Saab. Man kan bli galen för mindre. Just när man tror att mardrömmen är över läggs ett nytt bud.
Det är inte utan att man känner med Trollhätteborna, som borde få ett slut på plågan och befrias från det bräckliga hoppet om att glansfullt gå med ryggen in i framtiden. Om Saab lades ner kunde Trollhättan bli av med ett ok, bli fritt att låta idéer och uppfinningsrikedom få utlopp, precis som på så många andra håll.
Vem gråter i dag över att Borås inte syr t-tröjor?
Vem saknar det bullrande fartygsmonterandet i Landskronas och Göteborgs gamla varvsdockor?
Vem kan ens minnas att Åtvidaberg stod och föll med mekaniska räknemaskiner av världsmärket Facit?
En del pekar på hur de franska och tyska regeringarna till skillnad från de svenska kämpar för sina bilmärkens överlevnad. Men Opel och Renault är inga mikroskopiska bilmärken som gått med förlust i 20 år. De är märken med enorm produktion och försäljning i hela världen. Det är viss skillnad. (Även om jag inte tycker att fransmän eller tyskar heller borde krama sin industri riktigt lika hårt som de gör – sannolikt skulle deras bilmärken överleva ändå, om än i mindre format.)
Men om det nu ändå blir något? Om det i 59:e minuten i elfte timmen faktiskt blir en försäljning av Saab, är det nog inte så dumt att det blir till ett specialbilsföretag som Spyker (jag tar då ingen hänsyn till om tvivelaktiga ägarförhållanden är inblandade). Saabs sista chans ligger i att smalna av så mycket som möjligt och bli en exklusiv och ännu mer tekniskt märklig personbil, som inte spelar på samma plan som Toyota, Nissan, Hyundai eller Tata. För där vore det meningslöst. På den spelplanen kan en fortsatt Saabtillvaro inte bli annat än ett krampaktigt gästspel innan det är dags för nedläggning. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar