För de miljontals haitier som drabbats av jordbävningen framstår rimligen världen som obegripligt grym, och för dem som överlevt i Port-au-Princes centrum är det sannolikt så nära jordens undergång man kan komma.
Jämfört med den haitiska fasan framstår attacken mot World Trade Center som en grym randhändelse i ett i övrigt välfungerande samhälle. Manhattan har ungefär lika många invånare som Haiti. Där dog knappt 3.000. I Port-au-Prince är det tjugo, kanske trettio gånger så många dödsoffer. Och den infrastruktur som redan från början var bräcklig är nu helt utslagen.
Fattigdomen betyder allt. Att ta sig ur fattigdom kan betyda hela skillnaden mellan möjligheten att klara en naturkatastrof och att slås ut. Länder som lyckas ta sig ur det värsta armodet visar en påfallande ökad motståndskraft mot katastrofer.
Bangladesh drabbades av förödande cykloner 1971, 1991 och 2007, alla ungefär lika starka. I det första ovädret dog en miljon. I det andra ovädret dog 140.000. Och för drygt tre år sedan dog inte fler än 4.000, sedan man byggt skyddsvallar, stabilare hus och fungerande varningssystem.
Skillnaden var plågsamt stor mot den orkan som hemsökte det utfattiga Burma året efter. Den dödade 130.000 människor. Grannlandet Bangladesh skickade läkarteam över gränsen.
Den japanska miljonstaden Kobe drabbades 1995 av en jordbävning med magnitud 7,3 – lite kraftigare än den i Haiti. Drygt 6.000 människor omkom. Ett år efteråt märktes knappt katastrofen, annat än på ett ovanligt stort antal ödetomter. Allt fungerade som vanligt.
Haiti har under 200 års tid lidit så ofattbart under mänskliga och naturliga katastrofer att jag undrar om inte landet under en period borde skyddas under något slags internationell förvaltning. Kunde FN i Bosnien och Kosovo så kanske man kan göra det här. Hjälpviljan tycks i alla fall finnas, och några stormaktspolitiska spel ligger inte i vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar