Jämlikhet – så funkar det

Att de stora 1900-talsideologierna i allt väsentligt förlorat sin betydelse som kompasser – sista spiken i idékistan var murens fall – är i grunden sunt, men det har ett pris. Vi har förlorat upplevelsen av att ha en riktning. Det gör i sin tur att vi tror att vi står och stampar, och vi får ångest över alla nya brister som kommer i dagen. Vår drift är att undvika dystopin snarare än att sikta på utopin. Eller åtminstone ha visioner.

Ändå fortsätter mänskligheten att mogna, utvecklas, bli klokare. Ett litet exempel vars glans redan börjat avta är att det amerikanska folket valt en svart och liberal president. Barack Obama är dessutom en av få stora politiska ledare som faktiskt presenterar något som liknar visioner. Han vågar säga saker som att en värld utan krig är skönjbar och att jordens folk kommer att leva i gemenskap.

Det materiella välståndet börjar i de rikaste länderna bli så stort att en fortsatt strävan efter fler saker – inte bättre, det är något helt annat – blir tömd på mening. Under de nu närmast avsomnade politiska ideologiernas heyday stod materiella förbättringar trots allt ännu överst på dagordningen. En nyväckt politisk vision kan inte vila på materiell grund utan behöver handla om människans inre utveckling och välbefinnande – vilken inbegriper utvecklingen av våra sociala band och möjligheter att känna gemenskap.

Därför är det så uppfriskande med en bok som ”Jämlikhetsanden” av britterna Richard Wilkinson och Kate Pickett. Den är i mångt och mycket en populärvetenskaplig debattbok, men den mynnar ut i en programförklaring: ekonomisk ojämlikhet är roten till det onda i våra samhällen och kamp för ökad jämlikhet är det som kan rädda oss!

1) Det är skillnad på klyftor och klyftor

Basen för programförklaringen är en ambitiös genomgång av mängder av data över hälsoläge, brottslighet, självmordsfrekvens och annan ofärd i 23 rika länder och USA:s 50 delstater. Snart sagt varje parameter uppvisar samma samband: ju större jämlikhet, desto bättre resultat och vice versa.

Jag antydde i ett inlägg redan innan jag läst boken att författarna kanske gör det lite lätt för sig. Huvudskälet till min misstanke var att Wilkinson och Pickett gör klart att det är den relativa ojämlikheten som är problemet. De menar att absolut välståndsökning knappast har någon betydelse – väl över den grundläggande behovsnivån – om klyftorna samtidigt tilltar. Jag pekar i min bok på den väsensskillnad som finns mellan klyftor i ett fattigt samhälle och klyftor i ett rikt samhälle, liksom att stora klyftor är mindre skadliga i den övre delen av inkomstskalan än i den nedre.

Min invändning finns kvar när jag nu har läst boken. Det går inte att bortse från det absoluta värdet av att alla i ett samhälle har såväl en god materiell standard som möjlighet att utvecklas. Om det i ett sådant samhälle finns en minoritet superrika är det mindre skadligt än om klyftorna spänner över hela skalan. Särskilt om de rikaste är entreprenörer och inte tärande adel. Hur avundsjuk är du själv på Ikeas Ingvar Kamprad eller HM:s Stefan Persson?

Faktum är att författarna på åtminstone ett ställe bekräftar denna kvalitativa skillnad utan att dra särskilt stora växlar på det. De skriver apropå utvecklingen i USA på 1990-talet, då våldsutvecklingen bröts och mordfrekvensen började sjunka: ”Från början av 1990-talet skedde i USA en särskilt dramatisk nedgång i relativ fattigdom och arbetslöshet för unga i botten på den sociala hierarkin. Eftersom våld och tonårsfödslar år så nära knutna till relativ deprivation och koncentrerade till de fattigaste områdena är det allra viktigaste vad som händer längst där nere.”

2) Har vi ändå inte redan gjort den här resan?

”Jämlikhetsanden” är ändå en läsvärd bok som säger mycket klokt. Flera av dess framstötar görs dock genom vidöppna dörrar. För först som sist kan man nämligen konstatera att detta är en bok riktad i första hand till en amerikansk och brittisk publik.

Det är ingen nyhet att klyftorna är större i USA och Storbritannien än i Norden och en del andra europeiska länder. I själva verket framhålls de skandinaviska länderna gång på gång i boken som goda exempel på att det går att skapa rika samhällen som samtidigt är jämlika – och därmed har mindre sociala och hälsorelaterade problem.

Författarna gör en huvudpoäng av att det sedan några decennier råder bred politisk konsensus om att det är bra för tillväxt och välfärd om klyftorna tillåts växa. Det är en populär bild också bland svenska debattörer. Men jag håller inte riktigt med om det. Från svenskt perspektiv känns det som om vi redan gjort den resan i politiken.

Våra inkomstklyftor låg på en unikt låg nivå kring 1980. Samtidigt hade Sverige fastnat i en ekonomisk sörja med låg tillväxt, hög inflation och i alla fall tilltagande problem med arbetslöshet. Analysen från höger och så småningom även socialdemokratin var att man nog behövde vrida lite på skatteskruvarna och ta bort en del finansiella regler. Ett modernt välfärdssamhälle behöver en aktiv och stark offentlig sektor, men det är inte så lätt som att bara höja skatter och hoppas att det goda och friska kommer på plats av sig självt.

Man kan ha alla möjliga synpunkter på att de svenska avregleringarna kom i fel ordning, men ekonomin frisknade efter hand till. Trettio år senare har vi haft både borgerliga och socialdemokratiska regeringar, men ingen har i grunden ifrågasatt de modifieringar som gjordes – lika lite som vare sig höger eller vänster ifrågasätter vikten av alla medborgares känsla av delaktighet i samhället och en god offentlig sektors bidrag därtill.

Wilkinson och Pickett har gott om rekommendationer som är fullständigt i linje med traditionell vänsterpolitik, som en aktiv stat och arbetarägda företag, men de vill ändå inte uttryckligen hävda att det är just vänsterns lösningar som är de riktiga för att komma till rätta med ojämlikheten. Ett konkret motexempel är Japan, som nästan alltid hamnar i den bästa änden av tabellerna. Japan har en ovanligt liten stat för att vara ett i-land. Skattetrycket är rent av lägre än USA:s. Man kan alltså uppnå jämlikhet utan stor stat.

Å andra sidan framhålls i boken också Kuba som ett gott exempel, och med ett citat som följande får trovärdigheten sig en törn: ”Att åtminstone ett land lyckats kombinera en acceptabel levnadsstandard med en hållbar ekonomi visar att det är möjligt.”

3) Tillväxt och jämlikhet går finfint ihop

Bokens grundidé att stor ojämlikhet i princip är skadligt för ett samhälle är trots allt lätt att instämma i. Alltför stora klyftor sliter isär och kan helt säkert vara grogrund för missnöje, ohälsa och våld.

Vid sidan av denna grundidé finns en sekundär idé, framställd närmast som ett axiom, nämligen att kampen mot klyftorna måste ske via nolltillväxt, och att den ekonomiska tillväxten slutat gynna oss och numera bara utgör ett hot mot miljö och hälsa. Den idén är betydligt svårare att instämma i.

Jag är den första att välkomna en framtid helt utan penningekonomi, där annat driver vår utveckling. Men den lär vara avlägsen, och så länge vi har pengar och marknad behövs viss tillväxt för att systemet ska fungera väl, även om den måste vara lägre i rika än i fattiga länder. Tanken att tillväxt per definition är till skada för miljön bygger på ett felslut, och det är tråkigt att författarna fastnat i detta.

Också miljöinvesteringar, snålare kylskåp, snålare bilar, effektivare sopsortering och legal nedladdning av film och musik (utan fysiska transporter av skivor) ger tillväxt. Och tillväxt med god fördelning går att uppnå. Höga löner över hela inkomstskalan är rimligen eftersträvansvärt. De nås genom tillväxt, och de kan nås utan skadliga klyftor. Se på Norden, som ju Wilkinson och Pickett själva framhåller. Eller Schweiz. Finansminister Borg framhöll i ett utspel nyligen att ökad jämställdhet är nödvändig för att öka EU:s tillväxt. Etcetera.

Wilkinson och Pickett återkommer dessutom gång på gång till klimathotet som ett huvudskäl till snabba åtgärder för ökad jämlikhet – och därmed strypt tillväxt – och därmed räddad planet. Det känns knappast motiverat i just den här boken.

4) Ryktet om våra plågor är betydligt överdrivet

Slutligen måste en annan av grundförutsättningarna för bokens tes allvarligt ifrågasättas. Författarna skriver, tämligen reservationslöst och helt enligt den slentrianmässiga eländesdiskurs som råder, att de psykiska problemen i västvärlden ökat de senaste 50 åren; att vi är olyckligare i dag än förr, trots våra materiella framsteg.

Vi vet förvisso att uppmärksamheten på oro, depression och ångest har ökat och våra trösklar för när vi använder sådana termer har sänkts. Ungdomar går till psykakuten när deras pojk- eller flickvänner gjort slut. Folk som vantrivs på jobbet går till läkaren och tror de är utbrända. Men är det samma sak som att vi har fler sängvätare, ångestridna studenter och självmördare än på 50-talet? Knappast.

Författarna menar att nutidens gränslöshet löst upp de sunda sociala sammanhang man tidigare har känt sig tillhöra – familjen, grannskapet – vilket skulle skapa förutsättningar för ökad ojämlikhet. Men gränslösheten, som för all del kan orsaka oro hos dem som vant sig vid snävare förhållanden, ger ju ökad mångfald, ökad social rörlighet och fler sociala kontakter, vilket i sig på sikt minskar risken för ojämlikhet.

5) Men varför inte?

Min kritik till trots skulle jag inte ha något emot att ”Jämlikhetsandens” tes blev grund för en framväxande ny politisk vision. En av de viktigaste tankar boken kan stärka och som vi alla borde bära med oss när vi arbetar vidare på en bättre värld är att frihet och jämlikhet inte alls är oförenliga; de hör ihop.

Bäst vore om en sådan vision kunde definieras utanför den förlegade höger-vänsterskalan. Men sannolikt blir det i så fall vänstern som gör den till sin. Gott så, för all del. Vänstern har behövt renovera sitt fundament sedan den 9 november 1989.