En efterklang av forna tiders maktspråk

Foto: José Cabezas, AFP

Honduras genomgår en bisarr politisk tvålopera. Är det en kupp?
Ja, i den meningen att den nuvarande regimen saknar demokratisk legitimitet och på mycket tvivelaktiga grunder hävdade sin rätt att köra bort den valda presidenten (det hävdades att man hade grundlagsenlig rätt att ingripa eftersom presidenten själv hade överträtt sina grundlagsenliga befogenheter).
Men en klassisk militärkupp är det sannerligen inte. Latinamerika kallades på 1970-talet diktaturernas paradis, kupperna var notismaterial och Honduras var själva förebilden för begreppet bananrepublik.
En 70- eller 80-talsbesökare som legat i koma i 20 år skulle ha svårt att känna igen Latinamerika i dag. Kontinenten har inte sett några militära maktövertaganden sedan millennieskiftet.
Förrän i somras, då. Om vi nu bestämmer oss för att det trots allt rör sig om en kupp. Den ser ut så här: Kuppledaren Roberto Micheletti är talman i kongressen. Ett val i slutet av november har hela tiden stått på dagordningen. Några galonerade farbröder i tonade glasögon syns inte till.
Vad vi ser är en efterklang av forna tiders maktspråk, en rest-kupp. Värd klander och förmodligen helt oförsvarbar. Men ingen fotbollsarena har spärrats av med taggtråd för summariska avrättningar av oliktänkande.
Bob Ostertag i Huffington Post är upprörd över att USA och Hillary Clinton fortfarande efter fem månader inte satt ner foten och på allvar tvingat bort kuppmakarna. När kuppen ägde rum i somras tänkte han att de som genomförde den var knäppa: begrep de inte vilket århundrade de befann sig i, och visste de inte vilka förändringar som skett i Washington? Kuppmakarna skulle inte klara sig mer än några dagar, tänkte Bob Ostertag. Men än sitter de kvar och bryter det ena medlingsförslaget efter det andra, och det upprör historikern och journalisten Ostertag.
Så kan man naturligtvis reagera – och det säger en hel del om vår tid.
Bob Ostertag går för övrigt längre i sin artikel. Han anklagar Hillary Clinton för att hålla Micheletti-regimen under armarna för att den öst pengar över lobbyister som står henne nära, och han är orolig att den flata amerikanska hållningen ska inspirera andra potentiella kuppmakare i exempelvis Bolivia att göra slag i saken. Man kan inte annat än hålla med om att ett sådant scenario, god forbid, vore en tragedi.