Först som sist: Det är klart att det är en besvikelse. Ett brett avtal redan i Köpenhamn, kanske rent av juridiskt bindande, hade varit strålande och, förstås, historiskt unikt.
Nu höjs röster för ett effektivare beslutsfattande och mot FN:s tröga alla-ska-med-struktur. Det var exakt så EG hade det för trettio år sedan. Nu har vi redan vant oss vid att det europeiska maskineriet oljats. Som SVT:s Erika Bjerström lakoniskt konstaterade apropå det förhandlingsmoras hon sett i Köpenhamn: ”EU framstår som ett under av effektivitet”. Flera av delegaterna uttryckte liknande känslor.
Vad är det dessa kritiker ytterst antyder att de skulle vilja se i stället? Jo, majoritetsbeslut. Det skulle innebära ett slags världsregering. Sådana har det drömts om förr, av mer eller mindre vågade samhällsdebattörer. Men nu kan vi alltså ana en konkret önskan från tjänstemän i överfyllda kongresslokaler, bedömare på olika nivåer, ja även av en del politiker.
Dithän har vi kommit. Ingen dålig statusförskjutning för något tidigare närmast flum-stämplat. Inre marknadsprojektet i Europa behövde majoritetsbeslut för att kunna förverkligas. Det var stort nog när det blev verklighet för tolv länder för sjutton år sedan. Nu har vi en global fråga där allt fler börjar ana att detta med alla länders suveränitet till varje pris i varje läge kanske inte är det allra bästa för världen.
Men det är en bit kvar.
Och sakfrågan?
Vissa tokliberaler och ”klimatskeptiker” ville se ett misslyckande eftersom stora samordnade insatser skulle vara till allvarlig skada för världens välfärdsutveckling. Jag begriper inte riktigt skaderisken. En energiomställning behövs oavsett graden av klimathot, liksom en vettigt hanterad (som inte skadar handeln) resursöverföring nord-syd.
Men jag hör inte heller till dem som, förutsägbart nog, dömer ut mötet som ett ”monumentalt nederlag”, för att citera Maria Wetterstrand.
Många har kommit att betrakta Köpenhamnsmötet som skillnaden mellan att jorden räddas och att ingen gör ett skvatt.
För det första kommer nästa års klimatmöten i Bonn och Mexiko att komma längre och sannolikt nå någon form av bindande avtal. För det andra kommer en massa åtgärder att vidtas oavsett FN-avtal. Främst EU, men även USA och Kina, har påbörjat ett arbete mot utsläppsminskningar, och vad övriga länder gör spelar mindre roll för klimatet. Ingen ekonomi i dynamisk utveckling, om vi tänker oss att en sådan kan fortsätta att gälla för de tre stora aktörerna, kommer att vilja fastna i ålderdomlig teknik eller ge blanka tusan i ny grön teknik som växer fram. Varför har de europeiska utsläppen av växthusgaser börjat minska? Varför satsar Kina mest i världen just nu på solenergi?
Om ni frågar mig så kommer utsläppen 2020 att ha kommit ner 20 procent jämfört med 1990, oavsett globalt klimatavtal.
Men ett avtal vore bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar