Jag har med stort intresse läst tidningsrecension av och radiodiskussion om boken ”Jämlikhetsanden” av Richard Wilkinson och Kate Picket, nu översatt till svenska. Den handlar om en viktig komponent i varje försök att tolka världens utveckling: betydelsen av klyftor i samhället.
Författarna har samlat mängder av statistik från ett antal länder och finner tydliga samband mellan ökad ojämlikhet och minskat välbefinnande.
I radio diskuterade socialdemokraten Göran Greider med (ny)liberala Sofia Nerbrand boken. Det är inte svårt att räkna ut vem som gjorde vågen över slutsatserna i boken och vem som var mindre imponerad.
Själv anar jag att författarna kanske gjort det lite lätt för sig. Jag förvånas över att de hävdar att den mentala ohälsan verkligen försämrats så mycket i många länder trots ökat välstånd. Orsaken till detta skulle vara att gapet till de allra rikaste ökat, och att man alltid, oavsett egen nivå, far illa av att veta att grannen har det ännu bättre – om jag nu rätt förstått referaten av bokens innehåll.
Min egen bild är att stora klyftor i ett samhälle verkligen kan motverka välfärd och säkerhet (USA kontra Sverige, förslagsvis) men att det har avgörande betydelse hur klyftorna uppstår. Mest destruktivt är om det finns avgrundsdjupa gap nedåt, dvs att det i ett samhälle med en relativt rik elit finns breda lager av mycket fattiga. Om däremot samhället har en hög lägstanivå och – kanske viktigast – de flesta i alla samhällslager uppfattar att de har möjligheter att öka sitt välstånd om de verkligen vill, ja då behöver inte stora ekonomiska avstånd till en liten grupp astronomiskt rika vara något särskilt negativt. Jag tror inte att särskilt många med 30 000 i månadsinkomst på allvar känner sin lycka inskränkt av Ingvar Kamprads miljardförmögenhet.
Sedan är det alltid notoriskt svårt att slå fast vad som är orsak och verkan. Det finns tusen olika skäl till varför vissa samhällen blir mer harmoniska än andra.
Frågan är hur bra de jämlika kubanerna mår jämfört med sina grannar på andra sidan Floridasundet. I vissa avseenden mår de säkert bättre. När jag reste runt på ön för 25 år sedan tycktes de flesta ha ganska rika sociala liv, och basal utbildning och sjukvård behövde de aldrig oroa sig över, vilket en hel del amerikaner gör. Men nog fanns ett sorgset stråk. Nog längtade de ständigt – efter ett bättre hus, en fungerande bil, ett friare liv.
Nå, jag ska inte recensera ”Jämlikhetsanden” här och nu. Jag ska verkligen försöka hinna läsa boken. Sedan lovar jag att återkomma.
Tills dess kan jag ju alltid utgjuta mig lite över Ulrika Kärnborgs recension av boken i DN, som innehöll något jag hade hunnit sortera bort ur tankeflödet men blev påmind om i ett mejl från en av mina bloggläsare, Jan-Erik Brundell. Kärnborg gör i sin text en klassisk svepande eländesbeskrivning:
En stötesten för den Panglossaktiga liberalism som varje dag förkunnar att vi lever i den bästa av världar (”aldrig har så många varit så välbeställda som nu” eller ”aldrig har valfriheten var så total som i dag”) har varit de brant stegrande ohälsotalen i många av världens rikaste länder.
Mot bilden av en överväldigande materiell välfärd måste forskarna ställa rapporter om den lavinartat ökande förskrivningen av psykofarmaka, den tilltagande sjukliga fetman, kriminaliteten, våldet, tonårsgraviditeterna, utbyggnaden av fångvården, den ökande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar. Bland annat.
Man kan väl konstatera att jag köpt mina glasögon i en helt annan butik än Ulrika Kärnborg. Jag frågade henne om reflektionerna var hennes egna eller tagna ur boken. ”Egen reflektion, som får stöd i boken”, blev svaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar