tisdag 27 november 2012

Ny teaser: Om könsroller


Kvinnor och män kan utföra samma slags arbeten. Utesluter det alla könsskillnader? (Foto: Wikimedia)

Här nedan kan du läsa ännu en teaser ur min nya bok, denna gång om den allt diffusare gränsen mellan könsrollerna och den kontroversiella frågan om hur nära varandra män och kvinnor ytterst kan nå. När alla sociala konstruktioner kokats bort – finns några skillnader kvar då?

I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Den finns också sök- och köpbar på svenska nätbokhandlar. Om köpfunktionen i högerspalten inte funkar finns en alternativ länk dit här.

Längre ned hittar du de tre första smakproven ur boken; ett om brott, ett om pengar samt inledningskapitlet. Ge gärna feedback i kommentarsfälten.


Utdrag ur ”Könsillusioner”

Polariseringen, eller snarare blockeringen, i debatten om jämställdhet och feminism beror som jag ser det till lika delar på att vissa inriktningar och vissa enskilda debattörer har fått eller skaffat sig stort inflytande och att den manliga halvan av befolkningen förhållit sig dumt passiv. Att männen inte sagt så mycket har förstås att göra med att de tillhör det traditionellt maktbärande könet. Så länge samhällsstrukturerna gynnar män är det svårt för dem att invända mot delar av den feministiska analysen utan att riskera att bli avfärdade genom regeln guilt by association. Det är åtminstone svårt att inte bli missförstådd eller feltolkad.

Men det blir ju bättre. Ju mer inflytande kvinnor får i samhället, och ju mer vana vi blir vid det – och därmed i allt lägre grad noterar att kvinnor är polischefer, åklagare, politiker, läkare, professorer, analytiker, chefredaktörer, cykelbud, bilmekaniker och svarvare – desto bättre förutsättningar att plocka upp den delikata frågan om huruvida det faktiskt finns könsskillnader även när de sociala lagren skalats av. Det är fortfarande svårt att hävda att det går att förena feminism med uppfattningen att något slags skillnad finns, trots att alla borde vara överens om att det viktigaste är att alla har samma förutsättningar.

En godartad tolkning är att man är rädd att de begränsade genomsnittliga skillnader som finns ska förstoras och befästas. Det är förståeligt, men vid någon punkt i utvecklingen måste vi ändå ha blivit så trygga i vår tilltagande jämställdhet att vi kan våga ta i ämnet med något mjukare än en tång.

Exempelvis genom att förutsättningslöst granska små barns beteende. Som att flickor kan ägna timmar dagligen åt socialt nätverksbyggande redan före skolåldern, medan sjuåriga pojkar kan leka i timmar utan att kommunicera med stort annat än interjektioner och läten. Som att pojkar är mer benägna att tävla och pröva sin fysiska styrka. Varför kan så få pojkar promenera till stranden utan att leta upp pinnar för att slå av grässtrån på vägen?

Stephan Mendel-Enk skrev för några år sedan en bok i den växande genren moderna män som gör upp med fördärvliga mansideal, ”Med uppenbar känsla för stil”. Den är utmärkt och läsvärd på många sätt, men även Mendel-Enk hemfaller åt den reflektionslösa sociala analysen när han förklarar hur eländet grundläggs redan i förskolan, där personalen aktivt sorterar pojkar och flickor. Könssegregation beskrivs som en i stort sett heltäckande förklaring till att pojkar slåss och flickor sitter i hörn och leker med dockor.

Det är klart att det finns flickor som gillar vapen och hellre leker med bilar än dockor, och det finns pojkar som älskar familjerollslekar. Men de flesta som har barn vet att det i princip inte går att tvinga fram den ena eller den andra inriktningen. I alla fall inte med mindre än aga och hot, som i den gamla världen, med allt vad det ledde till av sängvätning och neuroser. (En manlig kollega berättade att han i sitt barndomshem, där leksaksvapen var förbjudna, knaprade ut formen av en pistol ur knäckebröd för att ha något att skjuta med.) Därför ställer jag mig mycket frågande till om personalen på en modern förskola, som uppenbarligen inte tillämpar aga, i massiv omfattning skulle lyckas med detta trick.

/.../

Det är omöjligt för en tänkande människa som tror på demokrati att inte vara feminist. Patriarkala maktstrukturer måste brytas ner och försvinna. Det är det självklara. Det som är mindre självklart är hur mycket detta förändrar oss som könsvarelser. Kan det inte vara så att mycket av det manliga beteende som skär sig mot ett modernt jämlikt samhälle och som likhetsfeminismen menar är helt och hållet inlärt istället är något pojkar och män omsorgsfullt behöver träna bort? Är vi säkra på att hälften av förskolelärarna kommer att vara män i en framtida värld där livsvalen är helt könsneutrala? Att hälften av bilmekanikerna kommer att vara kvinnor? Jag är inte övertygad om det. Kommer det alltid att vara möjligt att fördöma könsskillnader i livsval som är lite för stora för att hänföras till slumpen som orsakade av strukturell indoktrinering? Jag hoppas inte det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar