Den finansiella härdsmältan i Grekland blev större än de flesta, inklusive jag, föreställde sig för bara några veckor sedan. Nu har i alla fall ett räddningspaket på över tusen miljarder kronor blivit klart. Man får anta att panikkänslan kommer att lägga sig, i alla fall ett tag.
Så hur farlig har ”den grekiska smittan” varit?
Mycket har sagts, och mycket kan jag instämma i. Till exempel Peter Wolodarskis ledarkrönika den 2 maj, som i snabbsammanfattning sade att ingen vinner på det uppskruvade tonläget, och att den grekiska röran kan leda till ny handlingskraft i EU-maskineriet eftersom kriser skärper sinnen.
Annars har Greklandsmoraset fått många riktiga svartmålare – som hållit sig borta ett tag – att åter krypa fram. Som ekonomen Anders Åslund, numera knuten till en amerikansk tankesmedja. Han excellerar från sin transatlantiska utsiktspunkt i Europa-bashing:
”Europa skulle till och med kunna hamna i ny stor depression” … ”Såväl den ryska kraschen 1998 som den argentinska kollapsen 2001 framstår som mönstergill finanspolitik i jämförelse med den aktuella grekiska och europeiska dårskapen” … ”Europa visar sig ha haft den värsta makroekonomiska politiken i hela världen (bortsett från Zimbabwe och Venezuela)”.
Notera att han i den sista utgjutelsen nogsamt undviker att nämna nya hemlandet USA, vars underskott blivit kroniskt.
The Economist rynkar också pannan i allt djupare veck. Efter att i mitten av april ha gett euroländerna tre år för att rädda sin valuta såg sig tidningen bara två veckor senare föranledd att varna för att risken för spridning till fler länder börjar bli akut: ”När det otänkbara plötsligt blir det oundvikliga, utan att först ha passerat det osannolikas domän, då har man fått en smitta.”
Grekland är en liten ekonomi. Euron skulle rimligen klara en grekisk bankrutt. Det obehagliga scenariot är förstås smittorisken. Mantrat ”Portugal-Spanien-Italien-Irland-och-vidare” börjar alltmer likna den palett av fan-målningar som blommade upp under finanskrisen hösten 2008.
Men då var det i alla fall något helt nytt vi åsåg. Ett land i ekonomisk kollaps har vi upplevt förr.
Dessutom måste man, som alltid i sådana här worst case-scenarier, ställa sig frågan: är de krafter som verkar för att problemet ska sprida sig verkligen större än de som strävar efter att återfå balansen? Förstår stater, företag och konsumenter allvaret och är villiga att kavla upp ärmarna ett tag, eller har majoriteten av aktörerna skygglappar och guldfiskminne?
Som eurokramare tycker jag det vore riktigt eländigt om den gemensamma valutan skulle bli offret – även om ”bara” grekerna tvingades lämna den. Samtidigt: om det gick att backa bandet skulle det bli uppenbart att Grekland inte var moget att gå med 2001, och de borde fått nej. Någon borde ha talat klarspråk. Euron är ett samarbete som kräver omfattande inblandning i varandras inte angelägenheter. Och här ligger kärnan.
Jag var härom veckan på ett seminarium med Carl B Hamilton om grekkrisen. En sak Hamilton bekräftade var att övriga EU varit bedrövligt flata mot grekerna genom åren. Han berättade om ett finansministermöte han var med på i mitten av 1990-talet, just innan Sverige blev medlem. Greklands ekonomi var en sorglig visa redan då. Efter att först ha presenterat bekymmersamma statsfinansiella siffror återkom den grekiska delegationen dagen efter och sade ”de siffror ni fick i går gäller inte, nu har vi fått in nya”. Hamilton fick tillfälle att prata mellan skål och vägg med den tyska finansministern Horst Köhler (i dag tysk president). Köhler hade ”gett upp”, sade han.
På seminariet ställdes frågan till Carl B Hamilton om inte risken är stor att EU-länderna alltid kommer att se mellan fingrarna med slarv, för om man hittar skelett i ett annat lands garderob kan andra börja rota i ens egen.
Kanske har det varit så, menade Hamilton, men det är faktiskt ett helt annat allvar nu. Vi har inte råd med en spridningseffekt, och dessutom kan vi inte strunta i Grekland om vi nyss räddat Lettland.
Han gissade att EU och euroländerna nu går mot ett ännu mer fördjupat samarbete, eftersom varje kris utlöser reformer.
Själv ställde jag frågan om man egentligen kan ha en gemensam valuta med 16 länder, och fler på ingång, utan att ha en gemensam finanspolitik. Hur mycket suveränitet kan ett medlemsland behålla? Var går gränsen för federal stat? Någonstans mellan Albanien och en tysk delstat, där ska väl självstyret för EU-länderna ligga, tyckte Hamilton och tillade att det sannerligen inte är lätt att hitta balansen.
Konkret kunde han tänka sig att länder som inte följer det finanspolitiska regelverket ska bli av med stödpengar från EU. Samtidigt måste det enligt Hamiltons recept till mer av europeisk fördelningspolitik (det låter inte helt olikt gamle Attac-aktivisten och fredsforskaren Hans Abrahamssons dröm om en global socialpolitik, som jag skrivit om tidigare).
Både Wolodarski, Åslund och Economist skjuter i sin kritik till stor del in sig på att EU väntade oacceptabelt länge med att agera räddare. Att man till en början inte ens var redo att lova några pengar alls. Men det fanns ju ett legitimt skäl, vilket få nämner i dag: att inte till något pris låta slarv löna sig.
Nu kan man säga att det redan var för sent att hedra den lovvärda politiska ambitionen, och att Tyskland och Frankrike redan själva slarvat utan att det fått några konsekvenser. Men principen är ju riktig: varje euroland är piskat att sköta statsfinanserna. Det finns inga genvägar. Därför har de alldeles rätt som säger att euroländerna nu i kommer att ta ytterligare steg – i praktiken mot något som börjar likna en gemensam finanspolitik
Både Hamilton och Åslund nämner fallet Lettland, vars räddningsinsats redan visat sig lyckad. Det är onekligen anmärkningsvärt. Letterna fick se sin BNP falla sju gånger så mycket som Greklands i fjol. Nu kommer tillväxten tillbaka. Och detta har skett utan devalvering. Valutan är fortfarande låst till euron, trots att de flesta bedömare kallt räknade med att den skulle släppas när det gungade som värst i Riga. Lettland kommer sannolikt rent av att gå med i eurozonen 2012, ett år efter Estland.
Grekland måste förstås också gå igenom sitt stålbad utan ”fuskvägen” genom devalvering, då problemen så att säga exporteras till handelspartnerna, eftersom landet har euron.
Kanske är vi på väg mot en ekonomisk värld där misshushållning allt oftare kommer att hanteras vid källan, i öppenhet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar