torsdag 4 mars 2010

Richard Swartz har förstått exakt ingenting

I mitten av 1990-talet körde jag min låghalta Saab till en skrot för att köpa en ny framdörr. Rosten hade grävt väl generösa ventilationshål. När jag till personalens oförställda förvåning förklarade att jag inte visste hur man monterade den nya dörren själv möttes jag av kommentaren: ”Du jobbar vid en dator, va?”
Man kan tycka att det är att slå in öppna dörrar att år 2010 framhålla värdet av den nya infrastruktur som kallas internet. Vi är förvisso en bit bort från Ines Uusmanns ”internet är en fluga” (vilket hon egentligen inte riktigt sade, men det är en annan historia), men det finns faktiskt motståndsfickor kvar i världens mest uppkopplade land.
Den främsta fickan befolkas av vad en kollega till mig kallat ”vita män över 60 som publicerar långa texter på papper”. I denna uppburna samhällsgrupp är namn nästan överflödiga. Men jag ska nämna två.
Jan Guillou avfärdade i en kolumn i fjol bloggosfären som mest pladder och skvaller. Han medgav att det är ett framsteg att så många fler människor kan delta i det offentliga samtalet, men ”nätmobben” kommer aldrig att kunna ersätta de ”riktiga medierna”:
”I bloggvärlden finns föreställningar om att denna mediemakt nu håller på att förskjutas från riktiga medier till nätmobbarna. Olyckligtvis finns den föreställningen också bland en del journalister. Men det är en demokratisk barnsjukdom, det måste vi journalister komma över.
Det finns ett enkelt skäl till att ni inte kan läsa sådan skit i Aftonbladet som dominerar nätvärlden. I en tidning håller man sig med vissa gammalmodiga principer, som att kontrollera fakta och hålla inne med förtal.”
Detta framstår ändå som en veritabel balansakt i förhållande till vad förra SvD-profilen, numera krönikören på DN:s ledarsida Richard Swartz lyckats tänka fram.
I en text i höstas framställde han på fullt allvar papperstidningen som den medieform demokratin står och faller med:
”De unga läser knappt morgontidningar, än mindre prenumererar de på en längre än en månad eller så, och hur de håller sig informerade är något av en gåta. Nätet? Men i den mån nätet inte snyltar på vad tidningarna redan skrivit förser det oss huvudsakligen med åsikter” … ”vad som erbjuds är sällan framgrävda fakta eller insiktsfull analys”. Detta ”öppnar på vid gavel för allsköns amatörer, besserwissrar, kverulanter och bysnillen”.
”Det finns inget alternativ till den seriösa dagstidningen. Skulle morgontidningens duns försvinna för gott riskerar det offentliga samtalet att tystna eller att ersättas med en ny tids ljud: ett pladdrets ständiga bakgrundsbrus … ett ljud paradoxalt nog besläktat med diktaturens marschmusik och slagord ur högtalare.”
Richard Swartz jämför en handfull seriösa dagstidningar med hela internet. Richard Swartz har förstått exakt ingenting.
Andra har sagt det bättre än jag, och det är verkligen inget nytt, men ändå: den tekniska överföringsmetoden är naturligtvis gravt sekundär för budskapet. Det märkliga är att vi i varje teknikskifte under så lång tid förväxlar form med innehåll.
Den traditionella tidningen är väl snarast den mest besynnerliga formen i sammanhanget, om man nu ändå ska jämföra: hugga ner träd, göra massa, göra papper, bränna plåtar, trycka text, skära och binda, packa och bunta och ut med tonvis av blivande avfall i miljontals brevlådor. (Jo, jag vet att det finns fördelar med en bläddrad tidning också, främst översikten.)
Men nu var frågan alltså huruvida demokratin sitter i själva cellulosan. Ja, tänk efter: hur stor andel av alla miljontals sidor trycksaker som varje år produceras för återvinningstuggen är av avgörande betydelse för vår förståelse av samhället och människorna? En promille? En procent?
Mon mor blev upprörd när jag i början av 1980-talet ville skaffa video: hur kunde jag vilja ha en apparat som förmedlade så mycket våld?
Att fokusera på formen, på mediet, är ungefär som att betrakta Carl Bildt som flygexpert. En man med så mycket flygerfarenhet, tusentals timmar fastspänd i ett säte ovanför molnen, måste kunna otroligt mycket om kabinservering, luftturbulens och incheckning. Men politik? Varför skulle han kunna särskilt mycket om politik?
Man kan tillägga att när skribenter som Swartz var i full sving, way back i det analoga paradiset, var läsarna tämligen lämnade i sticket och hade små möjligheter att bedöma det som hävdades. Den allsmäktiga skribenten kunde styra fritt. Satt han (för det var i regel en han) stationerad i utlandet kunde han riskfritt planka lokalpressen på morgonen och därefter grötmyndigt lansera det för hemmaredaktionen som insiktsfulla analyser. På en sprakig telefonlinje.
Kanske är det dags att avfärda stora delar av gruppen vita män över 60 som publicerar långa texter på papper som ”besserwissrar, kverulanter och bysnillen”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar