Rosling och kampen mot Tintinvärlden

Jordbävningen i Chile aktualiserar en reflektion jag gjorde efter skalvet i Haiti i januari; att fattigdom betyder nästan allt för en naturkatastrofs omfattning.
Skalvet i Chile var nästan 500 gånger starkare. Det inträffade förvisso inte just intill en storstad, och Chile är mindre tättbefolkat än Haiti. Men likväl: hade Chile legat på Haitis inkomstnivå hade inte antalet dödsoffer stannat vid ett tusental, som det nu tycks göra. Vi hade fått lägga till en nolla, kanske två, när tiotusentals enkla bostäder hade pulvriserats.
Men, ärligt talat, hur många av oss gör en omedelbar och avgörande distinktion mellan Haiti och Chile? Alltför få, skulle jag säga, trots att Chile i det här fallet snarare skulle jämföras med Italien, som också skalvdrabbades för inte länge sedan.
Vår perception är fortfarande anakronistiskt svartvit när det gäller världens länder. Det är ”rika och fattiga”, ”vi och de”.
Medicinprofessorn Hans Rosling är närmast besatt av sin kamp mot den här mentala tudelningen, den här dikotomin eller Tintinvärlden, som han uttrycker det med sin karakteristiska blandning av akademisk jargong och jordnära slagfärdighet.
Jag pratade med Rosling häromdagen för att försöka boka in honom till ett arrangemang (det sprack förstås, mannen är på sitt ordinarie kontor 20 dagar den här våren). Han hade just fått ett mejl från en malaysier som var förtvivlad över att hans land buntas samman med Somalia. ”Ni journalister måste hitta en användbar språkdräkt för den här stora majoriteten länder med normala, genomsnittliga inkomstnivåer”, sade Rosling i luren.
Vi har ju slutat att dela in mänskligheten i raser. Vi börjar rent av begripa att alla muslimer inte är fullblodsfundamentalister, lika lite som kristna är det. Så varför, undrar Hans Rosling, kan vi inte släppa den här galna förenklingen när det gäller länder?
Det är bara att instämma i frustrationen. Det finns två hundra länder i världen på en glidande ekonomisk skala. Fördelningen över skalan förändras. Det finns fattiga och rika människor i de flesta länder.
Men vad ska vi då kalla länder som Thailand, Litauen, Chile, Portugal och Sydafrika, dessa stater med genomsnittliga inkomstnivåer där tre fyra miljarder av världens människor lever? Standardländer? Medelklassländer? M-länder? M-världen?
Rosling vädjar till journalisterna. Jag har inget bra svar.