En tamilsk journalist förs till fängelse. Foto: Ishara S.Kodikara
En antologi om hotet mot journalister runt om i världen, ”Skjut inte på journalisten!”, refererades för en tid sedan i en DN-krönika av Lars Linder. Linder är en på många sätt utomordentlig kulturskribent som dock har väl utvecklade eländesreflexer.
Efter att ha gjort det hoppingivande konstaterandet att medier åtnjuter ”hyfsad respekt” på officiell nivå i dag blir ändå slutsatsen i krönikan: ”I stället gör hotet från fundamentalister, gangsterligor och krigförande parter att journalister ute på fältet nu lever farligare än någonsin”. De ökade dödstalen förskräcker nämligen; 500 döda reportrar sedan millennieskiftet, enligt organisationen Reportrar utan gränser. Även om en stor del av dessa offer har skördats i krigets Irak är statistiken djupt sorglig.
Icke desto mindre får detta ”farligare än någonsin” mina varningslampor att tändas. Det är inte särskilt mycket här i världen som är farligare än någonsin.
Som i många andra sammanhang måste man väga in hur grundförutsättningarna förändrats om man ska jämföra journalisternas situation i dag med hur den var för ett par tre decennier sedan. Man måste beakta att det fanns betydligt fler diktaturer. Man måste också tänka på att medieutbudet exploderat. Sålunda finns det avsevärt fler personer som kallar sig journalister i världen i dag än bara för tio femton år sedan. Allt fler personer som arbetar som informatörer eller ”med medier” i allmänhet hänför sig själva till journalistskrået. Internationella journalistfederationen har en halv miljon medlemmar i dag. Det finns inga riktigt användbara jämförelsetal långt bakåt i tiden.
Arne König, vice ordförande på Journalistförbundet, påpekar något viktigt när jag diskuterar saken med honom över telefon: det tycks som om journalister som dödades förr i tiden ”kom i vägen” för någon strid, medan de i dag kan vara själva måltavlorna. Det låter bestickande och är säkert alldeles riktigt – allt annat lika.
Men om det i Sovjetunionen på 1980-talet verkat lika många oberoende (nåja, åtminstone någorlunda) journalister som det gör i dag i Ryssland, Baltikum, Ukraina, Kaukasus och Centralasien behöver man knappast tveka om att de flesta av dem blivit måltavlor för regimen. Måltavlor att antingen internera eller avrätta. Detsamma gäller förstås personer med journalistiska ambitioner i diktaturens Chile, Argentina, Bolivia, Brasilien, Sydafrika, Zaire eller andra brutalt styrda länder på den gamla onda tiden. Lars Linder redogör i sin krönika faktiskt också för korrespondenten Lars Palmgrens berättelse om läget i Argentina och Chile kring 1980: man var tvungen att dölja att man var journalist för att inte råka illa ut.
Frågan är om inte lika många eller fler journalister skulle ha dödats av ”fundamentalister, gangsterligor och krigförande parter” för 30 år sedan om de varit lika många och lika fria att besöka farliga områden som i dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar