i protokollen från världens toppmöten. Det påtalas hur diffus terrorismen blivit, hur svår att komma åt. Man hör inte sällan att terrorn består, om än krigen avtagit, att den kanske rent av ökat. Att vi alltså fått ett nytt slags konflikter som bevarar ondskans status quo. Men då har man åter låtit glömskan förvrida verklighetsuppfattningen. Man har tänkt bort statsterrorismen.
För trettio fyrtio år sedan hade någon miljard människor goda skäl att vara rädd för staten och dess väpnade styrkor. Sovjetkommunismen var ett kapitel för sig, förstås, men därtill fanns alla lika elakt som uselt styrda militärdiktaturer och ett inte föraktligt antal mad man-styrda länder. Bokassa, Amin och Mobutu är figurer som i dag är svåra att föreställa sig som ledare för hela länder.
Staten förföljde guatemalaner, salvadoraner, chilenare och argentinare, den misshandlade kongoleser, ugandier och sydafrikaner, den plågade kambodjaner, irakier och indonesier. I dag har vi en handfull regimer av det slaget kvar, varav Nordkorea och Burma väl är de grövsta, kanske i dåligt sällskap med Eritrea. I övrigt är det rätt sällan medborgare har skäl att vara allra mest rädd för sina egna staters soldater och poliser. Terrorism och våldshot må finnas, men detta kommer inte inifrån längre.
Den terror vi ännu dras med alstras av al-Qaida, talibaner, colombiansk Farcgerilla, mexikanska knarkkarteller, kurdiska peshmergakrigare, indiska naxaliter, kongolesisk hutumilis och nordeuropeiska mc-gäng. Staterna, däremot, samarbetar mot dessa hot. Och de börjar äntligen styras på riktigt, för sina medborgares skull. Statsterrorismens tid är snart förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar