På kort sikt kan det säkert vara besvärande för den svenska regeringens utrikespolitiska ambitioner i Turkiet att riksdagen har röstat för att folkmordet på armenier 1915 var ett just folkmord. Men på längre sikt är det nödvändigt att inte bara omvärlden utan också Turkiet självt gör upp med det förflutna en gång för alla.
Sedan en tid pågår en islossning mellan Turkiet och Armenien. Den har på allra senaste tiden frusit till något igen, men den kommer inte att avslutas för gott bara för att parlament i andra länder slår fast att det osmanska riket begick folkmord för 95 år sedan.
Den turkiska regeringen vill gå med i EU, och Sverige hör till den majoritet EU-länder som förordar ett turkiskt medlemskap. För att ett sådant ska bli verklighet måste respekten för mänskliga rättigheter, juridiskt och politiskt, fortsätta att öka. Dit hör även ett medgivande av folkmordet. Det vet alla inblandade – Ankara och Stockholm, Bryssel och Washington.
Det näst intill obegripliga är att det moderna Turkiets ledare har en sådan låsning i folkmordsfrågan. Ingen nu levande människa var själv med när det hände. Det var ju inte ens den nuvarande turkiska republiken som begick dådet utan det döende osmanska väldet. Folkrättsexperten Ove Bring förklarar i en DN-intervju att turkarna helt enkelt ”bestämt sig för att vara solidariska med den tidigare osmanska regimen”, och att man vill att den turkiska nationen ska vara ”en enhet genom historien”.
Man har bara ”bestämt sig”. Men varför, egentligen? Jag har genuint svårt att förstå känsligheten.
Fenomenet är förvisso knappast okänt i andra länder, med Serbien och Ryssland som tydliga europeiska exempel. Serber kan på fullt allvar uppröras över att platsen för ett slag mot turkarna 1389 (som serberna dessutom förlorade) inte längre ligger på serbisk mark. Rysslands förra president Putin kallade en gång Sovjetunionens fall för 1900-talets största geopolitiska katastrof, och Stalin ses åter som en stor ledare av många ryssar.
I de senare fallen kan man ana en nationell känsla av att vara missförstådd av omvärlden. (Serberna verkar dock på senare år ha börjat ta sig ur den historiska tvångströjan efter krigsförluster och utrensning av nationalistiska ledare. Frågan är när Ryssland ska börja gå samma väg – för övrigt i vid mening samma process som Sverige genomgick efter stormaktstiden.) Men jag upplever inte att Turkiet ska behöva dras med samma känsla av misstro mot omvärlden. I alla fall inte sedan det osmanska väldets fall. Tvärtom har ju turkarna lyckats med konststycket att ha rätt goda relationer med de flesta av sina många och extremt olika grannar.
Är det bara en historielös svensk som kan tycka att det vore så enkelt att kalla något som skedde för 95 år sedan vid sitt rätta namn?
Låt oss göra ett tankeexperiment: De ryska och norska parlamenten fördömer kraftfullt den svenska permittenttrafiken under andra världskriget och liknar den vid krigsbrott. Hur skulle en svensk regering i dag reagera? Hur skulle en svensk i gemen reagera? Skulle vi som lever i dag automatiskt känna solidaritet med dem som fattade beslut för 70 år sedan?
Eller som Magnus Betnér har sagt: varför ska man känna nationell stolthet bara för att ens föräldrar hade samlag på en specifik geografisk punkt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar