lördag 19 december 2009

Det kommer, det kommer. Men FN-modellen har sett sina bästa dagar

Först som sist: Det är klart att det är en besvikelse. Ett brett avtal redan i Köpenhamn, kanske rent av juridiskt bindande, hade varit strålande och, förstås, historiskt unikt.
Nu höjs röster för ett effektivare beslutsfattande och mot FN:s tröga alla-ska-med-struktur. Det var exakt så EG hade det för trettio år sedan. Nu har vi redan vant oss vid att det europeiska maskineriet oljats. Som SVT:s Erika Bjerström lakoniskt konstaterade apropå det förhandlingsmoras hon sett i Köpenhamn: ”EU framstår som ett under av effektivitet”. Flera av delegaterna uttryckte liknande känslor.
Vad är det dessa kritiker ytterst antyder att de skulle vilja se i stället? Jo, majoritetsbeslut. Det skulle innebära ett slags världsregering. Sådana har det drömts om förr, av mer eller mindre vågade samhällsdebattörer. Men nu kan vi alltså ana en konkret önskan från tjänstemän i överfyllda kongresslokaler, bedömare på olika nivåer, ja även av en del politiker.
Dithän har vi kommit. Ingen dålig statusförskjutning för något tidigare närmast flum-stämplat. Inre marknadsprojektet i Europa behövde majoritetsbeslut för att kunna förverkligas. Det var stort nog när det blev verklighet för tolv länder för sjutton år sedan. Nu har vi en global fråga där allt fler börjar ana att detta med alla länders suveränitet till varje pris i varje läge kanske inte är det allra bästa för världen.
Men det är en bit kvar.
Och sakfrågan?
Vissa tokliberaler och ”klimatskeptiker” ville se ett misslyckande eftersom stora samordnade insatser skulle vara till allvarlig skada för världens välfärdsutveckling. Jag begriper inte riktigt skaderisken. En energiomställning behövs oavsett graden av klimathot, liksom en vettigt hanterad (som inte skadar handeln) resursöverföring nord-syd.
Men jag hör inte heller till dem som, förutsägbart nog, dömer ut mötet som ett ”monumentalt nederlag”, för att citera Maria Wetterstrand.
Många har kommit att betrakta Köpenhamnsmötet som skillnaden mellan att jorden räddas och att ingen gör ett skvatt.
För det första kommer nästa års klimatmöten i Bonn och Mexiko att komma längre och sannolikt nå någon form av bindande avtal. För det andra kommer en massa åtgärder att vidtas oavsett FN-avtal. Främst EU, men även USA och Kina, har påbörjat ett arbete mot utsläppsminskningar, och vad övriga länder gör spelar mindre roll för klimatet. Ingen ekonomi i dynamisk utveckling, om vi tänker oss att en sådan kan fortsätta att gälla för de tre stora aktörerna, kommer att vilja fastna i ålderdomlig teknik eller ge blanka tusan i ny grön teknik som växer fram. Varför har de europeiska utsläppen av växthusgaser börjat minska? Varför satsar Kina mest i världen just nu på solenergi?
Om ni frågar mig så kommer utsläppen 2020 att ha kommit ner 20 procent jämfört med 1990, oavsett globalt klimatavtal.
Men ett avtal vore bättre.

måndag 14 december 2009

Mycket Viktig Kulturartikel om vår tid

Jag har fått mig tillsänd en debattartikel som en grupp Mycket Viktiga Kulturarbetare vill ha spridd, och jag tvekar inte att använda mitt bloggutrymme i Sanningens och Avslöjandets tjänst:



Järtecknen samlas

Vi har just genomlevt ett 00-tal då mänskligheten stått närmare randen till mental kollaps och fysisk utplåning än någonsin tidigare.
Den ekonomiska kraschen, enkel att förutse för var och en som förstått maktstrukturerna i samhället, raserade välfärdssamhällen på löpande band. Vem tror att Sverige någonsin igen får en befolkning där alla har råd att betala hyra och äta varm mat varje dag? Krisen bröt också en förvånansvärt begränsat dålig fattigdomsutveckling under 1990-talet och tvingade ner hundratals nya miljoner i evig vandring i svältens träsk. Men politikerna höll möten i panik för att producera lugnande depescher om att allt skulle ordna sig.
De har samlats ofta under decenniet, våra ledare, för att fatta globala beslut. Oftare än någonsin tidigare, vilket ger ett bedrägligt intryck av ökat samarbete. I själva verket fjärmar denna process över allas våra huvuden en allt större klyfta mellan eliten och folket.
Vi fick en explosionsartad tillväxt av internet, ett medium som påstås demokratisera samhället genom ett allt större deltagande i olika sammanhang och en kraftig ökning av möjligheten att uttrycka sig. Men bakom detta godartade sken händer något annat: kontrollen över den lilla människan tilltar obönhörligt. Sanningen är att medborgaren under det första decenniet detta årtusende slutligen förvandlades till kund. Hon fråntogs all makt utom den hon utövar när hon halar fram sitt torftiga kreditkort.
Statsvetares utsagor om att det trots partiväsendets kris finns ett engagemang, fast genom ”nya kanaler”, är blott dimridåer. Siffror som berättar om en främlingsfientlighet som inte ökar utan rent av minskar framstår som ett hån inför dem som drabbas av upploppen i förorterna – allt brutalare, allt mer kompromisslösa. Dessa kravaller blottlägger en mörk undervegetation gödd av polisstaten.
Med kriget mot terrorismen globaliserades samma polisstat och manipulerade oss alla att bli lydiga vasaller, fast vi trodde oss bli skyddade.
Krigen blev färre, säger konfliktforskarna. I själva verket dör ännu fler i våldsamma sammandrabbningar i den lilla skalan, den skala som aldrig uppmärksammas, så som minsta skärmytsling förr rapporterades med krigsrubriker i de stora tidningarna. Nej, i dag är den cyniska och sluga postimperialismens dödsoffer den dolda ”collateral damage” som offras på vår västliga konsumtions altare.
Och med samma kringgående rörelse, knappt märkbar för den som inte följer dollarns och eurons bakvägar, utlagda efter nyliberala beslut fattade i rökfyllda lyckta rum, förflyttas föroreningarna från nord, numera naivt hyllat för sin renare luft och sitt drickbara vatten, till syd. Glada miljörapporter vidarebefordras av godtrogna journalister alltmedan Pekingluften snart får Londonsmogen på femtiotalet att framstå som fjälluft och de brasilianska urskogarna, jordens apotek och lunga, förbränns till en karg stäpp där allt hårdare drivna plantagearbetare försmäktar.
I sista sekunden av själva jordelivets elfte timme, när koldioxidhalterna i atmosfären är nära att tvinga temperaturen över en apokalyptisk tipping point, fick vi se hur kapitalets maktstrukturer på gammalt manér – med kraftfulla förnekelsekampanjer orkestrerade av en majoritet av de multinationella bolagen och några av världens stormakter – sökte slå undan benen för de sköra, trevande motåtgärder som just börjat vinna gehör. Modiga klimatkrigare lyckades i brutal motvind samla en grupp insiktsfulla länder, om än inte fler än 192, till ett möte i den danska huvudstaden. Det är ett halmstrå, men även ett halmstrå är livsnödvändigt när oljeindustrin agerar domare över din och min existens.
Rubrikerna som når oss om framsteg är inget annat än newspeak från vår tids på ytan lyssnande ledare, samma nyspråk som makten begagnat sig av i alla tider.
Siffrorna man förser oss med, det må vara officiell statistik eller rapporter från föregivet oberoende institutioner, är ingenting annat än falsk matematik.
Järtecknen samlas i denna den yttersta av tider. Det är av största vikt att vi alla börjar se klart. Därför vill vi uppmana alla som läser dessa rader att sluta hoppas. För den som sett saknar hoppet mening. God jul på er alla!


Anders Halm
Steffen Jönsson
Åsa Montanus
Johannes Ehrenborg

torsdag 10 december 2009

Om journalistyrkets farlighet förr och nu


En tamilsk journalist förs till fängelse. Foto: Ishara S.Kodikara

En antologi om hotet mot journalister runt om i världen, ”Skjut inte på journalisten!”, refererades för en tid sedan i en DN-krönika av Lars Linder. Linder är en på många sätt utomordentlig kulturskribent som dock har väl utvecklade eländesreflexer.
Efter att ha gjort det hoppingivande konstaterandet att medier åtnjuter ”hyfsad respekt” på officiell nivå i dag blir ändå slutsatsen i krönikan: ”I stället gör hotet från fundamentalister, gangsterligor och krigförande parter att journalister ute på fältet nu lever farligare än någonsin”. De ökade dödstalen förskräcker nämligen; 500 döda reportrar sedan millennieskiftet, enligt organisationen Reportrar utan gränser. Även om en stor del av dessa offer har skördats i krigets Irak är statistiken djupt sorglig.
Icke desto mindre får detta ”farligare än någonsin” mina varningslampor att tändas. Det är inte särskilt mycket här i världen som är farligare än någonsin.
Som i många andra sammanhang måste man väga in hur grundförutsättningarna förändrats om man ska jämföra journalisternas situation i dag med hur den var för ett par tre decennier sedan. Man måste beakta att det fanns betydligt fler diktaturer. Man måste också tänka på att medieutbudet exploderat. Sålunda finns det avsevärt fler personer som kallar sig journalister i världen i dag än bara för tio femton år sedan. Allt fler personer som arbetar som informatörer eller ”med medier” i allmänhet hänför sig själva till journalistskrået. Internationella journalistfederationen har en halv miljon medlemmar i dag. Det finns inga riktigt användbara jämförelsetal långt bakåt i tiden.
Arne König, vice ordförande på Journalistförbundet, påpekar något viktigt när jag diskuterar saken med honom över telefon: det tycks som om journalister som dödades förr i tiden ”kom i vägen” för någon strid, medan de i dag kan vara själva måltavlorna. Det låter bestickande och är säkert alldeles riktigt – allt annat lika.
Men om det i Sovjetunionen på 1980-talet verkat lika många oberoende (nåja, åtminstone någorlunda) journalister som det gör i dag i Ryssland, Baltikum, Ukraina, Kaukasus och Centralasien behöver man knappast tveka om att de flesta av dem blivit måltavlor för regimen. Måltavlor att antingen internera eller avrätta. Detsamma gäller förstås personer med journalistiska ambitioner i diktaturens Chile, Argentina, Bolivia, Brasilien, Sydafrika, Zaire eller andra brutalt styrda länder på den gamla onda tiden. Lars Linder redogör i sin krönika faktiskt också för korrespondenten Lars Palmgrens berättelse om läget i Argentina och Chile kring 1980: man var tvungen att dölja att man var journalist för att inte råka illa ut.
Frågan är om inte lika många eller fler journalister skulle ha dödats av ”fundamentalister, gangsterligor och krigförande parter” för 30 år sedan om de varit lika många och lika fria att besöka farliga områden som i dag.

Varför struntprat, Rädda Barnen?

Den 25 oktober skrev jag ett inlägg här som berömde Rädda Barnen för att de vågade framhålla att "det var sämre förr". I ett inlägg i DN i går bannade jag samma organisation för att de bygger sitt klimatengagemang på uppenbara felaktigheter. Läs här.

söndag 6 december 2009

Noter från en skyttegrav mellan ”alarmister” och ”skeptiker”

Klimatfrågan ligger nu åter längst fram bakom beslutsfattares och journalisters pannben efter att ha varit lite mindre synlig i spalterna sedan den stora haussen 2006-2007.
De så kallade skeptikerna har fått utrymme i de breda medierna igen efter hackerincidenten på klimatforskningscentret CRU i Storbritannien. I bloggosfären har de emellertid aldrig riktigt tappat kraft. Och det finns gott om lika arga mainstream-anhängare där ute. Det är starka känslor det handlar om. Ett uttryck för det är att de båda sidorna uteslutande etiketterar varandra som ”alarmister” respektive ”skeptiker”. Något mellanläge gives icke.
Jag har skrivit några DN-bitar i ämnet, och varje gång rasslar det till i kommentarsfältet. Rekordet var när jag skrev en text om att ökningen av jordens medeltemperatur tycks ha tagit en paus – 425 kommentarer var det sist jag tittade efter.
Överdrifter förekommer faktiskt på båda sidor. Det är lika oseriöst att förringa den kraftiga isminskningen i Arktis (vilken är ett faktum) som att påstå att Afrika redan är hårt drabbat av människoorsakade klimatförändringar (vilket är mycket diskutabelt).
Det är alldeles uppenbart att de forskare och beslutsfattare som ansluter sig till mainstreamlinjen är i förkrossande majoritet. Därför tycker en del att det är meningslöst att ge ”skeptiker” utrymme överhuvud taget. Förutom att man förstås ska vara försiktig med att ge rena rättshaverister utrymme har jag svårt att förstå varför. Teorin om människoorsakad global uppvärmning må ha ”robust” vetenskaplig grund, som det heter, men den är en teori, och huruvida den stämmer till punkt och pricka eller inte vet vi först om, säg, 20 år.
Bland de sansade ”skeptikerna” ifrågasätts inte att medeltemperaturen stigit, och i många fall inte heller att det är människans koldioxidutsläpp som är huvudorsaken. Vad de ifrågasätter är om sambandet mellan fortsatta koldioxidutsläpp och stigande temperatur faktiskt är så enkelt som det framställts av FN:s klimatpanel IPCC. De brukar framhålla balanserande faktorer (som ökad molnighet), de lägger större vikt vid solens periodiska aktivitet än vad IPCC har gjort, och de pekar på att sambandet mellan ökande CO2-halt och temperaturstegring är så att säga omvänt exponentiell, dvs kurvan stiger brantast i början.
Det må vara hur som helst med den saken. Jag har till syvende och sist ändå svårt att förstå motsättningen mellan att tvivla på det stora uppvärmningshotet, om man nu gör det, och att bejaka de gemensamma motåtgärder som är i stöpsleven. Processen har nu, inte minst med USA med på tåget, för första gången fått en inneboende drivkraft.
Det ser faktiskt ut att vara möjligt att få till stånd ett globalt klimatavtal – om inte i Köpenhamn så i Mexiko om ett år.
Det är en fantastisk världsomspännande framgång. Vi behöver i alla händelser ställa om våra föråldrade energisystem. Om avtalet dessutom leder till teknik- och resursöverföring från nord till syd är det ännu bättre. Det finns inga förlorare.
Det är där det stora trovärdighetsproblemet för ”skeptikerna” finns: den hårda kärnan av dem hävdar att de åtgärder som nu planeras för är skadliga för vår välfärd. De överdriver gravt dramatiken i att vi successivt byter energislag, och de tycks bortse helt från de välfärdsvinster som ligger i omvandlingen. Också för utvecklingsländerna. Kina har börjat inse detta.
Det nuvarande Kyotoavtalet är visserligen bara rudimentärt, men att det skulle uppnås med råge , vilket nu står klart, var inte på något sätt självklart för några år sedan, tvärtom varnades för att man inte skulle klara av målen i tid. Tror någon att det påverkat ekonomin negativt på något sätt?
Visar det sig om 20 år att uppvärmningen inte blev så farlig, samtidigt som vi frigjort oss från beroendet av fossila bränslen, har åstadkommit en hållbar tillväxt i Afrika och har stoppat all avverkning av tropisk regnskog – vad gör vi då? Utropar upprört: ”Ge oss oljekraftverken tillbaka”? Eller ”Låt oss få skövla skog igen”?

tisdag 1 december 2009

"En framtid utan hopp"



Fick tips om en kulturartikel i Svenska Dagbladet som når nya bottnar i dysterhetens dalsänkor.
Marianne Lindberg De Geer och Andreas Boonstra sätter upp mardömsspelet "Full Speed Ahead" på Stockholms Stadsteater. Nog för att domedagsprofetiorna, seriösa som de anses, duggar rätt tätt i kultursfären, men här tappar man faktiskt hakan. Rubriken anger tonen: "En framtid utan hopp". Läs exempelvis detta:
Marianne Lindberg De Geer:
"Det är ett mardrömslandskap. Så kommer det att bli om 50–70 år när oljan tagit slut."
Andreas Boonstra:
"Bara under min vuxentid har det sett ut som om vi är på väg åt helvete med helt öppna ögon. Klimatkris, finanskris – det är ju finanskris hela tiden. Ingen tar tag i det verkliga problemet – att ett system byggt på ständig ekonomisk tillväxt är omöjligt."
"Det troliga är att undergången går så sakta att vi knappt märker den. Det blir strömavbrott, vattnet tar slut i kranen. Det är som för människorna i pjäsen, de är uppvuxna i välfärdssamhället. De kan inte odla sin mat och miljön är nedskitad. Alla kan inte ens läsa längre. Evolutionen går baklänges."
Vilken värld lever dessa kulturarbetare i? Jag vet inte om jag ska bli sorgsen eller upprörd.

måndag 30 november 2009

Spriten, del två

Det faktum att alkoholkonsumtionen inte fortsatt att öka okontrollerat sedan svenskarna fått i princip obegränsad rätt till införsel, utan att konsumtionen i stället faktiskt sakta gått ner de senaste tre fyra åren, har gått tämligen obemärkt förbi i de stora medierna. Tills i dag. TT uppmärksammade en ny undersökning från Stockholms universitet som slår fast just detta. Ekot drog hyggligt stort på nyheten, heder åt dem.
För den som läst min bok, sidan 166, är detta emellertid ingen nyhet (eller för den som läst mitt inlägg i denna blogg den 30 oktober). Inga konstigheter: statistiken finns där ute, några knapptryckningar bort.

lördag 28 november 2009

Föredrag i Malmö och klimat-getingbo

Rundar av en intensiv vecka, som bland annat innehållit ett föredrag om boken på Malmö stadsbibliotek. Det kändes bra. Fullsatt, och folk ställde mycket frågor. Jag fick intrycket att en hel del hade läst boken också.
Något överaskad blev jag över att inte få en enda direkt fråga om min syn på klimathotet. Jag trodde att det var standard numera. En person frågade dock, apropå att vatten- och lutftföroreningarna minskat, vad jag tyckte om att USA ökat sina koldioxidutsläpp med 16 procent sedan 1990 (jag hade just berättat att Sveriges faktiskt minskat sina med runt tio procent under samma period). Jag svarade att uppmärksamheten på koldioxiden som ett problem för klimatet är av sent datum. Sverige var tidigt ute med åtgärder. USA, där precis som hos oss utsläppen av svavel, kväve, sot och andra tidigare uppmärksammade föroreningar rasat, ligger efter men kommer de närmaste åren utan tvekan att strypa sina CO2-utsläpp. Om det sker i en takt som anses tillräcklig är en annan sak.
Däremot gav jag mig in i klimatskepticismens getingbo på DN:s världenblogg i dag. Jag kände att det var hög tid för en kommentar om den nyligen briserade "climategate"-affären.

söndag 15 november 2009

När TT vinklade bort eländet

Då och då lyckas redaktörer stålsätta sig mot sin primära ryggmärgsreflex, dvs krisvinkeln. I en intressant omsvängning skickade TT häromdagen först ut ett telegram om undernäringen bland barn, som hade rubriken ”200 miljoner barn sjuka av svält”.
Det var ganska kort. Dagen efter kom ett nytt telegram i TT-linan, byggt på samma Unicefrapport, som ersatte det tidigare. Det sluggades ”Omvinklad och utbyggd version” och hade rubriken ”Färre andel undernärda barn”. Om man bortser från det smärre språkliga missödet i rubriken visade texten denna gång hela bilden på ett tydligt sätt. Det inleddes:
”Nära 200 miljoner barn i världen under fem år lider av näringsbrist. Trots den hisnande siffran går utvecklingen — sakta — åt rätt håll. Andelen undernärda barn minskar.”
Problemet är väl att få redaktioner brydde sig om att byta ut det där första telegrammet. Jag lyckas bara hitta en text på SVT där inslag från det andra telegrammet finns med.
Jag inser med en tilltagande skammens rodnad att jag inte heller bytte på DN:s hemsida i fredags. Nu måste jag ju göra det first thing måndag!
För övrigt hittade jag ett par tidigare exempel, som jag glömt, när jag i dag rotade igenom min ”Den fortsatta debatten”-mapp:
Trots fetmalarmen – färre tjocka barn (Metro 15 juni)
Färre svenskar känner oro, ångest och stress (SvD 5 maj).

torsdag 12 november 2009

En efterklang av forna tiders maktspråk


Foto: José Cabezas, AFP

Honduras genomgår en bisarr politisk tvålopera. Är det en kupp?
Ja, i den meningen att den nuvarande regimen saknar demokratisk legitimitet och på mycket tvivelaktiga grunder hävdade sin rätt att köra bort den valda presidenten (det hävdades att man hade grundlagsenlig rätt att ingripa eftersom presidenten själv hade överträtt sina grundlagsenliga befogenheter).
Men en klassisk militärkupp är det sannerligen inte. Latinamerika kallades på 1970-talet diktaturernas paradis, kupperna var notismaterial och Honduras var själva förebilden för begreppet bananrepublik.
En 70- eller 80-talsbesökare som legat i koma i 20 år skulle ha svårt att känna igen Latinamerika i dag. Kontinenten har inte sett några militära maktövertaganden sedan millennieskiftet.
Förrän i somras, då. Om vi nu bestämmer oss för att det trots allt rör sig om en kupp. Den ser ut så här: Kuppledaren Roberto Micheletti är talman i kongressen. Ett val i slutet av november har hela tiden stått på dagordningen. Några galonerade farbröder i tonade glasögon syns inte till.
Vad vi ser är en efterklang av forna tiders maktspråk, en rest-kupp. Värd klander och förmodligen helt oförsvarbar. Men ingen fotbollsarena har spärrats av med taggtråd för summariska avrättningar av oliktänkande.
Bob Ostertag i Huffington Post är upprörd över att USA och Hillary Clinton fortfarande efter fem månader inte satt ner foten och på allvar tvingat bort kuppmakarna. När kuppen ägde rum i somras tänkte han att de som genomförde den var knäppa: begrep de inte vilket århundrade de befann sig i, och visste de inte vilka förändringar som skett i Washington? Kuppmakarna skulle inte klara sig mer än några dagar, tänkte Bob Ostertag. Men än sitter de kvar och bryter det ena medlingsförslaget efter det andra, och det upprör historikern och journalisten Ostertag.
Så kan man naturligtvis reagera – och det säger en hel del om vår tid.
Bob Ostertag går för övrigt längre i sin artikel. Han anklagar Hillary Clinton för att hålla Micheletti-regimen under armarna för att den öst pengar över lobbyister som står henne nära, och han är orolig att den flata amerikanska hållningen ska inspirera andra potentiella kuppmakare i exempelvis Bolivia att göra slag i saken. Man kan inte annat än hålla med om att ett sådant scenario, god forbid, vore en tragedi.

söndag 8 november 2009

Murens fall 3: Gör den 9 november till helgdag!



Den 9 november är en av den mänskliga civilisationsprocessens allra viktigaste märkesdagar. Just i år är det 20 år sedan Järnridån slutligen och förvånansvärt plötsligt kollapsade efter långvarig röta. En kort eufori ersattes redan efter något år av ny rädsla och nytt fokus på människans våldsamma sida, eftersom flera etniska konflikter bubblade upp när det totalitära locket lyftes av. Det var de svartsyntas tillfälliga seger över tanken som förledde oss. Oaktat allt oförsvarligt lidande som följde under 1990-talets första hälft kvarstod faktum hela tiden: Världen hade plötsligt fått historiskt unika möjligheter att enas och gemensamt utvecklas mot välfärd.
Detta blir allt tydligare. Men skulle vi förblindas av misantropi och inte se allt det goda i denna unika integrationsprocess skulle vi förstås riskera att tappa hela framgången. Som The Economist skriver: ”So much gained, so much to lose”. Men det kommer inte att hända. Vi är människor, inte självcentrerade, vinstmaximerande maskiner. (Jag gladdes för övrigt därför åt årets ekonomipristagare till Nobels minne, Elinor Ostrom, som visat just detta, nämligen genom att leda i bevis att en gemensamt förvaltad egendom i många fall sköts bättre än en som är strikt uppdelad i privata lotter.)
Så den 9 november förtjänar att firas. Varför inte göra den till alleuropeisk helgdag?

Murens fall 2: Anastrofernas tid

Murens fall den 9 november 1989 är vår tids största anastrof. Alltså motsatsen till katastrof. Ordet står inte i ordlistan men borde användas. Jag har lånat det av författaren Christer Kihlman.
Vår tid präglas mer av anastrofer än vad man kan tro av det offentliga samtalet. Fast få är så tydliga och snabba som murens fall. Andra är: Den gröna revolutionen. Apartheids sammanbrott. Kinas ekonomiska under. Införandet av katalytisk avgasrening. EU:s utvidgning. Den dramatiskt minskade brottsligheten i USA:s städer. Den globala kommunikationsrevolutionen.
Kom med fler förslag!

Murens fall 1: Det mogna Tyskland

Man ska naturligtvis inte överdriva skillnader mellan nationer. Risken att hamna i grumliga vatten är uppenbar. Men det finns en lockelse och analytisk fördel i att göra vissa generaliseringar. Dessutom blir det löjligt att helt förneka att länders olika erfarenheter skapar olika utvecklingsvägar.
En slutsats jag har dragit är att länder som tvingats ifrågasätta hela sin identitet inte sällan når stor mognad. De kommer vidare. Det gäller Spanien, som med kraft kastade av sig Franco-oket i slutet av 1970-talet. Man kan också hävda att Sveriges ogenerade omfamning av moderniteten och stora språng in i välfärdsstaten under 1900-talet hade sin grund i att de svenska ledarna slutligen bestämde sig för att det var helt meningslöst att älta förlorade territorier och förlorad stormaktsstatus – att förlusterna kanske rent av var till gagn för folket.
Och tesen gäller i allra högsta grad Tyskland, som står i fokus för firandet av 20-årsminnet av murens fall. Som Svante Weyler sade i radions Godmorgon Världen: kan man ens tänka sig att Frankrike eller USA på detta sätt skulle fira förlusten av kolonier eller förlusten i Vietnamkriget (fastän detta vore rimligt)? Tyskarna, i alla fall deras ledare, har under hela efterkrigstiden vant sig vid att hylla europeiseringen av Tyskland som något mer eftersträvansvärt än att försöka förtyska andra. I dag är ingen längre rädd för Tyskland, men hela Europa behöver den mogna tyska modellen.
Motsatsen är länder som Italien och Ryssland, som i högre eller lägre grad ”fastnat i historien”, för att använda statsvetaren och filosofen Francis Fukuyamas ord.

torsdag 5 november 2009

Klimatmotbild och dramaturgisk överskruv

Mycket att göra och ingen att skicka, som det hette i Småland när jag växte upp. Tidvis är det svårt att hinna serva bloggen. Men det kommer nya dagar, nya krafter och nya idéer. Alltnog, jag har ett par små funderingar även i dag.
1: Klimatet. Denna svårt infekterade fråga är det ofta svårt att närma sig från något originellt håll utan att få en stämpel av endera slaget. De som känner mig vet dock att jag följer frågan med tidvis närmast osunt intresse. Sålunda noterar jag saker. En ny SMHI-studie visar att vindarna i Sverige inte har ökat de senaste 60 åren. De har minskat med ungefär sju procent. Variationerna mellan år är förstås stora. Mönstren för klimatförändringarna är komplicerade. Men mer blåst är en av de möjliga följder av uppvärmningen som framlagts.
2: Nyhetens dramaturgi. Ur det massiva flödet här bara ett illustrativt TT-telegram - säkert inte veckans tydligaste exempel på dramaturgins fångenskap, men ett som jag med ett bekymrat leende noterade i går. De första styckena lyder:
De diskriminerade indiska ursprungsfolken måste behandlas bättre, både för sin egen skull och för att inte lockas att ansluta sig till den maoistiska gerillan.
Den maningen framförde på onsdagen Indiens premiärminister Manmohan Singh till regeringscheferna i samtliga indiska delstater.
- Vi har systematiskt misslyckats med att göra stamfolken delaktiga i de moderna ekonomiska framstegen, sade Singh.
- Den alienering som byggts upp under decenniernas gång har nu skapat en farlig utveckling i delar av vårt land, fortsatte han och syftade på de allt vanligare angreppen mot poliser, militärer och tåg.

Den uppriktiga självkritiken fortsätter ett tag till, sedan nämns i slutet att regeringen förbereder en motoffensiv mot maoisterna.
Telegrammets rubrik:
"Indien försöker krossa maoisterna"

lördag 31 oktober 2009

Den misstrodda makten

Frågan är om politiska ledare någonsin kommer att betraktas med neutral respekt. Kanske är det inte ens eftersträvansvärt; det är en viktig demokratisk dygd att granska makten. Hur som helst är synen på makthavare i dag av den arten att cynisk misstro utan vidare kan passera.
För den debattör som vill framstå som seriös är paradigmet "makt korrumperar" lika centralt som vikten av att i alla lägen, gärna med lagom rynkad panna, betona problem. Jag skriver i min bok att det finns minst lika starka belägg för att makt adlar. I alla händelser är politiken betydligt mindre cynisk och spelteoretisk än journalister och filmmakare älskar att framställa den, vilket Katrine Kielos klokt konstaterade i en ledarkrönika i Aftonbladet nyligen.
Till yttermera visso visar det sig, när man vetenskapligt granskar saken, att politiker i regeringsställning i sitt verkliga arbete mellan rubrikernas skandaler och utspel gör vad de sagt att de ska göra, nämligen uppfyller vallöften. Statsvetaren Elin Naurin har i en angelägen avhandling konstaterat att såväl vänster- som högerregeringar i Sverige till ungefär 80 procent genomför det de lovat. Men bara 15 procent av väljarna tror att de flesta vallöften uppfylls. Är denna diskrepans ett uttryck för en inbyggd och obotlig misstro mot makten? Eller är medborgarna förledda av samhällets budbärare?

fredag 30 oktober 2009

Spriten, detta tacksamma nyhetsstoff


Alkoholkonsumtionen i Sverige har sedan några år tillbaka stannat av och rent av sjunkit något, från drygt 10 liter ren alkohol per person och år för några år sedan till drygt 9 i dag. Det var inte det scenariot som torgfördes i nyhetsrubriker och av oroade debattörer som Eckart Kühlhorn och Svante Nycander för tio år sedan. Om någon minns. Men visst, EU:s införselregler och bag-in-boxeffekten fick konsumtionen att öka i några år, och ingen kunde förstås veta säkert vart det skulle barka.
Man frammanade inte sällan en bild av att det hårt supande 1800-tals-Sverige hotade att komma tillbaka. Därmed tänkte man bort hundra år av stadigt ökande kunskaper om omvärld, hälsa och droger. Det påminner faktiskt en del om jämförelserna med 1930-talets depression under den senaste ekonomiska krisen.
Då och då poppar problemet med ungdomsfylleri upp till nyhetsytan. För några dagar sedan ifrågasatte Second Opinion en nyhet i Metro om att ungdomar "super så att minnet försvinner". I Metroartikeln stod, liksom en passant, att alkoholkonsumtionen bland unga ökar. Men det finns det inga belägg för, visade det sig när Second Opinion talat med expertisen. Snarare tvärtom. Andelen alkoholkonsumenter bland unga vuxna har sjunkit sedan 1970-talet, och den alkoholmängd som konsumeras bland niondeklassare toppade för tio år sedan, varefter den gått ner märkbart.
Trafikonykterheten uppmärksammas också med jämna mellanrum. Det är utmärkt, förstås. Lite synd bara att man sällan lyfter fram att ett viktigt skäl till att andelen rattfulla bland dödsoffren ökat är att andra typer av offer minskat kraftigt. Antalet döda per körda kilometer personbil ligger långt under vad det var på 50- och 60-talen (fast googlar man på "trafikdöda" blir man inte klok på vad som har hänt, se bild ovan) . Detta kan vara bra att ha i bakhuvudet när man exempelvis diskuterar mobilpratande i bil. Nej, jag tror inte heller det är vettigt att messa medan man kör (jag ska sluta, lovar), men åter: alla andra EU-länder har i princip förbjudit mibilprat i bil, men det är Sverige som har de lägsta dödstalen.

söndag 25 oktober 2009

Hoppet kommer från Rädda Barnen


På samfällighetens städdag i dag språkade jag med en granne som hade läst min bok (hedervärda medborgare!). Han tyckte att medierna den senaste tiden varit "lite snällare". Ibland kan jag själv få för mig att man faktiskt lyfter fram lite fler oväntade positiva förändringar nu än tidigare, men jag är så gravt biased i frågan att jag egentligen inte kan uttala mig.
Men en helsidesannons på sidan tre i DN i dag får mig i alla fall att dra på smilbanden. Rädda Barnen har bestämt sig för att locka bidragsgivare genom att berätta att allt faktiskt inte är hopplöst. Tvärtom: barnsoldaterna är färre, barnadödligheten är lägre, barn skyddade av lag mot aga är fler och barn som förvägras skolgång är färre än på 1990-talet. Vilket visas med enkla och glasklara diagram. Lysande, Rädda Barnen!

Kan Kina bli rikt utan att demokratiseras?

Inför OS i Peking skrevs spaltmeter om Kinas bristande demokrati. Jag ägnar några sidor åt frågan i boken och driver i korthet tesen att det visserligen återstår enormt mycket av reformer innan Kina kan börja kallas demokratiskt, men att kineserna av allt att döma ändå aldrig har varit friare än de är i dag. Skälet till det är förstås ekonomiskt. Med större ekonomisk frihet har man råd att ställa krav.
Det klagas också numera en hel del på korrupta lokalpolitiker, och det protesteras mot angrepp på privat egendom - något som knappt existerade för ett par decennier sedan.
Men det mest emblematiska inslaget i demokratin, flerpartisystem med fria val, verkar ännu vara långt borta. Och vad mer är: det verkar inte vara ett extremt eftersträvat samhällsinslag bland den allt rikare kinesiska stadsbefolkningen. Ännu omhuldas stabilitet i hög grad.
Det föranleder frågan om Kina någonsin kommer att nå demokrati av västerländskt snitt. Och i så fall: är det ett stort problem? Går det att uppnå tillfredsställande medborgarinflytande utan ett partiväsende? Det går givetvis att tänka sig andra former av demokrati än de vi i Europa etablerat. Men inom ramen för dagens enväldiga kommunistparti, som avrättar mer än tusen människor årligen? Knappast.
I The Economist ställs också frågan om Kinas demokratisering. Tidningen berättar att Henry Rowen vid Stanforduniversitetet förutspår att Kina år 2020 kommer att rankas som "delvis fritt" av demokratiinstitutet Freedom House - helt enkelt för att den ekonomiska nivån då har nått en nivå där andra länder har blivit "delvis fria". Å andra sidan, skriver The Economist, hävdas i boken "The China Fantasy" av James Mann att Kina minsann kan bli rikt samtidigt som det fortsätter att vara auktoritärt. Tidningen konstaterar att Mann kan ha underskattat de frihetliga förändringar i dagens Kina som inte direkt har med politisk aktivitet att göra.
Samtidigt är det möjligen dumt att blint tro på en linjär demokratiutveckling av Rowens modell.

Makedoniska myrsteg


Jag var i några dagar i Makedonien i förra veckan. Med en hårsmån undveks väpnad konflikt i landet i början av 2000-talet - med benägen svensk diplomatisk insats. I dag baxar sig det lilla landet långsamt fram mot drägligt välstånd och rättssamhälle.
Frågan är hur det hela skulle fortskrida utan det hägrande EU-medlemskapet. Unionens fredsskapande och utvecklande påverkan på länder i dess närhet sker med myrsteg. Men den är otvetydig. Efter en bilutflykt till den ännu mindre lyckligt lottade grannen Albanien känns återkomsten som att byta från rälsbuss till X2000: de albanska gränsvakterna hukar i baracker, de makedoniska håller till under ett generöst tak med fyra körfiler under, i en rejäl byggnad omgärdad av prydliga planteringar. Skyltar uppmanar folk att "deklarera" smuggling och korruption (se bilden; vad som avses är rimligen att "rapportera").
Andra officiella skyltar översätts redigt även till minoritetsspråket albanska. Trafikpolisen har skärpt kontrollen av fartsyndare och kan ses stå med fartkameror vid vägkanten. P-kaoset i Skopje har dämpats med nya tidsregler. Och för någon vecka sedan löstes en mångårig gränstvist med Kosovo. Nästa efterlängtade steg vore att ta bort visumkravet till EU, dvs grannländerna Grekland och Bulgarien.

Apokalypsens gosiga mörker nu expertbelagt

Domedagsångesten breder ut sig igen, i alla fall om man får tro Stockholms filmfestival, som ägnar en hel sektion åt apokalypsen. Det är ingen brist på undergångsfilmer just nu. På biorepertoaren kommer snart "2012", och på filmfestivalen visas sju stycken: "Waiting Room ", "Haeundae", "Happy End", "Earth Days", "The Cove", "Vägen" och "9".
I festivalprogrammet står att "2009 känns som ett extra apokalyptiskt år", och i Expressen uttalade sig häromdagen programchefen George Ivanov sålunda: "Vi står inför slutet nu, det vågar vi tänka, och det börjar synas i filmen."
Ruggigt värre.
Expressenartikeln återger också vad psykoterapeuten Dan Katz säger om domedagssuget: "Det verkar som om vi känner en njutning i att bli uppskrämda, som att läsa om mord eller åka berg och dal-bana. Allt som nervsystemet upplever som utöver det vanliga vill det undersöka lite närmare, för att hitta hot och faror. När det blir för farligt så springer vi."
Exakt. Jag skulle formulera det som att vi tycks dras till ... apokalypsens gosiga mörker.

torsdag 22 oktober 2009

Balans mitt i tragiken

Att ge sig in på att ge perspektiv på larm om undernäringen i världen är ... delikat materia. Jag är på sätt och vis lite kluven inför det, eftersom jag sannerligen inte vill förringa tragiken i att hundratals miljoner fortfarande är undernärda, trots all tillväxt, och trots förbättrade produktionsmetoder och transporter. Men ändå.
BBC skriver i dag om hungersnöden i Etiopien. Sex miljoner är i behov av nödhjälp. Jag har ett BBC-citat från premiärminister Meles Zenawi: "If [the 1984 famine] was a nightmare, then this will be too ghastly to contemplate." Det är bara det att detta citat är från 2002. Då var också sex miljoner i farozonen, och de kunde bli 15 miljoner. Det blev de inte.
Denna gång är framställningen i BBC:s artikel balanserad mitt i eländet. En mycket intressant upplysning ges av två små cirkeldiagram, som berättar att andelen undernärda i landet gått ner från 71 procent 1992 till 46 procent i år. Även antalet har gått ner något.

I Rapport nu i kväll hör jag nyheten refereras. Lisbeth Åkerman återger procentsiffran 46 procent undernärda. Men sedan säger hon att "sex miljoner svälter, enligt FN". Det förekommer ännu ingen regelrätt svält i Etiopien, vilket framgår av en karta i BBC-artikeln.


Samtidigt är förstås läget oerhört allvarligt, om någon nu skulle missat det. Som jag sa: ämnet är delikat.

onsdag 21 oktober 2009

Radiodiskussion om hungern

Under världslivsmedelsdagen, eller världshungerdagen som en del kallar den, den 16 oktober var jag också med i Studio Ett i P1 och diskuterade hoten och möjligheterna för mänskligheten att hantera hungern i framtiden. Den akuta krisen är oacceptabel, naturligtvis. Men på sikt finns hopp. Jag tyckte att forskaren på SEI Louise Karlberg, som också deltog, höll med mig om det.

torsdag 15 oktober 2009

Hungerbakslag

Inför Världslivsmedelsdagen den 16 oktober har FN:s mat- och jordbruksorgan FAO lagt fram en nedslående rapport om att antalet hungrande i världen nu för första gången tros bli över en miljard. I min bok uppehåller jag mig en hel del vid FN:s millenniemål och att de flesta av dem visat påtagliga förbättringar sedan startåret 1990. Det gäller inte minst fattigdomsmålet, som siktar på en halvering mellan 1990 och 2015. Trenden var fallande fram till 2007, det senaste året för statistik i boken. Därefter har andelen börjat öka. Vad som beror på finanskrisens tillfälliga påfrestningar återstår att se.
Detta är både sorgligt och upprörande och hör till det Hans Rosling brukar kalla ”onödigt lidande”. Ett besynnerligt uttryck, kan man tycka. Är inte allt lidande onödigt? Men vad han syftar på, såvitt jag förstår, är att detta är ett slags lidande som vore så lätt att göra något åt. Resurserna finns – vilket de inte alltid har gjort i historien.
Jag är ganska säker på att kurvan kommer att börja dala igen, och inte på grund av allmosor från de rika, utan tack vare långsamt förbättrat jordbruk och rättvisare handel (att det skulle bli just en halvering till 2015 är förstås inte självklart). Men så länge akut nöd råder – just nu i hög grad på Afrikas horn – är det akut hjälp som gäller. Sätt in pengar!

onsdag 14 oktober 2009

Latinamerikansk skinnömsning


Välfärdskapitlet i boken inleds med en spaning om Colombia, som gärna överraskar den medieinformerade europeiska besökaren positivt genom att inte vara en sönderskjuten skithåla. När väl den sista gerillakrigaren hängt av sig sin kalasjnikovkarbin kommer det landet att slå oss med häpnad, skriver jag.
Landets potential är enorm, mätt i vad som helst – naturresurser, mänskligt kapital, infrastruktur, turismmöjligheter. Colombianerna längtar djupt och innerligt efter att por fin bli ett normalt land som får visa allt det andra som det också är. Nyligen lanserades en debattfilm som fångar denna längtan. Filmen visar en nation som på 15 år utvecklas till Latinamerikas mest framgångsrika genom satsningar på biodiversitet, kreativa industrier och alternativ energi. ”Vi har en dröm om en ny identitet”, säger speakerrösten. Den har reklamfilmens alla snygga visuella grepp och fräck grafik men framstår som rätt pompös för en svensk betraktare. Det är svårt att tänka sig en liknande film om Sverige eller något annat moget, förnuftigt och lite bekymrat västeuropeiskt land. Vi har haft det bra för länge för det. Men ett folk med en sådan avskyvärd närhistoria vill knappast blicka tillbaka i onödan.
”Colombia 2025” ser ut som en skrytfilm, men snarare än att låta påskina att alla dessa grandiosa planer kommer att bli verklighet vill den öppna ett kreativt samtal bland krigströtta colombianer om hur de ser på sitt lands möjligheter: vad kan och vad borde utvecklas?
Numera har colombianerna också en role model i sin närhet att mäta sig med – Brasilien. Det är också ett land med långvarigt dåligt rykte som både våldsamt och korrumperat. Men under åtta år med högerpresidenten Cardoso och snart sju år med vänsterpresidenten Lula har landet blivit en granitklippa vid Atlanten med stränga statsfinanser, hög tillväxt och en ansvarstagande hållning både i Amazonas och gentemot omvärlden. En god regional stormakt. Nu hägrar dessutom både fotbolls-VM och OS. Det är Brasiliens tid.
Latinamerika har överlag ömsat skinn, lite i tysthet. Det är förstås fortfarande fattigt med europeiska mått mätt. Men politiskt kanske man kan säga att det har nått fram till 1960- eller 1970-talets Europa (totalitära stater i öster, terrorism i Västtyskland och Italien, IRA och ETA, men trots allt en allt mer pålitlig världsdel).
Radions korrespondent Lars Palmgren berättade i en krönika i våras om en rättegång han bevistat i Chile. Den handlade om en grannfejd. Domaren, advokaten och åklagaren – alla kvinnor – klarade av processen på en timme. Förr kunde det ta åratal att reda ut fejder. Palmgren beskrev hur rättsväsendet sakta men säkert blivit effektivare och mer oberoende i de flesta länder på kontinenten. ”Egentligen är det en ganska enastående förändring”, menade han, ”en sådan där verkligt djupgående förändring, som ändå aldrig riktigt får plats i nyhetsflödet”.

lördag 10 oktober 2009

Nobelkommittén lade sig på signalhornet

Om den norska Nobelkommittén var ute efter en signaleffekt kan man säga att den lade sig på hornet genom valet av Barack Obama.
Vad man än tycker om saken är USA:s president fortfarande den enskilda människa på jorden som har störst möjlighet att påverka världens riktning. I historiens snett uppåtsyftande vågrörelse var George W Bushs åtta år på posten ett otvetydigt bakslag. Som alla vet kunde kontrasten mot hans efterträdare knappast ha varit större.
Men många tyckare har öst kritik över Thorbjørn Jagland och hans fyra kolleger i fredspriskommittén: Obama har ju inte åstadkommit något än!
Svensk Freds ansåg att beslutet var skamligt, Michael Tomasky i The Guardian menade att enda chansen för Obama att komma ur denna pinsamhet var att inte acceptera eller åtminstone inte resa till Oslo, DN:s huvudledare sade att norrmännen gjort honom en otjänst genom att höja redan orealistiska förväntningar.
Även jag blev naturligtvis otroligt förvånad, och det är extremt lätt att säga att priset, oaktat man tycker att Barack Obama i princip är en värdig vinnare, kom alldeles för tidigt. Men med tanke på kommitténs motivering kan man lika gärna landa i att dess val var modigt. I stället för att ge det till någon hedervärd enkel person som vigt sitt liv åt att förbättra för en grupp eller en region har man för första gången på mycket länge gett det till någon som faktiskt kan påverka allas liv, som Ingmar Nevéus skriver i DN.
Och hur ska man definiera detta att uppnå något? I motiveringen betonas att han skapat ett nytt internationellt samtalsklimat. ”Dick Cheney kanske inte gillar det klimatet, men det gör de flesta människor i världen”, fastslog den liberala amerikanska debattören David Corn.
Dessutom har Obama på bara nio månader faktiskt fattat beslut om att stänga Guantánamo (även om det försenats) och förbjuda tortyr, inlett samtal med Iran, skrotat missilplaner som oroar Ryssland, brutit dödläget i kärnvapennedrustningen och med sin utsträckta hand ökat förtroendet för USA i den muslimska världen. Inte illa jobbat på bara nio månader, som statsvetaren Ulf Bjereld konstaterar.
Det faktum att Barack Obama fått ärva ett krig (två, om man fortfarande räknar konflikten i Irak som ett krig) kan knappast lastas honom. Möjligen att han beslutat öka truppnärvaron, men det blir riktigt belastande bara om det inte ackompanjeras av ett lika förstärkt civilt stöd, och det återstår att se.
Kritiken och häcklandet säger en hel del om vår förmåga att vänja oss. Vi är redan så vana vid att det sitter en president i USA som hela tiden betonar vikten av samarbete och samtal att vi inte imponeras längre utan väntar oss resultat.
Därför tycker jag att Nobelkommitténs val är modigt. Den måste rimligen ha förutsett den delvis förödande kritiken från en del håll. Men den har velat belöna exakt den politiska strävan som är hela idén med att dela ut ett fredspris.
Det mesta av de svartas frigörelse i USA ägde rum efter det att Martin Luther King fått fredspriset. Willy Brandt fick priset för att han ändrat klimatet i relationerna mellan de båda tyska staterna, inte för att muren faktiskt hade fallit. Nelson Mandela fick också priset för något som hade inletts, inte något som var avslutat och klart.
Man kan förstås inte bortse från den lilla risk som finns att flera av de områden där Obama vill åstadkomma bra saker faktiskt drabbas av svåra bakslag. Priset kommer i så fall av många att framställas som osedvanligt misslyckat. Ändå måste man även då ställa sig frågan: var det Obamas fel? Slutade han vilja? Slutade han försöka starta ett nytt klimat i internationell politik?

tisdag 6 oktober 2009

"A dull, heavy calm"

Ända sedan jag journalistpraktiserade för 20 år sedan har jag hört sägas att om man vill hänga med i världspolitiken och bara orkar läsa en tidskrift ska man läsa The Economist. Det känns lite fantasilöst att hålla kvar vid en sådan maxim i 20 år, och jag försöker variera mig så gott det går. Och emellanåt rekommendera något annat. Men det är svårt. I somras skrev jag på DN Debatt om världsekonomins motståndskraft, apropå krispaniken. Så här skriver The Economist den 3 oktober:
"Världsekonomin kommer inte, som det ser ut, att återuppleva 1930-talet. Den torde också undvika Japans förlorade decennium under 1990-talet. I stället kommer framtiden för många västerländska ekonomier mer att likna 1980-talets kontinentala Europa, med stora underskott, hög offentlig skuldsättning och envist hög arbetslöshet. Efter de senaste två årens rädsla och panik kan detta framstå närmast som ett antiklimax. Men det är ofta så kriser slutar." Och så citeras 1800-talsekonomen Alfred Marshall: "When it is over there is calm, but a dull, heavy calm."

söndag 4 oktober 2009

Fredsjournalistik

Har har jag kunnat missa Jake Lynch och hans Peace Journalism, fredsjournalistik? Måste hålla ögonen mer på denna chef för freds- och konfliktcentret vid Sydneys universitet.
Så här beskrivs fredsjournalistik (som uppenbarligen lanserades först av Johan Galtung):
"När redaktörer och reportrar gör val angående bevakning av konflikter (om vad och hur de ska rapportera) som ger möjlighet för samhället att beakta och värdera icke-våldslösningar."
Lynch intervjuades i konflikt i P1 och framhöll hur det föregivet objektiva sättet att bara rapportera om händelser (var, när, hur) inte sällan underblåser tron att det bara finns en våldsam lösning.

Världens mest prominenta dysterkvist

En av de teser i min bok som förmodligen retat flest handlar om att ledare ofta har en mer realistisk bild av hur världen ser ut än "vanligt folk" (vad det nu är). Men det gäller knappast alla.
Jag har länge tyck att FN-chefen Ban Ki-moon är en av världens mer prominenta dysterkvistar. Han beskylls ju för att vara en svag nickedocka - kanske försöker han kompensera sitt svaga ledarskap med att banka lite högre än andra i larmklockan. Det kan ju se viktigt ut. Särskilt handlingskraftigt är det dock inte.
Den 2 oktober var han i Sverige och hävdade, som svar på kritiken mot hans ledarskap, att aldrig i FN:s historia har fler allvarliga kriser än nu sammanfallit: klimathotet, finanskrisen, livsmedelskrisen och pandemihotet. Då säger jag så här:
Livsmedelskris har det varit oräkneliga gånger, och de var värre för tjugo och trettio år sedan, pandemihot har rått mest hela tiden - och vi var mer chanslösa förr (denna gång är den första i historien då man hinner ta fram ett vaccin innan pandemin nått kulmen), och finanskriser har vi haft många gånger - och det var knappast något FN lade sig särskilt mycket i. Organisationen var nämligen upptagen med alla de krig som rasade - alternativt bakbunden av kalla krigets låsningar i säkerhetsrådet. Men klimathotet var onekligen okänt för oss förr om åren.

Domedagsprofetens första regel



Naturligtvis fortsätter det att tätt dugga exempel på hårdragna och ibland apokalyptiska vinklar i mediernas rapportering. Det finns också goda exempel på motsatsen.


Sedan i våras har jag samlat klipp i en mapp med en gul post-it-lapp som det står "den fortsatta debatten" på. Skam till sägandes har denna "fortsatta debatt" hittills pågått mellan plastsidorna i mappen. Nu gör jag i alla fall ett försök att göra den lite vidare än så. Mappen har vid det här laget blivit ganska fet, så det känns lite futilt att så att säga beta av den från början till slut (även om jag säkert kommer att återkomma innehållet av och till). I stället tar jag nu upp ett relativt färskt medieexempel på det jag kallat domedagsprofetens första regel: att extrapolera från något oroväckande i dagsläget och bortse från alla former av framtida beslut och händelser som kan tänkas rucka på utvecklingen (vilket strängt taget alltid sker).


Exemplet är en artikel i Dagens Nyheter i mitten av september. Där varnar tre forskare för att turismen hotar att bli den största klimatboven. Beviset är trenden mot ökat flygande, allt längre resor och turisternas allt längre bortovaro. Grafiken till artikeln visar tydligt hur experter kan dra ut en nutida trend in absurdum. Noteras bör dessutom att summan av utsläppen år 2060 även i detta skräckscenario är betydligt lägre än i dag, trots att såväl den tänkta turismökningen som frånvaron av alternativa bränslen de närmaste 50 åren är osannolika. Allt är ju, som bekant, relativt.




lördag 3 oktober 2009

EU ett jättelikt Schweiz

Europeiska unionen är världspolitikens hittills största framgångsberättelse, utan konkurrens. Men eftersom den är byråkratisk och demokratiskt trögrodd och allt mindre politiskt dramatisk missunnas den respekt.
Jag ägnar ett av de sista kapitlen i boken åt att beskriva EU:s saktmodiga omvandling av Europa från en stöddig och våldsam kontinent till en allt fredligare och mer civiliserad plats på jorden. Må vara är detta inte bara själva unionens förtjänst, men strukturen som tvingar länderna till samarbete har i alla händelser haft en huvudroll. Kalla det en hyllning. Det kan också ses som en påminnelse om hur det faktiskt kan se ut och rimligen kommer att se ut i allt fler regioner runt om i världen. Embryon finns i såväl Sydamerika som Afrika och Asien.
Den alltid läsvärda och kloka historikern Timothy Garton Ash skriver i The Guardian på temat apropå det nyligen timade tyska valet. "En gång i tiden, och det var i sanning en ond tid, darrade världen när Tyskland talade. I dag lägger den knappast märke till det", skriver han. Numera, konstaterar Garton Ash, är Europa "trevligt, tråkigt och irrelevant", och han påminner om att senast Europa hade en finanskris av den här magnituden valde inte Tyskland "trevligt och tråkigt".
Han liknar Europa av i dag vid ett jättelikt Schweiz - en massa större och mindre kantoner som slåss för sina traditioner och självstyren. Ingen är ensam lika inflytelserik som den en gång var. Det är lika välfunnet som hoppingivande.

onsdag 30 september 2009

Afrikanskt hopp

Utvecklingen i Afrika har fortsatt att trotsa våra gamla föreställningar om kaos, armod och våld. Det finns flera obehagliga väpnade konflikter kvar, och ett antal fredsavtal är bräckliga, framför allt i Sudan. Men det finns ännu bara ett krig, enligt den gängse definitionen, nämligen det i Somalia. Tre år i rad med bara ett krig i Afrika, det har inte hänt sedan 1950-talet.
I Guinea ägde en riktigt otäck massaker på demonstranter rum den 28 september. Det var en ruggig påminnelse om gamla tiders styren.
I östra Kongo hände något märkligt under slutet av januari 2009. Helt utan att vi västmedier – eller andra bedömare heller – hade förutsett något liknande gick Rwanda, Kongo och FN samman för att en gång för alla slå ut hutumilisen i norra och södra Kivuprovinsen. Länderna i området har också gjort gemensam sak för att få bukt med den ohyggliga Herrens befrielsearmé, som lemlästat och våldtagit i först Uganda, senare norra Kongo. Ingen fred än, men kanske bättre förutsättningar.
Jag skrev i vintras ett ”paket” med artiklar för DN.se om de hoppingivande tendenserna i Afrika – såväl inom politiken som inom ekonomin. Jag fick mängder av positiv respons både utifrån och inifrån redaktionen – men också skarp intern kritik från vår korrespondent. Det var en intressant och märklig upplevelse. Vi hade en kort men intensiv mejlväxling om det vettiga i den konfliktstatistik jag redovisade.

I ljuset av den tid som förflyter

Efter hand som tiden går blir det förstås möjligt att börja utvärdera en del av det jag påstår i boken. Jag tycker inte att jag gör särskilt många tvärsäkra prognoser om framtiden, egentligen. Linjen är att empiri visar att det nästan alltid gått bättre än vad vi trott; alltså är det sannolikt att vi kommer att lösa våra nuvarande problem också.
Men det är klart att ett och annat kan tolkas som förutsägelser. Två exempel jag inte skulle lagt så stor vikt vid om jag skrivit i dag är dels att Baltikum förutspåddes nå vår levnadsstandard inom tio år (det kommer att hända, men med den ekonomiska krisen lär det bli försenat), dels att etanolen fick en så orättvis behandling i medierna.
I det senare fallet vet vi fortfarande inte hur det kommer att gå, och jag hävdar fortfarande att angreppen på etanolen var exempel på en ogin journalistjakt på enbart en handfull verkliga eller förfalskade nackdelar. Men det är tydligare i dag att det vore en bra idé att satsa mer på andra alternativa bränslen än på etanol (även om etanol är bättre än bensin redan när det görs på sockerrör).

måndag 28 september 2009

Domedagsuppgörelse mitt i Krisen

De sista korrigeringarna i manus gjordes fem dagar före Lehmann Brothers-kraschen. När boken väl kom ut hade den ekonomiska krisen redan bottnat, skulle det visa sig. Däremot hade en annan apokalyptisk berättelse börjat pocka på vår uppmärksamhet: svininfluensapandemin. Hösten 2009 ser även denna katastrofberättelse ut att ha ut att ha spridits lite för högljutt och lite för tidigt.

Jag hade ingen aning om vad man kunde förvänta sig vid releasen, men boken rönte viss uppmärksamhet, och den recenserades i några stora tidningar och rätt många mindre tidningar.
Den ekonomiska krisen spelade en viss roll vid mottagandet. Flera recensenter tyckte lite synd om mig, som kom med denna domedagsuppgörelse mitt i den värsta ekonomiska kollapsen i modern tid. Jag måste medge att jag precis som alla andra kände en viss oro över utvecklingen, men jag hade ändå väldigt svårt att tro på de värsta scenarierna. Men det var lite svårt att säga det i april. I juni fick jag dock en förfrågan från DN:s debattredaktion att skriva om överdrifterna. Vilket jag gjorde. Artikeln publicerades först den 10 augusti.
Den har kommenterats av bland andra Johan Schück i DN och av Olle Wästberg.