Foto: Wikimedia
Här nedan kan du läsa ett nytt utdrag ur ”Farväl, oskuld”. Den här gången handlar det om massmediernas och journalistikens flytande framtid. Hur förändras medielandskapet när var och en är sin egen ansvariga utgivare?I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Den finns också sök- och köpbar på svenska nätbokhandlar. Om köpfunktionen i högerspalten inte funkar finns en alternativ länk dit här.
Längre ned hittar du de fyra första smakproven ur boken; ett om könsroller, ett om brott, ett om pengar samt inledningskapitlet. Ge gärna feedback i kommentarsfälten.
Utdrag ur ”Dagordningsdemokrati”
Kunskapsporten står öppen för alla.
Diktaturer gör vad de kan för att slå igen den, men någon modig fot säkrar
alltid en glipa. Naturligtvis har få människor möjlighet att ägna en stor del
av sin tid åt att inhämta, granska och bedöma information och kunskap om de
inte får betalt för det. Men det är ett oåterkalleligt faktum att professionella
informationshanterare – journalister, forskare, diplomater – förlorat sin
privilegierade ställning. Fortfarande kan de hävda större tillträde till
makthavare och specialister, men det finns ingen naturlag som garanterar den
exklusiviteten i en värld där politiker bloggar och twittrar.
Många forskare och journalister har sett
vad som händer och rör sig ut på den öppna spelplanen från andra hållet: suddar
ut gränsen mellan rollerna som privatperson, yrkesperson och kanske expert,
deltar i olika forum och uttalar sig ömsom neutralt, ömsom värderande. Det blir
allt svårare att etikettera intervjupersoner. ”Expert” är ofta den enklaste
utvägen. Den ofta förlöjligade arbetsbeskrivningen ”att jobba med medier” blir
relevant för allt fler.
Vi närmar oss av allt att döma ett
offentligt samhälle där det betyder mindre vilket formellt fack man har
stoppats in i och mer vad man faktiskt har att komma med. Rörigare, säkert, men
som princip är detta svårt att döma ut.
***
Som självmedveten redaktör eller reporter
knyter man reflexmässigt näven i fickan i protest över förutsägelser om de
stora redaktionernas förestående död. Över påståendet att vem som helst numera
kan bli journalist. Över idén att journalistik snart mer är att betrakta som en
aktivitet än ett yrke. Men vad säger att det är felaktiga slutsatser?
I går var samhällsintresserade människor
hänvisade till de organisationer som andra skapat, och de fick hämta kunskap
och information från de färdiga kanaler som erbjöds. I dag kan sociala
sammanhang skapas utifrån vad deltagarna verkligen tycker är intressant. Och
deltagarna interagerar. Grupper kan snabbt gå samman och direkt påverka
informationsutbudet – och därigenom makten. Det är en odiskutabel höjning av
den demokratiska nivån i samhället. Traditionella medieredaktioner har
onekligen höga journalistiska ambitioner, och de har (haft) stora resurser, men
eftersom de i grunden är envägskommunikation befinner de sig på en alltmer
irrelevant demokratisk nivå.
/ .../
En av journalistikens vackraste idéer,
kravet på objektivitet, har alltid varit en chimär. Jag menar inte att det är
meningslöst, långt därifrån. Strävan mot
objektivitet har hållit en värdefull rågång mellan nyheter och propaganda i
tider och på platser där mottagarna haft små möjligheter att själva verifiera
sanningshalt eller bedöma avsändarens kvalitet och avsikter. Samtidigt är det
uppenbart att redaktörers val av ämne och vinkel är en kraftfull subjektiv
markör. Man kan välja att skriva att utsläppen ökar eller att de ökade
utsläppen inte har så stora effekter som befarats. Man kan välja att fokusera
på att antalet gänguppgörelser ökar eller att antalet mord totalt sett minskar.
Finns det effektivare sätt – vid sidan av rena debattartiklar – för redaktörer
och reportrar att visa vad de själva tycker, eller åtminstone vad de tycker är
viktigt? Journalister brukar reta sig på att läsare läser in åsikter i
nyhetsartiklar (jag har ofta själv gjort det), men hur många murvlar är iskallt
neutrala nog att sakligt referera expertutlåtanden de själva inte tror ett dugg
på eller ligga lågt med rapporter som bekräftar deras världsbild?
När rollerna som avsändare och mottagare
av kunskap, nyheter och information alltmer går i varandra krackelerar den
vackra objektivitetsidén än mer. Det är inte fel att försöka bevara den som en
hållning, en skrivart som förlänar texten trovärdighet – kanske framför allt
ambitionen att låta representanter för mer en än sida av saken komma till tals.
Men när läsarna är lika välinformerade som skribenterna är det kanske ärligast
att ge en tydlig varudeklaration. Redan i dag är det mer regel än undantag att
nyhetsjournalister involveras i diskussioner med läsare om olika sakfrågor; via
mejl, i kommentarsfält och i sociala medier. Man förväntas motivera varför man
formulerat sig som man gjort och varför man nämnt det ena men inte det andra.
Betyder det att varenda nyhetsrapport
kommer att smetas ner av allehanda löst tyckande? Det är knappast troligt,
eftersom varje allvarligt syftande journalist har en professionell självbevarelsedrift.
Den reporter som vill bli litad på sprider knappast i tid och otid ogrundade
åsikter om sådant hon inte har en susning om. Den reporter som däremot har en
klar uppfattning om hur något förhåller sig gör klokt i att inte försöka dölja
den om hon inte vill bli skälld för hyckleri. En vattentät självcensurering är ändå
inte möjlig – och vore en sådan hur som helst inte att inskränka sig själv och
sin kapacitet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar