onsdag 28 april 2010

Misantropisk rödlista, dyster rock'n'roll-filosof

Jag har tidigare skrivit om överdrifterna kring utrotningen av arter, och frågan seglade upp i dag igen när Artdatabanken presenterade sin nya rödlista. Utan att gå in i detalj kan jag bara konstatera att minskningen av antalet individer i olika arter fortsätter att framställas som något unikt och antropogent, oavsett om det är sjukdomar eller okända faktorer bakom. Ingen ber ”bankchefen” Ulf Gärdenfors bekräfta påståendet ”det har aldrig före människans tid hänt att en art på grund av yttre påverkan minskat kraftigt i antal”.

Jag hörde honom dock säga att exempelvis asken minskar på grund av sjukdom, och jag vet att ejdern, som nu hamnar på rödlistan, minskar efter att ha ökat kraftigt under flera decennier. Att den ökade kraftigt berodde på att dess föda blåmusslan ökade i takt med försurningen av Östersjön. När Östersjön nu blivit mindre försurat har musslorna blivit färre – och därmed ejdrarna. Nivåerna har återgått till de normala.

Misantropin i beskrivningen av verkligheten påminner om rock’n’roll-filosofen Slavoj Zizeks spretiga tankar i DN efter Eyjafjallajökulls utbrott. Han hör till dem som har en förkärlek för att framställa mänskligheten som varande på dödlig kollisionskurs med naturen och skulle säkert gärna använda den så kallade artutrotningen som ett uttryck för det.

I artikeln den 27 april svingar Zizek dock brett. Han slår fast att det isländska vulkanutbrottet skulle ha passerat obemärkt om det inträffat för hundra år sedan, före vårt teknikberoende tidevarv. Men han slår också fast att ett större vulkanutbrott som skulle ödelägga hela Island och tvinga människor på flykt förr skulle ha orsakat våld och förstörelse, ”vilket vore fullständigt katastrofalt i dag, när så många länder har tillgång till massförstörelsevapen”. Och så förklarar han att den nationella suveräniteten måste omdefinieras och nya former av globalt samarbete uppfinnas.

Var har Slavoj Zizek varit de senaste decennierna? Hur har han kunnat missa att omdefinierad nationell suveränitet och nya former av globalt samarbete är exakt vad vi sett växa fram? I synnerhet i Europa. Det är riktigt att en påtvingad flykt från Island i dag inte skulle orsaka våld och förstörelse – därför att den skulle hanteras så ansvarsfullt som det är möjligt att göra det. Men det är väl för trist att konstatera för en yvig hjärna som Zizeks.

Nå, han säger trots allt en sak som tål att tänka på, nämligen att vi tenderar att göra oss själva lite för viktiga även i vår självspäkning:

”Det finns dock något bedrägligt lugnande i denna villighet att ta på sig skulden för hoten mot vår miljö: vi gillar att vara skyldiga eftersom det betyder att allt hänger på oss. Om vi kan dra i katastrofens trådar kan vi också rädda oss själva genom att ändra på vårt liv.” Men så mycket har vi inte att säga till om, för vi är skoningslöst utsatta för naturens nycker, konstaterar Zizek.

tisdag 20 april 2010

Ryssland på väg att lossna ur historien?


Håller Ryssland på att göra en Serbien och slita sig loss från sina historiska låsningar? Att den ryska björnen skulle genomföra en full skinnömsning är nog att hoppas på för mycket, men det har synts vissa goda indikationer.

Först har vi den förbättrade relationen med USA. Den beror till stor del på Obama, men it takes two to tango, trots allt. Kärnvapenarsenalerna ska skäras ner, man har hittat en form för det kontroversiella missilförsvaret över Östeuropa som Moskva verkar acceptera, och den tidigare blockeringen kring frågan om Irans kärnenergiprogram är hävd. Clinton och Lavrov kan göra affärer.

Sedan kom den tragiska flygkraschen som utplånade en stor del av Polens ledargarnityr på ryskt territorium. Den rysk-polska relationen har varit svårt ansträngd under lång tid, och polackernas hårdnackade västorientering med Natomedlemskap och amerikanska missilförsvar har retat gallfeber på Moskva. Men i tragedin agerade ryssarna med premiärminister Putin i spetsen föredömligt, man uttryckte omedelbart sitt djupa deltagande och gav snabba och omfattande resurser till haveriutredningen. Men viktigast av allt var nog den förbehållslösa kursändringen vad gäller Katynmassakern 1940, som var själva orsaken till flygresan. Även om Sovjet redan 1990 officiellt slutade skylla på Nazi-Tyskland för skändligheterna i skogarna vid Smolensk har den ryska ledningen varit högst ovillig att fullt ut medge den ryska skulden. Tills nu. Redan kort före kraschen (man hade redan haft en minnesceremoni med anledning av 70-årsdagen) tilläts den polska regissören Andzrej Wajdas Katynfilm visas i rysk nationell tv på bästa sändningstid. Tidigare var den förbjuden.

Organisationen Freedom House, som mäter graden av frihet i världens länder, placerar Ryssland i den mest ofria kategorin, lägre än länder som Pakistan och Filippinerna. Man kan ifrågasätta kategoriseringen, och den säger en del om hur man ska förhålla sig till statistiken över frihetsläget i världen. Icke desto mindre är det ställt utom allt tvivel att ryska val är tvivelaktiga tillställningar (kanske inte så mycket på rent fusk som på ojämlika kampanjvillkor), och att den ryska rättssäkerheten lämnar mycket övrigt att önska.

Efter de senaste lättnaderna i statsnationalismen väntar vi på en signal om ökad pressfrihet eller offentliga medel till oppositionen. Då ser vi en rysk metamorfos på allvar.

Aska, flygbashing och god brottsjournalistik

Det blir förstås allt svårare att inte reflektera över vulkanaskan, som rullar fram på sjätte dagen. Själv har jag utgjutit mig på Newsmill, bland annat om hur ett långvarigt flygstopp kan innebära ett genombrott för virtuella möten och hur askmolnet väcker undergångsromantiken till liv (men hoppa förbi rubriken, som är ett uttryck för den tillspetsade journalistik jag brukar kritisera).

Eftersom det alltid är kul att få vatten på sina kvarnar var det roligt att höra Studio Ett i går eftermiddag utreda just de virtuella mötenas renässans, och i dag bjöd DN Kultur på ännu ett exempel på om inte undergångsromantik så i alla fall miljömoralism: tänk att det skulle till ett vulkanutbrott för att vi skulle ändra vårt ohållbara sätt att leva.

Miljöextremister anklagar mänskligheten för att av själviskhet ta till de enkla lösningarna och skita i naturen. Men detta ständiga spottande på flyget är inget annat än ett intill dumhet gränsande förenkling av vad som driver den globala uppvärmningen. Det handlar om 3,5 procent av utsläppen av växthusgaser. Om vi stryper den fredsskapande integrationsprocess som det ökande resandet innebär och stoppar samtliga flyg i morgon dag har det ingen betydelse. Men det är vad extremisterna kräver. Och de är säkra på att flygets dagar ändå är räknade, eftersom det inte finns några realistiska alternativa bränslen. Men det är förstås trams.

Maria Rankka sade det bäst i radion i morse: Teknisk utveckling går inte till så att man stoppar en hel sektor när man hittar ett problem. Man låter det förändras successivt. Det är ju ingen som kräver att vi ska sluta äta (matproduktionen har större klimatpåverkan) eller bo (uppvärmningen av hus har större klimatpåverkan).

Nej, flyget ger man sig på för att det är ett enkelt offer med starkt symbolvärde. Det är ju en ”lyx”.

Nog med hackande på sådant som står i min egen tidning. Nu till hyllningarna. Dagens Nyheter har ju (än så länge) en njutbar bredd, gubevars. Ypperliga kolleger på DN.se slog i förra veckan till med ett ögonbrynshöjande avsnitt om brottslighet i en serie om valfrågorna i Stockholm. Det lika sensationella som självklara var att artikeln återgav verkligheten som den är – och gavs rubrik därefter: ”Allt färre drabbas av grova brott i Stockholm”. Det framgick att det dödliga våldet nära nog har halverats sedan början av 1990-talet.

Någon dag därefter fick kriminologen Mikael Rying reda ut varför det är ett sådant glapp mellan anmälda våldsbrott och verkliga.
Hatten av!

måndag 19 april 2010

Djurskyddet är en arvsynds pris

Att påpeka den slemma människans aktiva roll i utrotandet av djurarter är inte det mest kontroversiella man kan ägna sig åt. Den bilden är väl etablerad. Men den bygger på gammal verklighet.

I min bok framför jag den förmodligen mer provocerande tesen att dagens människa kan vara den enda arten hittills på jorden som bidrar till att bromsa artutdöendet. Det handlar givetvis i många fall om ett utdöende som en gång satts i gång av vår egen jakt och miljöförstöring, men poängen är att vi vänder när vi till fullo inser vad vi håller på att göra och vilka värden som hotas.

Åtgärderna för att återställa val- och torskbestånd och andra arter i haven är kända, liksom kampen för spektakulära rovdjur som tigern. Groddjuren har fått uppmärksamhet och ökat skydd på sistone, och i det fallet har hotet främst kommit från sjukdomar, alltså inte människans påverkan.

I dag lärde jag mig att de knappt tusen visenter som nu finns i skogarna i Polen och Vitryssland härstammar från en handfull (!) djur, som var de sista överlevarna efter hård jakt fram till för hundra år sedan. Aktivt räddningsarbete har gett resultat, även om man har en bit kvar tills artens fortlevnad kan betraktas som säkrad.

Visenternas bisonkusiner i Nordamerika är inte hotade längre. Det finns runt 350.000 individer. Men under 1800-talet genomfördes en aktiv utrotningskampanj i USA, som decimerade stammen på ett ofattbart sätt från 60 miljoner djur 1860 till bara 800 stycken 35 år senare, när vansinnet till slut upphörde.

Ett annat exempel på mänsklig räddningstjänst i faunan är den arabiska oryxen, ett antilopdjur, som på 1970-talet betraktades som utdöd. Den återintroducerades i flera länder i Mellanöstern, och i dag finns uppemot 1.000 djur.

Jag tror det förhåller sig så här:

Under nästan hela sin existens har människan sett sig som jordens underdog, en kämpande art med en stor farlig natur emot sig – rovdjur, träsk och giftiga insekter som hotar vår existens bakom varje krök.

Hos folkslag som inte valt den tekniska utvecklingens väg har naturen besjälats för att ge farorna mening (men man har inte varit mindre rädd för det). Hos de folk som lämnade den cirkulära tidsuppfattningen och strävade efter förändring av sakernas tillstånd sågs alla försök att förbättra människans chanser till överlevnad som framsteg, inklusive att eliminera naturens mäktiga hot.

För något hundratal år sedan hade människan blivit så materiellt framgångsrik att en annan syn försiktigt började breda ut sig. Men det var egentligen inte förrän med världskrigen som det gick upp för de flesta att vi faktiskt hade blivit jordens härskare – med allt vad det innebär av ansvar. (En pendang är att folk inför första världskriget gick ut på gatorna och demonstrerade för ett krigsutbrott – man ville ha något ärofullt och spännande. Hade man förstått att den militära tekniken nått så långt att kriget skulle kräva tio miljoner dödsoffer, inte några tiotusental som bajonetter och musköter orsakade, hade det säkerligen låtit annorlunda.)

Plötsligt blev den misantropiska synen förhärskande. Vi såg att vi hade medlen att ganska enkelt utrota hela djurarter om vi bara ville. Det började ses som ett problem att vita kolonialister skjutit av 90 procent av elefant- och noshörningsbeståndet i Afrika. Eller att svenska jägare skjutit av björnbeståndet.

När detta hade gått upp för oss fullt ut för något halvsekel sedan började vi bete oss annorlunda. Vi slutade aktivt massdöda djur, men vi var fortfarande mycket medvetna om vad vi nyss ställt till med.

Människan utrotar inte djurarter längre, vi skyddar dem. Men vi betalar fortfarande av på våra nära förfäders biologiska skuld.

måndag 5 april 2010

Avlatsbrev eller livlina?

Från Kooperation utan gränser

Hur ska de fattigaste länderna bäst ta sig ur sin fattigdom? Är bistånd en nödvändig injektion? Är det kanske mest till för att döva de rika ländernas samvete? Eller är det rent av till skada för ländernas utveckling?

Biståndsfrågan har alltid varit debatterad, men frågan är om inte böckerna, artiklarna och debattinläggen i ämnet blivit fler. Många experter är kritiska. Men biståndet har inte minskat, och FN:s skamgräns på 0,7 procent av BNI är fortfarande ledstjärna bland många politiker som vill se sig som progressiva eller åtminstone internationalister.

Senast har "Kriskaravanen" av nederländska Linda Polman varit i svang. Polman skriver att hjälporganisationerna främjar, nästan tävlar om, eländesbilder, eftersom de måste motivera sin existens och sina anslag.

En annan bok som driver uppfattningen att bistånd varit mer till skada än nytta är Den vite mannens börda av förra Världsbanksekonomen William Easterly. Han visar att de länder som utvecklats mest inte är desamma som de som fått mest bistånd.

Det låter bestickande, men som en dansk biståndsforskare uttryckt saken: att vara säker på vad som är orsak och verkan här är lika lätt som att vara säker på att ens barn utvecklats bättre eller sämre om de gått i en annan skola.

Jag gjorde i helgen en nyhetsuppföljning på en debattartikel i DN om biståndet. De forna Sidacheferna Bo Göransson och Carl Tham gjorde slarvsylta av den nuvarande biståndsministern Gunilla Carlssons politik. De var bland annat upprörda över hennes ständiga tal om vikten av att utvärdera och kräva resultat. De var säkra på att Carlsson egentligen har som mål att avskaffa biståndet.

Utan att gå in för mycket på detaljer i övrigt (läs Göranssons och Thams artikel här och Carlssons svar i min uppföljning här) kan man säga att debattartikeln andades mycket ”det var bättre förr”, och ju förr desto bättre.

Bistånd kan med säkerhet vara till gagn i akuta skeden och för att häva det djupaste armodet. Men att en rik ska ge pengar till en fattig är och förblir en extremt svårhanterlig företeelse, där det nästan är omöjligt att inte styras av i sammanhanget destruktiva känslor som mindervärdeskomplex, samvetskval, avund, förakt och bitterhet.

Det kan inte finnas något bättre sätt för ett land att utvecklas än att ges samma villkor som andra. Rättvis handel och öppna gränser är kungsvägen.

En spännande kontakt jag hade i samband med biståndsjobbet var Hans Abrahamsson, lektor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet. Han instämde i handelshyllningarna, även om han såg mycket gott i traditionellt bistånd. Men det intressantaste han lade fram var en vision om ett slags global socialpolitik, som på lång sikt gör biståndet obsolet. Alltså fördelning där alla är med och beslutar, även mottagarna. Och han förutspår att en sådan faktiskt kommer.

Det är en tes som förstås naturligt läggs fram av en medlem i Attac – rörelsen som bildades för att propagera för en skatt på penningtransaktioner som ska användas till resursfördelning. Skälet är lika enkelt som klokt: jordens länder och folk blir alla alltmer ömsesidigt beroende.

Idén är egentligen inte så häpnadsväckande som den kan låta. Gemensamt styrd resursfördelning finns på regional nivå i EU. Först ut, tror Abrahamsson, blir ett slags globalt barnbidrag. Men det blir inte nästa vecka.

Slutligen några ord om ännu en bok, som jag fick tips om: den uppmärksammade (men som jag missat) ”Dead Aid” av den zambiska Oxfordekonomen Dambisa Moyo. Hon menar att bistånd kan behövas i vissa fall men att stora delar av det bistånd som gödslats över Afrika faktiskt bidragit till stagnation och korruption. Ansvaret för Afrikas utveckling har Afrikas regeringar, säger hon på det här seminariet.

Boken är beställd och betald, fattas bara annat.