Jag skrev på Twitter häromdagen att det här är den första ekonomiska krisen där väst kommer att räddas av syd: den svällande efterfrågan i syd håller de gamla industriländernas ekonomier flytande.
Nu skulle man kunna tillägga att det är syd som löser västs diplomatiska konflikter. Hårdraget, naturligtvis, men uppgifterna om att Iran efter maratonförhandlingar med Brasilien och Turkiet går med på att låta Turkiet anrika sitt uran antyder ändå en kvalitativ maktförskjutning.
Det är klart att det är lättare för Iran att falla till föga inför ett muslimskt grannland och en halvradikal stormakt i den så kallade tredje världen än inför ärkefienden USA eller andra västallierade. Ett tidigare förslag från IAEA om att exakt samma typ av anrikning skulle göras i Ryssland och Frankrike avvisades av Teheran.
Men om Iran nu menar allvar är det givetvis mycket goda nyheter, och vi får hoppas att Washington lägger prestigen åt sidan och ger sitt stöd. Konkret innebär det närmast att iranierna slipper sanktioner.
Mellanösternspelet är intrikat, och beskedet kan på kort sikt paradoxalt nog göra Israel mer motsträvigt i fredsförhandlingarna med palestinierna. Israelerna vill öka pressen på Iran och blir säkert mycket besvikna om FN:s säkerhetsråd blåser av nya sanktioner. På längre sikt borde det i stället göra det omöjligt för Israel att fortsätta använda ”nej” som förhandlingstaktik.
Slutligen är frågan vad ett slut på kärnenergikonflikten med omvärlden innebär för demokratiutvecklingen i Iran och repressionen av den gröna motståndsrörelsen.
I sämsta fall kommer regimen att kompensera sin eftergift utåt med ännu fastare grepp inåt, ostörd av världssamfundet.
I bästa fall kan USA:s och övriga omvärldens fixering vid kärnvapenhotet släppa, så att påtryckningarna och diplomatin mot Teheran framöver i stället kan handla om krav på mänskliga rättigheter. Det skulle ge den gröna rörelsen moralisk styrka att fortsätta sin kamp mot den islamistiska repressionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar