Jag har tidigare skrivit om överdrifterna kring utrotningen av arter, och frågan seglade upp i dag igen när Artdatabanken presenterade sin nya rödlista. Utan att gå in i detalj kan jag bara konstatera att minskningen av antalet individer i olika arter fortsätter att framställas som något unikt och antropogent, oavsett om det är sjukdomar eller okända faktorer bakom. Ingen ber ”bankchefen” Ulf Gärdenfors bekräfta påståendet ”det har aldrig före människans tid hänt att en art på grund av yttre påverkan minskat kraftigt i antal”.
Jag hörde honom dock säga att exempelvis asken minskar på grund av sjukdom, och jag vet att ejdern, som nu hamnar på rödlistan, minskar efter att ha ökat kraftigt under flera decennier. Att den ökade kraftigt berodde på att dess föda blåmusslan ökade i takt med försurningen av Östersjön. När Östersjön nu blivit mindre försurat har musslorna blivit färre – och därmed ejdrarna. Nivåerna har återgått till de normala.
Misantropin i beskrivningen av verkligheten påminner om rock’n’roll-filosofen Slavoj Zizeks spretiga tankar i DN efter Eyjafjallajökulls utbrott. Han hör till dem som har en förkärlek för att framställa mänskligheten som varande på dödlig kollisionskurs med naturen och skulle säkert gärna använda den så kallade artutrotningen som ett uttryck för det.
I artikeln den 27 april svingar Zizek dock brett. Han slår fast att det isländska vulkanutbrottet skulle ha passerat obemärkt om det inträffat för hundra år sedan, före vårt teknikberoende tidevarv. Men han slår också fast att ett större vulkanutbrott som skulle ödelägga hela Island och tvinga människor på flykt förr skulle ha orsakat våld och förstörelse, ”vilket vore fullständigt katastrofalt i dag, när så många länder har tillgång till massförstörelsevapen”. Och så förklarar han att den nationella suveräniteten måste omdefinieras och nya former av globalt samarbete uppfinnas.
Var har Slavoj Zizek varit de senaste decennierna? Hur har han kunnat missa att omdefinierad nationell suveränitet och nya former av globalt samarbete är exakt vad vi sett växa fram? I synnerhet i Europa. Det är riktigt att en påtvingad flykt från Island i dag inte skulle orsaka våld och förstörelse – därför att den skulle hanteras så ansvarsfullt som det är möjligt att göra det. Men det är väl för trist att konstatera för en yvig hjärna som Zizeks.
Nå, han säger trots allt en sak som tål att tänka på, nämligen att vi tenderar att göra oss själva lite för viktiga även i vår självspäkning:
”Det finns dock något bedrägligt lugnande i denna villighet att ta på sig skulden för hoten mot vår miljö: vi gillar att vara skyldiga eftersom det betyder att allt hänger på oss. Om vi kan dra i katastrofens trådar kan vi också rädda oss själva genom att ändra på vårt liv.” Men så mycket har vi inte att säga till om, för vi är skoningslöst utsatta för naturens nycker, konstaterar Zizek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar