Kina blir rikare – vem förlorar, vad är problemet?

Under en middag i Sydsverige härförleden uttryckte en bekant oro över den nya maktbalansen i världen. ”Jag är orolig för våra ungdomar”, sade han med bekymrad uppsyn. ”Kineser och indier har snart högre utbildning, och de gör samma ingenjörsjobb för en bråkdel av lönen. Vad har vi att komma med?”

Men, invände jag, länder har gått från fattigdom till välstånd förr och integrerats smärtfritt, det är ju inte så att det finns en viss mängd välstånd som ska fördelas i världen. Det kan inte gärna vara en win-lose-situation.

”Jo, det är klart att det är”, svarade min bekant.

Det är en tankefigur som lätt etableras, det där att alla inte kan vara rika. Men den stämmer inte.

En sak är att man av miljöskäl tänker sig att det blir ohållbar om alla folk får samma välståndsnivå som vi. Det är visserligen redan där i huvudsak feltänkt (se bland annat detta inlägg), men den tankegången är ändå ganska lätt att argumentera för. Mindre genomtänkt men icke desto mindre vanlig är idén om världens tillgångar som ett nollsummespel. Som om vi hade samma påse pengar i dag som för femtio år sedan.

Hela den minskning av fattigdomen som ägt rum de senaste decennierna beror på tillväxt. Tillväxt är inte siffror i ekonomers tabeller, tillväxt är konkret utveckling: fler kor åt bonden, nytt tak på hyddan, nya skolböcker till barnen, ny vattenpump på gården. Förvisso också skrythotell med glasfasader i Bombay, men både skolböckerna och skrythotellet är uttryck för tillväxt.

Rika länder har stort utbyte med varandra och har mycket ömsesidig handel, i dag kanske mindre varor än tidigare (även om ett land som Storbritannien faktiskt än i dag har världens sjätte största tillverkningssektor), men i gengäld en tilltagande andel tjänster. Varför måste Sverige förlora på att Kina och Indien blir rikare och mer framgångsrika på världsmarknaden? Om vi trodde att allt är som förr och inte förändrade vår näringsstruktur, vår utbildningsinriktning och våra handelsmönster skulle det naturligtvis bli så. Men vilka länder fastnar i historien på ett så extremt vis? Vi modelleras ju om i takt med världen. Inte ens Italien under Berlusconi är helt opåverkat av tidens strömningar.

Större delen av den svenska handeln sker med EU, USA och Norge, dvs länder som också varit rika en lång tid. Varför skulle den göra det om vi spelade ett win-lose-spel? Och hur kan länder som Schweiz och Danmark vara bland de rikaste i världen om allt skulle hänga på industriell konkurrenskraft och förmågan att producera flinka ingenjörer?

Ärkesvenska Volvo är nu kinesiskt. Möjligen kommer den auktoritära kinesiska modellen att smitta av sig på Torslandaverkens golv. Det skulle dock lika gärna kunna bli tvärtom: att kineserna tar intryck av den goda effekt medarbetarinflytande och plattare företagsstrukturer har (det senare skulle definitivt vara viktigare från global synpunkt).

I alla händelser finns fördelar att vinna på ömse sidor om den eurasiska kontinenten. Vi spelar ett win-win-spel.

Komplettering: Krönika av NYT-kolumnisten David Brooks den 6 april om varför USA inte alls kommer att hamna på efterkälken, tvärtom. Demografin är ett huvudskäl. Men det finns fler.