Vardagsvåld för 400 år sedan, som Adriaen Brower såg det. Ill: Wikimedia
Här nedan kan du läsa ännu en teaser ur min nya bok, denna gång om brott, straff och våld. I avsnittet finns också ett resonemang om möjligheten att upprätthålla en skarp rättslig linje mellan alkohol och alla andra droger.
I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Den finns också sök- och köpbar på svenska nätbokhandlar. Om köpfunktionen i högerspalten inte funkar finns en alternativ länk dit här.
Längre ned hittar du de två första smakproven ur boken, ett om pengar samt inledningskapitlet. Ge gärna feedback i kommentarsfälten. Fler utdrag kommer.
Utdrag ur ”Toleranströskel”
Att kalla de kriminella uppgörelserna i
Sverige med sina drygt tio mord om året för maffiavåld blir nästan larvigt i
relation till situationen i Mexiko, som just nu framstår som ett slags
brottslighetens ragnarök. Inte ens där har våldet emellertid (än så länge)
spritt sig till alla delar av samhället, vare sig geografiskt eller socialt.
Det är koncentrerat till vissa delstater och städer, och det äger huvudsakligen
rum i kriminella kretsar i, även om korruption löser upp gränserna mellan brottssyndikat,
polis och militär.
Hur kan man förstå att hundratusentals
män i ett så relativt välutvecklat land på så kort tid kan dras ner i en sådan
atavistisk terror- och hämndspiral fullkomligt utan värdiga utvägar? Det
handlar förvisso om stora knarkpengar (vilket jag återkommer till), och
klyftorna är stora. Länder med djup fattigdom intill glänsande rikedom tenderar
att vara de våldsammaste. Sydafrika är ett annat exempel. Men en sådan blodsvåg
mitt under ett i övrigt fördelaktigt utvecklingsskede? Finns det kulturella
förklaringar? Passerar Mexiko i dag det stadium där USA befann sig under sin
tidigare maffiaepok?
Något lättare att begripa är att det
kriminella våldet ökar i Mexikos centralamerikanska grannländer i söder.
Mordfrekvensen i El Salvador, Honduras och Guatemala (liksom i Venezuela och
Colombia) är faktiskt avsevärt högre än i Mexiko. Där är fattigdomen mer
utbredd och samhällsstrukturerna torftigare, och de långvariga väpnade
konflikter som avslutades under 1990-talet lämnade efter sig mängder av vapen
och sönderrivna själar.
Gemensamt för den uppblossande
våldsbrottsligheten i hela Latinamerika är just att den sammanfaller med demokratins
genombrott och de auktoritära regimernas borttynande. Grundförutsättningarna liknar
därvidlag den jugoslaviska tryck-kokaren. Balkan exploderade i inbördeskrig när
locket lyftes av efter Tito. I Latinamerika, där krigen i stället pågick under
diktaturernas era och de sociala orättvisorna är tydligare, kanaliseras sannolikt
arga unga mäns våldsdrift nu in i gängbrottslighet. I det mexikanska fallet
fanns inte inbördeskriget, men det halvdiktatoriska styre som rådde i 70 år
vilade på den korruption och de oheliga allianser som nu, under konvulsioner,
sätts i fråga.
I delar av den muslimska världen återfinns
våldsmaximum i stället i extremistiska rörelser med religiösa emblem. I djupt
fattiga länder som Afghanistan och Pakistan kan ännu tämligen stora skaror av
unga män med dystra förväntningar på livet dras in i talibanernas förvridna men
samtidig enkla värld av strikta roller, ära, underkastelse och Blut und Boden. I länder som nått längre
handlar det mer om marginaliserade terrorgrupperingar.
I grund och botten härrör våldet ur
samma rädsla och samma upplevelse av kringrändhet och orättvis behandling från
omvärlden. I en värld med fler demokratier, färre krig och allt starkare band
mellan olika folkgrupper kommer våldsverkarna efter hand att ha mer gemensamt
med varandra än med andra individer i deras egen geografiska hemvist. Under den
arabiska våren 2011 rapporterades att schejkstyret i Förenade arabemiraten ville
köpa legosoldater för att förhindra att de folkliga resningarna spred sig.
Först i kön att signera ett avtal stod ett företag som rekryterar stridserfarna
män från – Colombia.
Det förefaller alltså som om den typ av vardagsvåld
som främst kan förekomma i det fördolda viker i takt med att samhällets dolda
sfär krymper och den allmänna acceptansen för våld minskar. Samtidigt kan en
mer spektakulär våldsform blossa upp, utövad på gator och torg av lika självupptagna
som själsligt skadade män som utnyttjar gränslösheten för egna syften, för att
ta men inte ge, som känner obehag inför ett allomfamnande samhälle och krampaktigt
söker återskapa begränsade kollektiv att identifiera sig med och sortera
världen genom.
Så vilken är fantasivåldets roll i detta?
Ingen spekulerar väl över att dataspel skulle generera terrordåd i Pakistan.
Frågan är om det kan påverka, säg, antalet beställningsmord i ett land som Sverige.
Det har forskats fram hyllmeter av rapporter om vad våldskonsumtionen gör med
oss. Förhärdas vi eller renas vi? Det råder ingen större oenighet om att
människor som redan från början är våldsbenägna på grund av en eller annan
psykisk disposition kan eggas till brutalitet mot sina medmänniskor av blodiga
scener. Skolskjutningar har utlösts av sådana inspirationskällor – och inte
minst har skolmassmördarna inspirerat varandra. Så här säger den massakerdömde
Tommy Zethraeus i ett polisavlyssnat samtal på Hallanstalten, enligt Lasse
Wierups och Matti Larssons bok ”Svensk maffia”: ”Och sen ska vi bara gå in en
morgon och lägga ett örngott över huvudet på han och dra ut honom i allrummet
och bara slå sönder honom. Så jävla skönt alltså. / … / Han ska se ut som den
där killen i ’Fight Club’. Den ljushåriga.” Det här Copy Cat-fenomenet är inte
nytt. Det är känt åtminstone sedan den påstådda självmordsvågen efter Goethes ”Den
unge Werthers lidanden” på 1770-talet.
Hade Tommy Zethraeus spelat för mycket
våldsamma dataspel eller – kanske troligare på den tiden – sett för många
blodiga filmer? Är medieutbudet under de senaste decennierna huvudskälet till
2000-talets svenska gängkrig? Tills någon har rett ut sambanden föreställer jag
mig att ett mycket brett samhällsfenomen också borde få tämligen breda effekter.
I det här fallet borde effekterna sålunda bli ett tilltagande allmänt våld snarare än ett tilltagande specifikt våld. Men min slutsats är alltså
en helt annan, nämligen att utbudet av fiktivt våld ökar samtidigt som både
förekomsten av och acceptansen för det verkliga våldet generellt minskar.
Detta är inte helt olikt vad som händer
med nationalismen när nationerna tappar sin mening: den flyttar in på
sportarenorna. En värld där våld och nationalism i allt väsentligt lever kvar
som underhållning är kanske inte det sämsta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar