tisdag 25 maj 2010

Pappaledighet en samhällelig drulleförsäkring

Fördelningen av föräldraledigheten ser ut att bli en valfråga. Ekot berättar att de rödgröna kommer att föreslå en tredelning – en tredjedel som bara mamman kan ta ut, en tredjedel som bara pappan kan ta ut och en tredjedel som kan fördelas fritt.

För mig är förslaget helt okontroversiellt. Vi har kommit så långt nu. Steget vore inte dramatiskt.

Jag lyssnade i morse på en radiodiskussion mellan Emma Henriksson (KD) och Lise-Lotte Olsson (V). Argumenten höll sig i vanlig ordning på en jordnära nivå. Det är ”bra för barnen och föräldrarna”, men ”föräldrarna vet bäst hur man ska fördela familjeansvaret”.

Själv ser jag sådana här lagar framför allt som en samhällelig försäkring mot framtida kostsamma problem. Ett krav på större fadersnärvaro när barnen är riktig små vore en form av påbyggnad på lagen mot barnaga från 1979. Se där en lag som utgör ett ännu större intrång i familjelivet, men som få ens reflekterar över i dag. Att barnaga kan lägga grunden för mer våld och/eller självspäkning har de flesta förstått.

Nio av tio fängelsekunder har växt upp utan närvarande pappor. Om pojkar och flickor växer upp med en sundare bild av vad som kan förväntas av en vuxen man kan många våldsbrott och mycket självplågeri förebyggas.

Det är inte alltid särskilt kul att vara hemma med små barn, ska gudarna veta, men ingen som gjort det ångrar sig, och alla som gjort det får garanterat en livslång relation till sitt barn som inte självklart hade uppstått annars.

Med en jämnare fördelning av barnuppfostran mellan män och kvinnor får vi större tillgång till varandras erfarenheter, vilket kan slipa ner de meningslösa förståelseglapp som finns kvar mellan könen. (Jag tror inte att alla könsskillnader är ”sociala konstruktioner”, men det är en annan diskussion. De skillnader som faktiskt beror på samhällsordningen är i alla händelser bara av ondo och måste försvinna.)

En jämnare föräldrafördelning skulle också skynda på en jämnare lönefördelning och öka möjligheten för kvinnor att göra karriär, vilket kunde ge den bästa skjuts åt ekonomisk tillväxt och ytterligare förbättrad välfärd man kan tänka sig.

Dessutom skulle de sista bastionerna av motstånd byggas bort på mansdominerade arbetsplatser. Det vore en lättnad för de män som vill men inte kan (eller får) att helt enkelt kunna peka på lagen, och arbetsgivarna skulle få rätta in sig. Allt praktiskt går som bekant att lösa. I min egen bransch journalistiken är det legio med halvårslånga pappaledigheter, vilket öppnar för de kadrer av skickliga nybakade reportrar som behöver vikariat.

Det finns kort sagt bara vinster att göra på detta. Egentligen är det självklarheter, men ibland behöver det påpekas.

Kvotering är vi vana vid i många andra sammanhang. De politiska partierna ägnar sig åt det på valsedlarna, och det känns rimligt att man strävar efter en jämn könsfördelning i regeringen. Att ha bara gubbar på taburetterna är ingen valvinnare 2010.

Socialdemokraterna hann dessutom nästan klubba igenom kvotering i bolagsstyrelserna förra mandatperioden. Nyligen flaggade både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt för att en sådan kan komma på sikt även med en borgerlig regering. Bolagskvoteringen i Norge har fungerat utmärkt (minst 40 procent kvinnor i styrelserna). Farhågorna om kompetensproblem har kommit på skam. Utbildningsnivån har i stället höjts.

Vi accepterar faktiskt alla möjliga inskränkningar i vår ”frihet” för ett gott syfte. Nu har vi inte längre allmän värnplikt, men den accepterades i hundra år som en nödvändig inskränkning för att försäkra samhället mot yttre hot – fast den innebar en monumental bromskloss i mäns karriärer och allmänna vuxenblivande. Varför skulle inte försäkringar mot inre hot vara lika självklara?

Sedan 2005 finner sig landets en miljon rökare mer eller mindre godmodigt i att myndigheterna lägger sig i deras privata beteende. Och nästan alla sex miljoner bilförare accepterar till och med att de måste ha bälte på sig, trots att detta inte skyddar någon annans liv, och trots att det rent av är tveksamt om bältestvånget ger krassa ekonomiska vinster för samhället. Bälteslagen är närmast en civiliseringsåtgärd. Precis som en lag om barnens rätt till sina fäder vore.

Blir det en rödgrön regering kommer alltså tredelningen av föräldraförsäkringen. Och om borgarna lyckas sitta kvar? Jag tror knappast att feministen Borg eller Reinfeldt skulle ha något emot det. I Folkpartiet finns starka anhängare till mer styrd föräldraförsäkring. Centern kan nog påverkas, men knappast Kristdemokraterna. Hur som helst lär inget hända i år på den blå sidan så länge Alliansen inte tror att en tredelning är en valvinnande fråga. Och det är den sannolikt inte. Väljarna är en konservativ skara.

Varför då inte dela föräldradagarna rakt av? Jodå, det kommer att bli möjligt så småningom, när mönstren förändrats så pass att det är okontroversiellt för män att ta hand om småbarn halvårsvis. Amning, talutveckling och rörlighet tarvar trots allt mellan ett och ett och ett halvt år innan det är en bra idé att låta barnen få börja på dagis.

För tillfället är en tredelning en utmärkt kompromiss. Steget dit är i själva verket inte särskilt långt numera. Män tar ut 23 procent av föräldradagarna. Så sent som 1997 var andelen inte större än 10 procent.

Om ökningstakten håller i sig är pappaandelen uppe i en tredjedel om drygt tio år. Att lagstifta om en tredelad föräldraförsäkring skulle alltså nästan vara som att befästa vad som redan är accepterat (precis som man gjorde med lagen mot barnaga och rökförbudet). En lag vore helt enkelt en välvillig knuff i rätt riktning.

1 kommentar:

  1. Nio av tio fängelsekunder har växt upp utan närvarande pappor.

    Här kan man annars misstänka att det är papporna som är problemet snarare än deras (icke-)närvaro.

    SvaraRadera