tisdag 20 november 2012

Ny teaser: Om brott och våld


Vardagsvåld för 400 år sedan, som Adriaen Brower såg det.     Ill: Wikimedia

Här nedan kan du läsa ännu en teaser ur min nya bok, denna gång om brott, straff och våld. I avsnittet finns också ett resonemang om möjligheten att upprätthålla en skarp rättslig linje mellan alkohol och alla andra droger.

I högerspalten finns en widget där du kan köpa boken. Den finns också sök- och köpbar på svenska nätbokhandlar. Om köpfunktionen i högerspalten inte funkar finns en alternativ länk dit här.

Längre ned hittar du de två första smakproven ur boken, ett om pengar samt inledningskapitlet. Ge gärna feedback i kommentarsfälten. Fler utdrag kommer.



Utdrag ur ”Toleranströskel”

Att kalla de kriminella uppgörelserna i Sverige med sina drygt tio mord om året för maffiavåld blir nästan larvigt i relation till situationen i Mexiko, som just nu framstår som ett slags brottslighetens ragnarök. Inte ens där har våldet emellertid (än så länge) spritt sig till alla delar av samhället, vare sig geografiskt eller socialt. Det är koncentrerat till vissa delstater och städer, och det äger huvudsakligen rum i kriminella kretsar i, även om korruption löser upp gränserna mellan brottssyndikat, polis och militär.

Hur kan man förstå att hundratusentals män i ett så relativt välutvecklat land på så kort tid kan dras ner i en sådan atavistisk terror- och hämndspiral fullkomligt utan värdiga utvägar? Det handlar förvisso om stora knarkpengar (vilket jag återkommer till), och klyftorna är stora. Länder med djup fattigdom intill glänsande rikedom tenderar att vara de våldsammaste. Sydafrika är ett annat exempel. Men en sådan blodsvåg mitt under ett i övrigt fördelaktigt utvecklingsskede? Finns det kulturella förklaringar? Passerar Mexiko i dag det stadium där USA befann sig under sin tidigare maffiaepok?

Något lättare att begripa är att det kriminella våldet ökar i Mexikos centralamerikanska grannländer i söder. Mordfrekvensen i El Salvador, Honduras och Guatemala (liksom i Venezuela och Colombia) är faktiskt avsevärt högre än i Mexiko. Där är fattigdomen mer utbredd och samhällsstrukturerna torftigare, och de långvariga väpnade konflikter som avslutades under 1990-talet lämnade efter sig mängder av vapen och sönderrivna själar.

Gemensamt för den uppblossande våldsbrottsligheten i hela Latinamerika är just att den sammanfaller med demokratins genombrott och de auktoritära regimernas borttynande. Grundförutsättningarna liknar därvidlag den jugoslaviska tryck-kokaren. Balkan exploderade i inbördeskrig när locket lyftes av efter Tito. I Latinamerika, där krigen i stället pågick under diktaturernas era och de sociala orättvisorna är tydligare, kanaliseras sannolikt arga unga mäns våldsdrift nu in i gängbrottslighet. I det mexikanska fallet fanns inte inbördeskriget, men det halvdiktatoriska styre som rådde i 70 år vilade på den korruption och de oheliga allianser som nu, under konvulsioner, sätts i fråga.

I delar av den muslimska världen återfinns våldsmaximum i stället i extremistiska rörelser med religiösa emblem. I djupt fattiga länder som Afghanistan och Pakistan kan ännu tämligen stora skaror av unga män med dystra förväntningar på livet dras in i talibanernas förvridna men samtidig enkla värld av strikta roller, ära, underkastelse och Blut und Boden. I länder som nått längre handlar det mer om marginaliserade terrorgrupperingar.

I grund och botten härrör våldet ur samma rädsla och samma upplevelse av kringrändhet och orättvis behandling från omvärlden. I en värld med fler demokratier, färre krig och allt starkare band mellan olika folkgrupper kommer våldsverkarna efter hand att ha mer gemensamt med varandra än med andra individer i deras egen geografiska hemvist. Under den arabiska våren 2011 rapporterades att schejkstyret i Förenade arabemiraten ville köpa legosoldater för att förhindra att de folkliga resningarna spred sig. Först i kön att signera ett avtal stod ett företag som rekryterar stridserfarna män från – Colombia.

Det förefaller alltså som om den typ av vardagsvåld som främst kan förekomma i det fördolda viker i takt med att samhällets dolda sfär krymper och den allmänna acceptansen för våld minskar. Samtidigt kan en mer spektakulär våldsform blossa upp, utövad på gator och torg av lika självupptagna som själsligt skadade män som utnyttjar gränslösheten för egna syften, för att ta men inte ge, som känner obehag inför ett allomfamnande samhälle och krampaktigt söker återskapa begränsade kollektiv att identifiera sig med och sortera världen genom.

Så vilken är fantasivåldets roll i detta? Ingen spekulerar väl över att dataspel skulle generera terrordåd i Pakistan. Frågan är om det kan påverka, säg, antalet beställningsmord i ett land som Sverige. Det har forskats fram hyllmeter av rapporter om vad våldskonsumtionen gör med oss. Förhärdas vi eller renas vi? Det råder ingen större oenighet om att människor som redan från början är våldsbenägna på grund av en eller annan psykisk disposition kan eggas till brutalitet mot sina medmänniskor av blodiga scener. Skolskjutningar har utlösts av sådana inspirationskällor – och inte minst har skolmassmördarna inspirerat varandra. Så här säger den massakerdömde Tommy Zethraeus i ett polisavlyssnat samtal på Hallanstalten, enligt Lasse Wierups och Matti Larssons bok ”Svensk maffia”: ”Och sen ska vi bara gå in en morgon och lägga ett örngott över huvudet på han och dra ut honom i allrummet och bara slå sönder honom. Så jävla skönt alltså. / … / Han ska se ut som den där killen i ’Fight Club’. Den ljushåriga.” Det här Copy Cat-fenomenet är inte nytt. Det är känt åtminstone sedan den påstådda självmordsvågen efter Goethes ”Den unge Werthers lidanden” på 1770-talet.

Hade Tommy Zethraeus spelat för mycket våldsamma dataspel eller – kanske troligare på den tiden – sett för många blodiga filmer? Är medieutbudet under de senaste decennierna huvudskälet till 2000-talets svenska gängkrig? Tills någon har rett ut sambanden föreställer jag mig att ett mycket brett samhällsfenomen också borde få tämligen breda effekter. I det här fallet borde effekterna sålunda bli ett tilltagande allmänt våld snarare än ett tilltagande specifikt våld. Men min slutsats är alltså en helt annan, nämligen att utbudet av fiktivt våld ökar samtidigt som både förekomsten av och acceptansen för det verkliga våldet generellt minskar.

Detta är inte helt olikt vad som händer med nationalismen när nationerna tappar sin mening: den flyttar in på sportarenorna. En värld där våld och nationalism i allt väsentligt lever kvar som underhållning är kanske inte det sämsta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar