Järtecknen samlas
Vi har just genomlevt ett 00-tal då mänskligheten stått närmare randen till mental kollaps och fysisk utplåning än någonsin tidigare.
Den ekonomiska kraschen, enkel att förutse för var och en som förstått maktstrukturerna i samhället, raserade välfärdssamhällen på löpande band. Vem tror att Sverige någonsin igen får en befolkning där alla har råd att betala hyra och äta varm mat varje dag? Krisen bröt också en förvånansvärt begränsat dålig fattigdomsutveckling under 1990-talet och tvingade ner hundratals nya miljoner i evig vandring i svältens träsk. Men politikerna höll möten i panik för att producera lugnande depescher om att allt skulle ordna sig.
De har samlats ofta under decenniet, våra ledare, för att fatta globala beslut. Oftare än någonsin tidigare, vilket ger ett bedrägligt intryck av ökat samarbete. I själva verket fjärmar denna process över allas våra huvuden en allt större klyfta mellan eliten och folket.
Vi fick en explosionsartad tillväxt av internet, ett medium som påstås demokratisera samhället genom ett allt större deltagande i olika sammanhang och en kraftig ökning av möjligheten att uttrycka sig. Men bakom detta godartade sken händer något annat: kontrollen över den lilla människan tilltar obönhörligt. Sanningen är att medborgaren under det första decenniet detta årtusende slutligen förvandlades till kund. Hon fråntogs all makt utom den hon utövar när hon halar fram sitt torftiga kreditkort.
Statsvetares utsagor om att det trots partiväsendets kris finns ett engagemang, fast genom ”nya kanaler”, är blott dimridåer. Siffror som berättar om en främlingsfientlighet som inte ökar utan rent av minskar framstår som ett hån inför dem som drabbas av upploppen i förorterna – allt brutalare, allt mer kompromisslösa. Dessa kravaller blottlägger en mörk undervegetation gödd av polisstaten.
Med kriget mot terrorismen globaliserades samma polisstat och manipulerade oss alla att bli lydiga vasaller, fast vi trodde oss bli skyddade.
Krigen blev färre, säger konfliktforskarna. I själva verket dör ännu fler i våldsamma sammandrabbningar i den lilla skalan, den skala som aldrig uppmärksammas, så som minsta skärmytsling förr rapporterades med krigsrubriker i de stora tidningarna. Nej, i dag är den cyniska och sluga postimperialismens dödsoffer den dolda ”collateral damage” som offras på vår västliga konsumtions altare.
Och med samma kringgående rörelse, knappt märkbar för den som inte följer dollarns och eurons bakvägar, utlagda efter nyliberala beslut fattade i rökfyllda lyckta rum, förflyttas föroreningarna från nord, numera naivt hyllat för sin renare luft och sitt drickbara vatten, till syd. Glada miljörapporter vidarebefordras av godtrogna journalister alltmedan Pekingluften snart får Londonsmogen på femtiotalet att framstå som fjälluft och de brasilianska urskogarna, jordens apotek och lunga, förbränns till en karg stäpp där allt hårdare drivna plantagearbetare försmäktar.
I sista sekunden av själva jordelivets elfte timme, när koldioxidhalterna i atmosfären är nära att tvinga temperaturen över en apokalyptisk tipping point, fick vi se hur kapitalets maktstrukturer på gammalt manér – med kraftfulla förnekelsekampanjer orkestrerade av en majoritet av de multinationella bolagen och några av världens stormakter – sökte slå undan benen för de sköra, trevande motåtgärder som just börjat vinna gehör. Modiga klimatkrigare lyckades i brutal motvind samla en grupp insiktsfulla länder, om än inte fler än 192, till ett möte i den danska huvudstaden. Det är ett halmstrå, men även ett halmstrå är livsnödvändigt när oljeindustrin agerar domare över din och min existens.
Rubrikerna som når oss om framsteg är inget annat än newspeak från vår tids på ytan lyssnande ledare, samma nyspråk som makten begagnat sig av i alla tider.
Siffrorna man förser oss med, det må vara officiell statistik eller rapporter från föregivet oberoende institutioner, är ingenting annat än falsk matematik.
Järtecknen samlas i denna den yttersta av tider. Det är av största vikt att vi alla börjar se klart. Därför vill vi uppmana alla som läser dessa rader att sluta hoppas. För den som sett saknar hoppet mening. God jul på er alla!
Anders Halm
Steffen Jönsson
Åsa Montanus
Johannes Ehrenborg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar