Det blir förstås allt svårare att inte reflektera över vulkanaskan, som rullar fram på sjätte dagen. Själv har jag utgjutit mig på Newsmill, bland annat om hur ett långvarigt flygstopp kan innebära ett genombrott för virtuella möten och hur askmolnet väcker undergångsromantiken till liv (men hoppa förbi rubriken, som är ett uttryck för den tillspetsade journalistik jag brukar kritisera).
Eftersom det alltid är kul att få vatten på sina kvarnar var det roligt att höra Studio Ett i går eftermiddag utreda just de virtuella mötenas renässans, och i dag bjöd DN Kultur på ännu ett exempel på om inte undergångsromantik så i alla fall miljömoralism: tänk att det skulle till ett vulkanutbrott för att vi skulle ändra vårt ohållbara sätt att leva.
Miljöextremister anklagar mänskligheten för att av själviskhet ta till de enkla lösningarna och skita i naturen. Men detta ständiga spottande på flyget är inget annat än ett intill dumhet gränsande förenkling av vad som driver den globala uppvärmningen. Det handlar om 3,5 procent av utsläppen av växthusgaser. Om vi stryper den fredsskapande integrationsprocess som det ökande resandet innebär och stoppar samtliga flyg i morgon dag har det ingen betydelse. Men det är vad extremisterna kräver. Och de är säkra på att flygets dagar ändå är räknade, eftersom det inte finns några realistiska alternativa bränslen. Men det är förstås trams.
Maria Rankka sade det bäst i radion i morse: Teknisk utveckling går inte till så att man stoppar en hel sektor när man hittar ett problem. Man låter det förändras successivt. Det är ju ingen som kräver att vi ska sluta äta (matproduktionen har större klimatpåverkan) eller bo (uppvärmningen av hus har större klimatpåverkan).
Nej, flyget ger man sig på för att det är ett enkelt offer med starkt symbolvärde. Det är ju en ”lyx”.
Nog med hackande på sådant som står i min egen tidning. Nu till hyllningarna. Dagens Nyheter har ju (än så länge) en njutbar bredd, gubevars. Ypperliga kolleger på DN.se slog i förra veckan till med ett ögonbrynshöjande avsnitt om brottslighet i en serie om valfrågorna i Stockholm. Det lika sensationella som självklara var att artikeln återgav verkligheten som den är – och gavs rubrik därefter: ”Allt färre drabbas av grova brott i Stockholm”. Det framgick att det dödliga våldet nära nog har halverats sedan början av 1990-talet.
Någon dag därefter fick kriminologen Mikael Rying reda ut varför det är ett sådant glapp mellan anmälda våldsbrott och verkliga.
Hatten av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar