Inför OS i Peking skrevs spaltmeter om Kinas bristande demokrati. Jag ägnar några sidor åt frågan i boken och driver i korthet tesen att det visserligen återstår enormt mycket av reformer innan Kina kan börja kallas demokratiskt, men att kineserna av allt att döma ändå aldrig har varit friare än de är i dag. Skälet till det är förstås ekonomiskt. Med större ekonomisk frihet har man råd att ställa krav.
Det klagas också numera en hel del på korrupta lokalpolitiker, och det protesteras mot angrepp på privat egendom - något som knappt existerade för ett par decennier sedan.
Men det mest emblematiska inslaget i demokratin, flerpartisystem med fria val, verkar ännu vara långt borta. Och vad mer är: det verkar inte vara ett extremt eftersträvat samhällsinslag bland den allt rikare kinesiska stadsbefolkningen. Ännu omhuldas stabilitet i hög grad.
Det föranleder frågan om Kina någonsin kommer att nå demokrati av västerländskt snitt. Och i så fall: är det ett stort problem? Går det att uppnå tillfredsställande medborgarinflytande utan ett partiväsende? Det går givetvis att tänka sig andra former av demokrati än de vi i Europa etablerat. Men inom ramen för dagens enväldiga kommunistparti, som avrättar mer än tusen människor årligen? Knappast.
I The Economist ställs också frågan om Kinas demokratisering. Tidningen berättar att Henry Rowen vid Stanforduniversitetet förutspår att Kina år 2020 kommer att rankas som "delvis fritt" av demokratiinstitutet Freedom House - helt enkelt för att den ekonomiska nivån då har nått en nivå där andra länder har blivit "delvis fria". Å andra sidan, skriver The Economist, hävdas i boken "The China Fantasy" av James Mann att Kina minsann kan bli rikt samtidigt som det fortsätter att vara auktoritärt. Tidningen konstaterar att Mann kan ha underskattat de frihetliga förändringar i dagens Kina som inte direkt har med politisk aktivitet att göra.
Samtidigt är det möjligen dumt att blint tro på en linjär demokratiutveckling av Rowens modell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar