Välfärdskapitlet i boken inleds med en spaning om Colombia, som gärna överraskar den medieinformerade europeiska besökaren positivt genom att inte vara en sönderskjuten skithåla. När väl den sista gerillakrigaren hängt av sig sin kalasjnikovkarbin kommer det landet att slå oss med häpnad, skriver jag.
Landets potential är enorm, mätt i vad som helst – naturresurser, mänskligt kapital, infrastruktur, turismmöjligheter. Colombianerna längtar djupt och innerligt efter att por fin bli ett normalt land som får visa allt det andra som det också är. Nyligen lanserades en debattfilm som fångar denna längtan. Filmen visar en nation som på 15 år utvecklas till Latinamerikas mest framgångsrika genom satsningar på biodiversitet, kreativa industrier och alternativ energi. ”Vi har en dröm om en ny identitet”, säger speakerrösten. Den har reklamfilmens alla snygga visuella grepp och fräck grafik men framstår som rätt pompös för en svensk betraktare. Det är svårt att tänka sig en liknande film om Sverige eller något annat moget, förnuftigt och lite bekymrat västeuropeiskt land. Vi har haft det bra för länge för det. Men ett folk med en sådan avskyvärd närhistoria vill knappast blicka tillbaka i onödan.
”Colombia 2025” ser ut som en skrytfilm, men snarare än att låta påskina att alla dessa grandiosa planer kommer att bli verklighet vill den öppna ett kreativt samtal bland krigströtta colombianer om hur de ser på sitt lands möjligheter: vad kan och vad borde utvecklas?
Numera har colombianerna också en role model i sin närhet att mäta sig med – Brasilien. Det är också ett land med långvarigt dåligt rykte som både våldsamt och korrumperat. Men under åtta år med högerpresidenten Cardoso och snart sju år med vänsterpresidenten Lula har landet blivit en granitklippa vid Atlanten med stränga statsfinanser, hög tillväxt och en ansvarstagande hållning både i Amazonas och gentemot omvärlden. En god regional stormakt. Nu hägrar dessutom både fotbolls-VM och OS. Det är Brasiliens tid.
Latinamerika har överlag ömsat skinn, lite i tysthet. Det är förstås fortfarande fattigt med europeiska mått mätt. Men politiskt kanske man kan säga att det har nått fram till 1960- eller 1970-talets Europa (totalitära stater i öster, terrorism i Västtyskland och Italien, IRA och ETA, men trots allt en allt mer pålitlig världsdel).
Radions korrespondent Lars Palmgren berättade i en krönika i våras om en rättegång han bevistat i Chile. Den handlade om en grannfejd. Domaren, advokaten och åklagaren – alla kvinnor – klarade av processen på en timme. Förr kunde det ta åratal att reda ut fejder. Palmgren beskrev hur rättsväsendet sakta men säkert blivit effektivare och mer oberoende i de flesta länder på kontinenten. ”Egentligen är det en ganska enastående förändring”, menade han, ”en sådan där verkligt djupgående förändring, som ändå aldrig riktigt får plats i nyhetsflödet”.
Landets potential är enorm, mätt i vad som helst – naturresurser, mänskligt kapital, infrastruktur, turismmöjligheter. Colombianerna längtar djupt och innerligt efter att por fin bli ett normalt land som får visa allt det andra som det också är. Nyligen lanserades en debattfilm som fångar denna längtan. Filmen visar en nation som på 15 år utvecklas till Latinamerikas mest framgångsrika genom satsningar på biodiversitet, kreativa industrier och alternativ energi. ”Vi har en dröm om en ny identitet”, säger speakerrösten. Den har reklamfilmens alla snygga visuella grepp och fräck grafik men framstår som rätt pompös för en svensk betraktare. Det är svårt att tänka sig en liknande film om Sverige eller något annat moget, förnuftigt och lite bekymrat västeuropeiskt land. Vi har haft det bra för länge för det. Men ett folk med en sådan avskyvärd närhistoria vill knappast blicka tillbaka i onödan.
”Colombia 2025” ser ut som en skrytfilm, men snarare än att låta påskina att alla dessa grandiosa planer kommer att bli verklighet vill den öppna ett kreativt samtal bland krigströtta colombianer om hur de ser på sitt lands möjligheter: vad kan och vad borde utvecklas?
Numera har colombianerna också en role model i sin närhet att mäta sig med – Brasilien. Det är också ett land med långvarigt dåligt rykte som både våldsamt och korrumperat. Men under åtta år med högerpresidenten Cardoso och snart sju år med vänsterpresidenten Lula har landet blivit en granitklippa vid Atlanten med stränga statsfinanser, hög tillväxt och en ansvarstagande hållning både i Amazonas och gentemot omvärlden. En god regional stormakt. Nu hägrar dessutom både fotbolls-VM och OS. Det är Brasiliens tid.
Latinamerika har överlag ömsat skinn, lite i tysthet. Det är förstås fortfarande fattigt med europeiska mått mätt. Men politiskt kanske man kan säga att det har nått fram till 1960- eller 1970-talets Europa (totalitära stater i öster, terrorism i Västtyskland och Italien, IRA och ETA, men trots allt en allt mer pålitlig världsdel).
Radions korrespondent Lars Palmgren berättade i en krönika i våras om en rättegång han bevistat i Chile. Den handlade om en grannfejd. Domaren, advokaten och åklagaren – alla kvinnor – klarade av processen på en timme. Förr kunde det ta åratal att reda ut fejder. Palmgren beskrev hur rättsväsendet sakta men säkert blivit effektivare och mer oberoende i de flesta länder på kontinenten. ”Egentligen är det en ganska enastående förändring”, menade han, ”en sådan där verkligt djupgående förändring, som ändå aldrig riktigt får plats i nyhetsflödet”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar