Än en gång har vi löpt amok

Konsten är fri. Och den är dyster. Därför är det rimligt att utgå från att litteratur, film och andra konstformer uttrycker det apokalypsens gosiga mörker som tycks finnas längst därinne hos de flesta av oss. Det är svårt att skylla medierna för en dystopisk science fictionrulle. Eller?
Det finns något kittlande i en välgjord skildring av hur människan fullständigt löper amok och förstör alla livsbetingelser. Men den har inte mycket med verkligheten att göra, och då blir frågan: fungerar den som katharsis och nyttig varning eller bär vi med oss skildringen som en svart vision? Och vad gör det med vår utvecklingskraft i så fall?
Man ska inte dra för stora växlar på amerikansk storfilms betydelse för vår världsbild, men med Avatar har det i alla fall hänt igen, precis som med Blade Runner, The Matrix, Wall-E, 2012, Vägen och hundra andra: vår framtida eller nära förestående undergång skildrad på vita duken.
I Avatar är vi 150 år fram i tiden och mänskligheten har gått bärsärkagång. Vi har förstört jorden, låter det förstås, och i en girig jakt på ett slags livsviktigt mineral (vitsigt kallat ”unobtainium”) har vi ockuperat delar av en jungfrulig planet bebodd av visa, naturnära varelser. De onda människorna bestämmer sig så klart för att bomba sönder de naturnära och deras heliga platser. Råvaran måste fram.
Den militära ledaren är endimensionellt ond på ett sätt som inte ens i dag, 150 år tidigare, skulle ha gett honom en tjänst som vaktmästare i amerikanska armén. Killen är övertydlig psykopat. Forskningsledaren röker cigaretter som en borstbindare – inne i labbet, dessutom. Och forskarnas vädjanden om att skydda träden eftersom hela naturen tycks sammankopplad i ett energifält avfärdas av projektledaren med onelinern ”Vad rökte ni därute, egentligen?”
Människosynen känns inte ens som nutid, snarare 1950-tal.
Författaren Lars Gustafsson har i en passus berättat hur han vid ett tillfälle ligger i sin säng och betraktar sina samlade verk på bokhyllan med vemod, ”för jag vet att de rymmer så mycket klagan, så lite lycka. Jag grips ibland av ett behov att skriva en fullständigt lycklig bok … Men hur gör man det?”
Konsten är fri och därför dyster.
Det är nästan svårt att föreställa sig en film som framställer jorden som ett bättre ställe att leva på om hundra år.
De flesta åskådare kanske inte ens reflekterar över den intill idioti gränsande bilden av mänskligheten anno 2150. Avatar är en spännande historia. Och den är svindlande häftig att se.
Vill man vara välvillig kan man dessutom bortse från framtidsinslaget och betrakta filmen som en sedelärande historia på temat ”se hur illa det kan gå om vi inte tar hand om Moder Jord”, fast projicerad på en annan planet i en annan tid. Eller som en allegori över George W Bushs terrorismretorik och Irakkrig.
Man kan möjligen låta det stanna vid det. Fast bara möjligen.