Klimatfrågan ligger nu åter längst fram bakom beslutsfattares och journalisters pannben efter att ha varit lite mindre synlig i spalterna sedan den stora haussen 2006-2007.
De så kallade skeptikerna har fått utrymme i de breda medierna igen efter hackerincidenten på klimatforskningscentret CRU i Storbritannien. I bloggosfären har de emellertid aldrig riktigt tappat kraft. Och det finns gott om lika arga mainstream-anhängare där ute. Det är starka känslor det handlar om. Ett uttryck för det är att de båda sidorna uteslutande etiketterar varandra som ”alarmister” respektive ”skeptiker”. Något mellanläge gives icke.
Jag har skrivit några DN-bitar i ämnet, och varje gång rasslar det till i kommentarsfältet. Rekordet var när jag skrev en text om att ökningen av jordens medeltemperatur tycks ha tagit en paus – 425 kommentarer var det sist jag tittade efter.
Överdrifter förekommer faktiskt på båda sidor. Det är lika oseriöst att förringa den kraftiga isminskningen i Arktis (vilken är ett faktum) som att påstå att Afrika redan är hårt drabbat av människoorsakade klimatförändringar (vilket är mycket diskutabelt).
Det är alldeles uppenbart att de forskare och beslutsfattare som ansluter sig till mainstreamlinjen är i förkrossande majoritet. Därför tycker en del att det är meningslöst att ge ”skeptiker” utrymme överhuvud taget. Förutom att man förstås ska vara försiktig med att ge rena rättshaverister utrymme har jag svårt att förstå varför. Teorin om människoorsakad global uppvärmning må ha ”robust” vetenskaplig grund, som det heter, men den är en teori, och huruvida den stämmer till punkt och pricka eller inte vet vi först om, säg, 20 år.
Bland de sansade ”skeptikerna” ifrågasätts inte att medeltemperaturen stigit, och i många fall inte heller att det är människans koldioxidutsläpp som är huvudorsaken. Vad de ifrågasätter är om sambandet mellan fortsatta koldioxidutsläpp och stigande temperatur faktiskt är så enkelt som det framställts av FN:s klimatpanel IPCC. De brukar framhålla balanserande faktorer (som ökad molnighet), de lägger större vikt vid solens periodiska aktivitet än vad IPCC har gjort, och de pekar på att sambandet mellan ökande CO2-halt och temperaturstegring är så att säga omvänt exponentiell, dvs kurvan stiger brantast i början.
Det må vara hur som helst med den saken. Jag har till syvende och sist ändå svårt att förstå motsättningen mellan att tvivla på det stora uppvärmningshotet, om man nu gör det, och att bejaka de gemensamma motåtgärder som är i stöpsleven. Processen har nu, inte minst med USA med på tåget, för första gången fått en inneboende drivkraft.
Det ser faktiskt ut att vara möjligt att få till stånd ett globalt klimatavtal – om inte i Köpenhamn så i Mexiko om ett år.
Det är en fantastisk världsomspännande framgång. Vi behöver i alla händelser ställa om våra föråldrade energisystem. Om avtalet dessutom leder till teknik- och resursöverföring från nord till syd är det ännu bättre. Det finns inga förlorare.
Det är där det stora trovärdighetsproblemet för ”skeptikerna” finns: den hårda kärnan av dem hävdar att de åtgärder som nu planeras för är skadliga för vår välfärd. De överdriver gravt dramatiken i att vi successivt byter energislag, och de tycks bortse helt från de välfärdsvinster som ligger i omvandlingen. Också för utvecklingsländerna. Kina har börjat inse detta.
Det nuvarande Kyotoavtalet är visserligen bara rudimentärt, men att det skulle uppnås med råge , vilket nu står klart, var inte på något sätt självklart för några år sedan, tvärtom varnades för att man inte skulle klara av målen i tid. Tror någon att det påverkat ekonomin negativt på något sätt?
Visar det sig om 20 år att uppvärmningen inte blev så farlig, samtidigt som vi frigjort oss från beroendet av fossila bränslen, har åstadkommit en hållbar tillväxt i Afrika och har stoppat all avverkning av tropisk regnskog – vad gör vi då? Utropar upprört: ”Ge oss oljekraftverken tillbaka”? Eller ”Låt oss få skövla skog igen”?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar