tisdag 4 december 2012

Ny teaser: Om massmedier



Foto: Wikimedia
Här nedan kan du läsa ett nytt utdrag ur ”Farväl, oskuld”. Den här gången handlar det om massmediernas och journalistikens flytande framtid. Hur förändras medielandskapet när var och en är sin egen ansvariga utgivare?

I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Den finns också sök- och köpbar på svenska nätbokhandlar. Om köpfunktionen i högerspalten inte funkar finns en alternativ länk dit här.

Längre ned hittar du de fyra första smakproven ur boken; ett om könsroller, ett om brott, ett om pengar samt inledningskapitlet. Ge gärna feedback i kommentarsfälten.


Utdrag ur ”Dagordningsdemokrati”


Kunskapsporten står öppen för alla. Diktaturer gör vad de kan för att slå igen den, men någon modig fot säkrar alltid en glipa. Naturligtvis har få människor möjlighet att ägna en stor del av sin tid åt att inhämta, granska och bedöma information och kunskap om de inte får betalt för det. Men det är ett oåterkalleligt faktum att professionella informationshanterare – journalister, forskare, diplomater – förlorat sin privilegierade ställning. Fortfarande kan de hävda större tillträde till makthavare och specialister, men det finns ingen naturlag som garanterar den exklusiviteten i en värld där politiker bloggar och twittrar.

Många forskare och journalister har sett vad som händer och rör sig ut på den öppna spelplanen från andra hållet: suddar ut gränsen mellan rollerna som privatperson, yrkesperson och kanske expert, deltar i olika forum och uttalar sig ömsom neutralt, ömsom värderande. Det blir allt svårare att etikettera intervjupersoner. ”Expert” är ofta den enklaste utvägen. Den ofta förlöjligade arbetsbeskrivningen ”att jobba med medier” blir relevant för allt fler.

Vi närmar oss av allt att döma ett offentligt samhälle där det betyder mindre vilket formellt fack man har stoppats in i och mer vad man faktiskt har att komma med. Rörigare, säkert, men som princip är detta svårt att döma ut.

***

Som självmedveten redaktör eller reporter knyter man reflexmässigt näven i fickan i protest över förutsägelser om de stora redaktionernas förestående död. Över påståendet att vem som helst numera kan bli journalist. Över idén att journalistik snart mer är att betrakta som en aktivitet än ett yrke. Men vad säger att det är felaktiga slutsatser?

I går var samhällsintresserade människor hänvisade till de organisationer som andra skapat, och de fick hämta kunskap och information från de färdiga kanaler som erbjöds. I dag kan sociala sammanhang skapas utifrån vad deltagarna verkligen tycker är intressant. Och deltagarna interagerar. Grupper kan snabbt gå samman och direkt påverka informationsutbudet – och därigenom makten. Det är en odiskutabel höjning av den demokratiska nivån i samhället. Traditionella medieredaktioner har onekligen höga journalistiska ambitioner, och de har (haft) stora resurser, men eftersom de i grunden är envägskommunikation befinner de sig på en alltmer irrelevant demokratisk nivå.

/ .../

En av journalistikens vackraste idéer, kravet på objektivitet, har alltid varit en chimär. Jag menar inte att det är meningslöst, långt därifrån. Strävan mot objektivitet har hållit en värdefull rågång mellan nyheter och propaganda i tider och på platser där mottagarna haft små möjligheter att själva verifiera sanningshalt eller bedöma avsändarens kvalitet och avsikter. Samtidigt är det uppenbart att redaktörers val av ämne och vinkel är en kraftfull subjektiv markör. Man kan välja att skriva att utsläppen ökar eller att de ökade utsläppen inte har så stora effekter som befarats. Man kan välja att fokusera på att antalet gänguppgörelser ökar eller att antalet mord totalt sett minskar. Finns det effektivare sätt – vid sidan av rena debattartiklar – för redaktörer och reportrar att visa vad de själva tycker, eller åtminstone vad de tycker är viktigt? Journalister brukar reta sig på att läsare läser in åsikter i nyhetsartiklar (jag har ofta själv gjort det), men hur många murvlar är iskallt neutrala nog att sakligt referera expertutlåtanden de själva inte tror ett dugg på eller ligga lågt med rapporter som bekräftar deras världsbild?

När rollerna som avsändare och mottagare av kunskap, nyheter och information alltmer går i varandra krackelerar den vackra objektivitetsidén än mer. Det är inte fel att försöka bevara den som en hållning, en skrivart som förlänar texten trovärdighet – kanske framför allt ambitionen att låta representanter för mer en än sida av saken komma till tals. Men när läsarna är lika välinformerade som skribenterna är det kanske ärligast att ge en tydlig varudeklaration. Redan i dag är det mer regel än undantag att nyhetsjournalister involveras i diskussioner med läsare om olika sakfrågor; via mejl, i kommentarsfält och i sociala medier. Man förväntas motivera varför man formulerat sig som man gjort och varför man nämnt det ena men inte det andra.

Betyder det att varenda nyhetsrapport kommer att smetas ner av allehanda löst tyckande? Det är knappast troligt, eftersom varje allvarligt syftande journalist har en professionell självbevarelsedrift. Den reporter som vill bli litad på sprider knappast i tid och otid ogrundade åsikter om sådant hon inte har en susning om. Den reporter som däremot har en klar uppfattning om hur något förhåller sig gör klokt i att inte försöka dölja den om hon inte vill bli skälld för hyckleri. En vattentät självcensurering är ändå inte möjlig – och vore en sådan hur som helst inte att inskränka sig själv och sin kapacitet?