Har svenskar en skada på rovdjursgenen?

Foto: AP

Den svenska relationen till varg är svårbegripligt neurotisk.
När stammen ökat så pass mycket att den nästan, men inte riktigt, klarar att reproducera sig utan risk för genetisk försvagning, ja då bestämmer myndigheterna att man ska återinföra licensjakt. Exakt 210 vargar ska det få finnas. Som ett dussin varghägn på Skansen, ungefär, fast utspridda på 450.000 kvadratkilometer.
Miljöminister har med all rätt kritiserats för att han använt just genetiken som argument för avskjutningen (man skulle få bort inavlade individer – ett bakvänt resonemang redan från början eftersom det rimligen behövs fler vargar för att undvika inavel). Nu när man analyserat kadavren visar det sig att det inte alls fanns några större genetiska skador på vargarna.
Jag ansluter mig helt till Hanne Kjöller, som i ett ledarstick i DN föreslår kognitiv beteendeterapi för de vargrädda.
Hanteringen är alltigenom olustig, men de som ömmar för biologisk mångfald behöver i alla fall inte vara oroliga för att vi i Sverige har något särskilt ansvar för vargstammens fortbestånd. Det har vi inte. I Estland och Spanien finns flera gånger fler vargar än i Sverige, i Rumänien lever mer än tio gånger så många som här, och Ryssland huserar runt 40.000 lurviga ulvar.
I de här länderna finns inte tillstymmelse till den vargneuros vi dras med här.
Var kommer den ifrån? Är det vår genetik det är fel på?