Hur utvecklingsoptimistisk man än är kommer man sällan undan nuets ängslan. Man kan ha den långsiktiga positiva utvecklingen på ett visst område eller i ett visst land hur klar för sig som helst – kommer ett bakslag i nutid kan även den starkaste börja vackla: ”tänk om det faktiskt har vänt nu…”
Lasse Berg beskriver i ”I Asiens tid” hur Indiens och Kinas byar genomgått en dramatisk utveckling i det tysta under 25 år, och hur sjuttiotalets alla ordstrider om vilken ”ism” som skulle rädda tredje världen framstår som fullständigt verklighetsfrämmande när det enda de fattiga människorna strävat efter är ett drägligare liv åt sig själva och sina barn. Konsumismen visade sig vara den enda verklighetsbaserade ismen, konstaterar Berg. Men boken kom ut just när den så kallade Asienkrisen briserat i slutet av 1990-talet (någon som minns den?). Därför lägger han in en brasklapp i slutkapitlet: kanske har tillväxten vilat på lös grund, kanske var det lite för bra för att vara sant.
Inte heller jag själv, som häcklat den svartmålning intelligentian ägnar sig åt av ängslan för att inte tas på allvar, klarar fullt ut att stå pall. Jag har producerat ett par egna brasklappar i den här bloggen. En gällde Baltikum. I boken återger jag utan att darra på manschetten prognoser om att Baltikum kommer att nå vår levnadsstandard inom tio år, åtminstone Estland. Sedan kom Krisen och gav mig kalla fötter.
Nu kommer rapporter som visar att Estland hämtar sig så snabbt att landet redan i år får en hälsosam tillväxt och 2011 kommer nära tidigare nivåer. Om man dessutom väger in att Sverige, referenslandet i fråga, också haft negativ tillväxt 2009 (om än inte lika dramatisk), så: Estland på svensk nivå 2018 – varför inte?
Och så måste man nämna Island. Det fanns ingen botten på skräckvisionerna om den olycksdrabbade vulkanön för ett år sedan. Det hette att landet drabbats av en finansiell naturkatastrof. Många trodde på allvar att Island rullats tillbaka ner i armod och arbetslöshetskatastrof.
Islands arbetslöshet är i dag lägre än Sveriges. Det som försvann i finanskrisen var pappersvärden, förklarade den isländska ekonomiprofessorn Thorurfur Mattiasson i God morgon världen i söndags. Journalister ringer ända från Japan för att fråga hur långa soppköerna är, berättade Mattiasson. Men det finns inga soppköer. Ingen tigger, folk är välklädda, stadsjeepar rullar ännu på Reykjaviks gator.
Mediernas frossande i vilket djävulskt stålbad islänningarna kastats ner i trotsade all rimlighet.
Varför har vi inte mer is i magen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar