Kvinnor och män kan utföra samma slags arbeten. Utesluter det alla könsskillnader? (Foto: Wikimedia)
Här nedan kan du läsa ännu en teaser ur min nya bok, denna gång om den allt diffusare gränsen mellan könsrollerna och den kontroversiella frågan om hur nära varandra män och kvinnor ytterst kan nå. När alla sociala konstruktioner kokats bort – finns några skillnader kvar då?
I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Den finns också sök- och köpbar på svenska nätbokhandlar. Om köpfunktionen i högerspalten inte funkar finns en alternativ länk dit här.
Längre ned hittar du de tre första smakproven ur boken; ett om brott, ett om pengar samt inledningskapitlet. Ge gärna feedback i kommentarsfälten.
Utdrag ur ”Könsillusioner”
Polariseringen, eller snarare
blockeringen, i debatten om jämställdhet och feminism beror som jag ser det
till lika delar på att vissa inriktningar och vissa enskilda debattörer har
fått eller skaffat sig stort inflytande och att den manliga halvan av
befolkningen förhållit sig dumt passiv. Att männen inte sagt så mycket har
förstås att göra med att de tillhör det traditionellt maktbärande könet. Så
länge samhällsstrukturerna gynnar män är det svårt för dem att invända mot
delar av den feministiska analysen utan att riskera att bli avfärdade genom
regeln guilt by association. Det är
åtminstone svårt att inte bli missförstådd eller feltolkad.
Men det blir ju bättre. Ju mer
inflytande kvinnor får i samhället, och ju mer vana vi blir vid det – och
därmed i allt lägre grad noterar att kvinnor är polischefer, åklagare,
politiker, läkare, professorer, analytiker, chefredaktörer, cykelbud,
bilmekaniker och svarvare – desto bättre förutsättningar att plocka upp den
delikata frågan om huruvida det faktiskt finns könsskillnader även när de
sociala lagren skalats av. Det är fortfarande svårt att hävda att det går att
förena feminism med uppfattningen att något slags skillnad finns, trots att
alla borde vara överens om att det viktigaste är att alla har samma
förutsättningar.
En godartad tolkning är att man är rädd
att de begränsade genomsnittliga skillnader som finns ska förstoras och
befästas. Det är förståeligt, men vid någon punkt i utvecklingen måste vi ändå
ha blivit så trygga i vår tilltagande jämställdhet att vi kan våga ta i ämnet
med något mjukare än en tång.
Exempelvis genom att förutsättningslöst
granska små barns beteende. Som att flickor kan ägna timmar dagligen åt socialt
nätverksbyggande redan före skolåldern, medan sjuåriga pojkar kan leka i timmar
utan att kommunicera med stort annat än interjektioner och läten. Som att
pojkar är mer benägna att tävla och pröva sin fysiska styrka. Varför kan så få
pojkar promenera till stranden utan att leta upp pinnar för att slå av
grässtrån på vägen?
Stephan Mendel-Enk skrev för några år
sedan en bok i den växande genren moderna män som gör upp med fördärvliga
mansideal, ”Med uppenbar känsla för stil”. Den är utmärkt och läsvärd på många
sätt, men även Mendel-Enk hemfaller åt den reflektionslösa sociala analysen när
han förklarar hur eländet grundläggs redan i förskolan, där personalen aktivt
sorterar pojkar och flickor. Könssegregation beskrivs som en i stort sett
heltäckande förklaring till att pojkar slåss och flickor sitter i hörn och
leker med dockor.
Det är klart att det finns flickor som
gillar vapen och hellre leker med bilar än dockor, och det finns pojkar som
älskar familjerollslekar. Men de flesta som har barn vet att det i princip inte
går att tvinga fram den ena eller den andra inriktningen. I alla fall inte med
mindre än aga och hot, som i den gamla världen, med allt vad det ledde till av
sängvätning och neuroser. (En manlig kollega berättade att han i sitt
barndomshem, där leksaksvapen var förbjudna, knaprade ut formen av en pistol ur
knäckebröd för att ha något att skjuta med.) Därför ställer jag mig mycket
frågande till om personalen på en modern förskola, som uppenbarligen inte
tillämpar aga, i massiv omfattning skulle lyckas med detta trick.
/.../
Det är omöjligt för en tänkande människa
som tror på demokrati att inte vara feminist. Patriarkala maktstrukturer måste brytas ner och försvinna. Det är det
självklara. Det som är mindre självklart är hur mycket detta förändrar oss som
könsvarelser. Kan det inte vara så att mycket av det manliga beteende som skär
sig mot ett modernt jämlikt samhälle och som likhetsfeminismen menar är helt
och hållet inlärt istället är något pojkar och män omsorgsfullt behöver träna
bort? Är vi säkra på att hälften av förskolelärarna kommer att vara män i en
framtida värld där livsvalen är helt könsneutrala? Att hälften av
bilmekanikerna kommer att vara kvinnor? Jag är inte övertygad om det. Kommer
det alltid att vara möjligt att fördöma könsskillnader i livsval som är lite
för stora för att hänföras till slumpen som orsakade av strukturell
indoktrinering? Jag hoppas inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar