söndag 28 februari 2010

USA snart ur den vita hegemonin

2010 är folkräkningens år i USA. I mitten av det här århundradet kommer en majoritet av USA:s befolkning att vara färgad, eller icke-vit, eller hur man nu kan uttrycka den amerikanska termen "people of color". När vi väl är där blir det förhoppningsvis inte längre möjligt att göra en sådan prognos. Vi får hoppas att kreoliseringen av mänskligheten då har då gått så långt att den tidens amerikanska folkräkningar inte har med hudfärg. Hur som helst har tidskriften Yes Magazine gjort en intressant sammanställning av det senaste seklets milstolpar på vägen bort från den vita hegemonin.

Rosling och kampen mot Tintinvärlden

Jordbävningen i Chile aktualiserar en reflektion jag gjorde efter skalvet i Haiti i januari; att fattigdom betyder nästan allt för en naturkatastrofs omfattning.
Skalvet i Chile var nästan 500 gånger starkare. Det inträffade förvisso inte just intill en storstad, och Chile är mindre tättbefolkat än Haiti. Men likväl: hade Chile legat på Haitis inkomstnivå hade inte antalet dödsoffer stannat vid ett tusental, som det nu tycks göra. Vi hade fått lägga till en nolla, kanske två, när tiotusentals enkla bostäder hade pulvriserats.
Men, ärligt talat, hur många av oss gör en omedelbar och avgörande distinktion mellan Haiti och Chile? Alltför få, skulle jag säga, trots att Chile i det här fallet snarare skulle jämföras med Italien, som också skalvdrabbades för inte länge sedan.
Vår perception är fortfarande anakronistiskt svartvit när det gäller världens länder. Det är ”rika och fattiga”, ”vi och de”.
Medicinprofessorn Hans Rosling är närmast besatt av sin kamp mot den här mentala tudelningen, den här dikotomin eller Tintinvärlden, som han uttrycker det med sin karakteristiska blandning av akademisk jargong och jordnära slagfärdighet.
Jag pratade med Rosling häromdagen för att försöka boka in honom till ett arrangemang (det sprack förstås, mannen är på sitt ordinarie kontor 20 dagar den här våren). Han hade just fått ett mejl från en malaysier som var förtvivlad över att hans land buntas samman med Somalia. ”Ni journalister måste hitta en användbar språkdräkt för den här stora majoriteten länder med normala, genomsnittliga inkomstnivåer”, sade Rosling i luren.
Vi har ju slutat att dela in mänskligheten i raser. Vi börjar rent av begripa att alla muslimer inte är fullblodsfundamentalister, lika lite som kristna är det. Så varför, undrar Hans Rosling, kan vi inte släppa den här galna förenklingen när det gäller länder?
Det är bara att instämma i frustrationen. Det finns två hundra länder i världen på en glidande ekonomisk skala. Fördelningen över skalan förändras. Det finns fattiga och rika människor i de flesta länder.
Men vad ska vi då kalla länder som Thailand, Litauen, Chile, Portugal och Sydafrika, dessa stater med genomsnittliga inkomstnivåer där tre fyra miljarder av världens människor lever? Standardländer? Medelklassländer? M-länder? M-världen?
Rosling vädjar till journalisterna. Jag har inget bra svar.

tisdag 23 februari 2010

En kliniskt ren apokalyptisk nyhet

FN:s miljöorgan Unep varnar för en ny miljöbomb. Försäljningen av elektroniska produkter kommer att mångdubblas i utvecklingsländerna de närmaste åren, konstaterar organet. E-skrotet bara från gamla datorer väntas till 2020 öka med fem gånger i Indien och mellan två och fyra gånger i Kina och Sydafrika. Var ska skiten göras av?
Här har vi öppet mål för civilisationskritikerna. Räkna med att Uneps larm kommer att genljuda på minst en kultursida nära dig inom kort.
Det är nämligen en nästan kliniskt ren apokalyptisk nyhet, helt i linje med övertygelsen att tillväxt är ohållbart i sig oavsett hur den ser ut – förutsatt att man följer medieprincipen att ta ut elände i förskott och betraktar ett larm som en nyhet. Och att man inte läser det finstilta.
I slutet av TT:s telegram påpekar Unepchefen Achim Steiner att den återvinning som blir nödvändig inte bara kan skapa nya jobb utan också sänka utsläppen av växthusgaser. ”Dessutom skulle man återvinna en mängd värdefulla metaller som silver, guld, platina, koppar och indium.”
Det är bara 35 år sedan Tokyo hölls fram som det mest monstruösa förebudet om den undergång som väntar det moderna konsumtionssamhället – förgiftat hav, förpestad luft, bergskedjor av avfall som aldrig sinade och ingen såg någon lösning på.
Hittade japanerna någon lösning? Kommer indier, kineser och sydafrikaner accepterar att bada i riskavfall?

måndag 22 februari 2010

Vad som inte sägs om klimatpanelen

Med risk för dejà vu-känsla:
Det hände något med klimatdebatten efter Köpenhamnsdebaclet, skrev jag den 11 februari. Mycket av luften gick ur, och den som finns kvar blåser delvis åt ett annat håll. FN:s klimatpanel ser ut att ha fått sina fiskar varma. Bland annat har Sveriges Radio satt sig före att granska panelen.
Först var det ”Climategate”, där läckta mejl visade tvivelaktig hantering av data, sedan rapporten om Himalayas glaciärer, som visade sig vila på lössnö, och nu senast är en av panelens forskare kritisk mot att hans slutsatser om kopplingen mellan uppvärmningen och stigande kostnader för väderkatastrofer alls fanns med i den senaste sammanställningen.
Just det sistnämnda är verkligen ett av de mest osäkra inslagen i klimatprognoserna. Jag har tidigare bland annat gett mig på Rädda Barnen i ämnet, både i DN och här, eftersom organisationen oreflekterat fört fram extremt löst grundade påståenden om hur mycket antalet naturkatastrofer har ökat. Mycket kan man säga om uppvärmningens effekter, men knappast något om extrema väderhändelser.
Men det viktigaste är egentligen inte vad som nu utslungas mot FN:s klimatpanel, även om det alltid är spännande med omväxling, utan vad som faktiskt inte sägs. Ingen har kommit med något dråpslag mot grunden för klimatforskningen. Och det är inte så konstigt, eftersom det inte kan utdelas några plötsliga dråpslag.
Skulle det finnas allvarliga fel kommer de att visa sig likt en minst decennielång gryning med lättande dimma. Knappast drömmen för nyhetsjägare. Men i sak århundradets scoop, förstås. Om ett avslöjande vore möjligt.

måndag 15 februari 2010

Varför törs vi inte ha mer is i magen?

Hur utvecklingsoptimistisk man än är kommer man sällan undan nuets ängslan. Man kan ha den långsiktiga positiva utvecklingen på ett visst område eller i ett visst land hur klar för sig som helst – kommer ett bakslag i nutid kan även den starkaste börja vackla: ”tänk om det faktiskt har vänt nu…”
Lasse Berg beskriver i ”I Asiens tid” hur Indiens och Kinas byar genomgått en dramatisk utveckling i det tysta under 25 år, och hur sjuttiotalets alla ordstrider om vilken ”ism” som skulle rädda tredje världen framstår som fullständigt verklighetsfrämmande när det enda de fattiga människorna strävat efter är ett drägligare liv åt sig själva och sina barn. Konsumismen visade sig vara den enda verklighetsbaserade ismen, konstaterar Berg. Men boken kom ut just när den så kallade Asienkrisen briserat i slutet av 1990-talet (någon som minns den?). Därför lägger han in en brasklapp i slutkapitlet: kanske har tillväxten vilat på lös grund, kanske var det lite för bra för att vara sant.
Inte heller jag själv, som häcklat den svartmålning intelligentian ägnar sig åt av ängslan för att inte tas på allvar, klarar fullt ut att stå pall. Jag har producerat ett par egna brasklappar i den här bloggen. En gällde Baltikum. I boken återger jag utan att darra på manschetten prognoser om att Baltikum kommer att nå vår levnadsstandard inom tio år, åtminstone Estland. Sedan kom Krisen och gav mig kalla fötter.
Nu kommer rapporter som visar att Estland hämtar sig så snabbt att landet redan i år får en hälsosam tillväxt och 2011 kommer nära tidigare nivåer. Om man dessutom väger in att Sverige, referenslandet i fråga, också haft negativ tillväxt 2009 (om än inte lika dramatisk), så: Estland på svensk nivå 2018 – varför inte?
Och så måste man nämna Island. Det fanns ingen botten på skräckvisionerna om den olycksdrabbade vulkanön för ett år sedan. Det hette att landet drabbats av en finansiell naturkatastrof. Många trodde på allvar att Island rullats tillbaka ner i armod och arbetslöshetskatastrof.
Islands arbetslöshet är i dag lägre än Sveriges. Det som försvann i finanskrisen var pappersvärden, förklarade den isländska ekonomiprofessorn Thorurfur Mattiasson i God morgon världen i söndags. Journalister ringer ända från Japan för att fråga hur långa soppköerna är, berättade Mattiasson. Men det finns inga soppköer. Ingen tigger, folk är välklädda, stadsjeepar rullar ännu på Reykjaviks gator.
Mediernas frossande i vilket djävulskt stålbad islänningarna kastats ner i trotsade all rimlighet.
Varför har vi inte mer is i magen?

torsdag 11 februari 2010

Tillnyktring efter mastodontiskt västgötaklimax

Efter ett västgötaklimax högre än Billingen på Köpenhamnsmötet i december känns det som om luften gick ur klimatfrågan.
Kanske är det utmattning efter malströmmen av politiska och vetenskapliga klimatnyheter. Kanske är det fimbulvintern, som håller tankarna på global uppvärmning väl nedbäddade i såväl Europa som delar av Nordamerika och Ostasien (samtidigt, vilket är mycket ovanligt). Kanske är det avslöjandena om självsvåldiga inslag i FN:s klimatpanels arbete: en stöddig forskarattityd uppdagades i mejlväxling som hackare fått loss, och skrämseluppgifter om avsmältningstakten i Himalayas glaciärer visade sig bygga på kringvandrande uppgifter från populärvetenskapliga källor.
Förmodligen är det en kombination.
I grund och botten är det svårt, eller i alla fall dumt, att vara religiöst tvärsäker vare sig åt ena eller andra hållet. Människoorsakad global uppvärmning är fortfarande en teori, och beräkningarna av hur stor klimateffekt koldioxid faktiskt har i det långa loppet är huggna i gips, på sin höjd. De obehagliga scenarierna kan förstås visa sig stämma, men än går det inte att avfärda invändningarna, särskilt inte så länge uppvärmningskurvan ligger plan, som den gör för tillfället. (Trots att det är i det lägret de flesta foliehattarna befinner sig.)
Det är ett jobbigt faktum för alla som vill strö bestämda åsikter omkring sig att svaret på klimatfrågan ligger fördolt decennier fram i tiden. Jag kan ta gift på att sanningen, när vi en dag anser oss ha den, i vanlig ordning visar sig vara komplicerad: vissa av farhågorna hade fog för sig, men det fanns balanserande faktorer vi var blinda för när allt det här drog i gång.
Nu ska i alla händelser klimatpanelens misstag granskas. Det höjs också röster för att chefen Rajendra Pachauri ska bytas ut. Det är en tillnyktring. Att behandla panelen som ett slags påveämbete var alltid dömt att till slut skada trovärdigheten.

(Tillägg 15 feb) Här en artikel i Nature om en paradoxalt ökad osäkerhet i klimatforskningen i takt med att nya faktorer vägs in: "Osäkerheten i AR5:s (nästa huvudrapport från FN:s klimatpanel) förutsägelser och projektioner kommer att vara mycket större än i tidigare rapporter." Och aforismen "Alla modeller är fel, men några är användbara."

måndag 8 februari 2010

Jämlikhet II: är Sverige ett stelbent "arvsrike"?

… och som av en händelse publicerar DN Debatt just i dag också en artikel om klyftor. Det är en tydlig partsinlaga från Skattebetalarnas förening, men icke desto mindre intressant. Den kommer med nyheter. Och den anknyter till det jag skrev tidigare i dag om det dåliga med samhällen där de som inte befinner sig i den ekonomiska toppen saknar möjligheter att ta sig dit även om de vill.
Artikelförfattarna, två ekonomer och föreningens vd, har granskat data över 4 000 hushåll och kommit fram till att det i Sverige i princip inte finns någon koppling mellan inkomst och förmögenhet.
Att Sverige skulle ha en ojämn inkomstfördelning är en myt, skriver de. Gränsen för att kvala in till den tiondel som tjänar mest går redan vid 27 000 kronor efter skatt. Däremot är tillgångarna extremt ojämnt fördelade. En procent av hushållen äger nästan 20 procent av den samlade förmögenhetsmassan. Till och med USA:s förmögenhetsfördelning är jämnare än den svenska enligt vissa studier. Sannolikheten att en person i den lägsta inkomstdecilen har en förmögenhet är nästan lika stor som att någon i den högsta decilen har det, visar det sig.
Debattörernas provocerande slutsats blir då att det i Sverige är viktigare att födas med en rik pappa (eller ha tur på bostadsmarknaden) än att födas med talang och flit. Vad de är ute efter är förstås att det borde bli möjligt att ackumulera förmögenheter med hjälp av hårt arbete även i vårt land. Alltså: Ännu lägre arbetsinkomster, ännu högre brytpunkt för statlig skatt.
Man må tycka vad man vill om slutsatsen. Men åtminstone min bild av den ekonomiska fördelningen i Sverige försköts en aning.
Fast om man tänker efter är det logiskt: vi har inriktat oss nästan helt på att lyfta botten, viket måste handla primärt om inkomst. Arvstillgångarna finns ju kvar.

Jämlikhetens betydelse för god utveckling

Jag har med stort intresse läst tidningsrecension av och radiodiskussion om boken ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkinson och Kate Picket, nu översatt till svenska. Den handlar om en viktig komponent i varje försök att tolka världens utveckling: betydelsen av klyftor i samhället.
Författarna har samlat mängder av statistik från ett antal länder och finner tydliga samband mellan ökad ojämlikhet och minskat välbefinnande.
I radio diskuterade socialdemokraten Göran Greider med (ny)liberala Sofia Nerbrand boken. Det är inte svårt att räkna ut vem som gjorde vågen över slutsatserna i boken och vem som var mindre imponerad.
Själv anar jag att författarna kanske gjort det lite lätt för sig. Jag förvånas över att de hävdar att den mentala ohälsan verkligen försämrats så mycket i många länder trots ökat välstånd. Orsaken till detta skulle vara att gapet till de allra rikaste ökat, och att man alltid, oavsett egen nivå, far illa av att veta att grannen har det ännu bättre – om jag nu rätt förstått referaten av bokens innehåll.
Min egen bild är att stora klyftor i ett samhälle verkligen kan motverka välfärd och säkerhet (USA kontra Sverige, förslagsvis) men att det har avgörande betydelse hur klyftorna uppstår. Mest destruktivt är om det finns avgrundsdjupa gap nedåt, dvs att det i ett samhälle med en relativt rik elit finns breda lager av mycket fattiga. Om däremot samhället har en hög lägstanivå och – kanske viktigast – de flesta i alla samhällslager uppfattar att de har möjligheter att öka sitt välstånd om de verkligen vill, ja då behöver inte stora ekonomiska avstånd till en liten grupp astronomiskt rika vara något särskilt negativt. Jag tror inte att särskilt många med 30 000 i månadsinkomst på allvar känner sin lycka inskränkt av Ingvar Kamprads miljardförmögenhet.
Sedan är det alltid notoriskt svårt att slå fast vad som är orsak och verkan. Det finns tusen olika skäl till varför vissa samhällen blir mer harmoniska än andra.
Frågan är hur bra de jämlika kubanerna mår jämfört med sina grannar på andra sidan Floridasundet. I vissa avseenden mår de säkert bättre. När jag reste runt på ön för 25 år sedan tycktes de flesta ha ganska rika sociala liv, och basal utbildning och sjukvård behövde de aldrig oroa sig över, vilket en hel del amerikaner gör. Men nog fanns ett sorgset stråk. Nog längtade de ständigt – efter ett bättre hus, en fungerande bil, ett friare liv.
Nå, jag ska inte recensera ”Jämlikhetsanden” här och nu. Jag ska verkligen försöka hinna läsa boken. Sedan lovar jag att återkomma.
Tills dess kan jag ju alltid utgjuta mig lite över Ulrika Kärnborgs recension av boken i DN, som innehöll något jag hade hunnit sortera bort ur tankeflödet men blev påmind om i ett mejl från en av mina bloggläsare, Jan-Erik Brundell. Kärnborg gör i sin text en klassisk svepande eländesbeskrivning:
En stötesten för den Panglossaktiga liberalism som varje dag förkunnar att vi lever i den bästa av världar (”aldrig har så många varit så välbeställda som nu” eller ”aldrig har valfriheten var så total som i dag”) har varit de brant stegrande ohälsotalen i många av världens rikaste länder.
Mot bilden av en överväldigande materiell välfärd måste forskarna ställa rapporter om den lavinartat ökande förskrivningen av psykofarmaka, den tilltagande sjukliga fetman, kriminaliteten, våldet, tonårsgraviditeterna, utbyggnaden av fångvården, den ökande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar. Bland annat.

Man kan väl konstatera att jag köpt mina glasögon i en helt annan butik än Ulrika Kärnborg. Jag frågade henne om reflektionerna var hennes egna eller tagna ur boken. ”Egen reflektion, som får stöd i boken”, blev svaret.

onsdag 3 februari 2010

"Ropar inte medierna på vargen i onödan?"

Jag var i min hemstad Växjö i går och föreläste för 250 pensionärer från stadens ovanligt livaktiga pensionärsuniversitet. 2 200 medlemmar i en stad med 60 000 invånare. Inte illa.
Den ekumeniska Ulriksbergskyrkan var en strålande lokal med bra akustik och den senaste presentationstekniken – som dessutom fungerade klanderfritt.
Ämnet för dagen var Världens konflikter.
Efteråt blev det en bra diskussion. Frågorna kretsade förstås till stor del kring huvudämnet. När jag vände mig till åhörarna och frågade hur många krig de trodde pågår i världen (ja, jag hade beskrivit forskardefinitionen; 1 000 döda per kalenderår) vågade först ingen gissa, sedan föreslog en herre: ”hundra … hundraelva?” Lite mummel blev det när jag gav svaret: tre eller fyra, beroende på om man räknar Pakistan och Afghanistan som ett eller två.
Men egentligen väcktes nog ett större intresse av temat om mediernas ansvar för att vi tror att världen är sämre än den är. ”Är det så att medierna ibland undanhåller vissa saker av ideologiska skäl?” undrade någon, som förtydligade sig med att säga att ”av ideologiska skäl” skulle förstås som ”för att hålla en viss vinkel”.
Frågan gav mig anledning att fundera ordentligt på svaret, som blev långt och resonerande: nej, det pågår inga konspirationer bakom redaktionsväggarna, men jo, det finns mycket prestige inblandad, och ibland kokar det ner till enskilda redaktörer som målat in sig i ett hörn, men man kan ju alltid byta redaktör. Utan att bli alltför specifik gled jag in på rapporteringen av svininfluensan och lockade fram en del skratt när jag menande sade att någon borde skriva en bok om hur det där gick till – krigsrubrikerna, samspelet mellan medier, hälsomyndigheter och läkemedelsbolag, det besynnerliga beslutet att spetsa till pandemidefinitionen. Gruppen hade nyligen hört ett föredrag om just detta.
På frågan om det finns risk att man inte hör vargen komma ifall medierna falskeligen har ropat på den alltför många gånger kunde jag däremot svara ett klart och tryggt ”ja”.

måndag 1 februari 2010

Än en gång har vi löpt amok



Konsten är fri. Och den är dyster. Därför är det rimligt att utgå från att litteratur, film och andra konstformer uttrycker det apokalypsens gosiga mörker som tycks finnas längst därinne hos de flesta av oss. Det är svårt att skylla medierna för en dystopisk science fictionrulle. Eller?
Det finns något kittlande i en välgjord skildring av hur människan fullständigt löper amok och förstör alla livsbetingelser. Men den har inte mycket med verkligheten att göra, och då blir frågan: fungerar den som katharsis och nyttig varning eller bär vi med oss skildringen som en svart vision? Och vad gör det med vår utvecklingskraft i så fall?
Man ska inte dra för stora växlar på amerikansk storfilms betydelse för vår världsbild, men med Avatar har det i alla fall hänt igen, precis som med Blade Runner, The Matrix, Wall-E, 2012, Vägen och hundra andra: vår framtida eller nära förestående undergång skildrad på vita duken.
I Avatar är vi 150 år fram i tiden och mänskligheten har gått bärsärkagång. Vi har förstört jorden, låter det förstås, och i en girig jakt på ett slags livsviktigt mineral (vitsigt kallat ”unobtainium”) har vi ockuperat delar av en jungfrulig planet bebodd av visa, naturnära varelser. De onda människorna bestämmer sig så klart för att bomba sönder de naturnära och deras heliga platser. Råvaran måste fram.
Den militära ledaren är endimensionellt ond på ett sätt som inte ens i dag, 150 år tidigare, skulle ha gett honom en tjänst som vaktmästare i amerikanska armén. Killen är övertydlig psykopat. Forskningsledaren röker cigaretter som en borstbindare – inne i labbet, dessutom. Och forskarnas vädjanden om att skydda träden eftersom hela naturen tycks sammankopplad i ett energifält avfärdas av projektledaren med onelinern ”Vad rökte ni därute, egentligen?”
Människosynen känns inte ens som nutid, snarare 1950-tal.
Författaren Lars Gustafsson har i en passus berättat hur han vid ett tillfälle ligger i sin säng och betraktar sina samlade verk på bokhyllan med vemod, ”för jag vet att de rymmer så mycket klagan, så lite lycka. Jag grips ibland av ett behov att skriva en fullständigt lycklig bok … Men hur gör man det?”
Konsten är fri och därför dyster.
Det är nästan svårt att föreställa sig en film som framställer jorden som ett bättre ställe att leva på om hundra år.
De flesta åskådare kanske inte ens reflekterar över den intill idioti gränsande bilden av mänskligheten anno 2150. Avatar är en spännande historia. Och den är svindlande häftig att se.
Vill man vara välvillig kan man dessutom bortse från framtidsinslaget och betrakta filmen som en sedelärande historia på temat ”se hur illa det kan gå om vi inte tar hand om Moder Jord”, fast projicerad på en annan planet i en annan tid. Eller som en allegori över George W Bushs terrorismretorik och Irakkrig.
Man kan möjligen låta det stanna vid det. Fast bara möjligen.