Om den norska Nobelkommittén var ute efter en signaleffekt kan man säga att den lade sig på hornet genom valet av Barack Obama.
Vad man än tycker om saken är USA:s president fortfarande den enskilda människa på jorden som har störst möjlighet att påverka världens riktning. I historiens snett uppåtsyftande vågrörelse var George W Bushs åtta år på posten ett otvetydigt bakslag. Som alla vet kunde kontrasten mot hans efterträdare knappast ha varit större.
Men många tyckare har öst kritik över Thorbjørn Jagland och hans fyra kolleger i fredspriskommittén: Obama har ju inte åstadkommit något än!
Svensk Freds ansåg att beslutet var skamligt, Michael Tomasky i The Guardian menade att enda chansen för Obama att komma ur denna pinsamhet var att inte acceptera eller åtminstone inte resa till Oslo, DN:s huvudledare sade att norrmännen gjort honom en otjänst genom att höja redan orealistiska förväntningar.
Även jag blev naturligtvis otroligt förvånad, och det är extremt lätt att säga att priset, oaktat man tycker att Barack Obama i princip är en värdig vinnare, kom alldeles för tidigt. Men med tanke på kommitténs motivering kan man lika gärna landa i att dess val var modigt. I stället för att ge det till någon hedervärd enkel person som vigt sitt liv åt att förbättra för en grupp eller en region har man för första gången på mycket länge gett det till någon som faktiskt kan påverka allas liv, som Ingmar Nevéus skriver i DN.
Och hur ska man definiera detta att uppnå något? I motiveringen betonas att han skapat ett nytt internationellt samtalsklimat. ”Dick Cheney kanske inte gillar det klimatet, men det gör de flesta människor i världen”, fastslog den liberala amerikanska debattören David Corn.
Dessutom har Obama på bara nio månader faktiskt fattat beslut om att stänga Guantánamo (även om det försenats) och förbjuda tortyr, inlett samtal med Iran, skrotat missilplaner som oroar Ryssland, brutit dödläget i kärnvapennedrustningen och med sin utsträckta hand ökat förtroendet för USA i den muslimska världen. Inte illa jobbat på bara nio månader, som statsvetaren Ulf Bjereld konstaterar.
Det faktum att Barack Obama fått ärva ett krig (två, om man fortfarande räknar konflikten i Irak som ett krig) kan knappast lastas honom. Möjligen att han beslutat öka truppnärvaron, men det blir riktigt belastande bara om det inte ackompanjeras av ett lika förstärkt civilt stöd, och det återstår att se.
Kritiken och häcklandet säger en hel del om vår förmåga att vänja oss. Vi är redan så vana vid att det sitter en president i USA som hela tiden betonar vikten av samarbete och samtal att vi inte imponeras längre utan väntar oss resultat.
Därför tycker jag att Nobelkommitténs val är modigt. Den måste rimligen ha förutsett den delvis förödande kritiken från en del håll. Men den har velat belöna exakt den politiska strävan som är hela idén med att dela ut ett fredspris.
Det mesta av de svartas frigörelse i USA ägde rum efter det att Martin Luther King fått fredspriset. Willy Brandt fick priset för att han ändrat klimatet i relationerna mellan de båda tyska staterna, inte för att muren faktiskt hade fallit. Nelson Mandela fick också priset för något som hade inletts, inte något som var avslutat och klart.
Man kan förstås inte bortse från den lilla risk som finns att flera av de områden där Obama vill åstadkomma bra saker faktiskt drabbas av svåra bakslag. Priset kommer i så fall av många att framställas som osedvanligt misslyckat. Ändå måste man även då ställa sig frågan: var det Obamas fel? Slutade han vilja? Slutade han försöka starta ett nytt klimat i internationell politik?
Vad man än tycker om saken är USA:s president fortfarande den enskilda människa på jorden som har störst möjlighet att påverka världens riktning. I historiens snett uppåtsyftande vågrörelse var George W Bushs åtta år på posten ett otvetydigt bakslag. Som alla vet kunde kontrasten mot hans efterträdare knappast ha varit större.
Men många tyckare har öst kritik över Thorbjørn Jagland och hans fyra kolleger i fredspriskommittén: Obama har ju inte åstadkommit något än!
Svensk Freds ansåg att beslutet var skamligt, Michael Tomasky i The Guardian menade att enda chansen för Obama att komma ur denna pinsamhet var att inte acceptera eller åtminstone inte resa till Oslo, DN:s huvudledare sade att norrmännen gjort honom en otjänst genom att höja redan orealistiska förväntningar.
Även jag blev naturligtvis otroligt förvånad, och det är extremt lätt att säga att priset, oaktat man tycker att Barack Obama i princip är en värdig vinnare, kom alldeles för tidigt. Men med tanke på kommitténs motivering kan man lika gärna landa i att dess val var modigt. I stället för att ge det till någon hedervärd enkel person som vigt sitt liv åt att förbättra för en grupp eller en region har man för första gången på mycket länge gett det till någon som faktiskt kan påverka allas liv, som Ingmar Nevéus skriver i DN.
Och hur ska man definiera detta att uppnå något? I motiveringen betonas att han skapat ett nytt internationellt samtalsklimat. ”Dick Cheney kanske inte gillar det klimatet, men det gör de flesta människor i världen”, fastslog den liberala amerikanska debattören David Corn.
Dessutom har Obama på bara nio månader faktiskt fattat beslut om att stänga Guantánamo (även om det försenats) och förbjuda tortyr, inlett samtal med Iran, skrotat missilplaner som oroar Ryssland, brutit dödläget i kärnvapennedrustningen och med sin utsträckta hand ökat förtroendet för USA i den muslimska världen. Inte illa jobbat på bara nio månader, som statsvetaren Ulf Bjereld konstaterar.
Det faktum att Barack Obama fått ärva ett krig (två, om man fortfarande räknar konflikten i Irak som ett krig) kan knappast lastas honom. Möjligen att han beslutat öka truppnärvaron, men det blir riktigt belastande bara om det inte ackompanjeras av ett lika förstärkt civilt stöd, och det återstår att se.
Kritiken och häcklandet säger en hel del om vår förmåga att vänja oss. Vi är redan så vana vid att det sitter en president i USA som hela tiden betonar vikten av samarbete och samtal att vi inte imponeras längre utan väntar oss resultat.
Därför tycker jag att Nobelkommitténs val är modigt. Den måste rimligen ha förutsett den delvis förödande kritiken från en del håll. Men den har velat belöna exakt den politiska strävan som är hela idén med att dela ut ett fredspris.
Det mesta av de svartas frigörelse i USA ägde rum efter det att Martin Luther King fått fredspriset. Willy Brandt fick priset för att han ändrat klimatet i relationerna mellan de båda tyska staterna, inte för att muren faktiskt hade fallit. Nelson Mandela fick också priset för något som hade inletts, inte något som var avslutat och klart.
Man kan förstås inte bortse från den lilla risk som finns att flera av de områden där Obama vill åstadkomma bra saker faktiskt drabbas av svåra bakslag. Priset kommer i så fall av många att framställas som osedvanligt misslyckat. Ändå måste man även då ställa sig frågan: var det Obamas fel? Slutade han vilja? Slutade han försöka starta ett nytt klimat i internationell politik?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar