Att påpeka den slemma människans aktiva roll i utrotandet av djurarter är inte det mest kontroversiella man kan ägna sig åt. Den bilden är väl etablerad. Men den bygger på gammal verklighet.
I min bok framför jag den förmodligen mer provocerande tesen att dagens människa kan vara den enda arten hittills på jorden som bidrar till att bromsa artutdöendet. Det handlar givetvis i många fall om ett utdöende som en gång satts i gång av vår egen jakt och miljöförstöring, men poängen är att vi vänder när vi till fullo inser vad vi håller på att göra och vilka värden som hotas.
Åtgärderna för att återställa val- och torskbestånd och andra arter i haven är kända, liksom kampen för spektakulära rovdjur som tigern. Groddjuren har fått uppmärksamhet och ökat skydd på sistone, och i det fallet har hotet främst kommit från sjukdomar, alltså inte människans påverkan.
I dag lärde jag mig att de knappt tusen visenter som nu finns i skogarna i Polen och Vitryssland härstammar från en handfull (!) djur, som var de sista överlevarna efter hård jakt fram till för hundra år sedan. Aktivt räddningsarbete har gett resultat, även om man har en bit kvar tills artens fortlevnad kan betraktas som säkrad.
Visenternas bisonkusiner i Nordamerika är inte hotade längre. Det finns runt 350.000 individer. Men under 1800-talet genomfördes en aktiv utrotningskampanj i USA, som decimerade stammen på ett ofattbart sätt från 60 miljoner djur 1860 till bara 800 stycken 35 år senare, när vansinnet till slut upphörde.
Ett annat exempel på mänsklig räddningstjänst i faunan är den arabiska oryxen, ett antilopdjur, som på 1970-talet betraktades som utdöd. Den återintroducerades i flera länder i Mellanöstern, och i dag finns uppemot 1.000 djur.
Jag tror det förhåller sig så här:
Under nästan hela sin existens har människan sett sig som jordens underdog, en kämpande art med en stor farlig natur emot sig – rovdjur, träsk och giftiga insekter som hotar vår existens bakom varje krök.
Hos folkslag som inte valt den tekniska utvecklingens väg har naturen besjälats för att ge farorna mening (men man har inte varit mindre rädd för det). Hos de folk som lämnade den cirkulära tidsuppfattningen och strävade efter förändring av sakernas tillstånd sågs alla försök att förbättra människans chanser till överlevnad som framsteg, inklusive att eliminera naturens mäktiga hot.
För något hundratal år sedan hade människan blivit så materiellt framgångsrik att en annan syn försiktigt började breda ut sig. Men det var egentligen inte förrän med världskrigen som det gick upp för de flesta att vi faktiskt hade blivit jordens härskare – med allt vad det innebär av ansvar. (En pendang är att folk inför första världskriget gick ut på gatorna och demonstrerade för ett krigsutbrott – man ville ha något ärofullt och spännande. Hade man förstått att den militära tekniken nått så långt att kriget skulle kräva tio miljoner dödsoffer, inte några tiotusental som bajonetter och musköter orsakade, hade det säkerligen låtit annorlunda.)
Plötsligt blev den misantropiska synen förhärskande. Vi såg att vi hade medlen att ganska enkelt utrota hela djurarter om vi bara ville. Det började ses som ett problem att vita kolonialister skjutit av 90 procent av elefant- och noshörningsbeståndet i Afrika. Eller att svenska jägare skjutit av björnbeståndet.
När detta hade gått upp för oss fullt ut för något halvsekel sedan började vi bete oss annorlunda. Vi slutade aktivt massdöda djur, men vi var fortfarande mycket medvetna om vad vi nyss ställt till med.
Människan utrotar inte djurarter längre, vi skyddar dem. Men vi betalar fortfarande av på våra nära förfäders biologiska skuld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar