onsdag 31 mars 2010

Kina blir rikare – vem förlorar, vad är problemet?



Under en middag i Sydsverige härförleden uttryckte en bekant oro över den nya maktbalansen i världen. ”Jag är orolig för våra ungdomar”, sade han med bekymrad uppsyn. ”Kineser och indier har snart högre utbildning, och de gör samma ingenjörsjobb för en bråkdel av lönen. Vad har vi att komma med?”

Men, invände jag, länder har gått från fattigdom till välstånd förr och integrerats smärtfritt, det är ju inte så att det finns en viss mängd välstånd som ska fördelas i världen. Det kan inte gärna vara en win-lose-situation.

”Jo, det är klart att det är”, svarade min bekant.

Det är en tankefigur som lätt etableras, det där att alla inte kan vara rika. Men den stämmer inte.

En sak är att man av miljöskäl tänker sig att det blir ohållbar om alla folk får samma välståndsnivå som vi. Det är visserligen redan där i huvudsak feltänkt (se bland annat detta inlägg), men den tankegången är ändå ganska lätt att argumentera för. Mindre genomtänkt men icke desto mindre vanlig är idén om världens tillgångar som ett nollsummespel. Som om vi hade samma påse pengar i dag som för femtio år sedan.

Hela den minskning av fattigdomen som ägt rum de senaste decennierna beror på tillväxt. Tillväxt är inte siffror i ekonomers tabeller, tillväxt är konkret utveckling: fler kor åt bonden, nytt tak på hyddan, nya skolböcker till barnen, ny vattenpump på gården. Förvisso också skrythotell med glasfasader i Bombay, men både skolböckerna och skrythotellet är uttryck för tillväxt.

Rika länder har stort utbyte med varandra och har mycket ömsesidig handel, i dag kanske mindre varor än tidigare (även om ett land som Storbritannien faktiskt än i dag har världens sjätte största tillverkningssektor), men i gengäld en tilltagande andel tjänster. Varför måste Sverige förlora på att Kina och Indien blir rikare och mer framgångsrika på världsmarknaden? Om vi trodde att allt är som förr och inte förändrade vår näringsstruktur, vår utbildningsinriktning och våra handelsmönster skulle det naturligtvis bli så. Men vilka länder fastnar i historien på ett så extremt vis? Vi modelleras ju om i takt med världen. Inte ens Italien under Berlusconi är helt opåverkat av tidens strömningar.

Större delen av den svenska handeln sker med EU, USA och Norge, dvs länder som också varit rika en lång tid. Varför skulle den göra det om vi spelade ett win-lose-spel? Och hur kan länder som Schweiz och Danmark vara bland de rikaste i världen om allt skulle hänga på industriell konkurrenskraft och förmågan att producera flinka ingenjörer?

Ärkesvenska Volvo är nu kinesiskt. Möjligen kommer den auktoritära kinesiska modellen att smitta av sig på Torslandaverkens golv. Det skulle dock lika gärna kunna bli tvärtom: att kineserna tar intryck av den goda effekt medarbetarinflytande och plattare företagsstrukturer har (det senare skulle definitivt vara viktigare från global synpunkt).

I alla händelser finns fördelar att vinna på ömse sidor om den eurasiska kontinenten. Vi spelar ett win-win-spel.

Komplettering: Krönika av NYT-kolumnisten David Brooks den 6 april om varför USA inte alls kommer att hamna på efterkälken, tvärtom. Demografin är ett huvudskäl. Men det finns fler.

Att köra fast i historien



Jag såg den fascinerande ”Videocracy” på SVT i går och fick hektolitervis med vatten på min Italienkritiska kvarn. Nu är jag ju inte ensam om att ha synpunkter på den italienska korruptionen, ytliga kulturen, bristande jämställdheten, saggiga ekonomin etc, etc. (Möjligen är det inte så många som gjort en jämförande studie mellan det sjunkande Italien och det sakta men säkert stigande Spanien.)

Italien är ett av dessa länder som ”fastnat i historien”, som den amerikanska ekonomen/filosofen Francis Fukuyama kallat det. Länder som ännu inte förstått att världen i övrigt lämnade gamla unkna värderingar. Två andra exempel är Ryssland och Serbien (se även inlägg om Turkiet och armenierna).

Det sistnämnda landet visar dock tydliga tecken på att ha börjat klättra upp ur sin osunt nationalistiska skyttegrav. Milosevic och Karadzic skickades till Haag, och man säger sig vara redo att gripa även Mladic. Och i dag rapporterades att det serbiska parlamentet ber om ursäkt för massakern i Srebrenica. Mycket välkommet, och ännu ett steg i en glädjande och spännande serbisk metamorfos.

Det tål att påpekas i dessa euro-bashingtider att den viktigaste katalysatorn för denna reformprocess i Serbien är EU. Detsamma gäller för övrigt Turkiet, trots allt tal om att förhandlingarna gått i stå och det inte är någon mening så länge Tyskland och Frankrike säger nej. Alla vill in i EU. EU ger lugn.

tisdag 30 mars 2010

Nya piller mot dysterheten



Inklämda mellan alla världskrigsrubriker om ett par hundralappar mer eller mindre till pensionärer och handfasta skräckhändelser som ett bombdåd i Moskvas tunnelbana dyker det upp nyheter om verkligt stora förändringar, förskjutningar som är avgörande för våra liv på lång sikt. Ibland får de en del utrymme, faktiskt. Det har förstås med nyhetskonjunkturen att göra.

Själv har jag en särskild radar för dessa då och då synliga krusningar av väldiga underströmmar som flödar konstant. Den senaste veckan har jag bland annat noterat följande välgörande nyhetspiller:

Skogen

Skogsskövlingstakten har bromsats markant mellan 1990-talet och 2000-talet, enligt en ny rapport från FAO. Det beror till stor del på massiv kinesisk plantering, men också på att nedhuggningen minskar.

Detta är något av ett favoritämne sedan barndomen, då jag tidigt fascinerades av regnskogen. I min bok konstaterar jag att skövlingen de facto varit mindre än jag och många oroliga med mig trott, att den på sina håll (enkannerligen i Indonesien) fortfarande visserligen är oroväckande, men att de berörda skogsländerna i takt med att de blir rikare kommer att börja betrakta stående skog som en viktigare tillgång än fälld. Det är också precis vad som händer.

En bonus är att en av de få delar i det urvattnade klimatavtalet i Köpenhamn som har lite tryck i sig är överenskommelsen om stöd till bevarad skog. Jag har också skrivit en del om det här i DN.

Flyktingarna

Flyktingströmmarna ökar inte. ”Föreställningen att asylsökande strömmar i stora skaror till rikare länder är inget annat än en myt”, sade FN:s flyktingkommissionär António Guterres när nya data från FN:s flyktingorgan lades fram häromdagen. Det visade sig att antalet asylsökande varit tämligen konstant de senaste åren, möjligen med en viss nedgång från 2008 till 2009.

En sådan uppgift borde få stora konsekvenser för regeringar i Europa, som ägnat en hel del dålig energi på att springa populisters ärenden och skärpa kraven för asylsökande. Inrikespolitiska reportrar borde ställa Billström och andra migrationsminister inför statistiken vid varje presskonferens framöver.

Vägtrafiken

Trafikdöden i Sverige är på så historiskt låga nivåer att nollvisionen tycks inom räckhåll på riktigt. I februari dödades sju personer. Under årets tre första månader ser det ut att bli under 50. Det har inte hänt sedan bilparken var en bråkdel av dagens. Nuförtiden tänker man skyddade vägrenar, mitträcken, kameror och bilar som bromsar själva eller håller sig på vägen när vi somnar vid ratten.

Trafiksäkerhetsexperterna på Vägverket gläds åt att biltrafikens myndighet nu slås samman med hela eller delar av myndigheterna för tåg, båtar och flyg och blir kolossen Trafikverket, för i de andra trafikslagen accepteras av princip inga dödsoffer. Varför ska man göra det på väg egentligen? För att vi är fria bilister med rätt att ta livet av oss?

Klimatet

Golfströmmen håller inte alls på att vända, visar nya forskarrön. Man har studerat ett stort antal satellitmätningar och kommit fram till att fluktuationerna kan vara ganska stora mellan åren men att det inte finns någon som helst långsiktig tendens mot ett minskat vattenflöde.

Scenariot med en avstannad Golfström, vilket skulle kyla ner klimatet hos oss i nordvästra Europa med flera grader, har i och för sig länge avfärdats av de flesta klimatforskare som osannolikt, men i populärvetenskapliga sammanhang dyker skräckscenariot fortfarande upp ibland. Mest känt blev det med katastroffilmen ”The Day After Tomorrow”.

Hädanefter kan vi definitivt radera den prognosen ur våra medvetanden.

Dödsstraffet

… och som en bonus inhämtar jag precis nu Amnestys senaste siffror över avrättningarna i världen. De minskar i antal. Noll i Europa och noll i Amerika utanför USA. Sjunkande antal i USA. Bara Kina svärtar ner bilden.

Detta är en bra kompletterande uppgift till de pessimistiska tongångar om världens demokratier, som Freedom House kom med tidigare i år (bloggat om här), och som jag och författaren Stefan Einhorn som av en händelse dryftade under en givande lunch i dag.

Tillägg den 31 mars: Krönika i The Economist som ger perspektiv på det till synes ännu omfattande bruket av dödsstraff i Asien.

måndag 29 mars 2010

Mer om klyftor: Så ska inkomster fördelas



Det finns mycket potens i nyheter om ojämlikhet och klyftor. I dag presenterade Socialstyrelsen ny statistik som visade att andelen fattiga (som de definieras i vårt land, alltså, inte verkligt fattiga) halverades mellan 1997 och 2007, samtidigt som de rikaste drog ifrån i inkomst. (Noterade by the way att DN valde den negativa vinkeln att inkomstklyftorna ökar, medan Ekot valde den mer positiva vinkeln att fattigdomen minskar.)

Nyheten satt som en smäck i dag, eftersom jag just färdigställt tre diagram som förtydligar mitt resonemang från den 20 mars, då jag recenserade boken ”Jämlikhetsanden”. Jag sade då att branta klyftor neråt är värre än branta klyftor uppåt. Här får grafiken visa när klyftor är bara destruktiva och när de kan vara konstruktiva.

Staplarna är tänkta inkomstskikt i ett samhälle (det borde väl ha varit tio för att visa så kallade deciler, men det blev elva av någon outgrundlig anledning). Jag visar tre typfall.

Det översta diagrammet (längst upp) visar ett mellanfall, där en stor andel av befolkningen ligger gott och väl över nivån för drägligt liv, men där ändå oacceptabelt många är för fattiga. Exempel: USA.



Här syns det värsta fallet, där det finns en liten klick mycket rika och bara en begränsad medelklass. En majoritet av folket saknar drägliga förhållanden. Exempel: Guatemala.



Sist ser vi det bästa fallet, där det också finns en grupp mycket rika, men där hela befolkningen ligger väl över dräglighetsgränsen. Den stora relativt rika medelklassen är huvudsakligen till freds, men möjligheten att nå den där stapeln superrika kan driva på en och annan med energi och ambition – och penningdrift, för all del. Exempel: Sverige.

torsdag 25 mars 2010

”Konflikt” och tvivelaktig demokrati

P1-programmet ”Konflikts” själva existensberättigandet är världens väpnade våld. Det sitter förmodligen långt inne att göra inslag om världens uppseendeväckande fredliga utveckling.

Det hindrar inte att de ambitiösa reportagen ofta är mycket hörvärda. I lördags var temat demokratins kräftgång. Organisationen Freedom House rapporterade tidigare i år om att fyra länder i fjol föll bort från skaran av valdemokratier, fler än på 40 år (vilket jag för övrigt bloggat om i DN).

Det låter oroväckande, förstås. Men programmet stannade denna gång inte vid ytan utan problematiserade de nyfödda demokratier som strängt taget bara är val och inte så mycket annat, men som Väst ändå älskar att framhålla som framsteg.

Två brittiska ekonomiprofessorer fick komma till tals: Paul Collier (blev känd för ”The Bottom Billion”), som skrivit en bok som hävdar att framforcerad demokrati och val rent av kan förlänga konflikter, och Frances Stewart, som klokt framhöll vikten av att inte låta val leda till att majoritetsgrupper utnyttjar sina segrar till fortsatt förtryck.

Jag har svårt att se något grundläggande fel med att arbeta för att valdemokrati ska införas i tidigare diktaturer och konflikthärdar, men att gå varsamt fram är gott omdöme. I vissa länder med etniska konflikter bör nationell samling komma före fria val. Framför allt måste man inse att demokratin inte skapas i en handvändning.

Problematiseringen i ”Konflikt”-sändningen är viktig att ha i bakhuvudet när man tar del av siffror om demokratiutvecklingen. Dessutom ändrar inte fluktuationer i statistiken det faktum att mänskligheten lever under friare förhållanden i dag än någonsin tidigare. Det är så mycket mer än val som ska på plats.

Kineserna har aldrig levt i demokrati, men dagens Kina har med sitt enorma ekonomiska lyft gett folk större frihet än någonsin tidigare, oavsett hur många sajter myndigheterna försöker blockera. Hundratjugo miljoner östeuropeer är sannolikt friare än någonsin. Hundrafemtio miljoner ryssar är politiskt ofriare nu än före Putin men fortfarande friare än före 1991. I stort sett hela Latinamerika börjar få stabila demokratier – högerregeringar varvas med vänsterregeringar genom val.

Och trots allt: även om fyra länder fallit bort från Freedom Houses lista är det fortfarande ungefär dubbelt så många länder som har valdemokratier i dag som när muren föll.

Det kommer fler bakslag; vi kan räkna med att vi tar två steg fram och ett tillbaka. Faller tio länder bort från listan är det inte bra, men det behöver fortfarande inte betyda att utvecklingen bytt kurs på ett avgörande sätt. Faller tjugo bort – ja då kan jag lova att jag ska bli orolig.

Obamas reform bryter Reagans era


Apropå ojämlikheten och klyftorna: Obamaadministrationens historiska sjukvårdsreform är inte bara den största förbättringen av det amerikanska vårdsystemet sedan Lyndon B Johnsons Medicare på 1960-talet. Lagen som Barack Obama undertecknade den 23 mars innebär också den enskilt största statliga åtgärden mot den ojämlika fördelning av rikedom i USA som tilltagit nästan oavbrutet sedan 30 år, menar David Leonhardt i New York Times.

Under större delen av tiden efter 1980 har regering och marknad rört sig i samma riktning, vilket ökat ojämlikheten. Men nästan varje aspekt av vårdreformen verkar i motsatt riktning. Detta faktum, skriver Leonhardt, gör reformen till Obamas huvudåtgärd för att bryta Reagan-eran.

Leonhardt återger vad Barack Obama skriver om Reagan i sin andra bok, att Obama hade respekt för mycket av det som 80-talets ikoniska president stod för men att Reaganadministrationen gått för långt i sin kursändring. ”Nästa presidents stora projekt”, sade Obama i en intervju under valkampanjen, ”blir att fundera ut hur man åstadkommer en ekonomisk tillväxt nerifrån och upp till skillnad från trickle-down-tillväxt.”

lördag 20 mars 2010

Jämlikhet – så funkar det


Att de stora 1900-talsideologierna i allt väsentligt förlorat sin betydelse som kompasser – sista spiken i idékistan var murens fall – är i grunden sunt, men det har ett pris. Vi har förlorat upplevelsen av att ha en riktning. Det gör i sin tur att vi tror att vi står och stampar, och vi får ångest över alla nya brister som kommer i dagen. Vår drift är att undvika dystopin snarare än att sikta på utopin. Eller åtminstone ha visioner.

Ändå fortsätter mänskligheten att mogna, utvecklas, bli klokare. Ett litet exempel vars glans redan börjat avta är att det amerikanska folket valt en svart och liberal president. Barack Obama är dessutom en av få stora politiska ledare som faktiskt presenterar något som liknar visioner. Han vågar säga saker som att en värld utan krig är skönjbar och att jordens folk kommer att leva i gemenskap.

Det materiella välståndet börjar i de rikaste länderna bli så stort att en fortsatt strävan efter fler saker – inte bättre, det är något helt annat – blir tömd på mening. Under de nu närmast avsomnade politiska ideologiernas heyday stod materiella förbättringar trots allt ännu överst på dagordningen. En nyväckt politisk vision kan inte vila på materiell grund utan behöver handla om människans inre utveckling och välbefinnande – vilken inbegriper utvecklingen av våra sociala band och möjligheter att känna gemenskap.

Därför är det så uppfriskande med en bok som ”Jämlikhetsanden” av britterna Richard Wilkinson och Kate Pickett. Den är i mångt och mycket en populärvetenskaplig debattbok, men den mynnar ut i en programförklaring: ekonomisk ojämlikhet är roten till det onda i våra samhällen och kamp för ökad jämlikhet är det som kan rädda oss!

1) Det är skillnad på klyftor och klyftor

Basen för programförklaringen är en ambitiös genomgång av mängder av data över hälsoläge, brottslighet, självmordsfrekvens och annan ofärd i 23 rika länder och USA:s 50 delstater. Snart sagt varje parameter uppvisar samma samband: ju större jämlikhet, desto bättre resultat och vice versa.

Jag antydde i ett inlägg redan innan jag läst boken att författarna kanske gör det lite lätt för sig. Huvudskälet till min misstanke var att Wilkinson och Pickett gör klart att det är den relativa ojämlikheten som är problemet. De menar att absolut välståndsökning knappast har någon betydelse – väl över den grundläggande behovsnivån – om klyftorna samtidigt tilltar. Jag pekar i min bok på den väsensskillnad som finns mellan klyftor i ett fattigt samhälle och klyftor i ett rikt samhälle, liksom att stora klyftor är mindre skadliga i den övre delen av inkomstskalan än i den nedre.

Min invändning finns kvar när jag nu har läst boken. Det går inte att bortse från det absoluta värdet av att alla i ett samhälle har såväl en god materiell standard som möjlighet att utvecklas. Om det i ett sådant samhälle finns en minoritet superrika är det mindre skadligt än om klyftorna spänner över hela skalan. Särskilt om de rikaste är entreprenörer och inte tärande adel. Hur avundsjuk är du själv på Ikeas Ingvar Kamprad eller HM:s Stefan Persson?

Faktum är att författarna på åtminstone ett ställe bekräftar denna kvalitativa skillnad utan att dra särskilt stora växlar på det. De skriver apropå utvecklingen i USA på 1990-talet, då våldsutvecklingen bröts och mordfrekvensen började sjunka: ”Från början av 1990-talet skedde i USA en särskilt dramatisk nedgång i relativ fattigdom och arbetslöshet för unga i botten på den sociala hierarkin. Eftersom våld och tonårsfödslar år så nära knutna till relativ deprivation och koncentrerade till de fattigaste områdena är det allra viktigaste vad som händer längst där nere.”

2) Har vi ändå inte redan gjort den här resan?

”Jämlikhetsanden” är ändå en läsvärd bok som säger mycket klokt. Flera av dess framstötar görs dock genom vidöppna dörrar. För först som sist kan man nämligen konstatera att detta är en bok riktad i första hand till en amerikansk och brittisk publik.

Det är ingen nyhet att klyftorna är större i USA och Storbritannien än i Norden och en del andra europeiska länder. I själva verket framhålls de skandinaviska länderna gång på gång i boken som goda exempel på att det går att skapa rika samhällen som samtidigt är jämlika – och därmed har mindre sociala och hälsorelaterade problem.

Författarna gör en huvudpoäng av att det sedan några decennier råder bred politisk konsensus om att det är bra för tillväxt och välfärd om klyftorna tillåts växa. Det är en populär bild också bland svenska debattörer. Men jag håller inte riktigt med om det. Från svenskt perspektiv känns det som om vi redan gjort den resan i politiken.

Våra inkomstklyftor låg på en unikt låg nivå kring 1980. Samtidigt hade Sverige fastnat i en ekonomisk sörja med låg tillväxt, hög inflation och i alla fall tilltagande problem med arbetslöshet. Analysen från höger och så småningom även socialdemokratin var att man nog behövde vrida lite på skatteskruvarna och ta bort en del finansiella regler. Ett modernt välfärdssamhälle behöver en aktiv och stark offentlig sektor, men det är inte så lätt som att bara höja skatter och hoppas att det goda och friska kommer på plats av sig självt.

Man kan ha alla möjliga synpunkter på att de svenska avregleringarna kom i fel ordning, men ekonomin frisknade efter hand till. Trettio år senare har vi haft både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, men ingen har i grunden ifrågasatt de modifieringar som gjordes – lika lite som vare sig höger eller vänster ifrågasätter vikten av alla medborgares känsla av delaktighet i samhället och en god offentlig sektors bidrag därtill.

Wilkinson och Pickett har gott om rekommendationer som är fullständigt i linje med traditionell vänsterpolitik, som en aktiv stat och arbetarägda företag, men de vill ändå inte uttryckligen hävda att det är just vänsterns lösningar som är de riktiga för att komma till rätta med ojämlikheten. Ett konkret motexempel är Japan, som nästan alltid hamnar i den bästa änden av tabellerna. Japan har en ovanligt liten stat för att vara ett i-land. Skattetrycket är rent av lägre än USA:s. Man kan alltså uppnå jämlikhet utan stor stat.

Å andra sidan framhålls i boken också Kuba som ett gott exempel, och med ett citat som följande får trovärdigheten sig en törn: ”Att åtminstone ett land lyckats kombinera en acceptabel levnadsstandard med en hållbar ekonomi visar att det är möjligt.”

3) Tillväxt och jämlikhet går finfint ihop

Bokens grundidé att stor ojämlikhet i princip är skadligt för ett samhälle är trots allt lätt att instämma i. Alltför stora klyftor sliter isär och kan helt säkert vara grogrund för missnöje, ohälsa och våld.

Vid sidan av denna grundidé finns en sekundär idé, framställd närmast som ett axiom, nämligen att kampen mot klyftorna måste ske via nolltillväxt, och att den ekonomiska tillväxten slutat gynna oss och numera bara utgör ett hot mot miljö och hälsa. Den idén är betydligt svårare att instämma i.

Jag är den första att välkomna en framtid helt utan penningekonomi, där annat driver vår utveckling. Men den lär vara avlägsen, och så länge vi har pengar och marknad behövs viss tillväxt för att systemet ska fungera väl, även om den måste vara lägre i rika än i fattiga länder. Tanken att tillväxt per definition är till skada för miljön bygger på ett felslut, och det är tråkigt att författarna fastnat i detta.

Också miljöinvesteringar, snålare kylskåp, snålare bilar, effektivare sopsortering och legal nedladdning av film och musik (utan fysiska transporter av skivor) ger tillväxt. Och tillväxt med god fördelning går att uppnå. Höga löner över hela inkomstskalan är rimligen eftersträvansvärt. De nås genom tillväxt, och de kan nås utan skadliga klyftor. Se på Norden, som ju Wilkinson och Pickett själva framhåller. Eller Schweiz. Finansminister Borg framhöll i ett utspel nyligen att ökad jämställdhet är nödvändig för att öka EU:s tillväxt. Etcetera.

Wilkinson och Pickett återkommer dessutom gång på gång till klimathotet som ett huvudskäl till snabba åtgärder för ökad jämlikhet – och därmed strypt tillväxt – och därmed räddad planet. Det känns knappast motiverat i just den här boken.

4) Ryktet om våra plågor är betydligt överdrivet

Slutligen måste en annan av grundförutsättningarna för bokens tes allvarligt ifrågasättas. Författarna skriver, tämligen reservationslöst och helt enligt den slentrianmässiga eländesdiskurs som råder, att de psykiska problemen i västvärlden ökat de senaste 50 åren; att vi är olyckligare i dag än förr, trots våra materiella framsteg.

Vi vet förvisso att uppmärksamheten på oro, depression och ångest har ökat och våra trösklar för när vi använder sådana termer har sänkts. Ungdomar går till psykakuten när deras pojk- eller flickvänner gjort slut. Folk som vantrivs på jobbet går till läkaren och tror de är utbrända. Men är det samma sak som att vi har fler sängvätare, ångestridna studenter och självmördare än på 50-talet? Knappast.

Författarna menar att nutidens gränslöshet löst upp de sunda sociala sammanhang man tidigare har känt sig tillhöra – familjen, grannskapet – vilket skulle skapa förutsättningar för ökad ojämlikhet. Men gränslösheten, som för all del kan orsaka oro hos dem som vant sig vid snävare förhållanden, ger ju ökad mångfald, ökad social rörlighet och fler sociala kontakter, vilket i sig på sikt minskar risken för ojämlikhet.

5) Men varför inte?

Min kritik till trots skulle jag inte ha något emot att ”Jämlikhetsandens” tes blev grund för en framväxande ny politisk vision. En av de viktigaste tankar boken kan stärka och som vi alla borde bära med oss när vi arbetar vidare på en bättre värld är att frihet och jämlikhet inte alls är oförenliga; de hör ihop.

Bäst vore om en sådan vision kunde definieras utanför den förlegade höger-vänsterskalan. Men sannolikt blir det i så fall vänstern som gör den till sin. Gott så, för all del. Vänstern har behövt renovera sitt fundament sedan den 9 november 1989.

fredag 12 mars 2010

Turkiet och folkmordet: hur länge kan ett land känna delaktighet i vad förfäder gjorde?

På kort sikt kan det säkert vara besvärande för den svenska regeringens utrikespolitiska ambitioner i Turkiet att riksdagen har röstat för att folkmordet på armenier 1915 var ett just folkmord. Men på längre sikt är det nödvändigt att inte bara omvärlden utan också Turkiet självt gör upp med det förflutna en gång för alla.

Sedan en tid pågår en islossning mellan Turkiet och Armenien. Den har på allra senaste tiden frusit till något igen, men den kommer inte att avslutas för gott bara för att parlament i andra länder slår fast att det osmanska riket begick folkmord för 95 år sedan.

Den turkiska regeringen vill gå med i EU, och Sverige hör till den majoritet EU-länder som förordar ett turkiskt medlemskap. För att ett sådant ska bli verklighet måste respekten för mänskliga rättigheter, juridiskt och politiskt, fortsätta att öka. Dit hör även ett medgivande av folkmordet. Det vet alla inblandade – Ankara och Stockholm, Bryssel och Washington.

Det näst intill obegripliga är att det moderna Turkiets ledare har en sådan låsning i folkmordsfrågan. Ingen nu levande människa var själv med när det hände. Det var ju inte ens den nuvarande turkiska republiken som begick dådet utan det döende osmanska väldet. Folkrättsexperten Ove Bring förklarar i en DN-intervju att turkarna helt enkelt ”bestämt sig för att vara solidariska med den tidigare osmanska regimen”, och att man vill att den turkiska nationen ska vara ”en enhet genom historien”.

Man har bara ”bestämt sig”. Men varför, egentligen? Jag har genuint svårt att förstå känsligheten.

Fenomenet är förvisso knappast okänt i andra länder, med Serbien och Ryssland som tydliga europeiska exempel. Serber kan på fullt allvar uppröras över att platsen för ett slag mot turkarna 1389 (som serberna dessutom förlorade) inte längre ligger på serbisk mark. Rysslands förra president Putin kallade en gång Sovjetunionens fall för 1900-talets största geopolitiska katastrof, och Stalin ses åter som en stor ledare av många ryssar.

I de senare fallen kan man ana en nationell känsla av att vara missförstådd av omvärlden. (Serberna verkar dock på senare år ha börjat ta sig ur den historiska tvångströjan efter krigsförluster och utrensning av nationalistiska ledare. Frågan är när Ryssland ska börja gå samma väg – för övrigt i vid mening samma process som Sverige genomgick efter stormaktstiden.) Men jag upplever inte att Turkiet ska behöva dras med samma känsla av misstro mot omvärlden. I alla fall inte sedan det osmanska väldets fall. Tvärtom har ju turkarna lyckats med konststycket att ha rätt goda relationer med de flesta av sina många och extremt olika grannar.

Är det bara en historielös svensk som kan tycka att det vore så enkelt att kalla något som skedde för 95 år sedan vid sitt rätta namn?

Låt oss göra ett tankeexperiment: De ryska och norska parlamenten fördömer kraftfullt den svenska permittenttrafiken under andra världskriget och liknar den vid krigsbrott. Hur skulle en svensk regering i dag reagera? Hur skulle en svensk i gemen reagera? Skulle vi som lever i dag automatiskt känna solidaritet med dem som fattade beslut för 70 år sedan?

Eller som Magnus Betnér har sagt: varför ska man känna nationell stolthet bara för att ens föräldrar hade samlag på en specifik geografisk punkt?

onsdag 10 mars 2010

Läsandets platta framtid


Det är svårt att överskatta omfattningen av den ekonomiska klämma de skrivna medierna har hamnat i. Egentligen var det uppenbart för nästan femton år sedan att det skulle kunna gå så här – rubriker om ”papperstidningens död” var vanligare då än nu – men fromma förhoppningar och fördröjda förluster har förskjutit den fulla insikten tills nu.

Min egen arbetsplats Dagens Nyheter kämpar med anpassningen. Hur mycket kan man lägga ut gratis på nätet när de stora annonspengarna inte verkar hitta dit? Kvalitetsjournalistik kräver rikligt med hjärnor och hjärtan och kostar därför mycket lönepengar, men pengarna sinar: hundratals annonsmiljoner som försvunnit kommer aldrig tillbaka. Därför ska hundra personer bort. Processen gör ont. Samtidigt planeras för nya digitala distributionsformer. Läsplattan är här, denna till synes egendomligt ålderdomliga datorform.

Med detta snurrande i skallen kastar jag mig över Fortunes marsnummer, Europaupplagan, som under rubriken The Future of Reading försöker reda ut vad de nya läsplattorna kan innebära för de plågade nyhetsfabrikerna.

Redaktören Josh Quittner på Time beskriver inledningsvis hur hans tolvåriga dotter till hans förvåning och förtjusning börjar prenumerera på modetidskriften Vogue. Efter ett tag upptäcker han att dottern pepprar nummer efter nummer med dussintals post it-lappar i ett försök att sortera materialet efter kläder, skor, accessoarer och andra kategorier. Quittner förbryllas, men hans hustru förstår: ”Hon försöker ju göra tidskriften till en dator.”

Det är då redaktör Quittner ser potentialen: Det finns ännu ett sug efter den innehållsdigra, snyggt layoutade, överskådliga bläddrade tidningen, men få är redo att avstå från den interaktiva oändlighet vi vant oss vid. Så kombinationen vore optimal. Så här skriver Quittner:

”Den goda nyheten är att tolvåringar, precis som deras föräldrar och deras föräldrar före dem ända tillbaka till publiceringen av den första tidskriften 1731, fortfarande uppskattar mediet. Men de vill ha innehållet levererat på ett exponentiellt mer användbart vis. Dessa digitala infödingar har vuxit upp med att förvänta sig omedelbar, sorteringsbar, sökbar, sparbar, bärbar tillgång till all världens information, och de kan mycket väl – om Steve Jobs och Gud vill – bli den generation som räddar tidningsindustrin.

Den ännu bättre nyheten är att när Apples iPad och andra platt-datorer nu kommer – pekskärmar med fullfärg, lätta att se rörliga bilder på, uppkopplade mot virtuella tidningskiosker och butiker – kan tidningsindustrin än en gång få ett lönsamt sätt att ge dem vad de vill ha.

Det senaste året har jag i själva verket drivit teorin att läsplattans tid kommer att ge tryckta medier en sista chans – och tidningsföretag som klarar övergången kan en dag åter blomstra.”

Och då gäller det, konstaterar Quittner, att man inte gör om misstaget från 1990-talets webb-boom och skänker bort innehållet. Det är en springande punkt. Att lägga ut allt man producerade på redaktionerna på webben verkade vara en god idé för tio femton år sedan. Förr eller senare skulle annonsörerna strömma över dit, var tanken. Det gjorde de inte, eller i alla fall gjorde de det plågsamt långsamt.

Nu när vi sitter inför fait accompli har tidningsutgivningens ekonomiska framtid snabbt blivit ett av de största diskussionsämnena i affärskretsar.

Quittner tror att annonsörer kan lockas av det nya platt-formatet och betala bra för exempelvis helskärmsannonser. Han tror också att användarna kan vara redo att betala en rimlig summa för att få tidningar och tidskrifter distribuerade till sin platta – om de kan få det läckert förpackat och sorterat. Det är samma mekanism som får folk att betala en hundring i månaden för annonsfritt Spotify trots att den som anstränger sig lite kan ladda ner strängt taget all musik gratis: det är behändigt och prydligt. Man är bekväm.

Det är ingen idé att tidningarna nu börjar ta betalt för sitt webbmaterial, tror platt-anhängarna. Man tappar bara potentiella kunder. Se till att hinna med platt-tåget inom ett par år i stället, så kommer det att gå fint, lyder budskapet.

Här är i alla fall en som kommer att följa händelseutvecklingen med spänning.

torsdag 4 mars 2010

Richard Swartz har förstått exakt ingenting

I mitten av 1990-talet körde jag min låghalta Saab till en skrot för att köpa en ny framdörr. Rosten hade grävt väl generösa ventilationshål. När jag till personalens oförställda förvåning förklarade att jag inte visste hur man monterade den nya dörren själv möttes jag av kommentaren: ”Du jobbar vid en dator, va?”
Man kan tycka att det är att slå in öppna dörrar att år 2010 framhålla värdet av den nya infrastruktur som kallas internet. Vi är förvisso en bit bort från Ines Uusmanns ”internet är en fluga” (vilket hon egentligen inte riktigt sade, men det är en annan historia), men det finns faktiskt motståndsfickor kvar i världens mest uppkopplade land.
Den främsta fickan befolkas av vad en kollega till mig kallat ”vita män över 60 som publicerar långa texter på papper”. I denna uppburna samhällsgrupp är namn nästan överflödiga. Men jag ska nämna två.
Jan Guillou avfärdade i en kolumn i fjol bloggosfären som mest pladder och skvaller. Han medgav att det är ett framsteg att så många fler människor kan delta i det offentliga samtalet, men ”nätmobben” kommer aldrig att kunna ersätta de ”riktiga medierna”:
”I bloggvärlden finns föreställningar om att denna mediemakt nu håller på att förskjutas från riktiga medier till nätmobbarna. Olyckligtvis finns den föreställningen också bland en del journalister. Men det är en demokratisk barnsjukdom, det måste vi journalister komma över.
Det finns ett enkelt skäl till att ni inte kan läsa sådan skit i Aftonbladet som dominerar nätvärlden. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal.”
Detta framstår ändå som en veritabel balansakt i förhållande till vad förra SvD-profilen, numera krönikören på DN:s ledarsida Richard Swartz lyckats tänka fram.
I en text i höstas framställde han på fullt allvar papperstidningen som den medieform demokratin står och faller med:
”De unga läser knappt morgontidningar, än mindre prenumererar de på en längre än en månad eller så, och hur de håller sig informerade är något av en gåta. Nätet? Men i den mån nätet inte snyltar på vad tidningarna redan skrivit förser det oss huvudsakligen med åsikter” … ”vad som erbjuds är sällan framgrävda fakta eller insiktsfull analys”. Detta ”öppnar på vid gavel för allsköns amatörer, besserwissrar, kverulanter och bysnillen”.
”Det finns inget alternativ till den seriösa dagstidningen. Skulle morgontidningens duns försvinna för gott riskerar det offentliga samtalet att tystna eller att ersättas med en ny tids ljud: ett pladdrets ständiga bakgrundsbrus … ett ljud paradoxalt nog besläktat med diktaturens marschmusik och slagord ur högtalare.”
Richard Swartz jämför en handfull seriösa dagstidningar med hela internet. Richard Swartz har förstått exakt ingenting.
Andra har sagt det bättre än jag, och det är verkligen inget nytt, men ändå: den tekniska överföringsmetoden är naturligtvis gravt sekundär för budskapet. Det märkliga är att vi i varje teknikskifte under så lång tid förväxlar form med innehåll.
Den traditionella tidningen är väl snarast den mest besynnerliga formen i sammanhanget, om man nu ändå ska jämföra: hugga ner träd, göra massa, göra papper, bränna plåtar, trycka text, skära och binda, packa och bunta och ut med tonvis av blivande avfall i miljontals brevlådor. (Jo, jag vet att det finns fördelar med en bläddrad tidning också, främst översikten.)
Men nu var frågan alltså huruvida demokratin sitter i själva cellulosan. Ja, tänk efter: hur stor andel av alla miljontals sidor trycksaker som varje år produceras för återvinningstuggen är av avgörande betydelse för vår förståelse av samhället och människorna? En promille? En procent?
Mon mor blev upprörd när jag i början av 1980-talet ville skaffa video: hur kunde jag vilja ha en apparat som förmedlade så mycket våld?
Att fokusera på formen, på mediet, är ungefär som att betrakta Carl Bildt som flygexpert. En man med så mycket flygerfarenhet, tusentals timmar fastspänd i ett säte ovanför molnen, måste kunna otroligt mycket om kabinservering, luftturbulens och incheckning. Men politik? Varför skulle han kunna särskilt mycket om politik?
Man kan tillägga att när skribenter som Swartz var i full sving, way back i det analoga paradiset, var läsarna tämligen lämnade i sticket och hade små möjligheter att bedöma det som hävdades. Den allsmäktiga skribenten kunde styra fritt. Satt han (för det var i regel en han) stationerad i utlandet kunde han riskfritt planka lokalpressen på morgonen och därefter grötmyndigt lansera det för hemmaredaktionen som insiktsfulla analyser. På en sprakig telefonlinje.
Kanske är det dags att avfärda stora delar av gruppen vita män över 60 som publicerar långa texter på papper som ”besserwissrar, kverulanter och bysnillen”.